Dagens gästskribent är Åke Sundström
Finanspolitiska rådets ordförande, professor Harry Flam, förnekar att vi befinner oss i en bostadsbubbla här. Men han säger samtidigt att bopriserna av helt andra skäl kan falla med 30 procent eller mer. T ex om räntorna stiger. Han medverkade också häromkvällen i ett ”vetenskapsprogram” på SVT, där Avanzas f d chef gav mer korrekta svar än den förmente experten, professorn.
Flams motsägelsefulla besked – prisfall men ingen bubbla – förbryllade läsare och TV-tittare, men förklaras av hur han valt att definiera själva begreppet bostadsbubbla: att en prisuppgång drivs av spekulation om ytterligare prisuppgångar. Ibland kan det vara så, men i detta sammanhang stämmer det inte alls.
Med hjälp av en irrelevant definition ger Flam läsarna intrycket att det är fel att tala om en bubbla. Politiker ogillar att förknippas med bubblor, ordet har med all rätt en negativ klang, så bort med det! Hans uppdrag må vara att granska politikerna, men i stället sprider han dimridåer för att avlasta regering och riksdag en tung skuldbörda.
En prisbubbla föreligger när rådande priser kraftigt överstiger det normala marknadspriset. Allt bedömt utifrån gängse teorier om prisbildningen på en fri marknad, d v s när priser (och även räntor) styrs av samspelet mellan utbud och efterfrågan, inte – som nu i bl a bopolitiken – av statliga interventioner.
Vår bostadsmarknad är ingalunda fri, utan i högsta grad reglerad (allt sedan f d folkpartiledaren Bertil Ohlin på 50-talet stoppade Tage Erlanders förnuftiga propå att äntligen avskaffa den hyreskontroll som ifördes krigsåret 1940). Numera döljs den statliga handen på styråran av att makten över hyrorna överförts till den S-märkta Hyresgästföreningen. Resultatet är att vi dag har hyresnivåer som i det gamla beståndet är cirka 50 procent lägre än marknadshyran. (En ren konfiskering av privat egendom!)
En nyckelfaktor är centralbankernas politikerstyrda lågräntepolitik som gjort det möjligt även för vår riksbank att införa den unika nollräntan, för första gången sedan tidernas gryning. Den långsiktigt korrekta räntan på bolån ligger på cirka 5 procent, att jämföra med dagens ca 1,5 procent. En viss rabatt är rimlig i recessioner eller andra kriser, men nu påstår ju finansministern att högkonjunktur råder och då blir dagens räntor oförsvarliga, inte bara i Sverige.
Normala boräntor leder till en sänkning av priserna på villor och bostadsrätter med minst de ca 30 procent, som Flam själv nämner. Därmed är bostadsbubblan ett odiskutabelt faktum. Förlorare är alla de unga familjer som råkat ha behov en ny bostad i dessa förvirrade tider. Samtidigt som pristopparna gör våra storbyggmästare ett stort antal miljarder rikare. Se där en omvänd Robin Hood-politik som en given följd av en planekonomisk, socialistisk politik – som skamligt nog omfamnats även av våra förment borgerliga partier. Inklusive den senaste moderatbossen.
Den enda intressanta frågan är varför Flam och även andra, t ex förre vice riksbankschefen Lars EO Svensson, springer politiska ärenden genom att förneka självklarheter och komma med så ohållbara motiveringar eller ursäkter. Svaret är att vår ekonomkår numera är starkt korrumperad och närmast påminner om gamla tiders hovnarrar. Bofrågan är bara ett av alltför många exempel. Parallellerna till det klimatljugande som ofta diskuteras på denna blogg är väldigt tydliga. Likartade tricks, samma mjukryggade experter.
RSS – inlägg
Igår berättade Byggindustriernas Catarina Elmsäter Svärd bekymrat för TV att bostadsbyggandet 2018 går ner från all-time-high 2017. Budskapet i reportaget var att katastrof väntar i Stockholm, där så många vill ha bostad.
Jo, du ser, med sådana vänner behöver liberalkonservatismen inga fiender. Men visst, hon har betalt för att ljuga, precis som när hon var en av kuggarna i Reinfeldts socialistiska revolt mot arvet efter Gösta Boman.
Hedra inte Gösta Bohman! Han var drivande i att göra lärarstrejker samhällsfarliga och spikade därmed kistan så att enhetsskolan kunde drivas igenom trots lärarnas protester. Med detta var peak kunskap och bildning nådd i Sverige.
Det var väl så han köpte sin karriär.
Intressant, den historien har jag inte känt till och kan inte bedöma om din beskrivning är helt rättvis. Tror du inte att enhetsskolan hade drivits igenom ändå, om den nu stöddes av de övriga borgerliga partierna. Vilket som; Bohman var ändå i nästan allt Reinfeldts motsats.
Beslut om att införa enhetsskolan fattades i Sveriges riksdag 1950, var Bohman aktiv då?
Vilka av oss äldre har gått i den äldre formen, folkskola?
För min egen del växlade skolgången (under 60-talet) mellan enhetsskola och grundskola, beroende på var vi bodde.
1972 omvandlades slutligen enhetsskolan till grundskolan i hela riket.
Fråga Kgb35, han syftade tydligen på slutfasen 1972.
Du skriver att dagens ihållande prisuppgångar enligt Flam inte är en bubbla för att de inte drivs av spekulation. Visserligen sant att man inte spekulerar kortsiktigt för att göra snabba vinster. Men visst spekulerar man ändå i att det är en trygg investering som inte kan minska i värde och en värdestegring någonstans mellan bankränta och börsavkastning?
Detta till skillnad från där jag bor, där det pekuniärt är ren förlust att bygga hus. Man kommer inte att få tillbaks investerade pengar om tio år på ett hus som byggs idag. Prisutvecklingen ligger gissningsvis på under 1% per år.
Man kan även beskriva det som att byggkostnaderna (vad gäller byggmaterial, arbetskraft och byråkrati) är avpassade för storstäderna.
I grunden är bostadsprisernas raketfart en funktion av Stefan Ingves´ nollränta. När räntan är noll eller nära noll kan man betala nästan hur som mycket som helst för en bostadsrätt eller en villa. Att det sen finns ”spekulanter” som har utnyttjat sina bättre insikter om den saken till att för egen vinning elda på prisuppgången är sekundärt, inte den primära anledning till prisbubblan.
Men de insiktsfulla känner samtidigt till att det ingalunda är några ”riskfria investeringar”, som du skriver, och vet därför att i tid plocka hem sina vinster för att undvika den kommande kollapsen. Smällen tas av de huvudsakligen unga och ekonomiskt sårbara hushåll som av olika skäl varit tvungna att köpa en bostad, när hyresmarknaden är stängd. Och som inte heller kan kasta ut sig själva på gatan genom sälja den enda bostad de har tillgång till.
Som sagt: en omvänd Robin Hood-politik, en fördelningspolitisk katastrof i vardande, nu också med hjälp av en hittills väldigt tyst finansminister Andersson som basar över en ränte-och bostadspolitik som är den sanna solidaritetens raka motsats.
Om priserna faller med 30 % kommer de bostäder som då inte faller under inköpspris inte befinna sig i en bubbla.
Men bubblan består inte så mycket i priset på en bostad utan på när folk inte har råd att bo i sina bostäder vilket uppstår när räntan höjs eller orsaker som skapar arbetslöshet.
Vi får en situation där folk vill sälja men köpare har inte råd att köpa. Säljarna får sänka priset under sitt eget inköpspris och sitter kvar med lån på ett boende de inte längre äger och det blir oerhört svårt för de att köpa en ny bostad om inte omöjligt. Man måste nu betala av på sina före detta bostad och spara ihop till en ny kontantinsats.
Bubblan består så länge priset är högre än jämviktspriset på en fri ränte- och bostadsmarknad. Ett fall på 30 % räcker för att skapa en katastrof för ett par hundra tusen nytillkomna köpare, men inte för att eliminera bubblan. Min bedömning är att en marknad i jämvikt kräver bortemot en halvering av brf-priserna i våra storstäder.
Och detta är, märk väl, bara är en av många normaliseringsprocesser som en avveckling av dagens alla systemfel (också dom en slags bubblor) kommer att kräva.
Det är lätt och frestande bygga bubblor och därmed leva på rost och röta, men det är smärtsamt att ta sig ur den skuldfälla bubbelekonomin skapar. Att tvingas betala notorna själv i stället för skicka dom vidare till egna och andras barnbarn. Och samtidigt amortera ner skuldberget till en mer hanterlig nivå.
Jag säger inte mot. Frågan är hur många som måste drabbas innan bubblan spricker helt och hållet?
För tio år sedan ungefär sade man att om räntan når 5 % kommer en miljon hushåll i Sverige inte längre ha råd med sina bostäder. Undrar om det procenttalet har sjunkit.
Nä, fy fasen för alla dessa medlöpare till så kallade ekonomer. De levererar bara vad de som betalar dem vill höra oavsett hur fel det är.
Inte ens årets pristagare av Riksbankens pris till minne av Alfred Nobel har lyckats förstå något. Desto mindre de som utsåg honom.
Det var säkert redan då en överdrift att en miljon hushåll inte längre skulle ha råd att bo kvar om boräntan normaliseras till ca 5 procent. De allra flesta bor kvar, men drar ner på sin övriga konsumtion. Problemet för enskilda framför allt är de stora kapitalförluster som alla nytillkomna köpare drabbas av, när värdet på deras bostäder sjunker med minst 30 procent.
Och för AB Sverige (folkhushållet) handlar det om mycket stora allokeringsförluster när kapital använts på ett felaktigt sätt, till produktion av dyra lägenheter som saknar köpare eller hyresgäster när räntan höjs till mer normala nivåer.
Det är de tvära kasten mellan överstimulans och efterföljande sammanbrott som skapar de stora samhällsekonomiska förlusterna, den omvända Robin Hood-effekten och den långa stagnationsperiod som är en ofrånkomlig konsekvens av ansvarslös kortsiktighet.
Jag skulle med min mycket begränsade kunskap om makroekonomi, vilja tillägga en ”orsak” till ”bubblans” närvaro.
Standarden (generellt) har kommit att öka dramatiskt under min korta tid här hos oss i Skandinavien. En bostad med den standarden jag under unga år hade förmånen att förvalta och nyttja, är väl förmodligen med dagens ”måttstock” att betrakta som otjänlig.
En sådan markant standardhöjning både vad gäller ytor och utförande skall på något sätt finansieras, och det sker numera med medel någon ”annan” ställer till förfogande.
På så vis växer bubblan tills dess att långivarna drar åt sig öronen.
Jag köpte härförleden en nästan 10 år gammal bil, av ett för oss välkänt märke, tillverkad till stor del i Göteborg.
Hos ”handlaren” på orten förklarade jag mina önskemål, en diesel, en ”lågmilare”, och inte svart.
”Jojomen”, ”kom hit så kollar vi ut en som passar”, blev svaret.
Väl hos handlaren tillstod jag ytterligare ett för mig viktigt önskemål:
Jag vill betala bilen kontant,(man vet ju inte hur länge man strävar med skojar jag)
Där och då ”pulvriserades” handlarens intresse av att sälja en bil till mig. Mycket tydligt.
Han säljer mycket hellre bilen till någon där han samtidigt kan förmedla en kredit och få ersättning därför (förmodligen mer än vad en tio år gammal bil kan generera i förtjänst till handlaren).
Hade jag haft mindre pengar att spendera på en bil, då hade jag väl fått göra som jag gjorde när jag var ung och inte lyckats spara ihop mer pengar, nämligen att köpa en tjugo år gammal bil.
De nya husen som byggs tycker jag har en klart lägre standard än de som byggdes före nittiotalskrisen, från kriget ungefär.