Ett par intressanta artiklar lyfter fram de skador institutionaliserad barnomsorg åsamkar barnen. Det är Ewan Morrison på amerikanska PJ Media och Jana Hainsworth för Eurochild som tagit till pennan. Den senare skriver om hur skadligt det är för de barn som blir placerade på insitution. Enligt en undersökning hon hänvisar till är 95% av barnen fysiskt handikappade och har oftast minst en förälder i livet. Men barnen hamnar på på insitution av bekvämlighets- eller kostnadsskäl för föräldrarna. Det är ingen moraliskt smickrande bild av barnomsorgen i Europa Hainsworth målar upp. Tvärtemot vad många tror så är inte vi i västra Europa särskilt mycket bättre än i gamla öststaterna.
Morrison tar upp en annan aspekt, alla de barn som lämnats till rekommenderad barnomsorg och skola medan föräldrarna arbetar. Även om det bara är 8-10 timmar om dagen så tar dessa barn allvarlig skada av att i tidig ålder förlora närheten till föräldrarna. Han tar exempel från både UK och USA. Både Laura Perrins och John Bowlby nämns som exempel på forskare som visat hur utvecklingsmässigt och inte minst anknytningsmässigt de första två åren är i ett barns liv. Det är föräldrarna som är nyckeln.
Men de bortlämnade barnen utsätts för både indoktrinering och sociala experiment. Indoktrinering om exemeplvis allas rätt att vinna tävlingar, eller att inte tävla alls och ändå vinna. Vilket gör barnen oförmögna att hantera motgångar senare i livet. Morrison menar att det är sociala experiment när personal som har hand om barnen lär dem inadekvata och rent dåliga metoder att hantera situationer i livet. Resultatet har blivit barn och unga vuxna som inte klarar av verkligheten.
Det kallas för social justice syndrome. De som drabbas av det förvandlas till social justice warriors, krigare för social rättvisa. De kräver att allt ska vara rättvist för alla, alltid. På villkoret att det sker på någon annans bekostnad, helst någon som upplevs som boven i samhället. Eftersom ansatsen är det oftast så kallat ”rika vita” som utgör måltavla. Därför samlas dessa ”krigare” gärna på allmänna platser för att skrika ut sin desperation över något de upplever så outhärdligt att de inte tvekar att skämma ut sig offentligt. Många uppvisar rent av självskadebeteende.
Alla är i behov av hjälp för att komma ur sina vanföreställningar och sin plågsamma situation. Vi får dock inte förfäras över denna digra arbetsuppgift i allmänhetens tjänst. På något sätt måste vi hjälpa dem ur deras belägenhet.
För mer detaljerad beskrivning, hoppas jag att ni orkar läsa hela Morrisons artikel, även om det är på engelska.
Vem är Ewan Morrison? En googling ger att det finns en känd författare i Skottland med det namnet
men det är nog inte rätt man. Vet du vem det är och vad han eventuellt har för meriter?
Jo, jag tror att det är samma Ewan Morrison. En skotte som skriver om förhållanden i både UK och USA. Dessutom något så ovanligt som en ”kulturarbetare” som inte är vänster utan tar tydlig ställning för borgerliga ideal.
Jag är inte helt säker, men nog vore det underligt om de var två med det namnet och att utgivaren av artikeln inte gör någon ansträngning att visa vem av dem som skrivit artikeln.
Väl värt att se på detta ämne är även Jan Sjunnessons föredrag ”Familj Förskola”:
https://www.youtube.com/watch?v=_n0Hd-0AUEI
Kanske en klyscha, men socialism är verkligen en ond ideologi för människan.
Det intressantaste i Sjunnesson föredrag förtydligade han inte ens själv. Nämligen att det är under perioden 1-3 år som främst den högra hjärnhalvan utvecklas (det sa han) och där utvecklas både Jaget och Självet som social varelse. Det är med andra ord där och då som vår moral utvecklas. (Jaget medvetandegör, Självet automatiserar, extremt kortfattat)
Hur tror ni att moralen utvecklas hos varelser som just när moralen ska formas befinner sig i en ständig stress och samtidig avsiktlig socialistisk indoktrinering?
Värdefullt tillägg om moralen, Mats. Tyvärr är inte heller de daghemskritiska organisationerna, Haro m fl, lika tydliga som du om denna specifika innebörd av den så kallade anknytningsteorin.
I denna viktiga fråga brukar jag alltid tillägga att Alva Myrdals kommunistinfluerade barnkrubbor inte bara leder till sociala och medicinska problem utan till och med gör oss alla betydligt fattigare. Vilket dock inte ens våra ekonomiprofessorer säger sig begripa – eller alternativt tiger om och därmed säljer sin forskarheder. Den intellektuella prostitutionen är ett större problem än de finansiella kriserna – och bidrar i hög grad den nyfattigdom som i första hand drabbar de sämst ställda pensionärerna.
Att okunniga vänsterpolitiker tror på sagan att vi blir rikare genom att oavlönat hemarbete ersatts av avlönad barnomsorg, till 90 procent subventionerad av skattebetalarna, kan man till nöds förstå, men att även borgerliga partier omfamnar sådana föreställningar vittnar om ett obegripligt ideologiskt sammanbrott. I regi av Fredrik Reinfeldt, en av Sveriges sämsta statsministrar någonsin, även av andra och mer välbekanta skäl.
Jag mådde intuitivt illa varje gång Lennart Hyland skrockande välkomnade Alva Myrdal till sin TV-hörna.
Vi (samhället) har en obändig förmåga hur problem, vilka som, skall angripas.
Steg 1 i det socialistiska systemet är att finna ut en diagnos eller om ni så vill ett namn på ”problemet”.
I det här fallet utgörs problemet av brister i omsorg för sin egen avkomma.
Istället för att angripa ”pudelns kärna”, gör det välfärdsindustriella komplexet bristen på uppfostran till en psykosocial sjukdom.
(Jag hörde talas om en tonåring i hemkommunen som tydligt och dessvärre led av ALLA bokstavskombinationer utom en: IQ.)
Förmodligen fanns i vilket fall delvis en bot att finna på betydligt närmare håll, än hos en kader av suspekta hjärnskrynklare, nämligen att denne yngling saknade det som vi kan kalla ett hem och någon där som har bindningar till denne.
Med risk för att upprepa mig, (det du skriver Mats är rätt och rimligt) så är denna problematiska utveckling ytterligare ett solklart fall av den största bristen i samhället; ”nånannanismen”.
Ni läsare får säga till om det är tjatigt om denna farsot och dess följder, så skall jag sluta att upprepa mig.
Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli,,,
Dagis, numera förskola, får mig att tänka på du sköna nya värld, där man likt bin utformade folket til at passa vad de skulle bli. Av envar efter förmåga åt envar efter behov… Social ingenjörskonst.
När barnen är ett år och börjar förskolan kan de inte ens tala. Det är hemskt att se de stackars barnen bli hämtade efter kanske tio timmars arbetsdag på förskolan, eller tidigt på morgonen på väg att lämnas. Tomma i blicken. Hem till en stressig måltid och sedan i säng. Det sker i Sverige idag. Många försöker kompensera det med att barnen sover hos föräldrarna verkar det som. Efter några år märker man också att föräldrarna ofta slutar tala väl om barnomsorgen. Tyvärr går inte den kunskapen vidare till nästa generation föräldrar. Propagandan är stark om att vi har det bra i det här landet.