Jag kommer att presentera en serie på tre artiklar med argument mot att alls ha någon klimatpolitik över huvud taget. Den första handlar om invändningar mot hur fysiken beskrivits i klimathotet. Den andra hur biologin missrepresenterats och den tredje om ekonomiska aspekter på klimatpolitik.
Klimathotet, när det presenterades som AGW, antropogent orsakad uppvärmning via vårt eldande med ”fossila bränslen” och därmed följande utsläpp av koldioxid, sågs länge som absolut sanning av politiker och MSM, eftersom hypotesen presenterades av FN och dessutom med eftertryck. Men det är bara en hypotes och därtill en som aldrig kunnat valideras, konfirmeras via vetenskapliga experiment eller analys av tillgängliga mätdata insamlade i verklighetens laboratorium.
Trots stora försök att tysta all opposition mot AGW har denna opposition alltid funnits där. Nu har den dessutom samlat kunskap och funnit ny, som pekar på helt andra förutsättningar för klimatvariationerna. Till dessa insikter hör att själva grundstenen för AGW-hypotesen, Svante Arrhenius teori om CO2 som en växthusgas i atmosfären, med en värmeutväxlingsförmåga (”forcing”, återkoppling) som ökar värmen i atmosfären, aldrig kunnat valideras via experiment.
Vidare har begreppet växthusgas undergått analys, eller ska vi kalla det dissekering och därvid har man kunnat dela upp den i tvenne delar. Fysikaliskt fungerar CO2 som en växthusgas likt vilken annan gas som helst. NASAs rymdprogram med sonder ut till de olika planeterna i vårt solsystem har visat att gas runt en planet ger en isolerande effekt. Den isolerande effekten beror av hur mycket gas som finns runt planeten samt planetens massa och dess därmed sammanhängande gravitation.
Stor massa och mycket gas ger högt gastryck. I enlighet med gaslagarna ger det många krockar mellan gasmolekylerna, vilket ger upphov till värme. När solljus lyser på en planet ger det också värme till atmosfären. En effekt som enligt vanliga fysikaliska lagar avtar med kvadraten på avståndet från Solen. Den värmande soleffekten tillsammans med den ”gaskrocksvärme” som redan finns vid en planet ger den medeltemperatur som planeten har utöver vad en svartkropp (atmosfärsfri) skulle ha.
Så länge inga förändringar sker kommer planeten att behålla samma temperatur. Förändringarna kan vara sådana som planetens bana runt Solen. En helt cirkulär bana ger en jämn temperatur, medan elliptisk bana ger en mer varierande temperatur. Större variation ju mer extrem ellipsen är. Men Solen själv varierar i sin utstrålning, detta ger naturligtvis utslag i större eller mindre påverkan på planeternas värmetillförsel. Vi kan kalla dessa samlade fysikaliska effekter på planeter med atmosfär för en fysikalisk växthuseffekt, eller kanske rättare helt enkelt för atmosfärseffekt.
Tilläggas kan, helt utanför frågan om atmosfär och växthuseffekt, men som en fysikalisk verklighet, att Jordens yttemperatur rimligen kommer att sakta sjunka på mycket lång sikt. Detta som en följd av att planetens varma kärna långsamt svalnar. Därmed upphör vulkanism, plattektonik och stora delar av kolcykeln.
Dessutom är det oklart hur Solens värmande inverkan kommer att se ut i perspektiv av miljoner och miljarder år. Kommer den att vara linjärt stabil eller kommer den att variera? Man tror att den kommer att vara stabil i ytterligare 5 miljarder år, men successivt bli både hetare och ljusstarkare. Denna effekt motverkar alltså effekten av Jordens inre avkylning. Mot slutet av den lilla stjärnans liv, om kanske 10 miljarder år, kommer den att växa till en röd jätte och eventuellt svälja vår planet.
Edit: Bild från Tallbloke’s som visar en sammanfattning av NASA-informationen. Här kan man se att skillnaderna i temperatur beror av av atmosfärens densitet, ej sammansättning, samt avstånd till Solen.
