Försiktighetsprincipen kan endast tillämpas på kända risker, glöm aldrig det! Anledningen är naturligtvis att om man inte vet vilken risk man står inför, eller ens om det föreligger en risk, då finns det ingen logisk, rationell, faktabaserad åtgärd man kan vidta för att minska någon risk. Åtgärden kan lika gärna öka den risk man inte känner tillräckligt väl, alternativt skapa eller öka en annan risk. Eller som jag konstaterat tidigare, utan risk – ingen chans.
De som ändå insisterar på att försiktighetsprincipen ska tillämpas på det som de hyser oro för, begär egentligen en bot för sin fobi. Men för oss som inte lider av denna fobi blir en påtvingad symbolåtgärd både en bestraffning och en belastning.
Det finns en mängd vanliga frågor som mediamässigt och politiskt stöds av fobiker med en agenda. Här kan kort nämnas klimatet, trafiken, näthatet, skjutvapen, patriarkatet, där irrationella tankegångar styr debatten fel.
Återigen ett välbehövligt klarläggande! Tack för det!
Välbehövligt och viktigt därför att så väldigt många fått sig itutade, redan på mellanstadiet, att försiktighetsprincipen bör tillämpas i alla lägen, även när en risk endast består av en hypotetiskt hotbild utan realistisk förankring, typ klimatnojan. Och utan hörbara protester från högre utbildningsinstanser, där vår förmenta kunskapselit hukar och tiger för att inte gå miste om de politiskt styrda extraknäck som bidrar med en liten guldkant i tillvaron.
Hej.
Visst kan man tillämpa försiktighetsprincipen på okänd eller ej kvantifierbar risk: gör inget alls, så är risken noll för att det du gjort orsakat problemet. (Det kräver förstås att man implicit säger att underlåtenhet att välja/agera inte är en gärning.)
Att utvisa invandrade brottslingar kan medföra att dessa ’råkar illa ut’ i hemlandet – alltså föreligger en risk (med omätbar sannolikhet). Därmed väljer man att inte utvisa, och man väljer även att bortse från risken för fler brott i Sverige.
Oavsett sannolikhetsläran som så (och den blir rätt luddig tillämpad på samhällsämnen, trots goda data från beteendevetenskap), så tror jag försiktighetsprincipen används som en rationalisering för att slippa tänka ”Vad kommer att hända?” till förmån för ”Vad önskar jag borde hända”.
Vi ser detta i lagstiftningen: lagen har en bakomliggande tanke om dess avsedda funktion. Denna tanke är sällan grundad i empiri; ej heller är den prövad via enkla konsekvens-scheman. Lång häktningstid plus tvåtredjedelsfrigivning plus avräkning för gott uppförande plus möjlighet för straffnedsättning är lika med att den strafftid som utdöms saknar koppling till den tid som avtjänas.
Svenska politiker, och en hel del företag, har glömt antikens devis:
”Gudarna hatar den som tvekar”
Eller som det heter numera: ”Do, or do not – there is no try”
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Det du beskriver kan också kallas poserande, eller hur?
Hej.
Njae, det kan det väl – av en extern person – men inifrån gruppen eller individen finns inte den åtskillnaden. Individen agerar rationellt utifrån sin personlighet och den kunskap individen tillåter sig ha – då blir resultatet att en individ/grupp som inte kan se sig själv i ett externt perspektiv (Annie Lööf och Centern exempelvis) beter sig vansinnigt för externa betraktare och fullt naturligt för den/de själva.
Att kommunicera detta till patienten är inom psykiatrin nästintill omöjligt. Man måste arrangera logiska fällor där personen tvingas, eller snarare ges möjlighet, att konfrontera kognitiv dissonans och lösa konflikten istället för att kunna bortrationalisera den.
För en grupp – parti, förening, sekt eller folkgrupp – är det snudd på omöjligt annat än sett över flera generationer, om inte sekler.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Rent spontant skulle jag säga att kognitiv dissonans låter som ett recept för att få huvudvärk.
Varför inte utöka med migrationen.
Fast där är skadorna kända-tänkte inte på det.