Hope Hicks är den 28-årgia fd fotomodellen som sedan 2015 så framgångsrikt skötte Donald Trumps presidentvalskampanj. Efter valet har hon jobbat i skuggorna som strategisk kommunikatör. Nu kliver hon fram i rampljuset och tar över efter gossarna som fått gå. Anthony Scaramucci, Michael Dubke och Sean Spicer är de tre som tidigare försökt sköta posten som Vita Husets kommunikationsdirektör.
Enligt de som känner henne och vistats i närheten av Trumps kampanj har hon varit avgörande för hans valframgång. Kom sedan och säg att Trump endast tilltalar äldre outbildade vita män på landsbygd! Återstår att se om Hicks kan styra upp verksamheten i Vita Huset så att gott arbete i linje med vallöftena blir utfört, och att en sådan framgång i så fall blir väl kommunicerad till väljarna. Hon har i vart fall gedigen PR-utbildning att peka på, förutom då ledarskapet under Trumps kampanjarbete.
Bättre låta de duktiga jobba utanför medias strålkastare och skicka fram någon riktigt tråkig och dryg person att hålla dessa totalt meningslösa presskonferenser.
Handlar ett möte om korv så babblar pressen på om köttbullar. Jag har svårt att förstå att man ens ska ge sig in på att tala om köttbullar om det handlar om korv. Jag skulle totalt ignorera varenda fråga om köttbullar och bara svara på de frågor som ställs om korv.
Så, av vilken anledning ska man låta en duktig person hålla på och tjafsa med alla dessa korkade journalister. Media är inte längre ett filter mellan politiker och vanligt folk. Bättre att inte prata med media och bara förmedla den information som alla får.
Låt allmänheten få ställa sina frågor och svara på dem. I Sverige skulle ingen politiker gilla det, för då får de riktiga frågor och måste förmodligen lämna riktiga svara. Usch, så hemskt!
Ja, Bosse Ringholm var ju en lysande kommunikatör!
Hej.
Som affärsman är det knappast okänt för presidenten att det är viktigare vem man säger upp än vem man anställer. Till det hör att när någon gjort sitt jobb och inte längre behövs så får den gå för den här gången.
Jämför det med politiken där helt andra saker än kompetens och resultat premieras.
Det verkar, med Sverige och Europa som facit, som om demokrati alltid utvecklas mot en korporativ byråkrati om man inte gör som Schweiz eller USA.
Stämmer det kan man fråga sig vad oddsen är för att politiker i Europa skall reformera sitt eget system i sådan riktning.
Stämmer föregående led kan man fråga sig om det inte är ens plikt att förkasta rådande statsskick och via väpnat uppror mot en orättfärdig despot skapa en demokratiskt stat byggd på maktdelning och begränsning – vilket är en så främmande tanke för en svensk att de flesta tror att den som pratar så är nazist eller tokig.
Därav en viktig aspekt i det ritualiserade och obligatoriska hatet och föraktet mot Reagan, förlåt, Trump; han är inte politiker från ax till limpa, utan kommer utifrån och måste därför fördömas och förgöras.
Särskilt om han levererar resultat.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Hear, hear! Fast i vår del av världen blir sådana uppror fredliga och äger rum i stillhet framför valurnorna – redan i höst i Tyskland och nyligen i UK, USA och Frankrike. Undrens tid är kanske inte riktigt förbi, än?