Dagens gästskribent är Åke Sundström
När fan’ blir gammal blir han religiös, sägs det.
LO-ekonomen Dan Andersson bekräftade det talesättet när han i måndags 4/9, fördömde den socialdemokratiska bostadspolitiken. I partiets aktiva tjänst teg han, men nu som föredetting tar han bladet från munnen och säger vad alla vettiga bedömare sagt i mer än ett halvt sekel, utan att ens de borgerliga haft kurage att slakta den heliga kon.
Efterträdarna i LO-borgen satte rimligen morgonkaffet i vrångstrupen när de tog del av hans debattartikel i Dagens Industri. Hör bara:
”Det liknar en sovjetisk ekonomi med politiskt bestämda låga kapitalkostnader med som konsekvens överanvändning av kapital och som följd energislöseri”
Energislöseri! Överanvändning av kapital! I sosse-regi! Med MP-samtycke dessutom! Och som om den salvan inte fick de gamla kollegorna att vakna tillägger han:
”Staten måste sluta bostadscurla friska människor med goda inkomster mitt i livet. De ska själva klara att inom egen budget fatta beslut om sin konsumtion”
VA! Bestämma själva?? Om sitt boende?? Det som varit anatema inte bara för det egna partiet utan för alla partier, inte minst de förment liberala eller konservativa. En f d LO-höjdare som tar sådant tal i sin mun blir i tokvänsterns ögon en klassförrädare. Så all heder åt honom på den punkten.
Enda lilla haken är att även Andersson fegar ur genom att blunda för elefanten i rummet, d v s hyresregleringen, statens styrning av lägenhetshyrorna (utom bostadsrätterna). Det är detta beslut (något mindre svårbegripligt när det togs, krigsåret 1940) som mest liknar Sovjet-förebilden och som skapar det allra största slöseriet med både kapital och energi. Och det som gör miljöpartiet till riksdagens värsta hycklare och tillika miljöförstörare.
Den största skandalen i denna pinsamma historia är förstås att professor Bertil Ohlin på 50-talet gjorde sig till marknadsekonomins mest osannolika fiende när han och hans folkparti, i snöda taktiska avsikter, blockerade Erlanders kloka tanke att avveckla denna krigsransoneringsåtgärd. Den manövern förutan hade vi befriats från det som med tiden vuxit till ett av Sveriges skadligaste och mest välståndsförstörande systemfel. På 70-talet gjorde Assar Lindbeck m fl ett nytt försök att bli av med gökungen, men Palme var av sämre skrot och korn än Tage Erlander.
Det är också högst anmärkningsvärt att våra borgerliga regeringar rullat tummarna i sammanlagt 17 långa år vid makten. I stället för att återställa en fri hyresmarknad har man gjort ont värre genom att uppmuntra både privata och kommuner att omvandla hyresrätter till borätter. Vilket har resulterat i en ren konfiskering av privat och kommunal egendom och ett otillbörligt gynnande av köparna som bara behövt betala ungefär halva marknadsvärdet. Anders Borg är den senaste skurken i detta seriedrama.
I det här fallet hade det alltså varit fullt befogat för en LO-ekonom att skuldbelägga även borgerligheten, inklusive den gamla kontrahenten, Svenskt Näringsliv, som lika tyst som andra tigit om medborgarnas/folkhushållets förlustnota, eftersom systemet gett klirr i kassan hos en tung medlemsgrupp, byggföretagarna. Marknadsekonomins förrädare hittas även i kapitalismens svenska högborg.
I anslutning till diskussionen om de nya libertarianska partierna bör nämnas att alla tre, MED, KLP och KV kräver att hyresregleringen skrotas. En utmärkt gemensam plattform, som gjord för den kartellsamverkan som troligen är nödvändig för att forcera riksdagsspärren.
RSS – inlägg
Dan Andersson refererar till professor Peter Englund, som tillsammans med Sven-Olof Lodin gjort en utredning om kapitalskatter och fastighetsskatter. Den utredningen presenterades dagen efter Anderssons debattartikel. Knappast en tillfällighet!
http://www.dn.se/debatt/boxmodell-for-skatt-kan-ge-fungerande-bostadsmarknad/
De är två pensionerade ekonomiprofessorer som har gjort utredningen. Förmodligen har de skuldfria bostäder i Stockholm:
sid 118.
Det är stor skillnad mellan yngre hushåll, där de mellan 31 och 40 år förlorar 0,73 respektive 2,39 procent av sin inkomst medan de över 60 år går med ett litet plus i genomsnitt. Detta mönster beror framför allt på skillnader i skuldsättning. Slutligen finns det en viss geografisk spridning i effekt. Det visar sig att hushåll i Stockholm kommer något bättre ut än hushåll i övriga delar av landet. De regionala skillnaderna är dock relativt små. Det kan tyckas förvånande att hushållen i Stockholm påverkas positivt (eller minst negativt) av reformen trots att huspriserna är så mycket högre i Stockholm. Sannolikt förklaras det av att de har större kapitalvinster än hushållen i övriga regioner; i genomsnitt motsvarande 11procent av disponibel inkomst jämfört med 6-8 procent i övriga regioner. Men de kan inte njuta av sin högre kapitalvinst förrän och om de flyttar från Stockholmsområdet.
Hur är det med mattekunskaperna? Division med ett tal mindre än 1 ger ett större tal som resultat. Men de har konsekvent skrivit fel i texten. sid 109:
För varje individ beräknar vi således värden på de olika tillgångar och skulder som ingår i boxen enligt följande:
Marknadsnoterade finansiella tillgångar = värdet på ISK + ut-delningsinkomster från noterade aktier dividerade med 0,0415.
Banksparande och andra räntebärande tillgångar = ränte-inkomster dividerade med 0,012. Skulder = ränteutgifter dividerade med 0,0282.
Småhus och fritidshus = fastighetens taxerade byggnadsvärde.51
Bostadsrätter = lägenhetsyta i kvadratmeter multiplicerad med genomsnittligt taxeringsvärde per kvadratmeter i församlingen.
Den beskattningsbara inkomsten beräknas till 4 procent av netto-värdet i boxen, och beskattas med 30 procent om det är positivt. Negativt boxvärde ger ingen avdragsrätt.
På annan plats har de vänt < tecknet fel.
De skriver om fastigheter vilka är småhus, fritidshus och flerbostadshus. Dessa har taxeringskod 220, 221 och 320 respektive, men de skriver inte ut fastighetskoderna. Det anmärkningsvärda är att de inte skriver något om bebodda jordbruksfastigheter, taxeringskod 120. Däremot förutsätter de högre beskattning av fåmansbolag. Vad ska man tro?
Utredningen här:
https://eso.expertgrupp.se/rapporter/boxmodell-kapitalinkomst-och-bostadsbeskattning/
Även Lars Wilderäng har reagerat på utredningen:
http://cornucopia.cornubot.se/2017/09/eso-foreslar-aterinford-fastighetsskatt.html?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+cornubot+%28Cornucopia%3F%29
Min ursäkt till Åke för att jag kapar hans fina inlägg på detta vis. Men frågorna hör ihop och sammantaget tycker jag det visar att sossarna inte är att lita på. Inte i någon fråga.
Hej.
Utredningar hit och dit lägger jag mig inte i; har inte läst dem.
Däremot vill jag inflika att situationen kan liknas vi d när en drucken står på sina händer – för att komma loss och sedermera kunna spankulera vidare måste man först falla på näsan.
Med mig själv som exempel kan jag säga att vid fri prissättning på hyresbostäder blir jag och många andra bostadslösa i värsta fall och i om vi mot alla odds lyckas bo kvar inomhus så kommer vår övriga konsumtion att påverkas kraftigt. Vi är många i Sverige som saknar medel för att äga vår bostad, och som även saknar möjlighet att arbeta ihop kapital till köp eller nybyggnation, och som dessutom saknar möjlighet att bli skuldmiljonärer med en villa som pant.
Därav ’står på sina händer’.
Jag tror marknaden skulle behöva nollställas, så att säga. Någon form av överskottsproduktion för att driva ner priserna och därefter fri prissättning på öppen marknad – att i dagens läge gå till öppen marknad i ett steg låter sig svårligen göras utan tämligen stora konsekvenser.
Det går inte att bara avreglera och tro att det löser sig – det är en säker metod för att skapa verklig slum modell Brasilien.
Kanske en indragning och omfördelning av Svenska kyrkans mark och medel vore lämplig? Dess tillgångar kommer ju en gång från det svenska folket i form av en med hot om helvetet hinsides inhämtad skatt. Para detta med rejält liberala regler för nybyggnation och tomtförsäljning till privatpersoner som under Oklahoma:s markrusch, så lär vi nog både berika landsbygden såväl som skapa möjlighet för snart alla att äga sin bostad.
Visst hade det varit bättre om bostadsmarknaden inte sett ut som den gör – men alla reformer måste utgå från hur det är, inte hur vi anser och känner att det skulle kunna ha varit om det varit rätt från början.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Min första reflektion på det du skriver är en undran hur du har lyckats med det? Att inte ha säkrat en bostad, om du varit lärare ett helt yrkesliv. Du framstår som intelligent och har rimligen planerat något för framtiden. Jag beklagar djupt om du på vägen råkat ut för en personlig katastrof som du inte orsakat eller kunnat kontrollera och som gör dig extra sårbar.
Min andra reflektion är att det förmodligen som vanligt måste bli sämre innan det kan bli bättre. De som är i din situation kommer då att tvingas till frivilliga förändringar. Med frivillig avses egen uppfinningsrikedom och/eller kompromisser med vad man vill prioritera.
Stora förändringar kommer ju alltid att slå olika, beroende på förutsättningar.
Men hur ska man göra omelett utan att krossa ägg?
En tredje reflektion är att du faktiskt inte beskriver varför en befrielse från statlig-kommunal hyresreglering eller en förändrad beskattningsmodell skulle få så förödande konsekvenser för dig och andra. Vad är det som gör så stor skillnad?
Jag kanske ska förtydliga lite. Min inställning är förmodligen präglad av dels min och mina förfäders tradition av småföretagande så långt bakåt vi kan se.
I kapitalistisk-marxistisk anda har vi alltid insett värdet av att äga sina produktionsmedel. Däri ingår bostaden som en central produktionsplats för familjelivet, men också en utgångspunkt för företagande riktat till andra än familjen. Helst ska bostaden vara obelånad. Då är man fri att välja, experimentera, prioritera, med mera. I denna företagaranda är biutrymmena minst lika viktiga som boutrymmena, ofta viktigare. Socialisterna gör sitt bästa för att omöjliggöra ett sådant liv.
Min vistelse i USA i ungdomen klargjorde också på ett tydligt sätt vikten av att äga sin bostad.
Det kostar på och medför ansvar att äga sin bostad, men det brukar betala sig i längden.
Jag har hört talas om dem som vill bo i hyrd bostad för att slippa ansvar för allt från trappstädning, gräsklippning och snöskottning, till att över huvud taget ha en viss uppsyn på fastigheten och se när den behöver lite extra omtanke.
I hela mitt liv har jag personligen träffat en enda person som uttryckligen sagt att hon valt att bo i hyrd lägenhet för att slippa allt ansvar. Hon uttalade även att hon gärna betalade extra för det. Valet är fritt, men jag har inte någonsin gjort det valet.
Hej.
Svaret på första frågan är för personligt för att jag skall vilja diskutera det här, så jag hoppas du ursäktar mig när jag inte förklarar närmare. Jag kan säga så mycket som att det hör samman med att jag skriver ’fd lärare’, och att jag inte är före detta p.g.a ålder.
På den andra frågan kan jag nämna att jag idag bor i kollektiv med flera andra vuxna; detta då ingen av oss enskilt skulle ha råd att köpa bostad. Faktum är att vi diskuterar om vi skall leta efter ett större renoveringsobjekt gemensamt. Idéer saknas inte, endast rent kapital och kreditvärdighet (i mitt fall). Skulle hyran släppas fri skulle jag helt enkelt få investera de pengar jag har i ett tält.
På den tredje (börjar låta som ’Vi i femman’ 🙂 ) svarar jag att det är många svenskar såväl som invandrare som lever i hushåll med en inkomst på strax över tiotusen per månad, och det är inte ovanligt att upp till ca 65% går till hyran. Handikappade, fattiga gamlingar, missbrukare, fd. kåkfarare och folk som av olika skäl saknar kapital, borgenär eller säkerhet.
Gruppen fattiga (efter svenska mått mätt) är svåruppmätt men jag skulle höfta rent anekdotiskt att den ligger på drygt en halv miljon personer.
På sikt skulle en avreglering och en fri marknad kunna erbjuda ett bättre läge, det tror jag också, men jag vet inte hur vi tar oss dit. Personligen tror jag att den bästa början vore kraftigt sänkta skatter för den lägst avlönade delen av arbetsmarknaden, detta för dessa skall kunna ha större rörlighet via sitt då större kapital. På så vis kommer många att kunna försöka ta sig ur ghettot, eller sponsra sina barn att göra så.
Missförstå mig inte, jag vill inte heller ha kvar det nuvarande systemet, men att bara rakt av avreglera leder osvikligt till att priset blir högt, både ekonomiskt och humanitärt. Jag har inget omedelbart patentsvar hur man bör göra, men att rent generellt göra det billigare att anskaffa mark och monteringsfärdiga hus skulle kunna vara en väg framåt. Att på sikt avskaffa arbetsgivaravgiften (med början nerifrån som exemplifieras ovan) gör det dessutom sannolikt att fler orter i Sverige lever upp och därmed etableras konkurrens med storstadsregionerna.
Som ett svar på din andra kommentar vill jag säga att jag instämmer. Jag har allt från militärer till hantverkare till akademiker till egenföretagare i familjen, men vi delar inställningen att man bör äga sitt hem. Kommunala hyreslägenheter blir lätt en fälla, särskilt kombinerade med bidrag som ligger så nära lägstalönen att det blir meningslöst att arbeta.
Grundbulten är bidragsfällan en stor del av samhället nu är. Där jag bor röstar ca 80% av de som röstar på (S) eller längre ut i folkmordsvänsterns flora – därför att de antar att de andra partierna sänker deras bidrag.
Tyvärr tror jag att våra politiker kommer att reformera det hela baserat på vilka väljargrupper man vill säkra – knappast en modell för att lösa det egentliga problemet.
Nåväl, allt gott;
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
PS Jag tänker på bostadsmarknaden som på hur man gör med sprängladdningar: desarmera eller destruera. Allt beror på vilken kostnad man är beredd att betala. DS
Gott att du återkom med svar Rikard! Jag har gått och funderat på om jag uttryckte mig för hårt eller oförskämt mot dig. Var inte min mening. Jag sökte ett förtydligande till något jag inte förstod och ville själv var tydlig. Se gärna denna förklaring som en ursäkt! Jag beklagar också att du drabbats av svårare tider än du avsett eller planerat för.
Håller helt med dig i din uppfattning att det finns en mängd människor som diskrimineras i Sverige. Vanliga svenskar som inte får samma chans som andra. Jag har varit handikappad sedan 16 års ålder och aldrig fått någon fast förankring på arbetsmarknaden. Eget företag har mestadels varit lösningen. Det är mycket enklare att få uppdrag när uppdragsgivaren vet att de kan upplösa avtalet med kort varsel.
Det finns en tydlig diskriminering från arbetsgivarna att inte anställa folk som inte är helt friska till kroppen. Knoppen verkar det inte vara lika noga med. Det blev avsevärt sämre när den borgerliga regeringen införde sjuklöne- och rehabiliteringsansvar på 90-talet. Jag har fått förklarat rakt i ansiktet på mig att jag är för stor risk för en arbetsgivare.
Facket är också i högsta grad medskyldigt till de höga trösklarna på svensk arbetsmarknad. Kollektivavtal och LAS inte minst. Med sådana villkor blir det en restpost av människor som inte kan få upp sina löner ens till kollektivavtalsnivå, för ingen anställer dem utan bidrag från AF eller FK.
Jag har sagt att jag är beredd gå igenom stålbadet, bara vi får vettiga politiker och vettiga regler som inte håller människor fångna i systemet. Det står jag för än. Glad att se att du verkar vara av samma åsikt.
Hej.
Ingen fara, jag tar inte vid mig av att folk frågar mig saker. Om jag svarar är en annan historia 🙂
Jag har via yrket viss (begränsad) insyn i hur man arbetar med barn med funktionsnedsättningar/-hinder och handikapp, och även om det svängt ganska mycket i attityd så finns det en del kvar att göra. Alltför ofta sänks kraven, av välvilja, men med konsekvens att den unge ser sig som mindre värd och mindre kapabel eller i värsta fall som ett ’yrkesoffer’ med berättigande-komplex.
Själv har jag, när jag haft elever med kognitiva funktionsavvikelser (som jag tror termen är numera; Adhd, Asperger och liknande) alltid insisterat på attityden ’kan själv’, eller ’själv är bäste dräng’. givetvis med tydlighet i att påtala att ja, den enskilde eleven kanske har vissa problem eller förhinder men detta är något man lär sig jobba runt – utveckla strategier säger man numera. Även inom psykiatrin har en attitydförändring ägt rum där man alltmer försöker syfta till hjälp till självhjälp och att inte se personen som ett objekt.
Det du skriver om diskriminering känner jag igen. Tyvärr innebär hela verksamheten med Samhall, OSA, och liknande endast att den som är i verksamheten blir utestängd från reguljär arbetsmarknad, dels att företag som annars skulle kunna sälja samma tjänster (och därmed behöva anställa) inte kan konkurrera. Hur skall en egenföretagare med ett trädgårdsskötsel-företag kunna konkurrera med OSA? Af täcker 75% av lönen och kommunen slipper dessutom arbetsgivaravgiften – den enskilde kvalificerar sig för a-kassa och all statistik ser snyggare ut, men i verkligheten har en hel massa skattemedel gått åt till att förhindra att en privat arbetsgivare kan ta kontrakt och anställa.
Jag önskar vi kunde få in en mer amerikansk (eller klassisk svensk) attityd i debatten i Sverige: att den som visar att den kan och duger är välkommen till det den visar förmåga till, och att endast den som visar hänsynslöshet och ovarsamhet drabbas av inskränkningar och förbud. Inte att hur man är född avgör – se t ex reglerna för körkort för personer med Adhd: den som har körkort när diagnosen ställs får behålla detta, den som inte har körkort måste genomgå en särskild prövning. Vad är då prövningens syfte om en person med Adhd kan klara det vanliga provet på samma villkor?
Stålbad, ja, så blir det om inget görs, men om man tippar ned vad som helst i smältan utan styrsel så blir det en dj*vla smäll i smältverket.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
När Miljonprogrammet genomfördes betalade Staten de verkliga kostnaderna, nästan oavsett vad slutnotan blev. Följden blev att ingen byggmästare behövde se över byggmetoder och söka billigare lösningar, som alla i en konkurrensutsatt situation hela tiden måste göra. Och det är naturligtvis mycket dyrare per kvadratmeter att bygga höga tunga flerfamiljshus i stadsmiljö än små trälådor på marken i glesbygd. Och ändå det så nästan alla vill bo. Den praktiska skillnaden är restider och reskostnader till jobb dagis, skolor, handel. Att pendla inom Stockholm tar kanske 20-30 minuter, mer om man räknar in gångtider till hållplatserna. Men på samma tid kör man tre-fyra mil på landet, och kan göra vilka avstickare man vill. Att ha bil kostar förstås, men boendet på landet kostar mindre. Tyvärr har myndigheterna under lång tid medverkat till landsbygdens avfolkning, vilket gör det svårare för många, särskilt unga, att bo kvar. Det är en skam för Sverige att man genom provinsialism och ren dumhet inte förstår vad det leder till.
jag håller med dig i allt, men ser inte varför provinsialism skulle ha bidragit till urbaniseringen. Borde inte en förnuftig provinsialism ha motverkat urbaniseringen?
Jag tänkte nog på storstadsprovinsialism där man går ut och säger att Stockholms innerstad måste öka med 150000 boende, underförstått att vad ni gör, ta er hit och stanna inte kvar och genomlid era usla liv på landsbygden.
Aha, så!
Ingen ursäkt behövlig, Mats. Men jag tycker att du missar innebörden av ditt tillägg: att Peter Englund och Sven-Olof Lodin är precis ohederliga som Dan Andersson. De ger sken av att beskattningsreglerna är det stora problemet – när frågan till 95 procent handlar om hyresregleringen. Precis som i klimatsammanhang ägnar sig våra professorer åt så kallade second-best-resonemang. Man accepterar det politiska villkoret: att tiga om elefanten i rummet eller de heliga kossor som Nils Lundgren en gång, innan han tystnade, ville slakta.
Kamrat Rikard gör en liknande tankevurpa, när han tror att vanliga löntagare blir utan tak över huvudet. Ingenting kan vara felaktigare, vad som händer när hyrorna släpps fria är ”bara” att priserna på bostadsrätter faller kraftigt, med någonstans mellan 30 och 50 procent samtidigt som bostadsbyggandet, av just det skälet, faller ännu mer. Har du missat att Sverige i grunden, d v s vid frånvaro av statlig styrning, har ett stort ÖVERSKOTT av bostäder, framför allt av dyra borätter i våra storstäder? I resten av landet råder bättre balans, så detta är ett rent Stockholmsproblem. Inte heller Göteborg och Malmö berörs på samma tydliga sätt.
Så förlorarna vid fria hyror är de unga familjer i Stockholm som betalat de senaste årens fantasipriser – en produkt inte bara av hyressocialismen utan också av Ingves´ nollränta, en annan socialistisk idioti. Det blir förstås något dyrare även för vanliga hyresgäster i innerstan, men dessa har ingen anledning att klaga eftersom de i decennier gynnats av de orimligt låga reglerade hyrorna.
Till saken hör att denna priskontroll betyder att både privata fastighetsägare och kommuner utsatts för ren och skär konfiskation, under medverkan av förment liberala partier och utan protester från Svenskt Näringsliv. Inte ens fastighetsägarnas organisationer har vågat höja rösten.
För alla andra är en fri marknad en ren befrielse: att slippa tillbringa decennier i bostadsköer, att när som helst och var som helst kunna hitta ett nytt boende, att ha ett fritt val. Som alltid på fria marknader tvingas konsumenten att prioritera, så de i dag otillbörligt gynnade kan tvingas dra ner på annan lyxkonsumtion, t ex krogbesök. Jo, sådana i dag curlade branscher kommer att krympa. So what?
Du glömmer också, Rikard, att de liggande förslagen (från Assar Lindbeck m fl) innehåller en viktig övergångsregel; att de tillåtna hyreshöjningarna i äldre bostäder begränsas till en viss procent per år (5 eller 6 vad jag vill minnas). Så du får god tid på dig att fungera igenom dina prioriteringar. För oss pensionärer är det ingen viktig poäng med att bo mitt i smeten. Märk väl: det positiva effekterna visar sig från dag ett. Köpare och säljare anpassar sig omgående till de nya villkoren.
Även statens intäkter drabbas förstås (främst via lägre reavinster). Men inte heller det är något problem, som Rikard bidrar med att exemplifiera genom sitt förslag om att en större del av de tillgångar som Svenska Kyrkan fick behålla vid skilsmässan från staten återförs till de rätta ägarna, d.v.s. landets skattebetalare. En reduktion helt i Karl den elftes och libertarianismens anda!
Jag ser ett samband, inbillat eller ej, i att Dan Andersson går ut och skjuter på den heliga kon hyresreglering. Dagen efter kommer en rapport som säger att staten kan kompensera för bortfallet av reavinstbeskattning genom att i princip reavinstbeskatta varje år för en schablonbestämd reavinst.
Visst är hyresregleringen ett problem. Både som resursallokering och som moralisk princip.
Men det är även reavinstbeskattningen. För vad som beskattas är inflationen. Med andra ord en redan producerad vara som ligger på lagerhyllan har fått ökad efterfrågan och därmed ökat värde. Någon motsvarande skatteåterbäring ges inte till dem som förlorar på inflationen. Eftersom bostäder normalt köps med skattade pengar så innebär reavinsten på en vara som via arbete eller produktion inte tillförts något nytt värde en ren kapitalbeskattning på redan skattat kapital. Omoral!
Dubbelbeskattning, förvisso. Men inte av redan beskattat kapital utan av redan beskattat arbete. Byt bara ut ordet kapital mot arbete i näst sista meningen.
Minns att alla skatter belastar produktionsfaktorn arbete (utom skatt på den så kallade jordräntan, överavkastningen på värdefull mark och andra tillgångar – eftersom denna inte går att övervältra på löntagarna).
Kapitalet i form av företagsvinster är således ett slags skattefrälse. Men enskildas arbete, sparande och kapital dubbelbeskattas, i reala termer ganska ofta till över 100 procent, t ex vid försäljning av äldre fastigheter. Pomperipossa lever! Skurkarna i detta fall är de professorer och andra ”forskare” som tiger om SCB:s falska inflationsstatistik. Den som redovisar synlig inflation i motsats till den faktiska/reella inflation som uppenbaras om man rensar bort effekten av statens interventioner i form av hyresreglering, Perssonpengar på dagis, tågsubventioner och mängder av liknande ingrepp.
Du kan alltså i reda siffror och kunskap om samband visa att det är värre än vad jag föreställt mig!
Hur ska man kunna bringa din kunskap till allmän kännedom?
Det är inte kunskapsbrist som är problemet utan PK-politik och intellektuell prostitution. Jag påstår ingenting annat än vad som är väl känt inom ekonomkåren – men opassande att prata om för den som gjort sig beroende av statligt forskningsstöd, konsultar åt myndigheter eller fikar efter en professur.
När dessutom den omtalade tredje statsmakten tjänar makten i stället för läsarna och demokratin så är utrymmet för sanning och eftertanke begränsat. Bara en libertariansk revolt kan ändra på den saken.
En svensk Trump eller ett Swexit, verkar för dagen ganska avlägsna, men Brexit och USA-valet visar att väljarna inte är fullt så blinda som det varit populärt att hävda. Däri ligger ett visst hopp, liksom i att bloggvärlden kan bidra till att väcka Reinfeldts folk, det sovande.
Hej.
”Kamrat Rikard gör en liknande tankevurpa, när han tror att vanliga löntagare blir utan tak över huvudet.”
Där jag lever ligger medelinkomsten på under 14 000:- per person. Hyrorna tar inte sällan upp till två tredjedelar av inkomsten.
När marginalen är så fint skuren är dina fem eller sex procent allt annat än triviala.
Några av mina lösa funderingar på hur man kan gå tillväga står i mitt svar till Mats ovan.
Jag vill även här vara tydlig med (som statsministern brukar säga…) att jag vill ha en befriad marknad för bostäder. Mina funderingar och invändningar rör metoden för att ta sig dit.
Vad gäller bostadsrätt vill jag se den formen ersatt med fullt ägarskap istället. Varför behålla denna hybrid av att hyra och att äga?
Att göra det billigare och enklare att köpa mark och att få bebygga denna hade nog hjälpt en hel del, särskilt om diverse kommunala ’stämpelavgifter’ kan avvecklas.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Vi är tydligen eniga om målet, en avreglerad hyresmarknad, så långt allt gott och väl.
Dina bekymmer gäller vägen dit, övergångslösningen med max 5-6 per år i årliga hyreshöjningar, fram till marknadshyran, inte längre, givetvis. Carl Bildt i sin billiga våning på Karlavägen har inga problem med den modellen, han och övrig lägenhetsboende överklass på Östermalm blir subventionerad av staten i ytterligare ett decennium, lever som parasiter på konfiskerad egendom, utan vett att skämmas.
Men du har givetvis rätt i att 5-6 procent kan vara kännbart för hushåll med extremt låga inkomster. Fast noga besett är det är inte den högre hyran som är problemet utan den låga nettoinkomsten. Som i sin tur beror på den höga marginalskatten, i synnerhet om hänsyn tas till bortfall av inkomstprövade bidrag. Om marginalskatten, som sig bör, relateras till inkomsten över existensminimum, ligger den på Pomperipossa-nivå, 100 procent, i inkomstlägen kring 125 000 kronor per år.
Den konkreta lösningen är således ett fördubblat grundavdrag, till en nivå på ca 150 000 kronor per år, ett generöst bedömt existensminimum. Bara de sista Sovjetstaterna ägnar åt att försöka beskatta inkomster under den nivån; det fungerar givetvis inte så bra, som Gösta Bohman noterade i sitt tal om rundgången mellan skatter och bidrag, men som hans efterträdare blundar för.
Du ser säkert poängen att en fri hyresmarknad leder till så enorma vinster för folkhushållet, AB Sverige, att det blir enkelt att använda en del av denna vinst till att reparera även ett felkonstruerat skattesystem.
Att den f d LO-ekonomens lojalitet mot ”rörelsen” fick honom att avstå från att sätta det förbjudna ordet ”marknadshyror” på pränt får man ha en viss förståelse för. Det låg ändå underförstått i hans kritik mot energislöseri och kapitalförstöring och inte minst i jämförelsen med sovjetisk planhushållning.
Hej.
Vi ser situationen från varsin ända verkar det som.
Om jag förstår rätt så ser du en avreglerad hyres- (och bostadsdito?) marknad som en väg för att kunna reformera skattesystemet och den vägen skapa ekonomiskt utrymme för att så många som möjligt skall kunna äga sin bostad, medan jag argumenterar för att börja i skattesystemet och på så vis skapa ett ekonomiskt utrymme som tvingar fram större spridning och ökad konkurrens hos producenter och fastighets-/markägare.
Det borde inte vara omöjligt att arbeta fram ett stegvis program som angriper från bägge flanker – förhoppningsvis finns det möjlighet att få fram sådana idéer till de som kan genomföra dem som lag och praxis.
Sådant är hoppingivande, att kunna resonera kring ett gemensamt mål utifrån ett ’win-win/no lose’-tänkande borgar för pragmatiska lösningar som inte som dagens politik endast polerar symptomen utan faktiskt botar och läker.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Att införa marknadsekonomi i bosektorn är en angelägen reform helt i sin egen rätt, inte enbart därför att den möjlighet ett lägre skattetryck. Båda syftena är viktiga och som ett samordnat angrepp ”från bägge flanker”, en given succé i händerna på ett liberalkonservativt parti. Av dagens Allians har vi dock ingenting positivt att förvänta oss. Beklämmande nog.
På 1980 talet tog man bort hela det genomkorrupta subventionssystemet i det Nya Nyzeeländska jordbruket.
Varför skulle man inte fundera i samma banor när det gäller det genomkorrupta svenska hyres och bostadssystemet?
Jo, Nya Zeeland är ett föredöme, som visar att det är mycket enklare än vad våra svenska politiker påstår att återinföra marknadsekonomi både i jordbruket, i boendet, i energipolitiken och i allt annat som nu styrs från Rosenbad. Motståndet förklaras inte bara av en önskan att slippa kriga mot berörda särintressen utan framför allt av deras egenintresse (som är ett helt annat än medborgarintresset).
För hyresregleringen är ju en av de viktigaste puzzelbitarna i det framtidsimperalistiska paradigm som på senare år blivit allenarådande (och som omfamnas även av Alliansen). Att dölja den faktiska bostadsinflationen och dess effekt på den generella inflationstakten gör det lättare att finansiera dagens övriga excesser och överlämna notan till våra barnbarn.
Det mest anmärkningsvärda är att det parti som bildades just för att ge framtiden en röst numera med liv och lust medverkar till detta bedrägeri och till det slöseri med både energi, kapital och skatter som bostadspolitiken innebär, enligt vad som nu Dan Andersson haft modet att delvis beskriva. Om detta blev allmänt känt bland MP:s egna väljare skulle partiet med dunder och brak slås ut nästa höst; dom är ju redan av andra skäl på god väg i den riktningen.
Hett stoff således och all orsak i världen för vänsterregeringen att tiga som muren. Dock inga ursäkter alls för den borgerliga press som ingenting låtsas se, höra eller förstå.
Ett litet PS om ett ledarstick i SvD den 30 augusti, som jag först nu fått syn på. Där hävdas att innehavare av hyreskontakt i Stockholms innerstad subventioneras med i genomsnitt ca 5000 kronor per månad, eller 60000 kronor per år. För boende i stora våningar (Carl Bildt t ex) handlar det om betydligt mer.
Nu är det förstås ingen nyhet att vänsterpolitik påfallande ofta berikar de redan rika. Medan vänsterns egna väljare spottas i ansiktet och hänvisas till 10 år i bostadskön. Men de flesta vröstar likväl på sina förtryckare, itutade att detta är sann solidaritet.
”Att hyresregleringen finns kvar efter åtta år av alliansstyre är borgerlighetens största misslyckande”, sägs det avslutningsvis.
Så sant, fast visst hade det varit klädsamt med en gnutta självrannsakan. För SvD har, om nu sanningen skall fram, inte lyft särskilt många lillfingrar i syfte att förhindra detta fiasko. Den passiviteten har sin förklaring. Tidningens läsare, symboliskt beskrivna som ”majorsänkorna på Östermalm”, hör till de grupper som gynnats allra mest av det förödande systemfel som bostadspolitiken utgör.