I takt med folket

1809 års grundlag är troligen svenska folkets mest älskade, trots att inte alla insett det. Den grundlagen var i takt med tiden och med folket som törstade efter frihet och möjlighet att tjäna pengar på eget initiativ och att få behålla merparten av sin möda. Den var inte perfekt, men den fungerade ganska bra.

I hundra år drygt, kompletterade politikerna grundlagen med nya lagar som ökade friheten. Det var saker som rätten att byta eller avstå från religion, rätten att starta och driva sin egen affärsverksamhet, rätten att rösta. Sedan kom sossarna till makten. Efter det har friheten minskat och skatterna ökat.

Vi kan jämföra med vad de svenska kungarna som verkat sedan denna grundlags tillkomst haft för valspråk under denna tid.

Karl XIII, Folkets väl min högsta lag. Att han var en svag kung, styrd av sitt kabinett, spelar mindre roll. Han insåg att eftersom han var den siste av sin ätt måste nytt blod till på Sveriges tron. Det blev Bernadotte från Frankrike. Svenskarna var då betydligt mer rojalister än republikaner, så det var nog rätt både för Sverige och Bernadotte.

Karl XIV Johan, Folkets kärlek min belöning. Att få avancera från fransk officer till svensk kung och grundare av en dynasti, måste anses vara en belöning. Ett tack som folket säkert gladdes åt att höra.

Oscar I, Rätt och sanning. Vi uppfattar det som kärnsvenska värden. Helt klart ett valspråk i takt med folket.

Karl XV, Land skall med lag byggas. Närmast en parafras eller sammanfattning av vad de medeltida och nationsgrundande svenska konungarna uttryckt. I synnerhet när lagen även gäller byråkratin och statsmakten är det en populär princip.

Oscar II, Brödrafolkens väl, Sveriges väl. Sweden first skulle det skulle det kunna heta som tidsaktuell slogan idag. Omsorg om det egna landet är en valvinnare här precis som i andra länder.

Gustaf V, Med folket för fosterlandet. När folket ville ha allmän rösträtt insåg han efter lite övertalning att det var dags. Regent under två världskrig, visst har han trots en lite udda personlighet varit i takt med folket.

Gustaf VI Adolf, Plikten framför allt. Här börjar det bli problematiskt. Plikten mot vem eller vad? Detta samtidigt som sossarna allt mer krävde plikt i form av underkastelse till deras ideologi och frihet som kom att sitta allt trängre till.

Carl XVI Gustaf, För Sverige – i tiden. Sweden first, igen. Men den här gången med reservationen att om sossarna tillåter det. Man kan tolka det som att kungen är en bättre representant för svenska folket än dess valda politiker. En kung i inhemsk exil.

Det stora problemet för svenskarna är att vi inte har några företrädare som i takt med folket och med kraft hävdar varken Sveriges eller folkets intressen. Istället har vi en byråkrati som envetet hävdar sönderfallets intressen. Det är mycket läpparnas bekännelser, men mycket lite verkstad. I intim pardans med riksmedia bedras folket med falska budskap på alla plan. Ju längre det pågår desto närmare stupet kommer vi.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till I takt med folket

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Det absolut värsta med socialisterna i Sverige är att de har tagit ”Kungahuset” och deras medlemmar som gisslan i deras taskspel att förgöra svenska folket.
    Det senaste exemplet, socialisterna tvingade/lurade? Alice Bah Kuhnke att dela ut Serafimermedaljen till Jean Claude Arnault. Vad som blivit offentligt i den affären vet nog inte svenska folket mycket om.
    Blev Majestätet överhuvudtaget tillfrågad?
    Det finns många anledningar att sakna 1809 års Grundlag men föraktet och förlöjligandet av svenska folket som socialisterna praktiserar blir snart outhärdligt.

    • Åke Sundsström skriver:

      Återigen Samuel, det blir ensidigt att beskylla ”socialisterna” för förlöjligandet av folket, när Allianspartierna gör detsamma, om än möjligen i något mindre utsträckning. Alla läsare kan inte veta att i din bok är Reinfeldt, Batra och Kristersson lika goda kålsupare som Löfven. I min också, för den delen. T o m än mer skurkaktiga därför att de ger sken att företräda en frihetlig, marknadsekonomisk grundsyn och falskeligen beskriver sig som borgerliga, konservativa eller liberala.

      • Jan Andersson skriver:

        Allianspartierna är värre eftersom de inte vill utgöra den parlamentariska opposition som är nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Vad ska vi nu ha dem till? Oppositionsledaren skall vara beredd att ta över statsministerposten med en timmes varsel. Vad är det annars för mening med en misstroendeförklaring? Oppositionen skall alltid ha en uppdaterad skuggbudget som tål dagsljus och sticka under näsan på regeringspartierna: ”Vi kan det här bättre!”. När valrörelsen kommer är det för sent att komma med några besserwisserargument; alla väljare har slutat att lyssna på det passiva drönargänget. Det gäller att Löfvén gör bort sig ordentligt snart om de skall ha en chans, frågan är varför vi hellre skulle vilja ha en yrvaken alliansledare som statsminister?

        • Åke Sundsström skriver:

          Helt rätt, givetvis, även om ditt tillägg handlar om nyanser i den ideologiska skurkdiagnosen. I min bok är de ideologiska sveken allvarligare än de parlamentariska. För inte heller i regeringsställning har Alliansen förmått att mer än mikroskopiskt korrigera den starka statens primat som varit förhärskade sedan Palmes tid.

      • Samuel af Ugglas skriver:

        Skall man tvingas lyfta på mössan och lyckönska socialisterna till att de lyckats lura av ”alliansen” och medborgarna all egendom, ära och redlighet?
        Nej, skaka det socialistiska skelettet får vi se hur mycket substans det finns, annat än stöld och humbug.

        • Åke Sundsström skriver:

          Jo, det är väl precis det som borgerliga väljare har anledning att göra. Dock utan att använda ursäkten ”lurad”. Reinfeldt gjorde sina ideologiska reträtter helt oprovocerad, utifrån antagandet att Alliansens maktinnehav krävde ett ja till huvudmotståndarens världsbild och ett underkännande av elementära marknadsekonomiska och liberalkonservativa principer. Och vad med efterträdare Kristersson? Höjde han någonsin rösten innan han själv erövrat ordförandeposten? Har han sen dess ändrat mer än enstaka detaljer i de vänstermoderata manifesten? Att opinionen ändå reagerat positivt, vittnar mer om det politiska mörkret än om genuin tillförsikt. Väljare tvingas hålla till godo med det minst dåliga.

  2. Jan Andersson skriver:

    Jag påminner om Peter Forsskål 1732-1763:

    https://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_Forssk%C3%A5l

    och många andra sajter. Var finns hans anda idag?

  3. Åke Sundsström skriver:

    Den första meningen i sista stycket var en utmärkt sammanfattning av sjukdomsbilden. Men varför, Mats, i följande meningar skylla eländet på byråkratin och media? En ren sinkadus vill jag förmoda, för du vet givetvis att ansvaret helt och fullt vilar på våra 349 riksdagsmän. Plus reellt, fast i inte formellt, på vår genomkorrumperade intelligentia, den förmenta elit som inte längre förtjänar den högaktning som i forntiden (säg sent 60-tal) följde med professorsnamn eller byråchefstitlar. Att sen förvaltningens sönderfall är en produkt av politiska beslut ursäktar inte de politiserande ”forskare” eller verkschefer som säljer sig till högstbjudande på det lönsamma politiska marknadstorget.

    • mats skriver:

      Du vet mitt svar Åke, byråkratin omfattar naturligtvis dess chefer, politikerna.
      Har just läst en intressant rykande färsk rapport om tillståndet i skogspolitiken. Författaren poängterar där att politikerna blir allt mindre kunniga och att allt mer överlåts till byråkratin att besluta om. Sådant som får lags verkan och rimligen borde ha beslutats i riksdagen, i den mån sådant skulle ha beslutats alls.
      Återkommer om det i nästa vecka.

      • Åke Sundström skriver:

        Visst vet jag – som jag också själv betonade. Och du vet att jag är smått allergisk mot otydliga eller oprecisa skuldbelägganden – som du i hastigheten ger ett nytt exempel på genom att citera en rapport som ursäktar en missriktad skogslagstiftning med att våra politiker i dag är så okunniga att ”allt mer överlåts åt byråkratin att besluta om”. Enligt regeringsformen är det, som du givetvis vet, bara riksdagen som har rätt att stifta lag. Att byråkratin ”omfattar dess chefer, politikerna” är också ett ordval som kan missförstås, men du menar säkerligen, liksom jag, att de ansvariga sitter i Rosenbad och i riksdagshuset. Är det inte poäng att vara supertydlig om hur Sverige styrs?

        • mats skriver:

          Jo, det finns alla anledning att berätta hur Sverige verkligen styrs. Riksdagen har i stort sett abdikerat, Regeringen har tappat kompassen och låter sin politik styras av dagsländor uppdiktade av NGO:s och andra. Rikets skötsel överlåts på myndigheter som suger åt sig allt mer makt utan protester från politikerna.
          När allmänheten protesterar kallas den nedsättande för alt-right, fake news, misogyn, homofob, islamofob eller något annat nedsättande epitet som finns till hands.

          Din inställning att rikta kritiken enbart mot politikerna fungerar inte för att väcka det sovande folket. Den är rätt i konstitutionell mening, men fel i populärdebatten. Folket ser vilka det är som styr, men ser inget sätt påverka styret. Därav folkets frustration.

          • Åke Sundström skriver:

            Jag tror tvärtom att det är kontraproduktivt att skylla på byråkratin och skapa en fiendebild där opåverkbara byråkrater samsas med populistiska NGO:s och globala nätverk av multimiljardärer, företagsledare och statschefer. En sådan hotbild är passiviserande och befordrar väljarsömnen snarare än viljan att agera.

            • mats skriver:

              Det låter ju ganska rimligt när du beskriver det så!
              Men oavsett din eller min uppfattning om hur man ska förklara dumheterna med hur riket sköts, så blir kontentan att vi måste övertyga folket om att välja helt andra politiker, från helt andra partier, i årets val. För det nuvarande gänget har varken vilja eller kapacitet att åstadkomma de nödvändiga förändringarna.

              • Åke Sundström skriver:

                Amen, låt vara att projektet ”övertyga folket” kräver längre tid än åtta månader. I synnerhet som de tänkbara uppstickarna, MED, KV och Liberala Partiet inte ens tycks orka samla sig till en valkartell. Där kan du kanske vara pådrivande, men även det är troligen för sent?

Kommentera