En av de saker jag förstått eller tvingats lära mig under de perioder jag jobbat i medibranschen, är att i Sverige får vanliga reportage aldrig analysera ämnet för en artikel. Journalisten ska bara rapportera fakta och i förekommande fall parternas, vittnena och andra relevanta personers observationer och åsikter. Åtminstone var det så förr. Däremot är det fritt fram, rent av önskvärt att vinkla urvalet av artiklar och innehållet i dessa.
Att analysera är förbehållet ledarskribenter, de där texterna som mindre än 5% av svenskarna läser. Dessa ska inte förväxlas med krönikor, där det är tillåtet för skribenten att måla upp sin egen illusion av verkligheten. I krönikor är verklighet, sanning och analys oväsentligt, ja nästan bannlyst. Majoriteten av svenska journalister vill bli krönikörer. Tillspetsat kan man säga att de vill vara som bloggare i allmänhet, men med fast lön. Därför hatar de bloggare, särskilt sådana som producerar kvalitet utan att få betalt. Sickna svartfötter!
Denna situation på svenska redaktioner har gjort alla slags dagliga publikationer allt mer irrelevanta för dagens medborgare. Det är inte bara internet och dess snabbhet att sprida allsköns material som är orsaken. Det är, hävdar jag, i än högre grad medias egen oskicklighet i organisering och förnyelse av arbetssätt, samt dess brist på insikt om det egna uppdraget som orsakat krisen. Det inkluderar dess liering med makten istället för att granska den. Det handlar om kunskap och vilja att förstå den forskning man skriver om, som vetenskap i sig, inte som propaganda för en viss åsikt.
Medias roll som granskare är historia om ens det. Den ”uråldriga” devisen gäller; ”man biter inte den hand som föder”. Det är uppenbart så att ”kunden” i gemen får det denne efterfrågar. Därav uteblivet innehåll av signifikans. Fakta och nyanser i hur samhället gestaltar sig, får man (om intresse därav finns) söka på annat håll.
Media som den ser ut idag, klarar inte en dag på egna premisser utan är för sin överlevnad beroende av subventioner tilldelade ur statens kassa.
Jag tror de har passerat gränsen för vad som kan betraktas möjligt att ”reparera” med förändringar i dess sätt att organisera sitt värv. Det är en grannlaga uppgift att höja graden av insikt i MSM, utan att låta många med inflytande få lämna det ”sjunkande mediaskeppet”.
Det kanske är dags att inse att agendajournalistik inte är det som läsarna vill ha. Själv vill jag av en nyhetstidning bara få veta vad som har hänt. Inga vinklingar. Inget vad jag ska tycka.
Har du glömt av att media fått, tagit på sig rollen, som allmänhetens opinionsbildare? En nog så viktig roll i att förvirra gemene man.
Hej.
Vill jag veta att något hänt använder jag regimtrogna media.
Vill jag veta vad som hänt, vem som var inblandad och få bakgrund till händelsen använder jag Flashback och bloggar och tjänster som bubb.la.
Jag inbillade mig länge att en journalist skall vara som jag själv blev lärd när jag auskulterade (praktik som LHS envisas med att kalla det): opartisk, saklig, objektiv – på jobbet. Vem jag är och vad jag tycker på fritiden är en annan sak.
Detta har jag fått veta är ett slags fascism, enligt både lokalpolitiker, journalister och lärare.
Media är inte lierat med den politiska makten: det är samma personer som är buksvågrar/-sväror och avkomma till varandra. eliten mot folket – därav elitens vurm för identitetspolitik.
Annars kanske folket kan enas kring enkla, universella frågor som vart och ett av jordens folk har rätt så likartade åsikter om.
Bättre då om ett medialt prästerskap kan skapa splittring och så tvedräkt med krav på att alla skall mottaga värdegrundens sanktion och allt åt allas sakrament.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Kan dessa företrädare i civilsamhället hävda att opartiskhet, saklighet och objektivitet tyder på fascistiska sympatier, ja då är vi illa ute.
Men som tröst; Det säger mer om de som säger så, än adressaten.
För att ”få ihop” detta resonemang får man leta noga i de skummaste av alla kommunistiska gömslen.
Är det verkligen så illa?