Sedan gammalt känner vi till statens nollvisioner om noll avlidna i cancer, biltrafik och självmord. Inte för att det blivit så, men man kan med jämna mellanrum ställa frågan varför inte?
Men jag saknar en viktig nollvision, den om noll dödade i jihadistiska terrordåd. Varför finns det inte sådan? Då skulle vi kunna ställa politikerna till svars och fråga vad de gjort för det målet. Hur kontrollerar de dem som kommer hit eller redan vistas här?
Istället riskerar vi en tiofaldig upprepning av Ausonious eller Mangs aktiviteter, när vanliga svenskar fått nog och tar sig för att reglera förhållandena på egen hand. Det vill vi helst slippa.
Så, när får vi en nollvision mot jihadistisk terror?
I SVT propagerar man tvärtom för en nollreaktion på jihadistisk terror, åtminstone när det händer i Spanien och Finland.
RSS – inlägg
Reinfeldt, Löfven/BATRAS förräderi mot svenska folket har sedan länge kvalificerat dem för ett liv på bröd och vatten bakom galler för resten av sina usla liv.
Hoppas dom inte hinner fly innan dom skall stå till svars för sina illgärningar.
Den första och viktigaste nollvisionen är väl att ingen frisk och arbetsför medborgare skall (kunna eller vilja) gå arbetslös. Men ingen regering kan tvinga privata förtag att anställa, däremot har de flesta regeringar vi haft varit duktiga på att tvinga företag att säga upp personal. Ingen verkar begripa detta enkla faktum. Därför har nu Sverige nu världens mest slimmade fabriker, alltså minst antal anställa i förhållande till produktionskapaciteten. De få som anställs förväntas ha högskoleutbildning. Förutsättningarna för outbildade eller lågutbildade att få jobb är därför sämst i hela världen. Att Sverige istället i detta läge tar in mest antal sådana i hela världen tyder på en allmän monumental dumhet som med all säkerhet är världsledande. Vi rör oss sannerligen mellan ytterligheterna. Men all heder åt vår industri, som vi alla direkt eller indirekt lever på, och till de företagare som aldrig ger upp utan hittar nya möjligheter att överleva. Att det är oftast är ett tungt och svårt dygnetruntjobb antar jag att alla ändå begriper. Och när sossarna annonserar nya skattepålagor så dör man en smula; ett företag utan vinst = meningslös penningsförstöring och slöseri med tid.
Ett mycket viktigt påpekande om företagandet, Jan!
En petitess i sammanhanget. Det är inte staten i sig som tvingar företagen att slimma. Staten har gett fria händer till facket att sköta den saken.
Socialiststaten och facken gör det i symbios. Men även den ”svenska modellen” är en syndare.(Jag nämner den eftersom näringslivet deltar i detta tjuv och rackarspel.) Det är även en floskel vi matas med, att den svenska modellen gjort Sverige framgångsrikt och att den varit bra för arbetsmarknaden.
Ta och läs några program från någon fackföreningen. En massa dumheter i dem som bygger på indoktrinerade floskler såsom att de arbetar med hänsyn till Riksbankens mål på två procents inflation.
Vi får lära oss i statens skola och system att det finns någon slags harmoni, men alla människor i Sverige är ett enda stort kaos. Det enda som sker är att alla dessa kaos gör gemensam sak när de har gemensamma intressen. Det kan vara att utbyta varor och tjänster med varandra. Dessa kaos komme att försöka göra saker och ting på bästa sätt och de kommer att härma andra kaos som gör saker bättre än dem själva. När dessa kaos testar och härmar är det utveckling. Utveckling kan bara ske genom att testa och göra fel många gånger och sedan finna det som fungerar bäst, vilket andra kaos kommer att härma och överge sina system som funkar sämre.
Det verkar inte finnas en enda politiker i stort sett hela världen som förstår detta. Därav försöker de införa centralstyrning av allt. När de inte gillar att något kaos försöker göra något annorlunda är centralmakten vill används våld mot dem.
Vad händer med centralstyrning? Vi dödar hela mänsklighetens kreativitet. Den enda kreativa marknad som återstår kommer att vara hur vi tar livet av varandra på det mest kreativa sättet. Resten av befolkningen kommer att leva som ett djur i en bur. Djuret vet vilka instinkter det har, men kan inte leva ut dem och mår därav psykiskt dåligt.
Framtiden lär bestå av en befolkning på jorden där 99,9 % får dagen att gå runt med hjälp av ”lyckopiller”. De andra 0,1 % består av de som leder detta.
Se där, återigen en fråga om vikten att skjuta på rätt pianist. Du bortser från att LO och SAP är två grenar på samma socialistiska träd och att även Alliansen medverkat till att ge LO en monopolställning, som man inte varit sen att utnyttja. .
De stora statsbidragen till A-kassorna innebär att facket bara behöver ta ett mycket begränsat ansvar för arbetslösheten. Genom att skattebetalarna står för större delen av notan uppmuntras och möjliggörs den välståndsförstörande (men förment solidariska) likalöneprincip som drivits av LO. Ansvaret ligger, som nästan alltid, i riksdagshuset.
Fast LO:s makt är illusorisk i så motto att det i sista hand är företagen själva som avgör saken, genom att fritt kunna välja att rösta med fötterna och utlokalisera mer produktion till andra länder.
Faktum är ju också att Svenskt Näringsliv med stort jämnmod accepterar sakernas tillstånd (som sign Göran redan varit inne på). Man kan säga att SN och LO kliar varandras ryggar: LO bjuds på en propagandavinst gentemot sina egna lurade medlemmar medan företagen kompenseras av LO:s politiska gren och av Alliansen, genom devalveringar och numera även via en helgalen nollräntepolitik och selektiva subventioner (klimatstöd mm) till den tunga industri som SN i första hand, och föga framtidstillvänt, värnar om.
När jag skrev staten avsåg jag alla regeringar sedan 1932 (när staten införde denna priviligierade princip) och alla partier som ingått i någon av dessa regeringar.
Det ironiska (eller rent av cyniska) i sammanhanget är att medan företag, fack och NGO talar allt mer om CSR så lobbar de intensivt för att få slippa. De vill att staten ska sköta det och hoppas att någon annan bli fast med skattenotan.
Ursäkta frågan, vad står förkortningen CSR för?
Är det engelska ord?
Å, förlåt! Corporate Social Responsibility. Alltså företagets sociala ansvar, och då avses dess frivilliga sociala ansvar, inte det som följer av lag eller avtal med arbetstagarna.
Ditt korta inlägg gav, i tredje meningen, intrycket att du friar staten/partierna från ansvar och pekar finger åt fackföreningarna. Vi är säkert eniga om att utan de statliga miljarderna till A-kassorna skulle LO inte kunna driva sin förment solidariska lönepolitik, den som skapar en onödigt hög arbetslöshet.
Så ansvaret är primärt de politiska partiernas. Att LO egoistiskt utnyttjat den monopolmakt som även Alliansen sanktionerat är mänskligt, om än oförsvarligt ur en strikt ideologisk synvinkel (sann solidaritet). Fast vem tackar nej till pappa statens guldregn? Inte ens våra företagare.
Ja, man kan säga att politikerna har vidgat kretsen medskyldiga. Om det sedan är för att hålla sig med en gisslan eller om de bara inte vill stå ensamma vid skammen, kan man fundera över.
Nollvision kan man ju ha om det mesta, t.ex. en nollvision om stoppade skogsavverkningar, nollvision om brott mot äganderätten etc…
Lite ot, men ändå:
”Nollvision” är i folks medvetande ett mycket lågt satt ”gränsvärde”. Om gränsvärden diskuteras det häftigt, där nuförtiden EUs instanser har det som en ”favoritsysselsättning” att publicera gränsvärden om de flesta i vår omgivning förekommande företeelser.
I närtid har gränsvärdet för förekomsten av NOx (kväveoxider) varit ett ”populistiskt” tillhygge, med udden riktad mot personbilsindustrin.
Det talas ”seriöst” om att förbjuda förekomsten av dieseldrivna fordon i stadsmiljö i vissa städer i Tyskland.
Gränsvärdet lyckas inte uppnås med mindre än att dieseldrivna fordon förbjuds att trafikera dessa gator med noggrann analysutrustning installerad.
Därtill har jag en stilla undran till ”de” som sätter våra gränsvärden:
Hur kan det komma sig att gränsvärdet gällande förekomsten av NOx är tiofalt högre inomhus i kontorslokaler, där folk förväntas arbeta, än de gränsvärden som gäller utomhus i gatumiljö.
Lite tillspetsat skulle man ju kunna påstå att, ”ta med bilen in på kontoret och låt den gå på tomgång. Inga problem där inte, då det satta gränsvärdet avseende luften i kontorsmiljö inte överstigs”.
Hur vore det med en nollvision gällande antalet myndigheter. Idag är de flesta myndigheters vision att existera för existerandets skull.
Som en nattväktarstat. Enkla tydliga lagar, polis och domstol.
”En självgående cirkus” om man så vill.
Om inte en nollvision, så i vilket fall ett ”gränsvärde”, för vad som kan upplevas ofarligt.
Myndigheters ”terror” är hälsovådligt där det går överstyr.