Dagens gästskribent är Stefan Eriksson.
I grova drag ser spektrumet i folkets representation för sitt parlament lika ut i Sverige och Tyskland. Det finns skillnader, men de är mer på marginalen. Unionen CDU/CSU har likt SPD fått vidkännas ett ganska stort tapp av väljarnas förtroende i och med det senaste valet till förbundsdagen. Väljarna i Tyskland har till en inte helt liten andel ”tröttnat” på koncensus i formen av det som kallas GROKO (grosskoalition) som ju har varit formen för regeringsunderlaget under de två förutvarande mandatperioderna. Bland ”gräsrötterna” där i Tyskland är resonemanget påfallande likt den diskussion som uppstod i och med vår ”egen” statskupp som populärt har kommit att kallas vid DÖ.
Skälen är desamma:
I bägge dessa representativa demokratier har det folkvalda parlamentet kommit att betraktas som något ont och besvärande för regeringens målsättning om stabilitet och förutsägbarhet i sitt arbete med att styra landet. I stället för att förankra folkviljan hos det ”valda” parlamentet, med allt vad det innebär om att skaffa sig hållbara argument osv, ”krumbuktas” det in absurdum likt en mask som skall på metkroken. Allt för att få till ett varaktigt tillstånd av det vi känner som ”knapptryckarkompaniet”.
I Tyskland är det numera så långt kommit att en majoritet av de folkvalda INTE vill regera den kommande mandatperioden. SPD kommer att göra det, men inte för att dom vill, utan för att de känner att de måste. Anledningen därför är den samma som här: att isolera viljeyttringar från ”högerkanten” (Afd-Sd) från all tänkbar form av inflytande på politiska beslut i respektive länder. Denna form av manöver för att säkerställa sin maktbas i regeringen leder till utryck som exempelvis ”demokratur”, där begreppet demokrati har fått vidkännas en allt mer ”urvattnad” betydelse.
Sd och Afd då?
Ja, bägge dessa partier ”bidar sin tid” och räknar hem ett ständigt stigande antal väljare till sin bas för kommande val. Inte undra på, om ni frågar mig, då de ”etablerade” inom den politiska sfären så gravt åsidosatt väljarnas uppdrag att i ett parlament göra och försöka vad de kan för att skaffa inflytande på den förda politiken. Snacka om att ”skjuta sig själv i foten”, men vem vet? Det kanske inte är ett ”vådaskott”, med tanke på den bristande euforin att få regera ett land.
Med vänlig hälsning.
Stefan.
Underbara ”internet”.
150.000 f.d. Kommunal och andra skattefinansierade pensionärer hotas med sänkt pension, en tusenlapp i månaden. Journalisten som skrev undlät försiktigvis att nämna några siffror.
Röstar de på socialisterna 2018, hellre röd och död?
Varje tänkande människa förstår ju att det blir sådana konsekvenser när alla pengar under flera decennier framåt ska gå till invandrarna och till idiotiska vapenköp. Pensionärer brukar inte sätta sig på trappan vid Medborgarplatsen i första taget. Och det skulle inte komma någon honky-tonk-woman från sjuklövern för att visa sin sympati.
Foreign Policy har en liknande artikel om GROKO. Tyska sossarna tappar sin identitet och trovärdighet när de ingår i storkoalition, men de har inte råd att avstå.
https://foreignpolicy.com/2018/01/23/social-democracy-is-committing-suicide-by-identity-politics/
Folkvalda församlingar på lokal nivå lämnar ”walk over” till de nationella parlamenten. De nationella folkvalda parlamenten ”kastar in handduken” till gagn för överstatliga organisationer likt EU.
SPD i Tyskland har gjort det helt officiellt att politiska viljeyttringar ”göre sig bäst” i Bryssel och BARA där. Senast i raden är föreslagen ”korridor” där sociala åtaganden, skattepolitik skall tillåtas nagelfaras i de folkvalda nationella parlamenten. Korridoren skall enligt förespråkarna sätta gränser för hur stor makt de folkvalda parlamenten skall ha för att föra ”sin politik”.
EU(ssr) tycker jag är den mest träffsäkra benämningen, där nationella parlament reducerat sin verksamhet till ett ”transortkompani”.
Svenska Demokratiska Kungariket kanske? Som snart är varken det ena eller det andra eller det tredje.
Tredje Riket?
Låt oss aldrig glömma att EU-projektet stötts av Europas regeringar – men att beslutet att sjösätta detta monster aldrig godkänts av medborgarna. Utom i Sverige, men här blev å andra sidan opinionen grundligt hjärntvättad av en så kallad konsekvensutredning, som i praktiken blev till en ren partsinlaga för ja-sidan, ingen objektiv utvärdering som politikerna påstått sig ha beställt och de medverkande experterna (mot bättre vetande) påstod sig ha levererat. Ansvaret för detta trixande vilar lika tungt på vänstern som på Allianspartierna.
Räknat på antal röstberättigande var det en minoritet som röstade ja till EU-medlemskap i Sverige. Det har inte funnits någon majoritet hos befolkningen i Sverige att vara medlem i EU. Skandal.