I andra programmet av Britt-Marie Mattssons TV-serie för sossarnas valkampanj belyser de polisen. Men även här är det på sin plats med en varning. Mattsson tjatar än en gång om NPM, utan insikt om att managementteorier och praktik avancerat sedan 1990.
Hon konstaterar att byråkratin inte fungerar för att leda polisens arbete till de väsentliga arbetsuppgifterna. Hon tar till och med hjälp av likaledes pensionärerna Leif GW Persson och Inga-Britt Ahlenius för att förklara vad som är fel. Men hon får ut väldigt lite i konkreta förslag till hur polisen ska organiseras och arbeta. Det enda är faktiskt Perssons beskrivning av att en polisorganisation borde se ut som en piassavakvast, ett smalt och behändigt skaft att hålla i och många strån som borstar och håller rent. Det som Hans Werthén betecknade med för många hövdingar och för få indianer.
Men tyvärr ger hon själv svaret på varför fler poliser inte är lösningen. För när polisen får mer resurser måste de också börja redovisa bättre vad skattebetalarna får för pengarna. Alla intervjuade säger samstämmigt att det blir fler kontroller av vanliga medborgare för att hitta sådant som bokföras som brott och uppklarat i och med att böteslappen är utskriven. Det blir alltså stort fokus på hastighetskontroller, alkotest med mera.
Fler uppklarade mord och våldtäkter blir det inte. Inte heller fler avvisningar av personer som uppehåller sig olagligt i Sverige. Det är nämligen inget som prioriteras av s-partiet som importerat nya beroende väljare och inte för sitt liv kan tänka sig att göra sig av med dem, inte ens om de visar sig vara brottslingar.
Vi kan även jämföra med hur amerikansk polis och allmänhet upplever polisens arbete. Jag har svårt att tro att svensk allmänhet har bättre förståelse för polisens arbete än vad amerikansk dito har. Å andra sidan kan man undra om polisen har förstått vad allmänheten förväntar sig att få för polisarbete utfört för sina skattepengar. Att förvänta sig att Britt-Marie Mattsson ska ha fattat allting rätt är inte rimligt.
Klicka på bilden som blir den större.
”Det blir fler kontroller av vanliga medborgare för att hitta sådant som bokföras som brott och uppklarat i och med att böteslappen är utskriven. Det blir alltså stort fokus på hastighetskontroller, alkotest med mera”.
Det är väl förmodligen det som är mest karakteristiskt för den typiskt svenska ”socialismen” att kriminalisera så många medborgare som möjligt för att få lov att praktisera våldet mot det svenska folket. Det är ett effektivt vapen, att sätta skräck i befolkningen, man kan sysselsätta många fler medborgare, och medborgarnas tillgångar kan man plundra i oändlighet. Ett tänkt socialistiskt ”perpetuum mobile”.
Om man utgår från den idylliska tid när 1 tjuv kunde haffas av 1 polis, så kanske det går åt 2 poliser idag, en som haffar och en som håller upp bildörren. Men jag har alltid undrat vad polischeferna gör inne på sina kontor.
När en polis i sin karriär har nått kommissaries position (typ Martin Beck) tror ni kanske att vi får en erfaren och skicklig polis som leder arbetet. Nej, kommissarien kommer att ägna sin tid åt att vända papper vars karaktär är av personalärenden.
Jag tycker Hasse Aro i TV3:s ”Efterlyst” förklarar problemet med polisen på ett bra sätt. Det handlar om att en polis inte betalas för den nytta denna gör. En polis som aldrig lyckas utreda och klara upp ett enda brott har lika mycket betalt som en polis som utreder och klarar upp brott på löpande band har lika mycket betalt som sin värdelösa kollega.
Ni kanske har lagt märke till att i polisserier är det alltid en ovilja att dela med sig information till sina kolleger. Jag frågade en polis om det är så i verkligheten. Svaret var ja.
Den svenska byråkratiska modellen har som system att när man blir byråkrat då blir man även allsmäktig. Man får helt plötsligt krafter och förmågor som icke-byråkraterna inte besitter. Sådant byråkraten inte tidigare förstod, förstår byråkraten helt plötsligt bara genom sin tjänst. Tal om att en oskicklig byråkrat ska skiljas från sitt jobb existerar inte; byråkraten kan inte göra fel. Byråkraten ingår i en sekt och allt utanför den utgör ett hot.
Slutsats. Byråkraterna arbetar inte åt dem som avlönar dem – skattebetalarna – utan åt sin sekt och att upprätthålla dess existens.
Lite OT, men ändå!
Jag hörde om uppgiven servicepersonal på p1 idag, där läkare förutsätts komplitera sitt utlåtande om patienten då sjukskrivning är aktuellt.
Läkarna ”bombarderas” av FK med begäran om ”objektiva fynd”, som skall visa på en korrekt bedömning initialt.
Byråkratin tar en allt för stor tid i anspråk, till förfång för patienten, och det visar sig som ”upplevd” läkarbrist.
Polismyndigheten har förmodligen ett betungande krav på att föra statistik.
Statistik som sedan kan tolkas i stort hur som helst, beroende på vem som tolkar.
I Sverige har en läkare i snitt 2-3 patienter om dagen. I andra länder ligger det på 3 gånger fler eller mer.
När politikerna sade att de skulle öka kvalitén i vården sade en sjuksköterska ungefär följande: Vad är det nu för fler blanketter vi ska fylla i som gör att vi får ännu mindre tid för patienterna?
Kan man inte bara ställa upp en sådan där ”opinionsmätare” med tre eller fem stora knappar med ledsna eller glada ansikten och texten ”Vad tyckte du om ditt besök idag?”. Varje gång man går ut kan man dänga knytnäven i ”Starkt missnöjd-knappen” eller ”Mycket nöjd” allt efter hur man blivit behandlad.
Nä, det går inte. Man måste göra som Stockholms Lokaltrafik. Ställa frågor på sådant sätt att de alltid får godkänt av sina resenärer. Eller som skatteverket när de skickar ut enkäter till företagare. Frågorna är ställda så att det alltid blir att alla vill betala mer skatt.
Frågor från myndigheter är totalt meningslösa. Det enda syfte de har att påstå att de har ett underlag för att legitimera sin egen existens.
Det är som när man ska redovisa hur ofta en maskin går sönder. Då tar man även med tiden när maskinen inte användas.