Här är en intressant undersökning som Ipsos gjort. Den handlar om hur folken 23 länder runt om i världen, utom Afrika, ser på sitt land , på framtiden, politiken med mera. Här framkommer att folk är misstrogna mot både politiker, media, banker och storföretag. Ändå är de i vissa fall beredda att lita på dem. Men i de flesta fall är misstron och motviljan stor.
I flera frågor vill folk ha stora förändringar i exempelvis politiken. Två exempel. I fattiga länder tror man att statlig prisreglering på mat och förstatligande av land skulle göra saken bättre. Det tror man i allmänhet inte i de rikare länderna. I de flesta länder är misstron stor mot obegränsad invandring, medan en reglerad invandring skulle accepteras av många.
Frankrike utmärker sig genom att vilja ha en stark ledare som kan ändra på många saker. Sverige är mest extremt i det sammanfattande X/Y-diagrammet. Vi är mest extrema när skillnaderna är stora och vi ligger på medelvärdet när skillnaderna är små. Trots att svenskarna är ungefär lika skeptiska till både media och politiker som de andra folken, så tillhör vi de som minst av alla önskar en förändring. Hur lyckas man med en sådan hjärntvätt?
Läs eller ladda hem undersökningen, men var noga med läsa vad som frågats och vilket svar som stapeldiagrammen återspeglar. Det finns ett och annat att fundera över. Jag har inte sett denna undersökning redovisas i svenska media. Javisst ja, jag prenumererar inte på några sådana längre, för jag litar inte på dem. Euractive lyfter fram det som de anser vara viktigaste frågorna för unionens framtid.
Intressant bild av opinionen i olika länder! Och en viktig fråga, Mats, om hur man kan förklara den svenska hjärntvätt som du så riktigt noterar? Du avstår från ett eget svar. Mitt handlar om, som jag antytt i tidigare inlägg, att intellektuell prostitution, både i universitetsvärlden och i media, är betydligt vanligare i Sverige än i andra jämförbara länder. Det räcker att gå till England och USA för att upptäcka den stora skillnaden. Eller snart sagt till vilket demokratiskt land som helst. Vi är den sista (men oblodiga) Sovjetstaten, i viss konkurrens med Norge – om man nu skall fästa avseende vid ett bekant uttalande av en f d svensk TCO-chef och näringsminister.
Bakom detta dystra konstaterande ligger den svenska borgerlighetens kapitulation inför en grundfalsk socialdemokratisk historieskrivning och en bred acceptans (även i näringslivet) av den så kallade ”svenska modell”, som innefattar ett lönebildningsmonopol för LO och andra fackföreningar. Man kan också peka på den unikt starka politiska styrningen av våra universitet. T o m statistiken påverkas av direktiv från Rosenbad – bl a det KPI-index som ligger till grund för beräkningen av reallöner och BNP. Press- och partistödet är ytterligare ett par faktorer av betydelse.
Så vår särställning är, hävdar jag, en logiskt följd av en framgångsrik politisk indoktrinering.
Ja, jag avstod från allt för vidlyftiga egna analyser, för jag ville bjuda in läsarna själva att tolka statistiken och inte bara tro mig på mitt ord.
Nu har ju halva dagen gått, så jag kan lägga till lite. Dels instämmer jag i dina två centrala observationer, akademias prostitution och borgerlighetens totala oförmåga att alls förstå svensk politik och sina väljares krav.
Jag tolkar det som att svenskarna, trots våra omhuldade (inbillade) språkkunskaper i främst engelska, så verkar svenskarna frivilligt förvisat sig själva till information på svenska från svenska medier. Inte ens svenska från Finland eller lättläst norska och danska intas av särskilt många.
Detta gör att centralstyrd offentlig (des-)information dominerar stort i Sverige.
Som en följd av detta tolkar jag AKBs oförmåga att leda Alliansen och hennes dåligt tajmade förslag om att acceptera stöd från SD. För dåligt och för sent, tror jag många väljare tycker. Att sedan MSM närmast liknar hennes utspel vid landsförräderi, bara bekräftar hur åsiktskorridor, åsiktsfilter, faktaresistens, falska nyheter, alternativa fakta etc. har Sverige i ett järngrepp, inte hjärngrepp.
Noterade hur en man som jag inte uppfattade namnet på, i SVT morgonsoffa angående Hans Roslings frånfälle, påstod att det som var så bra med Rosling var att han endast använde officiell statistik och därmed bara fakta. Förutom att man skulle kunna tillägga att Roslings främsta budskap inte var fakta, utan prognoser, och det vi ju att sådana är högst provisoriska. Men han var en skicklig showman.
Jag höll på att trilla baklänges inför ett så korkat resonemang. Så officiell information från DDR, Sovjetunion, Sydkorea och Kuba skall betraktas som fakta enbart på meriten att den är officiell?
Nej, tack! Det är nog lika illa med officiell information från Sverige, USA och FN. Lita inte på den! Kontrollera!
Om officiell information är så bra, varför ändrar sig BRÅ om brottsstatistiken först när de blir överbevisade om att de redovisat fel saker? Varför ändrar Riksbanken sina ”varukorgar” så att de redovisar önskad inflation? OCH SÅ VIDARE!
Varför ändrar vissa på statistiken? Mycket enkelt. Jag tror att alla kan hålla med om att den viktigaste saken för ett företag är att göra en vinst. Vinst behövs för att företaget ska kunna fortleva.
Samma sak är det med myndigheter. För dem som arbetar på en myndighet är det viktigaste att myndigheten lever vidare; existens för sin egen existens. Så de som producerar statistik producerar det som behövs för dess fortlevnad.
BRÅ skulle snart upphöra om det inte producerar statistik som gillas.
Även ett företag upphör om det inte producerar varor eller tjänster som gillas.
Vad skulle Arbetsförmedlingen göra om arbetslösheten försvann?
Jag tror uttrycket låter ungefär så här:
”lögn, förbannad lögn,,,, och statistik.
Som en relativt förklaring på förhållanden.
Det ljugs, det ljugs så förbannat,,,, eller ännu värre; det hävdas statistik.
Men problemet med SCB är inte att de ändrar sina ”varukorgar”, sådant är accepterad praxis och sakligt motiverat. Nej, det allvarliga är man godtyckligt bortser från inflationen i framför allt bostadssektorn, den som betyder allra mest och berör nästan alla: prisuppgången på villor och borätter. Som jag skrivit tidigare betyder det att inflationstakten underskattas med minst 2 procentenheter; den sanna inflationen i dag ligger kring 4 procent, i stället för rapporterade 2 procent. En nätt skillnad på 100 procent. Notera dock att SCB:s tjänstefel består i att lyda rent politiska direktiv utan att upplysa läsarna om denna viktiga ”detalj” och kommentera innebörden.
Däremot är sign Göran helt fel ute när han antyder att företag kan ”ändra på statistiken” i syfte att ”kunna fortleva”. Hur då?? Om en VD försökte sig på trix liknande SCB:s skulle denne dömas för trolöshet mot huvudman.
Men det finns en annan underlighet i lagboken som bidrar till ljugandet om inflationstakten, reglerna om hur avskrivningar och vinster beräknas: i nominella termer, inte – som sig bör – i reala termer. Det är anläggningens/maskinens återanskaffningsvärde man skall utgå ifrån, ínte dess ursprungliga kostnad. Det betyder att tex VA-tjänster, vattenkraft, järnvägsnätet mm kan ha 5-10 ggr högre kapitalkostnad än den lagligt korrekta bokföringen visar. Priserna blir därmed grovt felaktiga. Också denna missvisning borde SCB informera om. Även om felet har lagligt stöd så strider det mot elementära ekonomiska principer.
Den allra största skandalen är förstås att vår maktlojala/korrumperade ekonomkår tiger som muren om dessa uppenbara och fräcka bedrägerier.
Hur stor är då en korrekt mätt inflation? Den svenska kronan (valuta) har förlorat nästan 20% på ett år mot exempelvis NZ dollar.
Missade du mitt svar? Fyra procent, försiktigt räknat, men det kan mycket väl handla om både 5 och 6 procent. Exaktheten är ointressant, den viktiga frågan är varför SCB ljuger och ekonomkåren tiger. Etiken och moralen, Mats, inte siffrorna.
Jo, jag såg siffran 4%, men tänkte att även det kanske var lite väl optimistiskt.
Bättre att ha mycket på fötterna och undvika överdrifter och/eller alltför osäkra kalkyler. En missvisning på två procentenheter får ju ändå betraktas som tillräckligt förfärande, i beaktande av all uppståndelse vid varje tiondels förändring av KPI. Men som sagt, även mina 4 procent ligger sannolikt i underkant. Dock är det, menar jag, mest angeläget att avslöja SCB-chefernas tjänstefel, ekonomiprofessorernas förlorade heder och sveket mot de grundlurade väljarna.