Jag har jämfört 1927 och 1999 års offentliga jordbruksstatistik för att försöka få lite grepp om vad som hänt med svenskt jordbruk. Jag har inte funnit någon nyare redovisning hos SCB än den som kom 2001, avseende förhållandena 1999. Märkligt är att 1928 kunde man efter ett år redovisa siffrorna för 1927, trots att den innehöll väsentligt fler uppgifter än 2001 års redovisning för 1999 och det datorstöd som fanns tillgängligt vid den senare.
Först lite kuriosa från 1927. Man gjorde då några jämförelser med undersökningar av något annorlunda slag gjorda 1914 och 1919. Men myndigheten anser att siffrorna är någorlunda tillförlitliga. Redan då oroades myndigheten för svensk självförsörjningsgrad.
Antalet oxar som dragdjur minskade kraftigt, främst på grund av traktorns introduktion i jordbruket. Men även för att första världskriget medfört ett kraftigt uppsving för hästaveln och export av hästar. Marknadsanpassning i efterkrigstidens minskade efterfrågan pågick, men hästar fanns det fortfarande gott om. I norr körde man ut mer timmer ur skogen med häst än med traktor ända fram till tidigt 1960-tal.
1927 fanns 8500 torpfastigheter som hade egen verksamhet, främst husbehovsdjur, på större skogsfastigheter där torparen hade arbete. Idag är nästan alla dessa avstyckade och sålda eller jämnade med marken. Inga torpare finns med arbetsplikt på bolaget.
Åkermarken minskade med 103.000 hektar mellan 1919 och 1927, till 3.715.847 ha. Endast i ”södra och mellersta Sveriges slättbygder” utgjorde andelen brukningsenheter större än 100 ha 1,2% i den regionen. I övriga riket utgjorde sådana jättejordbruk 0,2% och i Norrland 0,0%. Dessa 1,2% i slättbygderna ägde dock 15% av arealen i sin region. De är vad vi brukade kalla de stora godsen.
Brukningsställen större än 2 ha, där ägaren själv brukade marken, var 245.130 stycken. Brukningsställen större än 2 ha vilka var utarrenderade var 62.265 stycken. Sammanlagt 307.395 stycken brukningsenheter.
Den senast gjorda Lantbruksräkningen, liknande den år 1927, gjordes 1992. Då räknas alla registrerade jordbruksfastigheter, oavsett storlek. År 1999 är det senaste året som SCB har nedladdningsbar statistik för. Det är alltså nästan 20 år sedan. Vid 1927 års redovisning påtalade man stora förändringar från 1919. Det finns ingen anledning att tro att förändringstakten varit mindre nu. År 1999 var antalet brukningsställen större än 2 ha 80.119 stycken. Det var 25% av de aktiva brukarna som själva ägde hela sin brukade areal. Antalet enheter över 2 ha minskar stadigt varje år. Vi kanske kan kalla det strukturrationalisering av jordbruket. Samtidigt innebär det en påtaglig utarmning av landsbygden. Brukad areal var år 1999 2,7 miljoner ha, en minskning med nära 1 miljon ha till en befolkning som mer än fördubblats, i städerna. Annan brukad jordbruksmark än åker är inte redovisad, men har troligen minskat minst lika mycket.
1927 gjorde man ingen beräkning på nedlagd arbetstid i jordbruket. Det har man dock gjort 2001. jag har kompletterat deras tabell med egna beräkningar. De klassar jordbruk där det åtgår 400 standardtimmar (Vad nu det är, det står endast att det skiljer från verklig arbetstid, men inte hur. Jag skriver bara timmar i fortsättningen.) eller mindre per år som småbruk, eller med andra ord hobbyjordbruk. Men det kan också vara (troligen) gårdar med hög grad av självförsörjning på vissa jordbruksprodukter. Vid 800 timmar per år är det ett halvtidsjobb, sedan ökar de varje grupp med 800 timmar eller en halvtidstjänst. Allt är utjämnat till helår, så arbetsbelastning vid toppar kan vara väsentligt högre och vardagslunken betydligt lägre.
Heltidsjordbruken, med minst 1600 timmar/år, var 23.000, varav 8000 gårdar med över 4000 timmar och därmed antas ha anställda. 45.000 med 800 timmar halvtid-deltid, 30.000 (38%) mindre än 400 timmar småbruk -hobbyjordbruk. Totalt 76.798 brukningsställen med en medelareal om 35,2 ha. Därav äger 37.402 helt den brukade marken (673.016 ha), 10.425 äger inget av den brukade marken (553.648 ha) och 32.292 både äger och arrenderar mark (1.520.266 ha).
År 1999 räknas inte längre hästar som husdjur och ingår därför inte i jordbruksstatistiken. Inte heller bin, getter eller andra fjäderfä än höns räknas. Det som redovisas är nöt med mjölkkor som undergrupp, får, svin och höns.
Det är jag som räknat ut hur många timmar varje gårdsstorlek tillför jordbruket. Det visar sig då att överlägset flest arbetstimmar utförs på halvtidsgårdarna, eller drygt 36%. En brasklapp dock. I varje grupp har jag räknat med medelvärdet av arbetsinsatsen i timmar men för gruppen gårdar med fler än 5600 timmar har jag i tabellen använt just det måttet. Troligen har de fler timmar än så, men hur mycket är svårt att veta. Först vid 13.400 timmar per år och gård i den storleken passerar de halvtidsgårdarnas sammanlagda arbetstid. Klicka på bilden så förstoras den.
Vad får man då ut av detta?
En gissning är att timlönen på deltidsgårdarna är låg och att ägarna accepterar det som en del av ett livsstilsval och för att de har inkomster utifrån. På de gårdar med flest antal arbetstimmar gissar jag även att lönenivån per timme är i nivå med lantarbetaravtalet. Jag antar också att i synnerhet på familjegårdar så kan lönenivån vara både bättre och sämre än lantarbetaravtalet.
En slutsats av detta gissande är att det är halvtids- och deltidsgårdarna som är ryggraden i den levande landsbygden. Men däremot är de stora enheterna med många arbetstimmar ryggraden i jordbruksproduktionen mätt i kilogram till avsalu.
Jämfört med 1927 har andelen deltids- och halvtidsgårdar minskat närmast katastrofalt. Detta kan ge en indikation om varför landsbygden inte mår bra trots att jordbrukets strukturrationalisering pågått kraftfullt i mer än hundra år.
Både då och nu hade människorna på de små gårdarna biinkomster, ofta nog större än inkomsterna från jordbruket. I synnerhet om man ser till vad som ger penninginkomster har bisysslorna alltid haft stor betydelse på de små gårdarna. Det kunde vara allt från skogsentreprenad, tjärbränning, båtbyggnad, åkeri, körslor och kommunarbete. Flera av dessa bisysslor finns kvar än idag, om än i något ändrad skepnad.
År 1927 bodde fler arbetsföra människor på varje gård. Det var vanligare med flera generationer, syskonskarorna var större. Inom åkerinäringen finns fortfarande tydliga spår av körslor som bisyssla där det med tiden blev så att en av sönerna avstod från jordbruket mot en avstyckad markbit med lastbilsgarage. Från början kanske man hjälptes åt i varandras företag, både jordbruk och åkeri. Men med varje ny generation delades detta allt tydligare isär. Det senaste halvseklets urbanisering har flyttat det mesta av åkeriernas arbetsområde till städerna. Liknande kan sägas om smedjor som blev verkstäder, som blev mekanisk industri.
När antalet människor på gårdarna minskade, minskade även antalet innovatörer. I än större takt förlorade de idégivare och bollplank, människor att pröva sina idéer med. Likaså decimerades kraftigt den lokala efterfrågan på lokalt nytänk.
Istället kom lantbruksrådgivare och byråkrater som skulle sprida centralmaktens evangelium. Landsbygden gick från att vara en resurs till att bli ett problem som byråkratin skulle hantera. På senare år har certifieringar och licensieringar sugit musten ur jordbruksföretagen, trots löften om goda vinster för specialiseringar och nischer.
Allt fler stora gårdar säljer sin skörd innan den ens är sådd, eller har kontrakt på uppfödning med leverans till fast pris där de inte ens äger djuren de föder upp. Det kan också beskrivas som att gårdarna står med alla fasta kostnader för investeringar och drift, medan de börsnoterade råvaruhandlarna hanterar vinsterna. De styr därmed både bönder och handlare. Politiska åtgärder har därför minimala utsikter att kunna påverka jordbrukets lönsamhet.
En historisk påminnelse och jämförelse kan göras med potatiskatastrofen på Irland på 1840-talet. En orsak var de omfattande skördeförlusterna som orsakades av potatispest. En annan och troligen långt viktigare var det administrativa vansinne som präglade irländskt jordbruk. Hela Irland var vid denna tid brittiskt och närmast att likna vid en koloni. De engelska godsägarna brukade inte själva jorden, utan den utarrenderades på korta tider till irländska bönder. Det fanns ingen rutin för att räkna in förbättring eller försämring av fastigheten när bonden lämnade sitt arrende. Alltså fanns inget incitament till några som helst förbättrande eller framåtsyftande åtgärder, allt förföll. När svälten slog till hade arrendebönderna inte råd att köpa mat till sig själv, medan stora mängder spannmål gick på export. arrendatorerna vräktes från sina lånade hem. Av Irlands befolkning på 4 miljoner, svalt en ihjäl och två emigrerade till USA.
Intressant och skrämmande att få siffror bakom katastrofen från Irland. Speciellt beträffande byråkratiska vanskötseln.
Drottning Victoria fick en bit in på 1840-talet direkt muntlig information av en präst från Irland.
Hon åkte sålunda dit och engagerade sig med nödhjälp trots parlamentets avrådan.
Åskådligjordes förnämligt i filmen, som jag nyligen såg, men siffrorna var för mig obekanta. Förfärliga!!
Bönderna förhindrades taga ansvar för problemen p.g.a. skamliga ” äganderättsförhålllanden.”
Vad som händer med jordbruket i Sverige är en väldigt komplicerad bild att redovisa. Går det att förstå. En sak är statens tvingande att slå samman mindre jordbruk för att de ska få en produktion som accepterades ur beredskapsskäl. Det är ett förbaskat petande och styrande.
Av Mats redovisning framgår det klart att äganderätten är viktig, och då menar jag ett totalt exklusivt ägande där det inte får finnas några saker som begränsar ägandet, såsom skatt på ägandet, hur ägandet får brukas, licenser, certifieringar eller liknande. Finns det inget incitament för ett oinskränkt ägande över lång tid, kommer det att bli ett förfall över lång tid.
Jag säger bara en sak. När vi upptäcker en individ som vill styra och ställa över andra individer bör vi ge denna individ en rejäl omgång stryk.
På 19 år har SCB förmodligen på order av politiker avstått från en hel del redovisning som berör landsbygden och livsmedelsproduktionen. Är det avsiktlig för att vilseleda befolkningen månntro?
Det är än svår redogörelse som Mats ger oss att tänka över och ändå har han överhuvudtaget inte berört hur prissättning politiskt går till av vår basproduktion och heller inte redovisat hur man tvingar producenter med skatter, avgifter, certifieringar och allehanda lokala regleringar.
Skall svenska folket tillgodogöra sig någon form för frihet i framtiden så skall SCB nedläggas eller allra helst i sin helhet och med alla sina delar sprängas i luften. (Det är inget skämt.)
SCB (Socialistiska Central Byrån) är en svensk politikers fundament för terrorisering och kriminalisering av det svenska folket.
Mats, Du har en nästan övernaturlig förmåga att delge oss ”väsentligheter”, Imponerande!!!
Vet inte vad som är anledningen till att det inte redovisas något från SCB längre. Däremot går det att få uppgifter om Sveriges jordbruk via myndigheter i Finland. Men de måste ju på något sätt få uppgifterna från Sverige.
Å andra sidan. Är det bra med centraliserad statistik? Jag påtår att det inte är det. Det skapar bara incitament att centralt styra och vi vet att det då går åt skogen.
FAO lämnar ut en hel del statistik.
Antagligen är det via de som Finland får sina uppgifter.
Underlaget till EU:s FADN-statistik produceras i Sverige efter en mall utformad av SCB, som slumpmässigt tar ut de jordbruksföretag som ska ingå i Jordbruksekonomiska undersökningen (JEU). De jordbrukare som blir uttagna får ett erbjudande om att delta i undersökningen under förutsättning att de utöver deklarationsuppgifterna lämnar tidsredovisning för arbetskraften m.m. Jordbrukaren får viss ersättning för sitt merarbete med rapporteringen.
Oftast framställs statistikunderlaget av jordbrukarens bokföringsbyrå, min eller någon annans t.ex. LRF-konsult som efter anvisningar av SCB utför arbetet och skickar in det till SCB för kontroll. Deltagandet i undersökningen är frivilligt vilket utgör ett problem på så sätt att de jordbrukare som har en godtagbar lönsamhet gärna vill få bekräftelse på sin status. Medan de som har ett dåligt resultat tackar nej till erbjudandet, vilket medför att slutresultatet för undersökningen påverkas till att visa ett bättre resultat än det verkliga resultatet.
Det märkliga med jordbruksekonomiska undersökningen är att LRF-konsult som på goda grunder gjort de flesta av dessa underlag till JEU-statistiken inte själva är så intresserade av resultatet att de ens vet att den redovisats i EU:s FADN-statistik sedan 1995 när vi lurades in EU.
Jag vill påstå att hela LRF- sfären har beröringsskräck med både denna statistik och jordbruksverkets statistik
”Jordbrukarhushållens inkomster” som visar på stora brister vad gäller presentationen av sin statistik.Där har man länge blandat ihop alla tre skatteslagen tjänst, kapital och näringsverksamhet vilket inte sa ett enda knyst om hr jordbruket gått ekonomiskt
Redan i 2001 års statistik som presenterades 2003 skrevs i ett pressmeddelande som gick ut till alla tidningar att jordbrukarhushållens inkomster hade ökat med 8 procent år 2000 och 5 procent 2001 när löntagarna bara fått 2,5 procent och så har rapporteringen varit sedan dess, Tala om att blanda äpplen och päron. Undra på att löntagarna tror att bönderna tjänar pengar som gräs.
När jag gick in i statistikens innehåll kunde jag konstatera att jordbrukarhushållens inkomster år 2001 till 2 procent kom från inkomst av kapital, 82 procent från tjänst och 16 procent från näringsverksamhet där all jordbruksfrämmande verksamhet som skogsinkomster resultatet av min bokföringsbyrå m.m.ingick eftersom jag äger en jordbruksfastighet.Tror någon att det finns några pengar kvar till att betala jordbrukets kostnader med när all jordbruksfrämmande verksamhet dragits bort från näringsverksamhetens 16 procent? Våra bönder och deras familjer lever i medeltal helt och hållet på jordbruksfrämmande inkomster.Vilket EU:s jordbruksstatistik levererad från Sverige verifierar.
Tyvärr kan våra makthavare, massmedia inräknad, fortfarande inte leverera statistiken med svensk text till svenska medborgare eller LRF-medlemmar trots att de känner till den väl.
När skall bubblan spricka?.
Tack Sten-Arne för förtydliganden som jag inte kände till i alla detaljer. De tycks bekräfta mina slutsatser från det jag läst mig till i statistiken.
Jag undrar hur mycket hungerkravallerna 1917 påverkade politiken fram till något decennie efter andra världskriget.
Sen var det väl alla dessa studiebesök som vissa gjorde till DDR som fortfarande sätter sina spår.
Helt klart är att antalet djur har minskat drastiskt i synnerhet om man slår ut det per invånare.
Nåja, det är tur att vi inte har accepterat MPs politik fullt ut
Då hade vi kunnat se fram emot svält i vinter.
Liten utanför ämnet kanske, men visar hur förödande något kan bli när man inte förstår vad skickliga och kvalificerade bönder gör.
Sydafrikas regering ska konfiskera vita bönders egendom. Ryssland har erbjudit uppehåll för 15.000 bönder. Varje bonde skapar mat för 2.000 personer, vilket ger att 15.000 bönder skapar mat för 30.000.0000 människor.
Tro nu inte att dessa 15.000 vita bönder kommer att ersättas med svarta bönder. Det har inte skett med de jordbruk där de vita bönderna har blivit mördade av svarta. I första hand går konfiskerade gårdar till släktingar till regeringsbyråkraterna. Dessa bor oftast i städerna och är inte intresserade av att driva jordbruk. I de fall svarta på landsbygden får tillgång till ett före detta vitt jordbruk, saknar de kunskaper att driva jordbruket.
I juli 2016 hade Sydafrika 55 908 900 invånare. Det kommer att gå fort tills det blir brist på mat i Sydafrika. Observera att Sydafrika styrs av kommunister. Och vi svenskar kommer säkert att få betala miljarder av skattepengar till bistånd.