Intryck från NZ, 4

När det gäller skogsbruk i NZ finns det också en del att säga. Det växer som sagt så det knakar. Men de har också vissa problem. Ett är den branta terrängen. På många ställen där de bedriver aktivt skogsbruk skulle vi i Sverige ge upp och kalla det för impediment. På TV redovisades när vi var där, att de i snitt de senaste åren haft fyra dödsfall om året i skogsbruket. Det är inte att undra på när man får se att de i dessa branter manuellfäller stora trän som de dessutom spänt upp med en vajer. Sådant skulle svenskt arbetarskydd inte tillåta.

Samtidigt har de mekaniserat mycket, ofta med maskiner av svenskt och finskt ursprung. En sak som slår en när man reser runt är att det i branterna är vanligt med sättningar, ras och skred. Det tycks inte bekymra dem och varför skulle det göra det? Hela NZ är som sagt seismologiskt aktiv mark. Det skjuter upp, rasar ner och jämnas ut av naturen på ett sätt som människan inte kan och inte har någon skyldighet att motverka.

Men även här finns ”naturvårdsintressen” som tycker att de ska lägga sig i hur andra sköter sin egendom. Det handlar om allt möjligt, biologisk mångfald, flera olika krav på vattenkvalitet, bekämpningsmedel, sortval, ja till och med markanvändning. Naturvården och turismverksamheten verkar ha gemensam tro att turisterna kommer till NZ för att antingen beundra ”urskogar” eller bada vid extremt turistiga badorter på kusterna. Jag tror de har fel i sin bedömning av vad som lockar och jag anser att de är helt fel ute i sina krav på att få bestämma över andras verksamhet. Det är nog fler än bara aktiva och inaktiva jordbrukare som uppskattar ett öppet landskap. Öppna betesmarker och sommargäster är ju särskilt rika på olika livsformer.

För att i någon mån lugna kritiker och visa för allmänheten att jordbruket inte har något att dölja hade många gårdar i början av december öppet hus med betoning på vatten. Strax innan hade brittiska the Guardian haft en artikel riktad till både brexitanhängare och NZ-vänner. Tidningen skrev bland annat att de som hoppas att England ska kunna göra som NZ och leva på världsmarknadspriser kan glömma sådana drömmar. Vidare menade tidningen att de som ser till NZ som ett föredöme i rent och naturnära jordbruk också drömmer. The Guardian påstår att NZs jordbruk är skitigt och förorenande med konstgödsel och bekämpningsmedel, samt att de tar för dålig naturhänsyn.

Naturligtvis är the Guardians artikel ett propagandastycke, även om det är sant att man använder kemikalier. Men man ska komma ihåg några villkor som skiljer NZ från nordeuropa. Det faktum att det växer hela året gör att all näring får en möjlighet att tas upp och bekämpningsmedel får en bättre möjlighet att brytas ned, istället för att spolas ut i vattendrag när växterna inte omsätter något eller när tjälen släpper och det är en månad kvar innan växtperioden börjar, som det är här.

Vidare är det nog samma situation i NZ som på många andra håll, att de värsta syndarna är privata villaträdgårdar. På TV gjordes konsumentreklam för ett extra starkt glyfosat som skulle hålla borta allt ogräs på en enda sprutning i ett helt år. Åsså ger vi en extra dos av det bara för att vara på den säkra sidan, är det inte risk att okunniga villaägare tänker så?

Exempel på skogsbruksnatur. Vid de väsentligt brantare sluttningar jag såg tillät inte väg och trafik att man stannade bilen för att ta en bild. Planteringen är 3-4 år gammal och plantorna cirka en meter höga.

Vändplan uppe till vänster, den ansluter till vägen där jag stod vid fotograferingen.

PS. lägger upp en bild på naturbete i brant terräng. Jag räknade till 3 nöt och 12 får.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Intryck från NZ, 4

  1. Stefan Eriksson skriver:

    Min bror följde av ren nyfikenhet ”timrets” väg från skogen till exporthamn i NZ. Halsbrytande entreprenörer måste man tillstå!
    Mycket av virket transporteras i ”helstamsformat” med därtill anpassade dragbilar och lös boggie..
    Inget ovanligt med 30m ekipage på ett krokigt vägnät av ”Norsk” karaktär.
    Virket körs till hamn, och där apteras det samma till ”hanterbara” längder.
    (Vid ett tillfälle såg han ett ”apteringsverk”, vars huvudsakliga beståndsdel var en KLINGA med ca tre meter i diameter) ( förmodligen kunde de därmed ”aptera” hela virkespaket också).
    På vägen åter mot skogen ställer de upp boggien på dragbilens ”flak”, och då ar ekipaget mer av normallängd och inbjuder till ”rallykörning”, på det av oss att betrakta som ett ganska undermåligt vägnät.
    ”Huga”.
    Som i alla angloamerikanska länder har NZ en hel del att lära om logistik vad gäller skogsråvaran tycker jag. Skandinaviskt skogsbruk befinner sig i framkant vad logistiken anbelangar.

    • mats skriver:

      När var din bror där? När jag var där 1989 var det som du nämner nästan enbart helstam. Nu är det mesta apterat i en standardlängd som förefaller vara cirka 3 meter.
      Returfärd som du beskriver med dollyn lastad på trailern.
      De nyaste vägarna blir bättre, men fortfarande finns avsnitt av huvudvägar med den standard som beskriver. Återkommer om vägar och trafik.

      • Stefan Eriksson skriver:

        Föralldel, åren går fort, men jag tror det var för 5 år sedan. I vilket fall som helst gav det min bror ett bestående intryck av att det finns att göra när det gäller utveckling / rationalisering av logistiken i NZ skogsbruk.
        Ps.
        Han visade mig en egen film, där en ko av SLB-ras råkade tappa fästet i den branta terrängen. Kon rullade utför en sluttning med säkert 300 höjdmeter. Jag utgår från att det blev nödslakt på stället.
        Inget ovanligt med betesmark på bergssidorna med upptill 50% lutning.
        De (korna alltså) får inte vara höjdrädda, då lär det inte bli någon mjölk.

        • mats skriver:

          Slängde upp en bild på naturbete. Avsatserna kommer sig av att djuren i åratal går på skrå och betar, aldrig uppför nedför i dessa branter.

          • Stefan Eriksson skriver:

            Ja, så såg det ut på filmsnutten han visade mig. Den kullen på bilden uppskattar jag till minst 100 höjdmeter med kons mankhöjd som referens. Eller vad tror du?, som ju har varit där.
            Med vänlig hälsning.

  2. Thomas Gunnarson skriver:

    Jag hade besök här en gång, några veckor, av en mjölkfarrmare från NZ. Han sade att det enda han gödslade med var Ca… Resten recirkulerade, så att att säga…
    Så kan vi göra också.

    • mats skriver:

      På lantbruksskola fick vi ju lära oss att kalkning ger rika föräldrar och fattiga barn. Inte helt sant.
      Eftersom vi betar i så liten utsträckning ville jag nog lägga på lite NPK för att få en bra skörd att stoppa i lada eller påse.
      Om jag vore mjölkbonde idag.

  3. Stefan Eriksson skriver:

    Ps. Mats.
    Såg du något gallrat bestånd av barrträd, eller hur driver dom det?
    Min bror menade att det som planteras får stå i princip opåverkat till det är dags att föryngra.

    • mats skriver:

      Ja, det är min bild också.
      Röjsågen är de väl bekanta med, fast då med trådhuvud. Används flitigt på gräsmattor i sluttningar.

Kommentera