Det fanns en gång en drömtillvaro, där allt det goda var verkligt, som sockervadd, sockerdricka och vaniljglass. Medan allt det onda var på låtsas, en kittlande lek, men inget som gjorde en illa. Som en åktur på Disneyland eller ett låtsat indianöverfall.
Det var socialdemokratin, drömmen om välfärdsstaten, den stora staten som tog hand om alla från vaggan till graven. Nu har färgen flagnat och det underliggande spacklet krackelerat. Socialismens Disneyland kan inte leverera åt var och en efter behov, eller tillvarata vars och ens produktionsförmåga. Den underbara maskinen hackar betydligt.
Så för att behålla makten över folket och samhället har socialisterna lagt the Matrix över hela tillvaron. The Matrix, för de som inte varit på bio på länge, är en trilogi där första delen kom 1999. Den handlar om en framtida värld där människan bara är energialstrare åt robotar och datorer. Alla människor ligger därför i kuvöser där de matas intravenöst, så att säga både till kropp och själ. Förutom ett litet antal rebeller som lever utanför nätet, the Matrix.
Matrisens främste agent heter Mr Smith och han kan kopiera sig själv i oändligt antal, men även överta andras manifestation och göra om till en Mr Smith. Rebellernas frälsare heter Neo Anderson och kampen står mellan dessa två i en överdramatiserad kamp som överträffar det mesta i kampfilm, fartfyllda jakter med mera och det sker i matrisen, så allt som kan fantiseras kan dramatiseras.
Det intressanta är dock beskrivningen av hur de bedövade och viljelösa människorna inte kan ta sig ur matrisen. Protokollet (lagar och regler) håller dem fångna och förhindrar alla ansträngningar att tänka självständigt eller ens att vilja lämna tryggheten i kuvösen. Visst låter det likt den svenska modellen?
Efterkrigstidens välstånd har förslösats på en fåfäng jakt efter ett socialistiskt schlaraffenland. För att drömmandet i kuvöserna ska kunna fortgå blir reglerna i the Matrix allt striktare och allt mer oförenliga med frihet i ett långsiktigt hållbart samhällsfördrag.
RSS – inlägg
Att känna sig som ”en energialstrare för robotar och datorer” är väl något vi ”råkat ut för” lite till mans. En god vän till mig utvecklade sin filosofi som så: ”Det är konstigt det här med uppfinningar. Förr i tiden uppfanns saker för att vi skulle ha nytta av dem, nuförtiden uppfinner vi saker vi bara har en massa besvär med”. (Detta sa han efter att bilen ”låst sig själv” med nycklarna däri).
Bakåtsträvare ja kanske, men vart går gränsen för vad vi själva förväntas ansvara för?
Som att låsa sin egen bil som ett pyttelitet exempel.
En slags centralplanering i datorprogrammen. Tillverkaren undersöker hur 1.000 personer använder ett program. Skapar sedan regler som ska hjälpa dessa tusen användare och glömmer bort alla andra som ska använda programmet. Med andra ord ska miljoner användare tvingas använda programmet som centralplaneringen har bestämt.
Jag har också träffat folk som råkat ut för detta. Jag tar allt ur nyckeln eller drar ner en ruta.
Men det kommer att bli mycket värre, har jag just insett. Ska skriva om det snart tror jag.
Farhågan är reell och påtaglig, frågan är just vart gränsen går för vad vi förväntas tänka ut själva, voiine,voine!!
Jag har flera jänkare från 90 talet som automatisk ibland låser ute föraren, om du lämnar motorn igång och stänger dörren, och samtidig råkar nudda centrallås knappen.
Nu är ju detta endast sommarbilar som inte körs under vägsalt eller kyla årstiden -men vad händer en novis ovetade om man glömmer köra ner rutan i hypotetiska – 20 mitt i nattens kortärmade gå ut pinka tiomilaskogen.
Kul med tanke på the Matrix att Scott Adams (Dilberts skapar, om det säger något) så sent som igår skrev How to Know Whether You are a Real Person or a Simulation på sin blogg. För övrigt en ganska kul tanke han tar upp.
Ja, Dilbert är ju en av favoriterna. Den där texten förklarar en del.
Förklarar om Dilbert?
Jag har faktiskt aldrig läst Dilbert så har jag ingen koll på hur den är. Jag upptäckte Scott Adams pga. att någon hänvisade mig till en mycket bra bloggpost av honom inför valet i höstas där han gjorde sin analys av varför Trump skulle komma att vinna. (Jag citerade delar av den i Om kränkningen av Trumpna kvinnor.)
Figuren Wally i serien tycker jag representerar en del liknande tankar. Hela serien är ju lätt surrealistisk och just därför så träffande om vår tid.
Filmen inger samtidigt hopp. Därifrån kommer också Red pill and blue pill.
För oss som är ”rödpillrad” från födelsen eller fått sig i det senare är valet inte svårt. Dock kan man verkligen undra hur det står till med ”eliten”. Läs om ett makalöst möte i Stockholms kommunfullmäktige 24 april 2017Stockholms kommunfullmäktige 24 april 2017 eller kortare här: Episk debatt i Stockholms Stad: Sveriges mest absurda någonsin?
Där räcker troligen inte ens avprogrammering, madrasserad cell, utan landsförvisning är både billigare och effektivare…
Det kan vara värt att hålla i minnet den omvända tolkningen av rött och blått mellan Europa och USA, eftersom det röda pillret representerar sanningen och verkligheten medan det blå representerar lögn och dimridåer.
Filmen är amerikansk och där står rött politiskt för höger och konservatism, medan blått står för vänster och socialism. Så tolkningen bör bli att Neo väljer höger och sanningen.
Absolut! Hade själv problem med färgerna där.
Om jag varit så fyndig som en som kallade sig för Sten Skott, hade jag döpt mig till Blå Tira!