Detta är min egen helt ovetenskapliga bedömning. Man skulle kunna ta bort minst en miljon byråkrater världen över och det skulle inte göra världen ett dugg sämre att leva i, snarare bättre. De byråkrater jag talar om är klimatinformatörer, genusvetare, jämställdhetsinformatörer, eko-rådgivare, diverse miljöinspektörer och personer som genom sin stämpel på ett papper certifierar att den som betalar för stämpeln uppfyller kraven från en utpressarorganisation.
Dessa är anställda på alla nivåer, från intresseorganisationer, till företag, myndigheter, kommuner, landsting, riksdag och regering. Vid närmare eftertanke är en miljon en grav underskattning.
Det verkar som om världen alltid accepterar att vara infekterad med en viss procent parasiter. Ibland kallar vi dem pirater, ibland maffia, eller som nu, byråkrater. Ingen tycks bekymrad över att de ständigt avlägsnar medel från såväl företag som samhälle. Medel som kunnat användas på bättre sätt av dem som blir bestulna på dem. Lägg därtill vad de bestulnas påtvingade interna byråkrati kostar, utan att det kommer parasiterna tillgodo.
Nu kommer vi in på de väsentliga frågorna! Hur många jobbar på Regeringskansliet?
https://www.regeringen.se/regeringskansliet/regeringskansliets-anstallda/
Fyratusenåttahundra (4800) personer.
Läs och häpna. Kom också ihåg att ett kontor med mer än fyrtio anställda inte behöver några kontakter med omvärlden, de har fullt upp med att skicka papper till varandra.
Regeringen säger just nu att vi måste ÖKA arbetskraftsinvandringen (underförstått eftersom den invandring vi har haft inte varit arbetskraftsinvandring).
Jag misstänker att många av de övertaliga på Regeringskansliet istället skulle kunna börja jobba där det finns vakanser.
Min granne är kanske just en ”sådan” och han tycker det förmodligen är naturligt och helt i sin ordning? Och det värsta, han kan lägga en röstsedel i September som garantera att han får behålla jobbet och synpunkterna. Grannen skulle aldrig drömma om att ändra på detta system.
Helt korrekt iakttagelse, som återspeglar min och många andras. Särskilt svenska länsstyrelser och kommuner har infiltrerats av tusentals sådana lägga-sig-iare och självpåtagna uppfostrare. De gäller för att vara (men är sällan) experter utan att deras politiska huvudmän kan säga emot – om de till äventyrs skulle vilja.
Salig mor berättade följande historia från sitt yrkesliv som sekreterare på bl. a. IVA och olika advokatbyråer:
Två lejon hade fått plats i ett statligt verk med stränga order att inte äta någon. Det gick bra en tid, men så inkallades de till förhör, eftersom flera städerskor saknades.
Då sade det ena lejonet till det andra: ”Är du inte klok? Äta städerskor! Jag har ätit byrådirektörer i flera veckor utan att någon märkt något!”
Roligt skämt, men vår parasitära byråkrati – skapad i stor enighet över blockgränserna, väl att märka – är inte bara ett stort skämt utan innebär framför allt enorma välståndsförluster. Denna realitet är inte någonting att skämta om. Nyfattigdomen, som i huvudsak ligger framför oss efter dagens extrema lågräntestimulanser, har sina väldigt tydliga orsaker.
Helt rätt! Vi kan lätt avvara ett stort antal byråkrater som inte gör någon som helst samhällsnytta. Men för att det skall kunna ske, behöver också ett stort antal paragrafer, som utgör den lagliga grunden för dessa samhällsparasiters existensberättigande, också strykas.
Hej.
Jag tror din beräkning är en magnitud för låg.
Att hålla administration till ett minimum är nödvändigt; den påminner mig ständigt om bokharabinda – kan fylla sin funktion att se grann ut, men måste ständigt tuktas och klippas för att inte förvandlas till en kvävande parasit.
Är det inte lustigt hur vi i alla kulturer och tider ständigt återuppfinner schamaner och magiker och präster? Från augurer till miljökonsulenter – alla skall de uttala sin välsignelse över företaget.
Hur mycket extra slitage på miljön bidrar alla dessa byråkrater med, månntro? De gör ju att beslut och processer blir både långsammare och dyrare, och kräver själva resurser dessutom? Någon form av ’cost of opportunity’ måste de vara frågan om.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Visst är din globala miljon en rejäl underskattning, framför allt genom din snäva definition av den skadliga byråkratin. ALL omotiverad byråkrati (viss byråkrati behövs) är välfärdssänken eftersom marknadslösningar så gott som alltid är mer kostnadseffektiva än monopolistiska myndigheter – även om det som produceras i sig kan vara viktigt, typ sjukvård eller utbildning. Så enbart i Sverige handlar det säkert om över en halv miljon anställda eller troligen ännu fler. Men skulden ligger hos politiken, inte hos byråkraterna.
Ligger inte åtskillig skuld hos väljarna och de media de (vi) får information från?
Jo! Medierna väljer ju onekligen vilka nyheter som ska respektive inte ska släppas fram till allmänheten. Så genom att börja släppa fram rätt nyheter, så kan massmedia kratta manegen för de nödvändiga lagförändeingar, som krävs för att sparka ett stort antal byråkrater.
Som väljare kan jag inte göra mycket, inte ens stryka någon på en valsedel eftersom den då blir ogiltig. Politikeradeln och dess lakejer byråkraterna går inte att rösta bort och MSM gör inte sitt jobb och granskar politikeradeln och dess lakejer. I ett börsnoterat aktiebolag finns stora aktieägare som håller ett vakande öga på företagsledningen och byter ut ledare som inte presterar tillräckligt bra. Som liten aktieägare kan jag inte göra mycket mer än att gå på bolagsstämman och klaga. Politikeradeln sitter i 4 år innan jag får rösta nästa gång.
Nej, jag tycker inte det, givet den kompakta desinformation som väljarna utsatts för via politiken och den förmenta kunskapseliten. Visst kan stora drakar som DN och SvD klandras för partiska referat, men utan ”forskarnas” tämligen kompakta tystnad, skulle dessa skriverier för länge sen ha upphört.
Ett tungt personligt ansvar vilar på professor Lennart Bengtsson. Han har visserligen konverterat till skeptikersidan, men vägrar göra upp med sitt förflutna som författare till det KVA-yttrande som hyllade IPCC och vår svenska klimatpolitik. Vad begär du av murvlarna i ett så sjukt intellektuellt klimat?
Låt mig tillägga att även skeptikersidan, Lars Bern t ex, bidragit till tystnadskulturen genom att välkomna Bengtsson som den förlorade sonen, utan att upplysa om dennes mindre hedersamma försök att sitta på två stolar samtidigt, att nu kritisera klimatpolitiken utan att förklara, eller ta avstånd från, sina tidigare felbedömningar (eller lögner å tjänstens vägnar).
Skönt att se att det finns en till som har upptäckt att Lennart Bengtsson är motsägande. Fast jag tror att han medvetet håller en fot kvar i alarmsidan för att få någon chans att få något publicerat på alarmsidan och inte helt bli utesluten och hycklad som en vän av en platt jord.
Följande har påtalats tidigare, men kan inte nog upprepas.
Klimatpolitik är nyspråk i Orwells anda.
D.v.s. klimatet kan styras av politikerna. F.a. av planetskötareliten.
Reflexion: Instämmer i Danska drottningens sammanfattning: ” Klimatet sköter sig själv. ”.
Det blir ingen ordning i Sverige förrän ”väljarna” ges chansen att sparka politiker som missbrukar sina väljares mandat. Varför skall en politiker t.ex. ostraffat kunna köpa röster för ett ”partis” räkning?
Tyskland:
Skeptiska artiklar angående klimat-vetenskap förekommer i pressen,men tolereras egentligen inte.
Så var det med den ” vetenskapen”.
http://notrickszone.com/#sthash.bEC1jUZp.dpbs
Men när Die Spiegel publicerar en kritisk text så kan man väl inte hävda att ”sådana egentligen inte tolereras”. Öppenheten verkar klart större än här. Och snart är den bleka och defaitistiska Merkelepoken till ända. Ett nytt nationernas Europa håller på att födas, Det är mer hoppingivande än det svenska mörkret, med en borgerlighet lika impotent som tidigare och ett SAP som likt Merkel har framtiden bakom sig.
Å S
Jag blev förstås tillfredsställd över att läsa artikeln i Der Spiegel. Speciellt eftersom dylika inte förekommer i svensk MSM.
Men läs sista stycket, där författaren beklagar sig över reaktionerna.
Dock en tröst att läsa kommentarerna.
Det verkar inte finnas något som helst medvetande om att kostnader inte kan ökas och ökas hela tiden utan några begränsningar vad gäller den så kallade statens utgifter.
Det finns hur mycket pengar som helst till skola, vård och omsorg. Det är bara att ta bort en massa byråkrater och myndigheter så finns det hux flux pengar till både skola, vård och omsorg och pengar tillbaka till folks plånböcker. Tyvärr – eller tur – är inte problemen med skola, vård och omsorg ett finansiellt problem utan ett strukturellt problem.
På en valaffisch från socialdemokraterna idag står det något i stil med att varje barn ska ges samma möjligheter i skolan. Jag måste fråga mig hur det kommer sig att skolan efter 100 år av socialdemokratiskt inflytande inte har lyckts med det? Visserligen kan man säga att alla barn faktiskt har getts samma dåliga möjligheter och därmed ett lika möjlighet.
På en annan socialdemokratisk valaffisch står något med att plånboken inte ska avgöra när man får vård. Men, exakt det har socialdemokraterna arbetat fram. Plånboken avgör definitivt när man ska få vår och även om man ska få någon vård. Till och med riksdagsledamöterna använder plånboken för att hoppa före i köerna. Dessutom, kommer inte all vård från våra plånböcker? Desto mer som tas ur plånboken via skatter, desto sämre förutsättningar får vi var och en att få vård i tid och även att få vård. Verkligheten är sådan, att för att i vissa fall verkligen få en adekvat vård, behöver man vända sig till ett alternativ utan för den offentliga vården.
Alla med låga inkomster får det bättre om mer pengar tas från de med höga inkomster, eller? Jag vill hävda att de med låga inkomster får det bättre om mindre pengar tas från dem, för det är just de som betalar oproportionellt höga skatter i jämförelse med andra. Det ligger i sakens natur att det är oetiskt att behöva betala skatt för att ens få mat för sin överlevnad och en bostad att hålla sig varm i.
Sant i sista meningen. Givetvis bör grundavdragen vara rejält högre än existensminimum, vilket inte är fallet i dag. Inte för alla, om än troligen för en majoritet.