Ledarsidornas Johan Westerholm har i ett antal artiklar genomlyst jihadistiska muslimers kopplingar till den svenska regeringen, myndigheter och universitet. Resultatet är skrämmande! Vi har en regering som med öppna ögon umgås med islamister. Det gäller inte minst Ardalan Shekarabi och hans närmaste medarbetare.
Jihadister har regelbundet bjudits in till svenska muslimska studieorganisationer och liknande. För detta har de fått frikostigt med statsbidrag. Sent omsider har Myndigheten för Ungdoms- och Civilsamhällesfrågor (MUCF), som har hand om dessa bidragspengar, valt att inte betala ut stödet för 2017. Återstår att se om det beslutet står fast och vad det i så fall får för konsekvenser. Dessa islamister predikar sharialag och vill se det infört i Sverige.
Jag är beredd att låta de muslimer som orätt tillskansat sig svenska skattepengar via exempelvis bidrag dömas efter sharia och sedan utvisas. Hur kul är det att komma tillbaks till sitt hemland utan ena handen, där alla vet vad denna stympning betyder?
RSS – inlägg
Invandring ger dessa konsekvenser ibland. Det är inte de välanpassade som flyr från sina länder.
Jag tycker alla bidrag med skattepengar till organisationer vad det än är för några borde tas bort.
I stället får de försörja sig från folks fickor direkt eller från företag. Vi borde ha ett system där var och en får ta upp bidrag till ideella organisationer som en kostnad. För privatperson dras bidraget av på inkomsten. För företag blir det en kostnad i bokföringen.
Detta har dock ett problem: staten, dvs. socialdemokraterna, får inte bestämma vilka som ska få bidragen. Där klämmer skon.
Här Göran, lite hopp om tillvaron!
http://iotakt.se/blogg-2/
Jag anser att det inte är så enkelt som att skillnaden mellan bidrag och lön är för liten eller att det är fritt att välja.
Det stora felet är hela strukturen på svensk arbetsmarknad, där LO lyckats att monopolisera arbetskraftsutbudet och även lyckats monopolisera i princip hela rikets tänkande kring arbete och bidrag.
Det är delvis den löjliga marxistiska teorin om klasser, utnyttjade och utnyttjare. LO arbetar mot företagen i stället för att arbeta med dem. LO-medlemmar tror att facken fixar bra löner eller bra arbetsmiljö. Båda dessa saker sker när det finns pengar i företagen. De flesta arbetare sätter även lönen före arbetsmiljön.
LO och socialdemokraterna använder ett begrepp om man har rätt till saker och ting. Man har rätt till en lön man kan leva på. Men rättigheter kan aldrig utgå ifrån att man tar pengar från någon och ger till någon annan. Jag har ingen rätt att få sjukvård som någon annan betalar. För ett företag gäller att en anställd inte har rätt till en lön som denna inte har producerat för.
Vad är då rätten att ha en lön man kan leva på? Det är omöjligt att säga. Ska den normen utgå från en slösaktig person eller en sparsam person? Samma sak när nivån för bidrag sätts. Utgår de från en slösaktig person eller sparsam?
Ja, det är bättre att ha rätten att behålla frukten av sitt arbete än att ha ”rätten” att kräva av andra.
Företag har rätten att sälja, men de har inte rätten att kräva köpare. Dock finns det företag som lobbar för att staten ska införa regler som tvingar folk att köpa företagets produkter. Läge för mutor och fulspel!
Lysande sammanfattat.
Här lite mer hopp om hitta rätt framöver:
https://nyhetsbyran.org/2018/04/18/riksdagen-tillkannager-onskan-om-aterinfort-ambetsmannaansvar/
Ett någorlunda mått av ansvar kunde förhoppningsvis ”kyla av” bidragsrullningen till politiskt korrekta föreningar där sekterismen frodas.
Finns säkert politiker som absolut vill verka för flummet i dessa föreningar, men en tjänsteman med ansvar för sin gärning kan väl knappast vara delaktig i ”slöseriet” då detta i så fall skulle rendera i reprimand.
Ett återinfört ansvar skulle minska ”politikers” egna möjligheter att så vårdslöst dela ut av gemensamma resurser.
”Ett återinfört ansvar skulle minska ”politikers” egna möjligheter att så vårdslöst dela ut av gemensamma resurser” må så vara en utmärkt ide, men en ännu bättre genomförd lagstiftning som förhindrar politiker att plundra sina nära och kära medborgare på LIV och EGENDOM hade varit den enda vägen fram.
Svenska folket har fortfarande små utsikter att sparka odugliga politiker utom i Arjeplog av alla ställen i Sverige, där har man ”personval” enl. en centerpartistisk fd. ”borgmästare”.
Där ”spelar partierna och ideologin ingen roll vid utnämnande av kommunledningen”.
Den ”djävulska symbiosen” är enligt min uppfattning den att politiker ”får ej” utöva ”ministerstyre”, samtidigt som tjänstefolket är befriat från ansvar från både sina egna och politikers ”nycker”.
Om då (hypotetiskt) tjänstefolket ”tvingas” ta ansvar för det de företager är möjligheten mer begränsad för en politiker att prångla ut medel till ”behövande” i de egna väljarleden.
Förhoppningen är då att en tjänsteman står där emellan och sätter stopp för de mest iögonfallande väljarköpen.
”Ett återinfört ansvar skulle minska ”politikers” egna möjligheter att så vårdslöst dela ut av gemensamma resurser” Och så orättvist som i svensk familjepolitik.
Det värsta fulspelet är väl när karriäristerna påstår att de föräldrar som inte lämnar sina barn till dagis är näriga kvinnosuggor. Vilket den frisinnade folkpartisten Maria Leissner har kommit undan med tack vare en korrupt massmedia. Tala om kränkning!
Trots att de föräldrar som själva tar hand om sina två barn i hemmet inte får ett ruttet lingon för att de årligen besparade samhället en kostnad på 320 000 kr för c:a 10 år sedan enligt skolverkets statistik som jag inte hittat sedan dess. Om samhället agerade just mot hemmabarnsfamiljen borde väl denna i jämställdhetens namn fått 320 000 i bidrag precis som bortabarnsföräldrarna fick i skattefri förmån i jämställdhetens namn,
Alternativet hade ju varit att båda kategorierna föräldrar har fått samma belopp 320 000 kronor skattepliktig vårdlön, som de betalat skatt på om de själva tog hand om barnen på heltid.
Alternativt gick till kommunen med sina två barn och betalade 320 000 kr till kommunen samt drog av 320 000 kr i deklarationen som kostnad för inkomstens förvärvande. Helt neutralt alternativ, med pensionsgrundande inkomst och egenavgifter.
När tillskyndarna av nuvarande alternativ resonerar så säger man att det kommer in så mycket skatter så att den sammanlagda samhällsekonomiska vinsten är dubbelt så stor som kostnaden dagisverksamheten. Om det hade varit sant varför jämrar sig då kommunerna att de inte har råd att bygga ut barnomsorgen?
År 1985 räknade jag ut att om man räknade in all personal som arbetade på dagis så tog man hand om 2,1 barn per anställd. Idag skulle jag inte bli förvånad om den siffran närmar sig den dubbla på en del ställen eftersom man inte har råd med mer.
Hemmaföräldern gör samma arbete som dagispersonalen ändå kallar man det lilla stöd som givits till hemmaföräldrar förvårdnadsbidrag. Precis som om det vore arbetsfri inkomst. De borde kallas för vårdlön då det bevisligen ersätter dagispersonalens arbete.
Dagissubventionen på 160 000 per barn och år däremot en arbetsfri inkomst och bör därför kallas obeskattat bidrag, eftersom dagisföräldrarna arbetar och får sin lön från annat håll än dagisbudgeten. Anmärkas bör att dagisavgifterna som föräldrarna betalar lagom räcker till vad maten kostar att laga och servera.
Vem kan påstå att tvi lever i ett fritt land när föräldrar av ekonomiska skäl inte kan göra det alla andra däggdjur gör, tar hand om sin avkomma. Människan och elefanten blir ungefär lika gamla om vi får leva i fred. Elefantungen går hos sin mor sju år. Det borde våra barn också få göra.
Generationen som har institutionaliserats från 1årsåldern ”kostar” en hel del extra i vuxen ålder också.
Vari består alla ”bokstavskombinationer” som vårdapparaten har fullt upp med idag? Är ”stressen” på dagis en faktor att ta med i förklaringen?
Jag tror det!
Jag hade det väldigt väl förspänt som barn, med ”morsan hemma” och för all del 5 syskon.
Nybakt nästan varje dag, och lugn och ro om så behövdes.
Det är inte få psykologer som under årens lopp pläderat för att barn inte i onödan lämnas i daghemmens vård före tre års ålder på grund av att det är stor risk för att barnen inte har fått den grundtryggheten för att lämnas i dagispersonalens vård hela dagarna. I synnerhet när personalomsättningen är stor på daghemmen på grund av många olika skäl. Det kan vara förödande med stor personalomsättning på dagis. I synnerhet för de som mest anses vara i behov av ”proffsvård”? Små barn ska inte ha för många olika vårdare eftersom ett barn som knutit an till en av dagispersonalen känner sig sviken och blir per automatik otrygg av för många personalbyten och slutar försöka knyta an på grund av att det gör så ont i själen att ständigt känna sig sviken. Barnet känner sig värdelöst helt enkelt. Jag tror inte att det är utan orsak att svenska barn och ungdomar är i behov av psykvården i betydligt högre grad än när jag växte upp på fyrtio- och femtiotalet. Jag tror för egen del att om ett barn har blivit kärlekslöst behandlad i tidig ålder så är det mycket svårt att reparera. Då jag för egen del har mina första minnen i sen treårsålder och kan med andra ord inte bearbeta det jag blivit utsatt före den tiden. Då går det åt avancerad behandling under psykos för att lösa upp knutarna som barnet inte kommer åt på egen hand. Svensk familjepolitik är ett stort svek mot både barn och föräldrar. Politiker skall inte styra oss från vaggan till graven. Det är verklig valfrihet vårt folk behöver för att leva ett bra liv. Det finns fortfarande inte en enda kommunal folkomröstning eller opinionsundersökning som visar på majoritet för det ekonomiska dagistvånget. Professor Jörgen Westerståhls undersökning runt 1980 visade att 66 procent av socialdemokratiska väljare hellre ville ha vårdlön än daghem.
81 procent av fullmäktigeledamöterna i (S) och 100 procent av VPK:s dito ville ha daghem. men detta teg SVT ihjäl.
Vårdlön hit och dit. Det vore bättre om en familj kunde försörjas på en lön. Den lönen kan fördelas i arbete mellan föräldrarna. Pappan kab jobba 4 timmar och mamman 4 timmar per dag. Eller, den fördelning de själva vill ha.
Frågan är bara hur det kunde bli som det blev när det gick bra med en lön tidigare?
I u-länder sliter folk bara för att få mat på bordet. I Sverige sliter vi för att betala skatt.
Tror Du verkligen att det går att ta bort dagissubventionerna? Däremot tror jag att det skulle kunna gå att ta bort den enorma ojämställdheten mellan barnfamiljerna genom att alla barn blev lika mycket värda enligt mitt förslag med en beskattad vårdlön lika för alla inklusive sociala kostnader. Med avdragsrätt i deklarationen för inkomstens förvärvande med kostnaden för barnpassningen. Fram för jämställdhet mellan familjerna. Har du räknat på hur stor skillnad det är idag mellan de som fostrar sina barn själva och de som lämnar bort dem till dagis, när du tar hänsyn till att dagsbidraget på 160 000 kr/år är en skattefri förmån. När hemmaföräldern får 0 kronor fast föräldern besparar samhället ett obeskattat dagsbidrag samtidigt som hemmaföräldern får 0 kronor i sjukpenning, och bara 1/5 av föräldrapenningen som den som har en lön på 10 basbelopp. Lägg därtill alla kostnader som arbetsgivarna drabbas av på grund av vård av sjukt barn som inte hemmaföräldern orsakar. Hemmaföräldern får dessutom mycket lägre pension eftersom den betalas ut efter inkomstbortfallsprincipen. Apropå ”vårdlön hit och dit”
Jättebra, håller till 100 %, tack!
Tycka vad man vill om muslimer men deras övermän kan man finna bland svenska socialister: http://timbro.se/smedjan/miljonregn-over-bluffredaktorer/?mc_cid=19d11ab94e&mc_eid=6fcc2a083f
MSB lade nyligen fram en rapport om Muslimska Brödraskapet.
”Vad utmärker Muslimska Brödraskapet? Man har en syn på islam en alltomfattande, alltså totalitär ideologi. Tittar man i islams egna skrifter, i Koranen och i Muhammeds yttranden, hittar man starkt stöd för denna uppfattning.”
https://detgodasamhallet.com/2018/04/19/msbs-rapport-om-muslimska-brodraskapet-blev-bra/comment-page-1/#comment-121887
Om jag ger pengar direkt till någon får denna person 100 % av det jag skänker. Om bidrag ska gå via staten, hur många procent kommer fram till den jag vill ska ha pengarna? Antingen får personen mindre pengar eller får jag skänka mer pengar.
Var och en borde förstå att den tredje part som blandar sig i detta inte gör någon som helst nytta, utan krånglar bara till det hela och gör det dyrare. Dessutom kan den tredje parten hux flux bestämma att min slant som A skulle ha i stället ska gå till B.
Tittar man på ovan över tid, borde var och en förstå att det aldrig kommer att fungera i längden.