Med kort mellanrum i februari presenterades tre rapporter som beskriver tillståndet i Europa och Sverige. En av rapporterna är ett slags opinionsundersökning organiserad av brittiska Demos. Den heter Nothing to fear but fear itself. I Sverige har de haft hjälp av Fores, vars VD är klimatextremisten Mattias Goldmann. Fores, som kallar sig för en grön liberal tankesmedja får sitt största bidrag från centerpartiet.
När de satte ihop sin digra undersökning av sex europeiska länder (Frankrike, Tyskland Polen, Spanien, Sverige och England), som redovisas på 458 sidor, utgick de från några agendor eller problemställningar de själva ville belysa. Dessa är, med deras egna ord (min översättning):
Partipolitik, uppkomsten av populistiska partier, ”antipolitik” med minskande tillit och lägre valdeltagande.
Offentlig politik, begränsningar i medborgarskap och tillgänglighet till offentlig service och välfärd, ökande statlig totalitarism och ökat beroende av direktdemokratiska beslut.
Social sammanhållning, minskande social sammanhållning särskilt mellan olika etniska och religiösa grupper, samt verkliga och uppfattade problem med social integration.
Politiskt språk och narrativ, förändringar i offentlig diskurs – oavsett mediala drev, politisk retorik, eller via sociala media – med ökande beskrivning av ”den andra” i språk och tilltal.
Medborgarskap, inklusive uppfattningar om identitet, ökande utestängande nationalistiska åsikter, känsla av pessimism och osäkerhet.
I texten upprepas hela tiden att människorna i de undersökta länder är rädda eller möjligen skräckslagna, ”feelings of fear”. Rädsla för framtiden, för invandrare, med mera. Tänk om det inte är rädsla? Tänk om det bara är avsmak, inte ens avsky, bara ogillande? Får man inte välja utifrån sådana åsikter, inte rösta på det viset?
I en delsummering på sidorna 40-41 framgår att undersökarna utgår från axiomet att ökad invandring är enbart gott och en positiv inställning till det är tecken på upplysta väljare. De skriver rent ut att de förväntat sig att svenskarna, med rekordlångt socialdemokratiskt regeringsinnehav skulle vara mer positiva till invandring. I klartext att när staten fostrar medborgarna till sin politiks avbild är det gott, men när folket i en demokrati vill något annat än politikerna så är det ont.
Vad de inte säger i texten, men som syns klart i stapeldiagrammen är att folket inte litar på politikerna. Britterna och i något fall fransoserna är mest negativa. Svenskarna är typiskt näst mest negativa. Drygt 25% vill lämna EU och 32% vill kraftigt minska EUs inflytade. Bara britterna vill låta EU få mindre makt. sidan 246
Fransmännen anser att globaliseringen har varit mest negativt för Europa som helhet, med britter och svenskar närmast därefter. När det gäller globaliseringens effekter på det egna landet är det fransmännen som är mest negativa där också, men svenskarna är långt mer negativa än britterna. Hörs det något om detta i svensk media? Det enda media jag sett kommentera rapporten är Euractive och de koncentrerar sig på vad de kallar för franskt elände.
Märkligt nog har drygt 60% av fransoserna förtroende för Kommissionen, medan Sverige och Polen har under 50% förtroende för Juncker & CO. Sverige tillsammans med britterna har även mindre än 50% förtroende för den egna regeringen. Sverige är alltså det enda landet med mindre än 50% förtroende både för EU och den egna regeringen. Hur ofta hör vi talas om den sprickan mellan folket och politiken?
När det gäller brexit utgår man från samma fördomsfulla antagande som Inglehart och Norris gör i sin World Value Survey, att de som kan tänka sig att rösta på populistiska partier står till höger om mitten politiskt, att de gillar auktoritära eller rent av totalitära ideologier, att de har lågt förtroende för både nationella och internationella styren, att de är emot invandring.
Detta är ju bara nonsens, men upprepas ändlöst för att skapa en inbillad sanning. Människor till höger om mitten brukar hysa betydligt mer frihetliga åsikter än dem till vänster. Varför skulle sådana människor gilla auktoritära ideologier? Det finns ett undantag, djupt religiösa människor som anser Gud vara en högre auktoritet i världsliga frågor än det världsliga demokratiska styret. Men jag har aldrig sett det bland sekulära människor. De har också byggt in oförenliga åsikter i gillande av auktoritärt styre och samtidigt ogillande av de styren som finns idag. Att dessa frihetliga människor som gravt ogillar manipulation och toppstyrning av idag ogillar dagens eliters agenda att ersätta sina länders väljare med importerade dito, är knappast något som kan förvåna en nykter iakttagare.
Först på sidan 148 kommer en nykter eftertanke. EU-medborgarna kanske inte alls drivs av rädsla för framtiden, terrorism, ekonomin, miljön och annat. Det kanske mer är att de misströstar om de egna ledarnas förmåga att leda. Jag kan inte instämma mer. Man anger att djupstudier av franska åsikter är att de vill ha ledare som står för sina åsikter och sin politik, oavsett hur medborgarna röstar. Men undersökarna gör inte kopplingen att detta inte är en efterfrågan på starka i betydelsen totalitära ledare. Det är en efterfrågan på ledare man kan lita på, så att det man lägger sin röst på också är det som politikerna anstränger sig att genomföra efter valet. Man vill ha politiker som anstränger sig för en bestämd politik, inte politiker som vill bli valda till varje pris, på vilken politik som helst. Våra politiska val är inte Mello!
På frågan vad Europas folk anser vara de viktigaste frågorna i EU för närvarande hamnar klimatet på nionde plats av tretton, uttryckt av mindre än 10% av de svarande. Medan terrorism och immigration tar de två första platserna långt före alla andra frågor, enligt mer 40% av de svarande i båda fallen.
Undersökningen i England ägnar sig mest åt det redan avgjorda brexit. Undersökningen i Frankrike ägnar sig åt att finna sätt att marginalisera Front National. I Tyskland letar undersökningen efter sociala faktorer som kan förklara ett eventuellt gap i förtroende mellan väljare och valda. Undersökningarna kan alltså inte jämföras i sin helhet. I sammanfattningen av undersökningen i Tyskland tar man sig för att ge råd till hur gapet inte ska vidgas. (min sammanfattning av råden)
1. Se till att politiker får råd och instruktioner av experter på kommunikation.
2. Ta ett fast grepp om problemformuleringsinitiativet, agendan.
3. Utveckla kanaler för kommunikation mellan väljare och valda. Utveckla fler politiska åtgärder för att lugna allmänheten.
4. Betala för fler undersökningar och forskning.
I EUs undersökning från 2015 är 40% av alla EU-medborgare negativa till globaliseringen. Medan Demos undersökning från 2016 visar att medborgarna gillar globaliseringen. De viktigaste fakta som lämnas i rapporten kommer från EUs undersökning. Vad Demos verkar göra är att presentera alternativa fakta, skriva om verkligheten och historien.
Undersökningen i Polen koncentrerar sig på att finna förklaringar till varför polackerna än en gång valde det konservativa Lag och Rättvisa i både presidentval och parlamentsval, de valde ju fel! Men förutom lite siffror på ekonomi och opinion ger undersökningen inget nytt eller konkret.
Den svenska undersökningen avsåg att visa att exkluderande nationalism är typiskt höger. Här pekade man ut M, KD och SD, samt en gnutta L. Men man skriver ingenting alls om centern, som alltså är största bidragsgivare till Fores som gjort den svenska delen. Det anmärkningsvärda är att man bara gjort lösa analyser av de tre förstnämnda partiernas almedalstal 2016, samt en mycket begränsad opinionsmätning som inte stödjer deras påstående, fast de säger att den gör det.
Inte heller används ordet fear en enda gång i den svenska genomgången trots att hela den europeiska undersökningen går ut på att tillskriva ”högerpopulism” rädsla för det okända eller främlingar. Om nu rädsla inte är en del av den svenska ”högerpopulismen” hade man faktiskt kunnat skriva det.
Jag har inte sett något av denna undersökning referrerad i svenska media och det faktum att Fores på sin hemsida inte har en svensk översättning av hela rapporten eller ens deras egen svenska del, andas insikt om att det hela är ett undermåligt arbete.
Vi som väljer andra partier än de styrande socialliberala partierna kallas för ”lämnade på efterkälken”, ”sårbara grupper”, ”lågutbildade”, ”lantligt boende” och liknande. Förvånade konstaterar utredarna på ett ställe att de som symaptiserar med ”högerpopulister” inte längre bara är slätrakade styrketränande män i träningsoverall och gamla tanter i omoderna hattar. Kan de beskriva sina egna fördomar tydligare?
I förslagen till policies för politikerna föreslår Demos att man måste finna vägar att komma närmare väljarna samtidigt som man stärker EUs beslutsfattande processer. Allt för att underlätta för de nationella regeringarna. Inte ett spår av en fungerande subsidiaritetsprincip som ger medborgarna den egenmakt de behöver och förtjänar
När man läser vad som skrivs i efterorden så framgår med stor tydlighet att undersökningarna i sig inte är viktiga. Det väsentliga med rapporten är att propagera för en ganska snäv vänsterliberal agenda. Hela EU måste enligt författarna vaccineras mot allt som inte är vänsterliberal likriktning från toppen. Fri åsiktsbildning är bara ett besvärande kosmetiskt påfund i det demokratiska Europa.
Detta blir särskilt tydligt i det avslutande kapitlet om ”Post-truth”, hur man ska motverka det fria informationsflöde och den fria åsiktsbildning som föraktfullt kallas alternativa fakta, alt-right, alternativa medier, sociala medier, konspirationsteorier etc. Det underförstådda antagandet är att endast etablerade vänsterliberala politiker och media har tillgång till sanningen och för demokratins bästa bör andras tillgång till offentligheten begränsas.
RSS – inlägg
Lite vid sidan om: Här spöar pyromanen tre poliser och en väktare – går sedan lugnt från platsen
Publicerad 2 april 2017 kl 17.26
http://www.friatider.se/h-r-sp-ar-pyromanen-tre-poliser-och-en-v-ktare-g-r-sedan-lugnt-fr-n-platsen
Min enkla fråga. Om BATRA, Reinfeldt eller Löfven hade varit på plats och åskådare till eländet.
Vems parti hade dom tagit?
Sten-Arne Persson skriver:
2017-04-03 kl. 10:54
Svensk jämställdhetpolitik i sin prydno. Regering och riksdag har svikit svenska folket på det grövsta sedan de 1970 gjorde det ekonomiskt omöjligt för de flesta barnfamiljer att leva på en lön i och med att man sänkte grundavdragen och därmed skapade sig rätten att att fostra barnen i samhällets regi från ett halvt års ålder. Jämställdhetspolitiken blev prioritering nummer ett i alla sammanhang. Barnen fick lära sig i skolan att det var fult att vinna en tävling för att jämställdheten skulle vara total. Så skapades den nya avundsjuka människan som utan egen ansträngning ändå har rätt att leva på samma standard som de som skapar något i samhället.
Ett tydligt exempel på jämställdhetshysterins verkningar är djurskyddsterrorn från våra länsstyrelser som med hjälp av dagens unga djurskyddshandläggare, ofta utan praktisk erfarenhet av djurskötsel och dess villkor, tycker sig ha rätt att förstöra livet för hårt arbetande djurägare.
Uppviglade av alla barnprogram i TV som förmänskligat djuren och som bidragit till att fylla kassorna hos de så kallade djurskyddsföreningarna. Den värsta av dem alla ”Djurens Rätt” arbetar för att få bort alla produktionsdjur och sitter med och utformar djurskyddets regler på Jordbruksverket. Svenska politiker och massmedia har i tre decennier förtalat våra mycket kunniga djurbönder som i princip arbetat ideellt på konkursens brant under många år vilket EU:s och Jordbruksverkets statistik vittnar om. Att dessutom bli påhoppad av dessa djurrättsaktivister i form av djurskyddshandläggare av alla slag, understödda av anonyma anmälningar från dessa fanatiska och avundsjuka människor utan egentlig kunskap i sammanhanget är förödande.
Många av aktörerna i dessa sammanhang saknar helt empati för både djurägare och deras djur. Den statistik som tas fram går enbart ut på att skryta med hur många djuromhändertaganden och djurförbud som gjorts under året. Inte en rad om ifall djuren fått det bättre eller sämre efter omhändertagandet vilket borde vara det centrala. För de ekonomiskt hårt ansträngda djurägarna är det en katastrof både mänskligt och ekonomiskt då djurförbudet i praktiken näringsförbud på livstid, vilket oftast betyder konkurs och inte så sällan psykisk kollaps och även själmord, men det för man inte statistik över.
För att återgå till rättsväsendet och våldsmonopolet så saknar de i de flesta fall sakkunskap på
djurskötselns område, vilket kan betraktas som anmärkningsvärt. Djurskyddshandläggarna begär och får utan bekymmer med sig både två och tre piketer med ut som skydd utan knot vid anonyma anmälningar. Ofta våldför sig dessa oftast manliga poliser på djurägarna utan egentlig anledning. Jag kan inte påminna mig att någon djurskyddsinspektör blivit misshandlad av en djurägare. En hallandsbonde överfölls t.ex. av fyra poliser som slet ut honom ur traktorhytten då det var 17 grader kallt och han inte var klädd att vara ute i kylan. Man slet sönder armen så att
ledkulan i armbågen gick ut i muskulaturen. Fyra poliser på en gammal bonde som höll på att avveckla djuren. Han anklagades för våldsamt motstånd 65 kg tung, det kallar jag övervåld.
Polisen har varit ansvarig för att organisera omhändertagandena utan att vara utbildade för detta vilket lett till stora ekonomiska förluster för djurägarna och stort lidande för både djur och djurägare.
Djurskyddshandläggarna vet att de bär sig illa åt eftersom de tycker sig ha rätt till detta för de har ju själva inte kunnat ha så många djur. Den inlärda jämställdhetsavundsjukans offer är det inte lätt att vara.
Detta praktexempel på ett rättssamhälle i sönderfall är ju samtidigt så komiskt att det mest lockar till skratt och till ett förlöjligande av kvinnliga poliser som tre mot en likväl åker på stryk och misslyckas med att arrestera bråkstaken. Men tack till den som filmade eländet. I en rättsstat skulle denna uppvisning leda till svarta rubriker i pressen och till att polischefen och justitieministern byttes ut. Men som väntat tycks det gängse förtigandet dominera. Det är väl då skrattet fastnar i halsen. Anarki råder och demokratin finns bara i en dammig lagbok, inte i den verkliga världen.
Man måste betrakta STASI chefen Ingemar Hanssons rövspark uppåt från att ha jagat och utplundrat medborgarna på deras egendom till en fin befattning på ”Finansdepartementet”. Ett lite mindre snaskigt hantverk men i mina ögon fortfarande ”häleri”.
Man kan ha synpunter på dessa tre kvinnliga poliser som ger ett ganska komiskt intryck, men på något sätt tycker jag att det var hedervärt av dem att inte helt enkelt bara skjuta denna person. Någon större skada gör han inte i videon.
Polisen borde ha lite mer utrustning att ta hand om bråkiga personer. De kunde t.ex. ha haft något nät att skjuta över honom. Sådana finns och används av polis i några länder.
Det är en nykter iakttagelse att det sannolikt var onödigt att skjuta honom. Men lika nyktert av Sten-Arne att se att det var för få manliga poliser med vid ingripandet.
Dessutom måste man resa frågetecken för deras utbildning? Varför kunde de inte fängsla honom när de hade honom på backen? De var ju inte samordnade för fem öre!
Att de inte kunde arbeta ihop som ett team det är helt klart. Mannen kan dessutom har varit en bit starkare än vad normala män är, han kan ha varit drogad.
Uppenbart att kvinnorna trodde att några batongslag skulle göra susen, men så blev det inte.
Dessutom finns det män som har spöat upp tre poliser och flera på en gång, så vi ska väl inte döma dessa kvinnor allt för hårt.
Jag känner personligen en engelsman som spöade sex poliser med handbojor på sig. Han blev frikänd i rätten då domaren inte ansåg att det var möjligt att de kunde ha fått stryk av denna killen. Han är ganska kort. Några år senare mötte han en av poliserna på stan som tackade honom för han hade fått en bra semester av arbetsgivaren som ”skadestånd”.
Ja, det var väl mer en anekdot för att bekräfta att det finns undantag från det normala.
Tack Mats. Detta måste krävt en ordentlig arbetsinsats och texten är lysande!
Tack, jo det tog lite tid. Ska nog hyfsa texten lite till där det fattas ett ord eller blivit ett för mycket efter redigering.
Intressanta tider. Det verkar vara en riktig kamp om yttrandefriheten i världen. De sargade fd monopolisterna verkar använda alla knep de kommer på.
Finns det något så populistiskt som socialism eller vänsterfördelningsideer? Det är som Mats skriver rent nonsens om den så kallade högerpopulism. Det som vänster hänvisar till som högerpopulism är genuina kulturella värden som människan förmodligen har haft under hela sin existens och som människan anser vara rätt eller fel. Hur kan det bli populism?
Vänstern å sin sida hänvisar till rent nonsens vad gäller deras fördelningsdrömmar. Vänster hyllar ofta rena lögnare och sprider rena lögner. Vet ni hur mycket de åtta rikaste i världen äger? Mindre än alla människor i världen som äger jordnötter. Hur ser vänsterns bild av detta ut?
Sådana här undersökningar som exempel ställer alltid frågan: Vad är skillnaden? De ställer aldrig frågan: Vad beror skillnaden på? Den frågan är totalt ointressant för dem.