På HBO går en fiktionserie som heter The Good Fight och handlar om en advokatfirma i Chicago med mestadels svarta ägare och anställda. Namnet är avsiktligt valt som en referens till den konservative Judge Andrew Napolitano som är juridisk expert på Fox TV-kanal. Han avslutar alltid sina kommentarer med orden ”fight the good fight”.
Den här TV-serien är tydligt vänster och dryper av PK-ism. Man hånar och smutskastar oupphörligt Donald Trump, även med rena lögner om honom. För att ge illusionen av lite balans så tar man ibland upp teman som nödtorftigt illustreras även med vänstermänniskor som begår brott eller uppvisar dålig moral.
Feminism och white privilege är klara budskap. De illustreras med sexism, rasism och polisbrutalitet. När man tittar med ögon som inte ställer upp på den typen av budskap blir effekten dock ofta den motsatta. Jag tycker att vänsterbudskapet väcker olust och avsmak. De visar precis varför jag inte sympatiserar med vänsterretorik och demagogi. Men sådan reflektion gör förmodligen inte vänstersympatisörer som ser serien.
Samtidigt, i det konstanta flödet av otidigheter mot Trump, delar de ut hårda smällar mot demokraterna. De gör det naturligtvis för att ge sken av något slags balans. Men man kan inte värja sig för tanken att de faktiskt ogillar båda sidor. Som om åskådarna till en fotbollsmatch gillar reglerna (systemet) men ogillar dels spelarna, dels och kanske mest, hur de spelar på fel sätt inom det regelverk som finns. Ser man det så, blir TV-serien en något skev men humoristisk spark i ändalykten på de politiker och partier som ockuperat det demokratiska systemet, mot väljarnas vilja.
Man skulle nog kunna säga detsamma om svenska folkets åsikter om årets riksdagsval. Systemet är någorlunda användbart, borde kunna vara. Men spelarna och hur de spelar spelet, lämnar oerhört mycket övrigt att önska.
Likadant verkar väljarna i UK, Italien, Frankrike, Tyskland och Österriken tycka. Systemet har korrumperat sig självt. De nationella mediehusen har undan för undan, antingen förstört politiska karriärer som de inte gillar, eller sett till att stoppa alla användbara politiker i mediehusens ficka.
Vi måste alltså göra något för att bryta sönder och sätta ihop systemet på nytt. ungefär som när man bryter osten för att kunna tappa av vasslan och och därefter sätta osten i rätt form. Konstruktiv destruktion. Hur gör vi det? Hur ger vi makten, folkets makt, folkets röst, tillbaka till folket? Vi ser till att ta tillbaka makten!
RSS – inlägg
Sättet att hantera situationen är att verka för ”rivning” av barriärerna mellan folk och dess ”valda” makthavare. Exempel på åtgärder är:
Minska avståndet mellan folk och folkvalda genom att:
1. Utträde ur EU
2. Bekämpa ”vänskapskorruption”
3. Införa ett tjänstemannaansvar
4. Införa beslutande folkomröstningar
5. Minska statens ansvarsområden drastiskt.
6. Decentralisera nationell förvaltning
7. Avskaffa mediestöd till MSM
8. ………………………………….
9. ………………………………….
Listan kan säkert göras längre, men helt klart är att den behöver påbörjas någonstans för att undvika oroliga tider framöver.
Jag har länge önskat en deklaration om ”räckviddsbegränsning” för vad som får beslutas med majoritetsröst. Alltså en gräns (ett skydd för det privata) som den allmänna meningen, demokratin, demokratiska församlingar och majoriteter inte får träda innanför.
”Hur ger vi makten, folkets makt, folkets röst, tillbaka till folket”? Vi ser till att ta tillbaka makten!
Det måste finnas möjligheter för ”folket” att sparka korrupta politiker som missbrukar sina mandat,
val i enmansvalkretsar således.
Begränsa beskattningsrätten, rätten att utplundra medborgaren och då framför allt min grannes möjligheter och i andra hand politikers, att kränka min egendomsrätt.
Inget av dessa två argument köper röster. Köper nöd och elände röster?
Ett exempel, Löfven/Kristersson m.fl får nog många röster tack vare ett 18 timmar långt strömavbrott på Kullahalvön nyligen, vi fick ju tillbaka strömmen. Hade SD kunnat fixa det?
En variant på ”röstköp” som vi får se mycket av fram till den 9 September 2018. Sådan är socialismen.
”Det måste finnas möjligheter för ”folket” att sparka korrupta politiker som missbrukar sina mandat, val i enmansvalkretsar således.”
Införande av en folkomröstningsklausul i kommunerna. Om 10% av de röstberättigade vill rikta misstroende mot en lokal politiker blir det folkomröstning där alternativen är att låta personen sitta kvar eller tvingas lämna alla sina politiska uppdrag.
Att folket och politikerna går i otakt är helt klart. För politikerna är det partiets program som gäller rakt av. Politikerna har blivit röstboskap för partierna. Partierna fastställer valsedlarna och då är det bara partimedlemmar som har inflytande. Det finns inte många partimedlemmar eftersom partierna till största delen finansieras av statliga bidrag och inte av medlemsavgifter. När du röstar kan du kryssa för ett och endast ett av de förtryckta namnen på valsedeln. Du får inte stryka någon och du får inte skriva till något namn då blir röstsedeln ogiltig. Du kan bara välja de kandidater som partiet har utsett och som lovar att blint följa partiets program. Du har i praktiken ingen möjlighet att påverka politiken om det inte bildas nya partier vilket det har gjort i flera EU-länder.
Hej Mats !
Du har så rätt. Vi måste ”bryta sönder och sätta ihop systemet på nytt.”
Det betyder att ALLA nuvarande rikspolitiker måste bort. Vilket betyder att de gamla partierna måste bort.
Jag har sett ett par företag deka ner sig och försöka reformera sig med ny ledning. Men det har inte gått. Olaterna har ”suttit i väggarna”. Kulturen bland de anställda på alla nivåer var ”problematisk”.
Men konkursen blev ett reningsbad. Alla fick gå. En gång togs verksamheten över i lokalerna av en ny ledning, som valde medarbetare mycket omsorgsfullt. Det lyckades.
Det är konkurserna som håller näringslivet sunt ! ! !
Sådana finns inte i stat och kommuner. Men partierna behöver konkursa ibland. Vilket nya partier kan åstadkomma.
Det måste bli lättare att starta nya partier. Det första kravet är därför att de gamla inte skall gynnas av skattebetalda anslag.
Alltså: Bort med bidragen till partierna och till gamla media.
Mycket sunda tankar, Errbe!
När gamla Telia blev börsintroducerat frågade en person en fondförvaltare när man kunde köpa aktier i Telia. Svaret blev: ”När alla personal i Telia har blivit utbytt.” Och då menade han precis vartenda en. Så länge det fanns gammal personal kvar var den gamla företagskulturen (myndighet) kvar.
Och precis så är det med den svenska politiken – alla måste bytas ut. Hela grundlagen måste skriva om. En ny grundlag ska i första hand ta fasta på missbruk och skrivas för att förhindra det och straffa missbruk hårt.
Behöver vi en politiska partier? Vore det inte bättre att rösta på person? I Sverige säger vi att vi röstar på idéer och inte på person. Är det så? Det visar sig i praktiken att partiernas ledning styr allt med järnhand.
Kanske bättre att rösta för vem vi vill ha som statsminister. Detta tjafs om höger och vänster är rena larvet. Det är den ena tron på den ena ideologin efter varandra utan total verklighetsförankring. Bättre med en person som förklarar vad denna vill och hur det ska gå till. Sedan kan vi bedöma om den personen har kompetens att uträtta vad som sägs.
Idag har folket röstat på ideologi och av det har svenska folket fått en regering som består av totalt ofattbart korkade ministrar. Vi får inte ens veta före valet vilka som ska ingå i regeringen. Hur korkad Stefan Löfven än är så röstar socialdemokrater på ideologin (en saga i egentlig bemärkelse).
För att vi ska kunna bryta ner hela systemet och bygga upp det igen måste alla vänsterorienterade människor i våra statliga institutioner bytas ut. Om SD skulle råka komma i regeringsposition kommer det att sitta tiotusentals personer i myndigheter och obstruera. Först när dessa är utbytta kan vi få ett sundare samhälle.
”Först när dessa är utbytta kan vi få ett sundare samhälle.”
Trumps motto är ”drain the swamp” och i USA står det en president fritt att byta ut ledningen för en Gouverment Agency när han menar att det är befogat. Det är normalt att vid ett skifte Democrats/Republicans huvuden rullar!
Men i det svenska systemet är det väl bara ett fåtal befattningar i kanslihuset som officielt är ”politiska”. Kan en regering av rent politiska skäl byta ut t.ex. generaldirektören för SIDA (Carin Jämtin)? Med omedelbar verkan? Har en generaldirektör ett tidsbegränsat anställningskontrakt som regeringen måste utvänta?
Visst är det så att endast ett fåtal befattningar är officiellt politiska.
Men lla generaldirektörer och ambassadörer utnämns politiskt. Bara där finns det ett antal att beta av.
Kanske lite vid sidan om ämnet, men i USA kallar Republikanerna Demokraterna för vänster. Om vi då betänker att Demokraterna sägs stå till höger om alla partier i Sveriges Riksdag och omsätter Demokraternas vänsterpolitik i USA visar den att där Demokraterna har makten går de mot konkurs.
Hoppar vi tillbaka till Sverige vill jag har sagt att inget parti i Sveriges Riksdag kan sätta osten i rätt form. Det vi i Sverige kallar för högerpolitik är i själva verket destruktiv vänsterpolitik.
Om man jämför dagens ”borgerliga” partier med de vi hade under Sveriges stora uppbyggnadsskede 1870-1970 så blir skillnaden skrattretande, men skrattet fastnar i halsen när man läser att vissa kolumnister anser att borgerligheten i Sverige nu har alldeles för stor makt och måste bort helt. Jag kan inte upptäcka en enda skymt av den gamla borgerligheten någonstans i vår politik.
Hade den gamla politikerandan kommit tillbaka så hade vi haft oändligt mycket mer sunt förnuft på alla nivåer från kommuner upp till statsministern. Vi skulle:
• Aldrig lämna ifrån oss vår suveränitet till, eller göra oss beroende av en annan stat eller överhöghet.
• Aldrig kalla oss för stormakt som skall visa världen hur man ska handla, tänka och leva.
• Inte ändra på sådant som fungerar hyggligt.
• Styra kostnaderna till sådant som måste förbättras.
• Prioritera projekt efter hur många tillfrågade (eller icke tillfrågade) medborgare som (bedömdes) skulle bifalla kostnaderna.
• Arbeta med stabilt långsiktiga strategiska mål vad gäller infrastruktur, försvar, utbildning, boende, m.m. i ständigt samråd med och i symbios med näringslivet som vi står och faller med, varje dag, varje minut.
• Göra näringslivet och företagare synliga och förklara för medborgarna var pengarna kommer ifrån.
• Förklara lantbrukarnas och skogsägarnas stora och avgörande betydelse för svensk försörjning och det svenska landskapets lockelse för oss själva och turisterna.
• Offentlig upphandling skall alltid skötas av professionella inköpare, med samma villkor som näringslivet tillämpar; och alla möjligheter till samordnade storaffärer beaktas.
• Ifrågasätta varför hög skatt på anställda anses som en god idé när man vill att fler människor skall arbeta.
• Ifrågasätta och utreda de bakomliggande orsakerna till varför människor ibland inte kommer till jobbet och utför sitt arbete som avtalat.
• Ifrågasätta varför det är arbetsgivaren som ändå skall betala människor som inte kommer till jobbet och utför sitt arbete.
• Ifrågasätta fackföreningarnas roll när varken de anställda eller arbetsgivarna vill ha deras inblandning.
• Förtroendevalda och politiska tjänstemän som gjort allvarliga misstag skulle avlägsnas omedelbart, inklusive statsministern (om de inte själva har förstånd att sluta) och aldrig låta dem jobba i vakuum till nästa allmänna val. Det har vi inte tid och råd med.
• Låta kulturinstituten förmedla vårt lands och vår världs historiska utveckling, folkkultur och vitterhet, helt utan politisk bias (eftersom ytterst få skulle kunna bedöma den riktigt), och i övrigt låta medborgarna bestämma vilken kultur (inklusive tidningar, TV, radio) de vill konsumera på egen bekostnad.
• Aldrig tillåta förtroendevalda och tjänstemän uttala sig i frågor utanför deras kompetensområde, gäller generellt i all verksamhet, internt och externt.
Som sagt, listan på nödvändiga åtgärder kan göras lång. De punkter Ni nämner här ovan är sådana där den nuvarande politiska nomenklaturan medvetet har gjort dem till en ”ickefråga”.
Valda representanter borde enbart ägna sitt uppdrag åt att bereda förutsättningar för folkets initiativförmågor och eget arbete.
Då faller mycket av vansinnig detaljstyrning bort för att skötas av den enskilde vare sig denne är företagare eller löntagare.
Äganderätten är vital i detta sammanhang.
Gärna kopplat till ansvar för att säkerställa att enskilda inte ”breder ut sig” på andras bekostnad.
Politik kan delas upp i två delar:
Den delen där representanterna ”ser vad de tror på” av övertygelse sprungen ur politiskt arv.
Den delen där representanterna ”tror på vad de ser” av en faktabaserad bild av erfarenheter och forskning.
Jag föredrar representanter ur den senare gruppen.
I huvudsak en bra lista med punkter. Alla är dock inte lika självklara hur man ska tolka dem eller omsätta i praktiken.
Hej.
Många bra synpunkter i Jan Anderssons post ovan.
Jag finner därför att det ankommer på mig att stoppa bägaren i hjulet, för att blanda metaforer.
Den ensamstående föräldern med diverse fysiska besvär, känner den sig gynnad av dina förslag?
Den handikappade?
Den gamla och sjuka?
Jag själv, som har en trasig ryggkota, nedsatt hörsel (skolan), nedsatt syn (också skolan, och så pass att jag inte kan köra bil), PTSD (skolan – syns en trend här…), och lite annat smått och gott som ger kraftigt nedsatt arbetsförmåga?
Jag instämmer att Sverige behöver reformeras i grunden, rentav ett slags återställare till Frihetstiden – men det måste göras utan att offra de svenskar som av olika skäl har svårt att hitta ett arbete de klarar. Om valet står mellan mig och en tjugofemåring även till ett enklare jobb är det inte jag som anställs, eller hur?
Hur vinner vi folkets gehör för nödvändiga åtgärder?
Jag minns inte nu om det var Boman eller Fälldin eller någon annan som pratade om att oppositionen hade ett pedagogiskt problem – de dåvarande ungtupparna (Bildt, men även Reinfeldt) hade en distinkt air av folkförakt och översitteri i sin framtoning, och man kunde mer än ana den attityd av överlägsenhet som deras motståndare hade vett att utnyttja.
Om vi tänker att våra fränder väljer som de gör av dumhet, och endast vi har förstånd och insikt kan vi aldrig nå dem. Se hur hatet och förföljelserna av Sverigedemokrater gjort dem starkare – de om några har idiotförklarats, utpekats som ondskan personifierad och en fd statsminister (Reinfeldt) har indirekt sanktionerat våld mot dem – men har någon ens nu föröskt förstå varför de resonerar som de gör?
Detsamma gäller för oss som söker ett friare Sverige – vad tjänar exempelvis min moster, snart nittio år gammal, på att apoteket försvann? Vad tjänar mina kusinbarn på öppna gränser – om en gästarbetare gör jobbet för hälften av de behöver i lön för amorteringar och andra utgifter, hur skall de då kunna konkurrera?
Man kan tänka sig Sverige som en örtagård vilken fått förfalla. Vi vill rensa upp, men utan att rar örter och vackra orkidéer år smaka på lien.
Det är min tro att det inte går med annat än envälde under tid. Sverige får underkänt i ämnet ’Nutidshistoria 1955-2015’ och får gå om kursen, helt enkelt.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
I min föreställningsvärld ingår ett omhändertagande (gemensamt åtagande) gentemot de som av (ofta helt naturliga) olika orsaker ej kan producera i samma takt som flertalet.
Denna föreställning är att betrakta som just en av de förutsättningar som valda företrädare mycket väl kan tillåtas ”regera” över.
Jag vill påstå att ett gemensamt försäkringssystem som handhar ärenden som ohälsa, vård därtill, pension, föräldraförsäkring, arbetslöshet osv. skapar tryggheten att deltaga i produktionen fullt ut när förutsättningarna därtill gives.
När det kommer till utförande skall politikern ej detaljstyra utan låta flera av örtagårdens ”tusen blommor blomma”.
Det kommer att på ganska kort sikt att visa sig effektivt, där misslyckade utförare lär få söka sig något annat värv.
Omhändertagandet, är det omhändertagande eller är det en industri för de som får sin utkomst på omhändertagandet?
Vänsterns retorik när det gäller omhändertagande är att ingen ska behöva stå med mössan i hand och be om hjälp. Jag kan inte se någon skillnad mellan att stå med mössa på socialen, sjukhuset eller kyrkan.
Borgerligheten i Sverige förslog allmän pension. Vänstern var emot det. Det finns ingen ideologiskt skillnad i höger och vänster när det gäller att hjälpa människor. I huvudsak har det varit borgerliga som valt att bli läkare och därmed hjälpa alla med sjukvård, fattiga som rika. Läkare har behandlat fattiga gratis.
Under de senaste fyra åren av ”humanistiskt styrande” av Sverige har byråkratin inom sjukvården ökat med 36 %, antalet läkare med 16 % och antalet sjuksköterskor har minskat.
Det finns hur mycket pengar som helst att ge folk i Sverige med problem ett drägligt liv. Det existerar inget inkomstproblem utan ett spenderarproblem.
En sak som inte tas upp i debatten om vinster i välfärden är att en privat skola som har en egen fastighet kommer i sin budget för företaget lägga in underhålla för fastigheten. Kommuner gör inte det. De låter skolorna förfalla och när de sedan behöver underhållas eller renoveras lånar de pengar och höjer skatterna. Exempel på det är Hammarö kommun. Nu ska de låna en miljard kronor för att riva skolorna och bygga nya på grund att kommunen aldrig har planerat för att underhåll av skolorna.
Vinst tas ut i statlig verksamhet. Den kallas bara inte för vinst utan för skattehöjning.
Där byråkratin ”ökat med 36%” de senaste 4 åren, återfinns med säkerhet både personella och ekonomiska resurser att fylla de ”hål” inom organisationen som ständigt görs gällande.
I ett system där mer marknadsmässiga regler får lov att gälla kommer produktionen att prioriteras till gagn för kundens tillgänglighet, trygghet, och långsiktighet i utbudet.
Ungefär som när den enskilde väljer vilken bilverkstad som skall ha ”ynnesten” att byta leder på den.
Sedan skall sägas att vid en rekonstruktion av offentlig förvaltning kommer det att tillkomma ett stort antal individer i gruppen som behöver omhändertagande i en övergångstid, längre eller kortare.
Väldigt vilken trasslig skolgång du haft! 😉
Javisst ja, lärare. Menar du att du fått dessa skador som en följd av arbetet, arbetsskador? Har du fått dem godkända som det? Lite personliga frågor kanske, men det finns ett allmänintresse av att veta om bedömningsgrunder och ersättningssystem fungerar som utlovat. Eller har politikerna stiftat lag om en vacker tulipanaros, men inte skickat med pengar för att förverkliga den, och därför saboterar genomförandet för att det kostar för mycket pengar?
Vad du bland annat påtalar är att samhällskontraktet inte upprätthålls från arbetsgivarsidan. De varken anställer eller behåller personer som de gissar kommer orsaka extra kostnader. Dessa kostnader kan uppstå som vård, frånvaro, ändrad administration, anpassat arbete etc. Men det är inte säkert att dessa ändrade rutiner medför ökade kostnader, de kan också medföra nya arbetssätt eller behållen eller utökad kompetens, som i sin tur sparar pengar. Det är sådant som inte kommer med i kalkylen och aldrig påtalas från Svenskt Näringsliv.
Det är det som Bastiat beskrev som det man inte ser.
Jan Andersson: ”Ifrågasätta varför hög skatt på anställda anses som en god idé när man vill att fler människor skall arbeta.”
Normalt försöker staten och politikerna att skatta bort oönskade beteenden hos oss medborgare. Vi ska dricka mindre alkohol. Hög skatt. Vi ska köra mindre bil. Hög skatt. Vi ska flyga mindre. Hög skatt.
Av vilken anledning skulle inte det även fungera på arbete? Vem kan argumentera emot: Vi ska producera mindre. Hög skatt. Vi ska kunna konkurrera mindre. Hög skatt. Vi ska ha få bostäder. Hög skatt.
Tack vare att Sverige har haft en befolkning med stor entreprenör anda har det bildats en stor kista med pengar som alla ”godhetsmänniskor” har kunnat plocka ur utan den minsta tanke eller kunskap om hur pengarna hamnade i kistan.
I stort sett alla så kallade nationalekonomer har slagit i folk att det är skillnad på en familjs ekonomi och ett lands ekonom. Men det är det inte. Det fungerar på exakt samma sätt. Du måste anpassa dina utgifter efter dina inkomster och inte tvärtom.
Det handlar således inte bara om att riva ned rådande politiska system eller lagar utan det gäller även att riva ned hela det ekonomiska systemet inom statlig verksamhet. För varje kostnad som adderas måste det göras ett avvägande mot vad det får för konsekvenser. Varje offentlig kostnad får endast adderas om det inte finns någon som helst möjlighet att ordna på annat sätt, och allt som adderas vad gäller kostnader eller lagar ska ha en tidsbegränsning.
ROT-och RUT-avdragen är ett tydligt bevis för att arbetsgivaravgifterna är för höga i den privata sektorn (inom all skattefinansierad verksamhet är skatt bara en lek med ord). ROT och RUT är självfinansierad (OBS!) tack vare den ökade omsättningen och minskat svartarbete. Finns det någon anledning att tvivla på att det inte skulle fungera på ALL privat verksamhet?