Dagens gästskribent är Dan Ahlmark
Jag gav nyligen ut en bok* om den framtida libertarianska politiken i Sverige. Boken behandlar många av dagens – från frihetssynpunkt – mest brännande frågor som: Varför är dagens uppbyggnad av samhället inte den bästa, och vad är alternativet: Hur kan StatsVälfärdsStaten ersättas av en bättre, frihetlig välfärdsstat? Hur kan socialdemokratins grepp om Sverige lösas upp? Hur kan vi motverka en framtid alltmera styrd av globala organisationer och eliter med – i praktiken – socialistisk bias? Hur skulle en libertariansk politik se ut på olika områden? Ta t ex invandringspolitiken: Är den libertarianska varianten verkligen så verklighetsfrämmande som vissa framställt den: öppna gränser o dyl?
Av många viktiga områden ska jag här bara beröra frågan hur vi förändrar statsmediedelen av värderingsindustrierna i Sverige. Den svenska påverkanssektorn har ett antal delar, där partiväsendet blott är en. En mycket viktig del utgörs naturligtvis av media (i bred mening). Populärkultur inkl underhållning samt annan kultur (annan musik, opera, teater, filmproduktion, olika stöd till författare mm samt institutioner som museer, bibliotek ec) är en ytterligare viktig åsiktspåverkande komponent på kort och medellång sikt. Andrew Breitbart hävdade profetiskt och korrekt att:”Politics is downstream of culture”, vilket betyder, att ideer framställda och populariserade inom kultursektorn så småningom sipprar ner till politiska livet och påverkar detta. Detta medför också, att varje viktig politisk rörelse av överlevnadsskäl måste etablera en ställning inom kultursektorn, vars effekter ju är både kort- och långsiktiga. Organisationer såsom fackföreningar eller NGOs, som förespråkar en viss ideologi eller bestämd åsikt i en eller flera frågor, är andra väsentliga krafter på kort – och medellång sikt.
På medellång och lång sikt är självfallet den i Sverige ständigt pågående indoktrineringen i kollektivistisk riktning i skola och i högre undervisning väsentlig liksom den kontinuerliga, men mera dolda aktiviteten i stora delar av den offentliga förvaltningen. Socialdemokraternas systematiska och ideologiska tjänstetillsättning inom förvaltningen under ett par generationer har en effekt även under perioder, när den borgerliga sidan har makten.
Bedömningen att vänsterdominansen inom blott media och kultursektorn samt av fackföreningar betyder 15 – 20 procent ökning av vänsterns väljarandel i riksdagsvalen, syns realistisk. Vid en bred definition av opinionsarbetarindustrierna ökar påverkan på de svenska väljarna med ytterligare ett antal procent. Det innebär, att en libertariansk rörelse måste ta itu med vänsterns orättmätiga – och hänsynslöst utnyttjade – maktställning inom t ex media, kultur- och undervisningssektorerna. Hur gör man då det? Jag har berört detta i min bok, och tar här av utrymmesskäl bara upp statsmedia, men utvecklar här den diskussionen från boken.
Om vänsterdominansen inom Sveriges radio och television varit lätt att åtgärda, skulle säkert även tidigare borgerliga regeringar gjort något åt det. Det mest kraftfulla man under de senaste decennierna allmänt utfört gällande indoktrinering i Sverige är antagligen privatiseringen av olika samhällssektorer. Anställda inom de nya privatägda bolagen har därigenom fått en annan och ny relation till den ekonomiska verkligheten, och många förstår nu sannolikt, att staten inte är så nödvändig för ett gott samhälle, som socialdemokraterna försöker hävda.
Det finns inga perfekta sätt att skapa politisk balans inom media och kultursektorerna. Vad man behöver göra gällande statsmedia är först att kräva en ideologisk neutralitet (eller i alla fall balans i behandlingen av politiskt intressanta ämnen). Enligt redan existerande regler ska verksamheten inom Sveriges Radio och Television präglas av ”oberoende och stark integritet och bedrivas självständigt i förhållande till staten som olika ekonomiska politiska och andra intressen och maktsfärer i samhället”. I realiteten är inriktningen en konstant vänstervridning i behandlingen av de flesta ämnen, som tas upp. Många journalister är som kulturmarxister mycket influerade av ett visst ”politiskt intresse”.
Undersökningar av journalisters politiska hemvist anger allmänt en ytterst kraftig övervikt för vänstern i journalistkåren, och statsmedia avviker troligen inte. Det är tydligt, att rekryteringen inriktats på att anställa journalister med vänsteråsikter. Att tro att aspekter som kompetens lett till denna kraftiga politiska snedvridning är löjeväckande. Det innebär också, att man långsiktigt på olika vis medvetet försökt – och lyckats med – att utesluta borgerligt sinnade journalister. Eftersom individer tillhörande vänstern – sannolikt pga ideologisk skolning och ofta kulturmarxistiska åsikter – syns i mycket högre utsträckning än borgerliga benägna att bortse från objektivitet och ideologisk neutralitet, är det inte underligt att statsmedia i praktiken har en sådan slagsida åt vänster.
Eftersom vi nu vet, att dagens organisation och system i statsmedia inte medför någon åsiktsmässig balans, får vi inse och acceptera sanningen att sådan inte är möjlig, när vänstermän dominerar som anställda. Men det ska inte längre gå att ständigt framhäva vänsteråsikter, som angriper frihetliga, borgerliga åsikter, under sken av att utövarna utövar en objektiv journalistik styrd av objektivitet, relevans och nyhetsvärde. Det gäller alla statsmedia. Den nuvarande s k fristående organisationen för svensk television och radio är ett klart (antagligen avsiktligt) misslyckande och har överlämnat media till företagsledningarna. Det har i sin tur inneburit, att kulturmarxistiska anställda fått stor makt.
Man kan säga gällande journalistik att ” Personer är Policy”. Jag ser därför en politisk partsrepresentation i företagsledningar och bland anställda som det minst dåliga alternativet att skapa politisk balans. Om ett annat förslag bättre tillgodoser målet att krossa den orättfärdiga vänsterdominansen i statsmedia och skapa politisk jämvikt i journalistkåren: bra, låt oss då pröva det. Men målet att undanröja vänsterdominansen och snedvridningen av nyheter, kommentarer och annat är ovillkorligt och ska snarast uppnås.
Om man arbetar som journalist, får man enligt mitt förslag leva med att ange sin politiska hemvist (åtminstone gällande fyra olika politiska kategorier), som då delvis bestämmer möjligheten att få arbeta inom statsmedia. Riksdagsvalen bestämmer i detta system i vilka proportioner journalister med olika politiska åsikter ska utses. Man kan välja ett snabbt genomslag av riksdagsvalen eller ett långsammare. De, som förlorar sina arbeten pga valutslag, förflyttas till en särskild avdelning och bereds sysselsättning inom koncernen (dock inte som journalister). Det kommer att kosta statsmedia en extra slant men sannolikt mindre än man tror. Personer med någon duglighet kommer att snarast välja att söka riktiga journalistiska jobb utanför statsmedia. Att vara länge kvar inom denna avdelning kommer att vara belastat med ett stigma.
De politiska kategorier journalister kan falla inom gäller då fyra alternativ:
1. Vänster (soc.dem; vpk; mp; Fi)
2. Mitten (allianspartierna)
3. Borgerliga: Sverigedemokraterna
4. Opolitiska
Nya partier i riksdagen får tillhöra sina naturliga grupper. Beroende på den politiska utvecklingen kan kategorierna göras om. I framtiden kan ev. en kategori bestående av SD, moderater och KD bli aktuell osv.
Andelen journalister inom kategori 4. avgörs av valdeltagandet. Om detta är 80 % blir andelen opolitiska journalister 20 %. Att ange fel grupptillhörighet kan självfallet förekomma, men en kontrollmekanism bör kunna hantera detta. Fortfarande ska kraven på objektivitet etc vara som dagens eller strängare (och med skärpta sanktioner), men i och med att vänsterns dominans inom statsmedia krossas, kommer programmen plötsligt att bli balanserade och avspegla mängder av åsikter, som nu utesluts eller censureras på olika sätt. Även företagsledningarna bör tillsättas enligt samma princip.
Att kritiskt pröva vilket omfång statsmedia ska ha är också nödvändigt. Dess storlek bör sannolikt skäras ned, men det är en annan fråga. Jag är även fullt medveten om svårigheterna och svagheterna i förslaget från olika synpunkter. Dagens lagstiftning etc kan innebära hinder, som måste undanröjas. Om ett bättre system finns, låt oss granska det. Målet är enbart att äntligen åstadkomma en objektiv och neutral politisk journalistik i statsmedia. Om detta kan nås, kan det genom exemplets makt kraftigt påverka privata medier.
Staten kan också på andra sätt påverka privata medier, där vänsterjournalister har en liknande dominerande maktställning. En inledande metod är att ändra journalistutbildningen. Jag föreslår, att man säkerställer att själva utbildningen inte leder till politisk bias. Om detta inte kan ske genom nuvarande lärare och skolor, läggs de senare ner, och nya skapas. En annan åtgärd är att pröva om offentlig subventionering av viss del av pressen verkligen ska fortsätta. En annan önskvärd åtgärd är, att anställningsskyddet gällande vissa media tas bort.
Det ovan beskrivna principiella systemet för statsmedia kan användas på andra områden inom offentlig verksamhet, där vänstergrupper länge påverkat rekryteringen och nu har en dominerande och bestämmande ställning. I och med att kulturmarxismens utbredning gått så långt, kan frihetliga krafter inte längre acceptera, att vänstergrupper genom långsam infiltration i praktiken tagit över offentliga institutioner och nu kontinuerligt påverkar svenskar. Indoktrineringen av befolkningen måste stoppas.
*VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten. (Realia Förlag)
Med tanke på det nuvarande förslaget om statsmedias finansiering så borde man ur ett libertarianskt perspektiv snarare se till att statsmedia fick agera efter marknadsekonomiska principer. Då skulle en självsanering ganska snabbt uppstå.
Vi har tekniken för en model av Pay-per-view som finansiering för detta, möjligen skulle kanske vissa nyhetssändningar kunna vara gratis. Om folk fick möjlighet att frivilligt betala för SVT så skulle snart intäkterna drastiskt minska och man fick rätta sig efter det. Det är ju ganska lätt att idag konkurrera om nyheter och åsikter via internet, alla tidningar har idag egna web-tv-kanaler som drar mer och mer tittare.
Jag är ganska förvånad över hur samtliga partier i riksdagen utan någon direkt debatt svalde finansiering via skattsedeln. Att man inte tagit upp en Pay-per-view modell är kanske avsiktligt eller rent av bara beroende på inkompetens.
Hej.
Om en libertariansk stats- eller samhällsorganisation skall vara demokratisk med rösträtt för alla innevånare/medborgare i kraft av ålder (motsvarande dagens system i Sverige) kan den inte ha öppna gränser.
Högutbildade, intelligenta, västerlänningar och en del asiater skaffar få barn – för få för att befolkningen skall växa, för att inte tala om deras andel av befolkningen.
Med öppna gränser och massiv inflyttning av afrikaner och araber (och andra folk från MENA) kommer den staten eller det samhället snabbt att upphöra att existera, och man kan via demokrati ersätta det libertarianska systemet med kleptokratisk korruption utefter klan- och trosriktningar.
Ett liberalt samhälle kräver en stat som är lika stark som den är begränsad – knäckfrågan är dels hur detta skapas och dels hur det upprätthålls. USA:s historia ger god vägledning avseende svar på bägge frågorna och så även Sveriges om man iakttar perioden mellan ca 1800-1940. (Avgränsningen är tämligen lös; man kan gott tänka sig en viss elasticitet i exakt var man sätter sin markör.)
Statsmedia bör endast vara av typen ’Anslagstavlan’ eller kris & katastrofinformation. Till det kan man tänka sig att hugade intressenter för självkostnadspris får köpa tid i etern för sitt eget hobbyprogram; ett slags TV för allehanda knastahuen och foliehattar, således.
Vi bör nog, allehanda slags liberaler eller libertarianer (eller som jag själv: patriot) anamma de som blev USA:s skapare vad gäller mål, medel och metod.
Den nuvarande hegemonin kan inte röstas bort.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
En libertariansk ideologi med öppna gränser bygger på
a) inga bidrag,
b) äganderätt, och
c) medgivande
Inga bidrag innebär att det inte gå att åka till Sverige och få några bidrag. Bostad får man skaffa på egen hand. Jobb får man skaffa på egen hand. Ingen statlig hjälp med något sådant.
Äganderätt innebär att fastighetsägare bestämmer vem som får bo på deras mark eller i deras hus. Inga bostadsrättsföreningar kan tvingas via lag att inhysa någon som har åkt till Sverige. Markägaren bestämmer vem som får uppehålla sig på marken.
Medgivande innebär människor som bor på en plats bestämmer vem som får bo på platsen.
Det vi har idag är en kontrollerad invandring där kontrollen består av att staten bestämmer. Staten ger bidrag, staten kör över äganderätten och staten bestämmer var invandrare ska bo mot invånarnas egen vilja.
Så är en invandrare kommer till byn kan man fråga denna: Kan du försörja dig själv? Har du någon stans att bo? Accepterar du våra seder i denna by? Är svaret ja på alla frågor så kan man låta personen får provbo.
Vilket alternativ har en svenska idag? Jo, att flytta från byn när det etableras osympatiska invandrare i byn. Vill du något annat, så hjälper nog polisen till med glädje att avlägsna dig från byn.
Bara a ovan skulle säkert minska invandringen med 95 %. Så enkelt det är egentligen.
Lägg även till icke våldsprincipen så blir det väldigt svårt att komma till Sverige och bete sig aggresivt.
Hej.
Demografi är inte en politisk åsikt eller en ideologi, den är ett faktum.
Invandringen skulle avta marginellt, och den kritiska punkten är för Sveriges del passerad för över femton år sedan.
Människor som klarar av att leva, verka och föröka sig i Afghanistan har inga problem med att göra detta i Sverige, bidrag eller ej.
Du underskattar svårt deras våldskapital och den styrka som finns i intuitiv, automatisk, kollektivism.
De saknar västerlänningens existentiella ångest över moraliskt hitan och etiskt ditan – om jag vinner var det rätt är deras mycket mer enkla och äkta moraliska kärna.
”Jag mot min bror; min bror och jag mot vår kusin; min familj mot alla andra; mitt folk mot alla andra.”
Mot det är västerländsk modern libertarianism och liberalism med öppna gränser och fri etablering inget annat än att katten inte bara är borta; den är mumifierad och utställd på museum.
Utan etnocentrisk patriotism och en stark stat finns där inget för oss att kivas om – därför att med öppna gränser finns där inget Sverige att kivas om.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Jag påstår inte att en libertariansk syn på öppna gränser skulle lösa något för utvecklingen i Sverige såsom det är just nu.
Möjligen att man avskaffar bidrag i morgon, tar bort bostadsskaffandet och tar bort låtsasjobben och stoppar precis all invandring och börjar deportera folk.
Dessutom får man göra det olagligt att hjälpa illegala flyktingar.
Det främsta felet är att klassificera folk i en grupp. Invandrare. Det skiljer mer mellan en Afghan och en Persier än mellan en Persier och en Svensk. Trots att dessa är grannländer, muslimer och är långt ifrån den konstlade åsiktsmal som Västra Nordkorea, förlåt Sverige har. Afghanistan bygger på klassamhället. Ingen positiv inställning till något nytt eller någon utveckling. Man lyder den starke som äger våldet dvs. Klanledaren/krigsherren och alla umgängen, från giftermål till sociala umgänge är i gruppen/klanen. Alla lokala konkurrerande klaner ses med maximal skepsis. Den enda gången man samarbetar är mot en än mer främmande grupp som är för mäktig att möta ensam. Vad det beträffar försörjning existerar ingen tanke på arbete mer än 1. Jordbruk med egen försörjning. 2. Tjäna makten, dvs den som dominerar våldet alltså klanledaren/krigsherren. 3.Tjäna på handelsrutterna med främlingar. Detta genom ta betalt när dessa skall till vattenkällor, passera svåra passager eller råna dom. Ofta alltihop. Detta har sanktionerats i flera århundraden av vi mot dom tänk. Stopp av kunskaper och ingen utveckling. Trots inavel och en oförmåga att utvecklas är detta tänkande förenat med maximal stolthet över sin grupp och familjens rena ( inavlade ) blod.
Dessvärre är detta Afghanistan som vi som besökt det inser att det är. Rasism och förakt är attityd. Fattiga unga pojkar klädes ut och smikas till att likna en flicka. Sk. Danspojkar. Dessa säljes för sexuella tjänster. Att sedan äga dem har enorm status och ses inte som homosexuellt om man inte är mottagaren. Det är otänkbart med flickor. Sådan respekt är det för uppmaningen i Koranen att de tre man får döda är: Den som konverterar från Islam, den som har sex utanför äktenskapet ( gäller man/kvinna, inte man/get eller man/pojk ). Samt otrogna i Jihad. Dessa personer kommer även i Sverige gå så långt dom kan innan motstånd med våld som de är underlägsna kommer. Denna kategori ( Somalia är liknande ) vill inte ändra sig utan tvång.
Om alla invandrare hade denna bakgrund skulle Sossefuskbygget Sverige rasat för länge sedan. Till slut: Jag började med att nämna Perserna. Ja. Detta är en av dom äldsta supercivilisationerna. Med mycket högt utvecklad bildningsnivå och kultiverat beteende. En totalt annan kultur. En högkultur som egentligen är större än Sverige om inte skurkkuppen ägt rum januari 1979 samt Sveriges tillfälliga ledighet från Europas botten då landet hade tur att slippa två Världskrig. Men när all exportindustri är utkörd och oförmågan att ens ersätta den energi i form av kärnkraft som fasas ut pga. Livslängd på 2030-talet ( även den idiotiska vindkraften fasas ut pga. Livslängd samma årtionde). Då är debatten om hur medlen ska slösas över. För det kommer inte finnas några medel kvar.
Då är det bara att lägga till IQ-nivå till ovan. Muslimers IQ-sjunker hela tiden på grund av deras inavel.
Slutsats. Folk från Afghanistan kan aldrig ”berika” Sverige. Någon eller några enstaka individer men rent generellt – nej. Med berika avser jag vetenskaplig utveckling och inte några danser eller maträtter.
De måste också kunna mötas av svaret ”Tack för visat intresse.men tyvärr har vi inga lediga jobb just nu”. (Dessutom en jobbkö på 1000 personer),
Väldigt märkligt libertarianskt förslag. Det enda korrekta libertarianska förslag vad gäller statstelevision à la SVT är att avskaffa det.
Att fördela journalister efter deras partitillhörighet faller direkt, då de flesta libertarianer nog anser att alla partier i dagens riksdag är vänster och socialister. Det kan finnas enstaka riksdagsledamöter som faller utanför det.
Det finns bar bara ett sätt att bryta det socialistisk maktmissbruket som det tar sig i uttryck mot svenska folket. Beskattningsrätten skall tillhöra medborgarna och inte parasiterande politruker som inte har bidragit till vårt välstånd med enda krona. Det enda man kan ha synpunkter på i drevet på Leif Östling är att hans utplundrade skattemiljoner har bidragit till att befrämja och ta fram typer som Margot Wallström och likasinnade. Men han hade inget val än till underkastelse under socialister. L Östling har gjort en kulturgärning av stora mått. Katerina Janouch är en annan som vill hjälpa till med ett skatteuppror.
Två andra tips.
Sista dagen för inlämning av deklarationer skall vara dagen innan svenska folket väljer en ny riksdag.
Stäng ner och avskeda horderna som arbetar på Statiska Central Byrån, SCB!
Konsekvenserna blir garanterat en Win-win lösning!
Det är en mycket bra fråga som flera kommenterat, varför ska staten äga mediakanaler som ängar sig åt att döva folket med nöjen och trams?
Post & Inrikes Tidningar i modern tappning, skulle räcka gott.
En bra analys: https://ryggradenblog.wordpress.com/2017/11/03/dags-att-krava-konsekvensneutralitet/
Jag vill påminna om diskussionerna då SVT och TV4 började. Avsikten var ursprungligen att TV2 skulle vara oberoende av TV1 och ha sitt säte i Göteborg. TV4 skulle få sändningstillstånd med säte i Malmö. Konkurrensen skulle hålla alla tre anständiga.
Det går inte att skapa regler, som hindrar en byråkrati att hoppa över skaklarna. Kontrollinstansen Granskningsnämnden är ett rent skämt. Den besätts med kollegor till dem de skall granska, vilket övertydligt visat att den inte gör sitt renhållningsjobb.
Dela upp SVT i ett klart borgerligt och ett klart socialistiskt bolag. Kanske med ett tredje som vill kalla sig mittenalternativ också.
Dagens SR-SVT styr den politiska debatten genom att kväva viss information. Det behövs bara att någon kanal öppnar för de sanningar som nu kvävs, för att debatten skall bli sundare. Ge alla tre en lika stor grundplåt och låt dom ta in mer pengar i prenumerationsavgifter och reklam.
Om det inte finns ett ekonomiskt incitament finns det inte heller någon konkurrens. SVT behöver inte konkurrera med TV4. TV4 behöver bara jobba lite för annonsörer, men någon konkurrent till SVT är de inte. Nyheter på alla dessa kanaler är precis densamma. Har en kanal ett Uppdrag Granskning har den andra något liknande.
TV4 måste hålla sig i åsiktskorridoren, annars ryker deras sändningstillstånd. Se bara på tidningen Metro. Hur snabbt var inte Stockholms Lokaltrafik ut med att de skulle dra in samarbetet om vänsterjournalisterna sparkades från Metro?
Hade det varit mer tåga i Mats Qviberg hade han tagit upp en kamp. Om Metro hade fått läggas ned hade det inte spelat honom någon roll. Bara en vänstertidning mindre vilket svenska folket skulle tjäna på. Det vill säga, mindre socialistisk propaganda. Det borde vara i Mats Qvibergs intresse och hela svenska folket intresse.
Jag lyssnade på en intervju med Ron Paul idag. Han fick en fråga om en president i USA skulle kunna dränera träsket riktigt ordentligt genom att avsätta all ledande personal i alla myndigheter och ersätta dem med presidentens folk.
Ron Paul svarade något med att det inte skulle fungera eftersom folket inte skulle acceptera det eftersom det inte förstår vad det hela går ut på. Först måste folket bli ekonomiskt utbildade innan man kan börja dränera träsket ordentligt.
Ron Paul sade det inte, utan jag säger det. Folk förstår inte att man inte kan leva på mer utgifter än inkomster när det gäller staten eller regeringen.
Ökade skatter gör inte en människas kropp till en slav men mentalt blir vi alla slavar.
Jag har läst de första 15 kommentarerna och besvarar dem nedan. Många gäller dock andra ämnen än det aktuella, och jag berör inte dem. Inledningsvis märker jag, att det som i min bok står klart: att jag resonerar om åtgärder på olika sikt, kanske inte tydligt framgick av artikeln. Det kan vara skälet till några missförstånd.
Självfallet är den föreslagna förändringen av rekryteringen inte det slutgiltiga svaret gällande statsmedia. Men vi måste se de möjliga åtgärderna på detta område på olika sikt: kort-, medellång- resp. lång sikt. Om man väljer att bara propagera långsiktigt och då naturligtvis för en ideal(dröm)libertarianism dvs knappast några statsmedia alls, är man självfallet en fin purist, helt ren och obesmittad av dagens smutsiga verklighet. Men det innebär, att man därmed håller sig borta från allt inflytande på utvecklingen och nog avhänder sig möjligheten att bygga upp en livskraftig libertariansk rörelse. Om vi ska bygga upp en rörelse, måste vi på olika områden gå fram steg för steg – men naturligtvis utan att glömma slutmålet. Då kan man med fördel börja med att t ex angripa systemets största uppenbara svaghet i det korta perspektivet: i detta fall en stor partiskhet, när institutionen – statsmedia – är skyldig att vara opartisk.
På lång sikt är självfallet målet, att statsmedia skärs ned till en miniminivå, som bara tillgodoser statens basbehov vid allvarliga störningar av många slag:
katastrofer i landet; krigsfall; andra händelser av stor nationell betydelse mm. På medellång sikt kan mycket ändras; gällande t ex programproduktionen kan största delen läggas ut på fristående producenter (sker delvis redan) osv. Många alternativ är möjliga på medellång sikt, men vissa kräver ett ändrat tittarbeteende.
Tillämpning av pay-for-view system nämndes i en kommentar ovan. När det gäller nyhetsrapporteringen – ett område staten egentligen inte ska lägga sig i – bör man så småningom börja man med en successiv nedtrappning för att därigenom bereda utrymme för privata alternativ. TV4’s tekniska särställning och dominans är dock ett problem. Ingen vill ha en privat monopolliknande struktur som efterföljare till statsmedia.
Men jag skrev denna artikel utifrån perspektivet ”kortare sikt”, och där jag vill lösa ett visst problem inom den nuvarande institutionella ramen. Lösningen är i detta fall omedelbart inriktad på problemet – ett problem vanliga människor direkt kan förstå allvaret av. Även om lösningen syns radikal, är den är inte
a l l t f ö r radikal, och förhållandena i övrigt består som de är, och ändringarna berör inte tittarna direkt på så sätt, att de måste ändra sitt beteende. Jag tror det är viktigt, att vi går fram steg för steg och i början också arbetar inom den nuvarande institutionella ramen. Och bara själva diskussionen fäster uppmärksamheten vid ett viktigt problem och retar motståndarna ordentligt.
En kommentar var, att ett inflöde av journalister, som röstar på borgerliga partier, nog inte betyder mycket. Jag tror dock, att om journalister, som röstar på SD + M (partier som i nästa val väl åtminstone får 35 % tillsammans), kommer in på redaktionerna, betyder det väldigt mycket för attityderna där och behandlingen av ett otal ämnen. Och även tillsättningarna av företagsledningar ska reformeras.
Errbe’s tanke ovan att dela upp statsmedia i olika politiska, sinsemellan självständiga företag (socialistiskt; borgerligt och ev ett tredje alternativ) är intressant, men en fråga är, om resurserna räcker till för två eller flera företag, som i princip gör samma sak (och dessutom ska ta regionala hänsyn). Kanske man i så fall kan begränsa uppdelningen till nyhets-, politiska och några andra typer av program. Men förslaget innebär väl, att man helt lämnar nuvarande statsmediekrav på balans och objektivitet ? Vad kan då det medföra ? Vilken är den drivande verksamhetside’n i sådana organisationer ? Blir det bara en ökning av partifinansieringen men nu speciellt öronmärkt för propaganda ? Och kan partierna inom de två stora blocken verkligen samarbeta så intimt osv ?
Den principiella lösning, som jag förespråkar, kan användas på flera områden, som omedelbart blir aktuella, om man på allvar önskar stoppa indoktrineringen av den svenska befolkningen. Ta t ex situationen gällande många samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnen på universitet och högskolor. Precis som i tidningar och andra media har vänstern genom en systematisk partisk rekrytering av sina egna sympatisörer fått en helt dominerande övervikt, som nu används vid indoktrineringen av svenska studenter. Att tro på akademisk integritet och objektivitet som tillräckliga garantier för ideologisk balans i rekrytering och senare undervisning av ämnen, är naivt. Därför tvingas vi till åtgärder, som vi egentligen inte önskar, men det viktiga är nu – indoktrineringen m å s t e stoppas. Vänsterns ”marsch genom institutionerna” har varit ytterst framgångsrik, och de borgerliga har under många decennier inte gjort något väsentligt alls för att bemästra problemet. Då är det upp till oss. Och den som har ett bättre förslag – särskilt gällande kort sikt – är välkommen att presentera det.