Gruvbrytning i nord och syd

Stort tack till Claes-Erik Simonsbacka som hjälpt mig med faktauppgifter!

Det är rimligt att vi i Sverige, om vi vill dra nytta av modern teknologi, också ställer upp och hyser sådan industriell verksamhet som krävs i en omfattning som motsvarar vår konsumtion, om vi kan. Om det är lönsamt, om vi kan göra det lika säkert för miljön här som det är för miljön på annat håll.

Det är nu åter tal om gruvbrytning i Skåne. Det är alunskiffer på Österlen man vill bryta för de lite ovanligare metaller som finns i denna skiffer. Precis som för cirka 20 år sedan när det var aktuellt förra gången är det Carl Piper som leder protesterna. Skånes alunskiffrar innehåller många mindre vanliga mineral som idag är industriellt värdefulla, framför allt gäller det vanadin. Flera av alunskiffrets metaller används i batterier, elmotorer och generatorer, tänk ”grön energi”. Vanadin är nu den i sammanhanget mest intressant då den har både teknisk och medicinsk användning. Vanadinets tekniska användningen gäller främst som batterielektrolyt och för stålmarknadens behov.

Visst är det förståeligt att Piper protesterar. Svensk minerallagstiftning är skriven som om staten ägde all mark där gruvverksamhet kan förekomma. Så är ju inte alls fallet, åtminstone inte söder om Dalälven.

Det planeras också för ny gruvbrytning i sameland. Där anser staten att den äger marken och därför kan den strunta i lokalbefolkningens åsikter. Just nu är det flera nya områden som prospekteras och där det bl.a inlämnats ansökningar om tillstånd för bearbetningskoncession. Från nord till syd är det Kallak i Norrbottens län, Rönnbäcken i Västerbotten, Oviken i Jämtland, Gnesta i Södermanland, Norra Kärr i Östergötland och Österlen i Skåne. Det protesteras naturligtvis, protesterna når även riksmedia, men de gör ingen skillnad. Artiklar här, här, här och här.

Uran finns i många svenska malmer och kan utgöra ett problem som förorening i deponier. Men det problemet är relativt litet eftersom uran till stor del skull kunna  avskiljas och säljas om det vore tillåtet. Värre är det med antimon, arsenik och kvicksilver som finns i särskilt betydande mängd i Västerbottens berggrund. Dessa är i princip osäljbara och skapar därför ett miljöproblem i deponi. Boliden måste nu bygga ett unikt slutförvar 350 meter under Bolidens Rönnskärsverk.

Claes-Erik Simonsbacka gjorde 2013 en sammanställning av dels utfall av de svenska tillståndsprocesserna och dels en jämförelse med andra länder. Det visar sig att när andra länder, även i Afrika och Latinamerika skärper kraven på gruvbolagen, så lättar svenska politiker på kraven och Sverige är idag mer att likna vid det som en gång benämndes bananrepublik i sin tillståndsgivning. Allt för att staten ska få en liten intäkt och mest av allt för att facket ska ha jobb till sina medlemmar. Men varken markägare eller staten får den betalning eller den miljögaranti de har rätt till.

Det som är mest slående är att de remissinstanser som är mest positiva till gruvbrytning i Sverige får mycket större genomslag i beslutet än vad de som är negativa får. Kan det ligga en underförstådd beställning från regeringar av olika kulör att döma så? Om hänsyn ska vägas mellan natur- och kulturmiljö för brytning av samma mineral i Norrland eller i Skåne, respektive. Så blir det en avvägning mellan äpplen och päron och det är i princip omöjligt att göra en objektiv avvägning. Räknar man på hur stor population som kan beröras så är den naturligtvis större i söder än i norr. Det är svårt att i förväg säga bestämt, men jag står fast vid det jag skrev i det inledande stycket.

I Sverige kan markägaren få som mest 1,5‰ av malmens värde vid en ny koncession. I andra länder kan de få upp till 100 gånger mer. Det finns vanligen även andra förbehåll ex. vis i Kanada som ska gynna region eller nation, så icke i Sverige.

De länder som enligt Simonsbacka har strängare lagstiftning och högre krav på ersättning till staten och andra sakägare är exempelvis, Argentina, Ecuador, Finland, Ghana, Ecuador, Kanada och USA. Dessa länder är gruvnationer, men långt ifrån alla övriga länder har brytvärda fyndigheter. De här nämnda representerar både fattiga och rika länder i Afrika, Nord- och Sydamerika, samt Europa. Men Sverige spelar ensamt i en föga smickrande division.

Det här inlägget postades i Äganderätt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

59 svar på Gruvbrytning i nord och syd

  1. Jan Andersson skriver:

    Malmen är ett av Sveriges två ben som vi i all framtid måste stå stadigt på (det andra är skogen). Malm finns överallt, men endast kartlagd i vissa områden och i konkurrens med lågkostnadsländer brytvärd.

    Man skulle kunna kräva av staten att de mest sakkunniga samlar ihop sig för att tänka igenom det här bättre och utfärda tydliga enhetliga regler där markägarens intressen och grannsämja givetvis måste vara nummer ett.

    Förr ägde man sin mark ned till jordens medelpunkt, vilket ändrades till en (1) meter för några årtionden sedan (du fick behålla en halv miljondel av din mark).

    Allt har emellertid ett pris, och ett alternativpris. Den som vill köpa måste betala, den som vill sälja måste få kostnadstäckning även för alternativ användning, vilket är det pris markägaren säger att det är. Annars kvittar det.

  2. Dandersan skriver:

    Vi skall gå före in i en energiutvinning som kräver batterier.
    Batterier och annan teknik som kräver metaller.
    Går dessa inte att tvinna någon annan stans, där vår natur inte drabbas?

    Den kostnaden bör vi kunna ta för en ren och ofördärvad fasad!
    Änglamarken bör bevaras.

    Eller hur?

    • Mats Jangdal skriver:

      Vad är änglamark? Vems är den? Är fasaden viktigare än innehållet?

      Historiskt har markägarna investerat mer i kulturmark i södra Sverige än i skogsmarkerna i norra Sverige.
      Det betyder också en för människan mer tillrättalagd natur/miljö i syd än i norr.
      Å andra sidan hävdas att den mindre påverkade marken i norr kanske innehåller nyttigheter som vi inte ännu lärt oss tillvarata.
      Hur ska man värdera dessa två investeringar/antaganden mot varandra när man förordar plats för gruvverksamhet?

  3. Claes-Erik Simonsbacka skriver:

    Notera, att brunnar anläggs normalt inte i alunskiffer, eller i jordarter som innehåller alunskiffer, då vattenkvaliteten totalt sett är för dålig. (SSI rapport: 2008:15)

  4. Claes-Erik Simonsbacka skriver:

    För närvarande utvinns ca. 85-88% vanadin från magnetit. Vanadin bunden till magnetiska mineraler är väl lämpade för stålmarknadens behov, där vanadin produceras till ferro-vanadium (ett legeringsämne) som stålproducenter köper för att tillverka hög-hållfasta stålprodukter.

    Sediment deponerade (alunskiffer) vanadinfyndigheter är en sällsynt typ av deponi eftersom inga betydande magnetiska metaller är associerade. Detta gör den alunskiffer deponerade vanadin idealisk för att producera vanadinpentoxid (V2O5) av hög renhet (99,5%), som krävs för framställning av batteri-elektrolyt.

    Mvh,

  5. Claes-Erik Simonsbacka skriver:

    Alunskiffer är av ökande intresse p.g.a. deras rika innehåll på ”kritiska metaller / element” såsom kobolt, krom, molybden, neodym, nickel, platinagruppelement, rhenium och vanadin.

    Polymetalliska alunskifferdeponier är alltså viktiga potentiella resurser för t.ex. metaller i bränsleceller (vätgasbränslecellsfordon) och katalysatorer, energi- och batterimetaller, aluminium- och stålprodukter, super-starka magneter samt gödselmedel.

    Mvh,

  6. Claes-Erik Simonsbacka skriver:

    Vanadin är ett naturligt förekommande ämne och finns därför överallt, men ofta är metallen hårt bunden i markens mineral eller på partikelytor. I vissa miljöer, t.ex. där pH är mycket högt eller vanadinhalterna ovanligt höga, kan vanadin dock vara relativt lättlösligt i vatten och därmed upptagbart i organismer.

    Man vet också att vanadin kan utnyttjas inom medicinen för att behandla sjukdomar som t.ex. diabetes och cancer. Därför är det befogat att betrakta vanadin som ”ett ämne av farmakologisk och näringsmässig betydelse” för människan (Mukherjee et al., 2004). Det största forskningsintresset har ägnats åt vanadinets insulinliknande egenskaper och dess möjligheter att lindra symptom vid diabetes (French & Jones, 1993). Vanadin minskar således blodsockerhalten och dessutom kvarstår den blodsockersänkande effekten i minst 3 månader efter att behandlingen upphört. Vanadin ersätter dock inte insulin utan tycks aktivera cellernas insulinreceptorer (French & Jones, 1993).

    Det är i dagsläget inte helt klarlagt om vanadin (V) är ett livsnödvändigt (essentiellt) element. Dock vet man att vanadin i låga doser har visats ha en rad positiva effekter på växter och djur.

    Den essentiella betydelsen av vanadin för högre organismer såsom däggdjur inklusive människa är idag alltså osäker. Främst beror detta på att man inte kunnat påvisa några vanadinbristsymptom hos människa. Resultat baserade på djurförsök indikerar dock att så troligen är fallet (Nielsen & Uthus, 1990; French & Jones, 1993).

    Mvh,

    • Mats Jangdal skriver:

      Är dessa rön något som redovisas vid ansökan om prospektering/koncession? Är det något som tillståndsgivaren väger in i eventuella beslut?

      • Claes-Erik Simonsbacka skriver:

        Nya regler om miljöbedömningar och MKB – många nya begrepp och ändringar, se:

        https://www.aktuellhallbarhet.se/wp-content/uploads/2018/03/pia-pehrson.pdf

        Mvh,

        • Mats Jangdal skriver:

          Det där gav inget svar på om medicinsk användning av gruvprodukter tas med i bedömning.

          Att det numera ska göras en ”icke-telnisk sammanfattning” i underlaget, är väl för att de som fattar myndighetsbesluten inte har den tekniska kompetensen.

          • Claes-Erik Simonsbacka skriver:

            Miljöbalken (MB) är avsedd att skydda människors hälsa ur ett miljömedicinskt perspektiv.

            Syftet med MKB är att identifiera och beskriva indirekta och direkta effekter av den planerade åtgärden samt att möjliggöra en samlad bedömning av effekter på människors hälsa, befolkningen och miljön (miljöbalken kap. 6§3). Miljökonsekvensbeskrivningar styrs av både MB och Plan- och bygglagen (PBL). I gällande miljökvalitetsnormer i PBL finns bl.a. gränsvärden som inte får överstigas eller understigas samt riktvärden på nivåer som inte bör överstigas eller understigas.

            Vår lagstiftning måste betraktas som mycket vag, som inte uttryckligen kräver att och fastställer hur hälso- och medicinska aspekter ska hanteras i MKB, PBL samt i tillståndsprocesser. För mer information, se:

            Hur ska man hantera det här med hälsa?
            https://core.ac.uk/download/pdf/84054167.pdf

            MB – TREDJE AVDELNINGEN
            9 kap. Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd
            10 kap. Verksamheter som orsakar miljöskador
            https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/miljobalk-1998808_sfs-1998-808
            Mvh,

  7. Claes-Erik Simonsbacka skriver:

    En förening som skall användas för att bekämpa cancer bör ha följande selektiva effekter
    på maligna celler:
    • Den skall reducera celltillväxten
    • Den skall ha cytotoxisk och/eller cytostatisk effekt
    • Den skall reducera och/eller hämma cellernas förmåga att breda ut sig eller att
    bilda metastaser
    • Den skall reducera eller sakna potential att utveckla cellresistans.
    Vanadinföreningar besitter alla dessa egenskaper, antingen tillsammans eller oberoende (Evangelou, 2002). Vanadin tycks t.ex. minska uppkomsten av metastaser genom att reglera vidhäftningen mellan celler och substrat eller mellan celler och celler (Evangelou, 2002).

    Mvh,

  8. Claes-Erik Simonsbacka skriver:

    Magnetitbärande pegmatiter i svenska järnmalmsdeponier uppvisar varierande uranhalter mellan 1,2 och 454 ppm och i genomsnitt 40 ppm (g/ton). Billingen invid Skövde har en betydligt högre uranhalt, upp till ca. 400 g/ton, än alunskifferarna i t.ex. Jämtländska Häggån upp till ca.160 g/ton och Myrviken (Viken) upp till ca. 200 g/ton, Närke ca. 150 g/ton och Skåne ca. 50 g/ton.

    Mvh,

  9. Claes-Erik Simonsbacka skriver:

    Effekter av vanadin i vattenmiljöer
    Vanadin tycks generellt ha låg toxisk effekt på vattenlevande organismer. Vidare tycks
    ryggradslösa organismer vara mindre känsliga än fisk. Dessutom tycks hårt vatten minska den toxiska effekten av vanadin (Randall et al. 1997; Tarzwell & Henderson, 1960).

    Vanadin tycks generellt ha låg toxisk effekt på vattenlevande organismer. För vattenmiljöer (dricksvatten, grundvatten, ytvatten) finns idag inga svenska riktvärden. Internationellt har riktvärden eller motsvarande satts i intervallet 30-100 µg/L.

    Effekter av vanadin i marken
    Studier av vanadintoxicitet visar att kritiska vanadinkoncentrationer i marken varierar för olika jordar och olika behandlingar. De flesta jordar innehåller inte några för växterna toxiska vanadinhalter. Normala halter i växter är av storleksordningen 0.5-2 mg /kg ts (Randall et al., 1997). Hög halt av vanadin i marken leder till ett högt upptag i växten. De högsta halterna återfinns i växternas rötter (Adriano, 1986; Gil et al., 1995).

    Det svenska riktvärdena för förorenad mark är 120 µg V/g jord.

    Det finns idag inga kvalitetsnormer för vanadin för mark och vatten som satts av WHO, amerikanska EPA eller EU. Det svenska riktvärdet för förorenad mark är 120 µg V/g jord.

    Referens:
    https://www.researchgate.net/publication/264120162_Vanadin_i_svensk_miljo_-_forekomst_och_toxicitet

    Mvh,

  10. Åke Sundström skriver:

    Utan att ha uppdaterat mig ämnet vill jag påminna om att den bästa svenska alunskifferfyndigheten finns i Billingen, men visat sig vara samhällsekonomiskt olönsam att utvinna. Har svårt att tro på en annorlunda slutsats för den skånska fyndighetens vidkommande. Så greve Piper kan ha en och annan poäng.

    Däremot kan vi vara eniga om det orimliga i den extremt låga ersättningen till markägarna, i de fall lönsamhetsvillkoren är uppfyllda, inklusive hänsynen till miljöskador som drabbar andra än gruvföretaget.

    I min bok är Sverige som gruvland ett passerat stadium, i synnerhet som malmen i Kiruna verkar vara på upphällningen och när samtidigt gruvpotentialen i tredje och fjärde världen är väldigt ofullständigt kartlagd. Även ett kommande slut på klimat- och elbilshysterin blir avkylande.

    • Claes-Erik Simonsbacka skriver:

      Teknologiutvecklingen är drivkraften bakom den ”gröna teknologin” och som har inneburit en kraftig prisökning bl.a. på kritiska batteri- och energi metaller, som finns i alunskiffrars multimineralfyndigheter.

      V2O5 Vanadium Pentoxide Flake 98% Price USD / lb, se:
      https://www.vanadiumprice.com/

      Vanadium Prices to Stay High on “Fundamental Tightness” – Utdrag
      ”Valuable vanadium flake is a key component in the energy storage systems now being used in electric vehicles, residential units and even at the grid scale to safely store and then deliver green energy.”
      https://investingnews.com/daily/resource-investing/battery-metals-investing/vanadium-investing/vanadium-price-new-highs-demand-grows/

      Mvh,

      • Mats Jangdal skriver:

        Vanadinpentoxid ligger alltså på cirka 600 kr/kg. Klart gruvbolagen vill bryta.
        Men tänk vilka mängder det går åt om det ska ingå i lagringskapacitet för att storskaligt i våra elnät lagra intermittent tillförsel av el till dess efterfrågan uppstår.
        Måste vara bättre för miljön att elda med tjockolja och kol. Närapå så man vill acceptera orenat.

        • Åke Sundström skriver:

          Just så! T o m orenad olja!

          Även av andra skäl är tanken på att lagra el ett analytiskt missfoster. Och ”grön teknologi” som Claes Erik åberopar är ju också rent nonsens. Att skuldbelägga och straffbeskatta livets gas, CO2, är väl det minst gröna man kan föreställa sig. Varför då som skeptiker utgå från den politiken?

  11. Jan Andersson skriver:

    Det är inte bara att hitta en lönsam fyndighet, man måste kunna plocka upp och förädla det värdefulla också med specialmaskiner och specialistkunskaper. Jag tror att Sverige fortfarande äger den kunskapen, men allt kan försvinna på mindre än en generation och det lär inte gå att komma tillbaka igen i konkurrens med låglöneländer som utvecklar egen utrustning och egen kunskap för mycket större marknader.

    Sverige har en ganska hög bakgrundsstrålning i urberget och myndigheterna har varit restriktiva på gränsen till skräckslagna när nya koncessioner skall beviljas, även om den uppgivna siffran motsvarar bakgrundsstrålningen.

    Hur är det, är inte strålningen minst lika stor eller större i alunskiffer? Hur påverkar det sådana här projekt?

  12. Jan Andersson skriver:

    Jag har en ana som var bruksmästare, 1760-1797 vid Oltorps alunbruk i Dimbo, och vid Hönsäters alunbruk, Österplana, båda Västergötland. Han hette Nils Johan Krumhorn (1730-1814) och kom från Finland. De tillverkade alunlut som behövdes vid textilfärgning.

  13. Claes-Erik Simonsbacka skriver:

    Om vi i ett välmående Sverige inte är beredda till några egna uppoffringar och till att ta ansvar för vår egen miljönota, vem ska vi då parasitera på och utnyttja för att kunna bibehålla vår egen välfärd, de svaga och fattiga u-länderna och deras barnarbetare så att dessa länder, med redan nu mycket stor brist på bl.a. dricksvatten, även tar ansvaret för för miljönota?

    Mvh,

    • Mats Jangdal skriver:

      Så är det ju, jag skrev det också i inlägget. Men måste vi hoppa på de miljövidriga stolligheterna med vindkraft?

    • Åke Sundström skriver:

      Parasitera? Ånej, tvärtom vad klimatet anbelangar, eftersom vi betalar uppemot 20 ggr mer per kilo CO2 än andra länder när vi egentligen inte har skyldighet att betala mer en struntsummor för våra nära-noll-utsläpp (enligt den s k polluter-pays-principen).

      Och självklart skall gruvsektorn stå på egna ben och betala sin egen miljönota. Om inte ägnar sig staten åt ett selektivt gynnande – DET leder till lägre välstånd. Oseriöst också att beklaga sig över tredje världens barnarbetare, som f ö mycket sällan jobbar i några gruvor utan främst i TEKO-industrin.

      De utsatta barnen är, för det andra, offer för sina egna samvetslösa makthavare, som står i vägen för de marknadsekonomiska reformer som snabbt skulle höja lönerna för all arbetskraft och fasa ut barnarbetarna, precis som skett i vårt land under det senaste seklet.

  14. Claes-Erik Simonsbacka skriver:

    Markanvändningen i Sverige
    Enligt SCB:s statistik för markanvändningen i Sverige utgörs 52 procent av skog, 8 procent är jordbruksmark, 9 procent är öppen myr och 9 procent är vatten. Endast 3 procent av marken är bebyggd, 7 procent är gräsmark av olika slag och resterande 12 procent är berg i dagen, övrig trädbevuxen mark, impediment och liknande.

    Jordbruksverkets jordbruksstatistisk sammanställning år 2018
    Areal åker-, betes- och skogsmark på jordbruksföretag år 2016 – Utdrag.
    Åkerarealens användning: Hela riket total åkermarks areal år 2016, 2 579 602 hektar, varav 439.613 i Skåne och 39.657 i Jämtland.

    Enligt SGU (Sveriges geologiska undersökning) finns dock bara cirka 9 000 hektar gruvmark i hela Sverige. Gruvområdena i Aitik och Kiruna, som är störst, uppgår tillsammans till 5 100 hektar.

    Sverige är ett av länderna i Europa som har flest golfbanor per invånare. Sverige hade 450 golfbanor på sammanlagt 30 000 hektar år 2009 och nya banor fortsätter att etableras.(MILJÖNYTTA.SE). Sverige använder för närvarande ungefär 35 000 hektar för golfbanor.

    Med beaktande av ovanstående avsätts i Sverige betydligt mindre markområden för gruvverksamheter, som skapar jobb, lokal tillväxt och exportinkomster, än som avsätts t.ex. för förströelse i form av golf. (NSD:s ledare 2018-11-26).

    Mvh,

    • Niklas skriver:

      Frågan är ju om fjällnära skog verkligen räknas in i dessa 52% skog, då kammarkollegiet har fått för sig att den fjällnära skogen ligger för fäfot.

  15. Claes-Erik Simonsbacka skriver:

    Med beaktande av gruvverksamheternas negativa miljöeffekter, ur ett nationellt helhetsperspektiv, bör enligt min uppfattning tillstånd för gruvverksamheter prioritera mineralutvinning främst till våra få svenska globalt sett mycket stora multimineral alunskifferfyndigheter för, att bl.a. säkerställa vår egen tillgång på kritiska-, energi- och batterimetaller. Alunskifferdeponier är ytliga och borde komma att ge begränsade negativa miljöeffekter vid en sammantagen jämförelse med utvinning av många mindre mineralfyndigheter runt om i landet. Som även framgår av Statens strålskyddsinstituts (SSI:s) rapport 2008:15 är vattenkvaliteten totalt sett dålig för att normalt anlägga brunnar i alunskiffer, eller i jordarter som innehåller alunskiffer.
    Mvh,

  16. Claes-Erik Simonsbacka skriver:

    ”–och vem ifrågasätter den saken, om rimliga miljövillkor är uppfyllda?” / Åke Sundström

    Ett aktuellt exempel på vem som nu ifrågasätter t.ex. bergmästarens utfärdade undersökningstillstånd för att, endast kartlägga berggrundens egenskaper, i Österlen, Skåne framgår av det stora antalet överklagningar, över 300 var registrerats hos Bergsstaten, vid överklagande tidens utgång. Visst har sakägare med talerätt all rätt att överklaga, men det som jag reagerar på är att förutom enskilda och miljöföreningar även flera kommuner, organisationer, religiösa samfund, etc. överklagat. Dessutom har Länsstyrelsen avvisat prospekteringsbolagets anmälan om samråd. Man kan nästan säga att Region Skåne nu agerar i avsikt att inte få några flera gruvor än de två mineraltäkterna i Bjuv, i drift sedan 1700-talet, för eldfast- och klinkrande lera.

    Bilägger följande utdrag ur min skrivelse till berörda myndigheter:
    Avvisning av anmälan om samråd enligt 12 kap 6§ miljöbalken för prospektering på fastigheterna Spjutstorp, Onslunda 10:2 m. fl. I Tomelilla kommun.

    Av 4 kap 17§ miljöprövningsförordningen (2013:251) framgår att anmälningsplikt C och verksamhetskod 13.70 gäller utvinningsindustrin för djupborrning som inte är tillståndspliktig enligt
    8 eller 9 §.

    Vad avser begreppet djupborrning så finns det inte definierat i vare sig svensk lagstiftning eller vägledning, eller i EU-kommissionens vägledning till MKB-direktivet.”

    ”Bolaget har i samrådsunderlaget beskrivit att de ska borra cirka 50-75 meter med ett maximalt djup på 125 meter. Länsstyrelsen bedömer att djupet omfattas av begreppet djupborrning. Mot bakgrund härav gör Länsstyrelsen bedömningen att de aktuella åtgärderna omfattas av anmälningsplikt enligt 4 kap 17§ miljöprövningsförordningen.”

    Då verksamheten omfattas av anmälningsplikt enligt denna bestämmelse i miljöbalken kan länsstyrelsen inte hantera frågan som samråd enligt 12 kap 6§ miljöbalken. Anmälan ska därför avvisas.”

    STATUS OF TECHNOLOGY FOR DEEP BOREHOLE DISPOSAL John Beswick
    EPS International Contract No NP 01185 April 2008
    Utdrag:
    ”The term ‘deep’ borehole is subjective, but a classification that is sometimes used in the context of deep continental drilling is as follows:
    – Shallow Up to 1 km
    – Medium depth 1 km to 3 km
    – Deep 3 km to 5 km
    – Very deep 5 km to 7 km
    – Superdeep 7 km to 10 km
    – Ultradeep Over 10 km”
    http://www.mkg.se/uploads/DB/NDA_Status_of_Technology_for_Deep_Borehole_Disposal_April_2008.pdf
    http://www.epsinternational.com/

    EU-domstolens dom (andra avdelningen) den 11 februari 2015 i mål C-531/13
    Dokument 62013CJ0531
    Punkt 2 d i bilaga II – Begreppet djupborrning – Utdrag:
    ”31 Sådan provborrning som är i fråga i det nationella målet, vilken syftar till att avgöra om en fyndighet är ekonomiskt brytningsvärd, och som kan nå 4150 meters djup, utgör djupborrning i den mening som avses i punkt 2 d i bilaga II till direktiv 85/337.”
    https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/qid=1543075234181&uri=CELEX:62013CJ0531

    Energiborrning för värmepumpar
    Syftet med anmälan är att myndigheten ska ha möjlighet att reagera om det finns risk för att inrättandet ger upphov för olägenheter för människors hälsa eller miljön.

    Enligt 17 § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd (FMH) är det förbjudet att utan anmälan till den kommunala nämnden inrätta en värmepumpsanläggning för utvinning av värme ur mark, ytvatten eller grundvatten. Större anläggningar är anmälningspliktiga enligt 21 § samma förordning. I 17 § FMH anges att kommunen får föreskriva att det skall fordras tillstånd av nämnden inom kommunen eller inom vissa delar av denna om det behövs för att skydda människors hälsa eller miljön. Vid tillståndsgivning kan särskilda villkor ställas för anläggandet av energianläggning.

    Undertecknads kommentarer:
    Länsstyrelsen Skånes tolkning och beslut om begreppet ”djupborrning”, i dnr: 525-32682-2018, 525-32683,-2018, 525-33003-2018 samt i Miljöavdelningens ”Information om provborrning” daterad 2018-11-16, är enligt undertecknad inte relevant.

    Notera även, att borrning efter vatten för enskild vattenförsörjning (1–2 familjer) från ex. vis 50 till 125 meter och djupare kan nu i normal fall anläggas utan att man gör anmälan, men då skulle även
    dessa borrningar omfattas av anmälningsplikt enligt 4 kap 17§ miljöprövningsförordningen om Länsstyrelsens tolkning skulle gälla. Speciella regler brukar dock gälla inom vattenskyddsområde.

    2018-11-24
    Claes-Erik Simonsbacka

    Ingenjör och f.d. managementkonsult till gruvföretag med gruvverksamheter i Sverige, Västafrika
    och Sydamerika.

    • Åke Sundström skriver:

      Dina exempel bevisar ger inget svar på min fråga. Med ordet ”vem” syftade jag förstås på vad lagen säger och vad de högsta domstolsinstanserna har beslutat. Vad länsstyrelser och andra lägre instanser gjort eller sagt, är ovidkommande, men visar förstås vad alla redan vet, att det finns okunniga handläggare lite varstans i vår ofantliga offentliga sektor.

  17. Claes-Erik Simonsbacka skriver:

    Målen för hållbar utveckling och FN: s ”Global Compact Initiativ” – Ett ex. på ett vattenförvaltningsprojekt inom gruvindustrin.

    Kopplat till målen för hållbar utveckling och FN: s ”Global Compact Initiativ”, pågår försök från gruvföretag att bl.a. avsevärt minska användningen av färskvatten i gruvverksamheter och därigenom, inte minst, minska belastningen på avfallsdammar / sandmagasin..

    Strategin, mot nollvatten (H2Zero), som lanserades 2016 syftar till att drastiskt minska sötvattenkonsumtionen och helt eliminera användningen av traditionell uppslamning dvs en blandning av vatten och fasta ämnen, (Goldcorp, 2016b). Detta kommer att hjälpa företaget att förbättra sin miljöprestanda. I synnerhet syftar strategin till att: minska företagets totala vattenförbrukning; eliminera användningen av traditionell uppslamning och vid alla nya operationer halvera vattenförbrukningen på alla nya platser (jämfört med nuvarande användning. Flytta minst hälften av all befintliga verksamheter till vattenåtervinning / återvinning av mer än 80 procent; och väsentligt minska färskvattenanvändningen i bland andra malningsprocesser (Goldcorp, n.d.b).

    Utöver dess miljöpåverkan förväntas strategin bidra till att driftkostnadssänkning. Genom att minska användningen av sötvatten hoppades företaget, Goldcorp, kunna minska mängden infrastrukturer, energi och arbetskraft som krävs för att extraktion, pumpning och transporter samt för att sänka underhållskostnaderna för vatteninfrastrukturen och för att minimera kostnaderna för vattenlagring, behandling och utsläpp (Goldcorp, n.d.b). Ett av H2Zero-strategins primära mål var att se till att de vinster som företaget uppnår kan replikeras av andra gruvföretag. Goldcorp hoppades kunna uppnå detta genom att dela med sig av information och ”bästa praxis” med andra företag inom sektorn, genom ”Canadian Mining Innovation Council and the Canadian Mining Association” (Goldcorp, 2016).

    Vid Goldcorp´s gruvföretag Porcupine Gold Mine har företaget kunnat minska sitt beroende av vatten från närliggande Porcupine Lake genom att öka återanvändningen av processvattnet. Tidigare har 22 procent av det vatten som använts för malmbehandling pumpats från sjön (Goldcorp, 2017c). År 2012 föreslogs ett mål på att använda 100 procent återvunnetvatten för malmbehandling, vilket skulle ha den extra fördelen, att minska behovet av processvattenrening i reningsverk. (Goldcorp, 2017c). Ett tvärvetenskapligt team från företaget utvecklade en modell för projektet, vars anläggning sedan framgångsrikt genomfördes efter att man permanentat ändringar av gruvverksamhetens infrastruktur. För en initial investering på 170 000 CAD (för kvarnmodifieringar) gav projektet nu besparingar på mer än 100 000 kubikmeter vatten per månad och 500 000 CAD i reducerade vattenreningsutgifter per år (Goldcorp, 2017c). Sammantaget, sedan vattenreningsprojektet genomfördes, har sötvattenanvändningen från sjön, per uns guld, minskat från 5,86 kubikmeter 2012 till 0,09 kubikmeter 2016 (Goldcorp, 2017c).

    Mvh,

  18. Claes-Erik Simonsbacka skriver:

    Avfallsdammar regelfrågor
    Inom Europeiska gemenskapen finns ett antal direktiv, beslut och regler för hantering av avfall. The Integrated Pollution Prevention Control (IPPC) Direktiv (96/61/EC) föreskriver bl.a. användningen av bästa praxis för en rad industrianläggningar, inklusive avfallsplatser. IPPC-direktivet bygger på den mer allmänna ramdirektivet om avfall (från 1975 ändrad 1991) som införde kravet på att tillåta anläggningar med det uttalade syftet att ”avfall måste återvinnas eller borstskaffas utan fara för hälsa och utan att processer eller metoder som kan skada miljön ” På senare tid har direktivet om deponering av avfall (1999/31 / EG) som antogs i juli 1999 och som medlemsstaterna var skyldiga att sätta det i kraft i juli 2001.

    EU-vägledning som bygger på domar från EU-domstolen
    Verksamheter får inte äventyra möjligheterna att uppnå den kvalitet på vattenmiljön som följer av EU-rätten och får inte medföra en försämring av vattenkvaliteten i strid med ett försämringsförbud. EU-domstolens dom den 1 juli 2015 (Bremerhaven-domen, mål C-461/13) 1 anger bl.a att försämringsförbudet gäller på kvalitetsfaktornivå, inte bara för den övergripande statusen – försämring av statusen för enskilda kvalitetsfaktorer är alltså inte tillåten.
    http://www.vattenmyndigheterna.se/SiteCollectionDocuments/gemensamt/utbildningsmaterial/mkn-utbildning/5%20Weserdomen.pdf

    Klassificering av utvinningsavfall, se:
    http://www.naturvardsverket.se/upload/miljoarbete-i-samhallet/miljoarbete-i-sverige/regeringsuppdrag/2017/uppdrag-om-klassificering-av-utvinningsavfall.pdf

    Mvh,

  19. Claes-Erik Simonsbacka skriver:

    Gruvavfallsutredningen

    Remiss av Naturvårdsverkets redovisning avseende klassificering av gruvavfall och Naturvårdsverkets och SGUs förslag till strategi för hantering av gruvavfall – Remissinstanser
    https://www.regeringen.se/49f090/contentassets/c94f6fcc46654c37bf32a414ce042dc6/remissmissiv-naturvardsverkets-redovisning-av-tva-uppdrag-om-gruvavfall.pdf

    Naturvårdsverkets redovisning avseende klassificering av gruvavfall och Naturvårdsverkets och SGUs förslag till strategi för hantering av gruvavfall. Publicerad 2018-11-05
    http://www.regelradet.se/remiss/naturvardsverkets-redovisning-avseende-klassificering-av-gruvavfall-och-naturvardsverkets-och-sgus-forslag-till-strategi-for-hantering-av-gruvavfall/

    http://www.regelradet.se/wp-content/files_mf/1541409885RR_2018_220.pdf

    Remiss av Naturvårdsverkets redovisning avseende klassificering av gruvavfall och Naturvårdsverkets och SGUs förslag till strategi för hantering av gruvavfall.
    Bergsstatens yttrande 2018-10-30 Dnr BS 69-544-2018
    https://www.regeringen.se/4ac138/contentassets/c94f6fcc46654c37bf32a414ce042dc6/bergsstaten.pdf

    Mvh,

  20. Claes-Erik Simonsbacka skriver:

    9.6. Gruvföretagens publika information
    ”Branschorganisationerna för gruvindustrin i Sverige, Finland och Norge har tillsammans, baserat på internationella standarder, tagit fram FRB-standarden (Fennoscandian Review Board) utifrån den mall som har tagits fram av CRIRSCO171”

    Notera att den av bl.a. Svemin rekommenderade, tandlösa, FRB-standarden till sina medlemmar, äntligen ersatts av ”PERC Reporting Standard”.

    https://www.svemin.se/om-oss/perc/

    Mvh,

  21. Claes-Erik Simonsbacka skriver:

    Skåne Vanadium Project Sampling Results

    https://www.asx.com.au/asxpdf/20181204/pdf/440y6g51cz0k03.pdf

    Mvh,

  22. Claes-Erik Simonsbacka skriver:

    Uranförbudet
    Genom kärnteknikförordningens undantagsbestämmelser och Strålsäkerhetsmyndighetens föreskrifter är det enkelt att avgöra om gruvverksamhet som gäller andra mineral än uran omfattas av förbudet eller inte. Verksamheter som hanterar låga halter uran (under 200 ppm) är alltid undantagna förbudet (11 § kärnteknikförordningen). Verksamheter som hanterar höga halter uran (över 200 ppm) är undantagna förbudet under förutsättning att verksamheten inte innebär bearbetning eller fysikalisk eller kemisk anrikning i syfte att utvinna radionukliderna eller användning av materialets radioaktivitet (föreskrifterna).

    Mvh,

  23. Claes-Erik Simonsbacka skriver:

    Alunskiffer utmönstras som koncessionsmineral – Utdrag
    ”De nya reglerna gäller tillstånd meddelade efter 1 augusti 2014.”
    ”För beviljade undersökningstillstånd och ansökningar om undersökningstillstånd som inletts hos bergmästaren före ikraftträdandet ska bestämmelsen i 1 kap 1 § minerallagen i sin äldre lydelse tillämpas.”

    Ändringarna i minerallagen (1991:45) ska träda i kraft den 1 augusti 2014.

    http://resource.sgu.se/dokument/bergsstaten/2014/bergsstaten-informerar-andringar-minl.pdf

    Mvh,

  24. Claes-Erik Simonsbacka skriver:

    Att lägga till bara ett kilo vanadin till ett ton stål medför, att stålets dynamiska styrka fördubblas. Detta förklarar varför stålsektorn nu står för drygt 90 procent av den globala användningen, enligt analytiker hos SP Angel. (”Råvaruforskning: Vanadium”, Q1 2018). Med tanke på Kinas dominans av global stålproduktion är det ingen stor överraskning att landet är den enskilt största användaren av vanadin.

    Kina har dessutom nu ändrat specifikationerna för höghållfast stålkonstruktionsstål för att förbättra jordbävningsmotståndet. Ändringarna, som just genomförts, kommer att leda till ökad användning av vanadin och även om de ingående mängderna är små, kommer den kumulativa effekten att vara, att öka den kinesiska förbrukningen med cirka 10 000 ton per år, enligt SP Angel, åberopande Kinas Iron and Steel Research Institute. Kinas ökning motsvarar ungefär 12 procent av den globala vanadinproduktionen år 2016. Och det är därför Kina som lagt grunden för vanadinets spektakulära prisuppgång i år.

    Mvh,

  25. Risto Matinen skriver:

    ..tar svenska politiker på kraven och Sverige är idag mer att likna vid det som en gång benämndes bananrepublik i sin tillståndsgivning.

    Är nog det dummaste jag läst på denna blogg! Varifrån har du fått det!

    Det är snarare tvärtom att kraven satts så högt att gruvor snart är ett minne blott…

  26. Claes-Erik Simonsbacka skriver:

    Alunskiffrarna utgör Sveriges största mineraltillgång.

    Alunskiffer, som en utredning inom statens industriverk avlämnade 1978, påpekas, att tillgångarna i fjällranden är mycket litet undersökta ”men har bedömts som de största i landet och kvantitativt mer än fem gånger större än de skånska”. Detta skulle betyda att det kan finnas ca. 75 miljarder ton alunskiffer i fjällranden, dvs. en och en halv gång mer än de totalt kända tillgångarna i södra Sverige. Till exempel inom Kiruna kommun finns alunskifferstråk i den nordligaste kommundelen från Treriksröset ner mot Råstojaure och längs med E10 mellan Stordalen och Kaisepakte samt ner mot Nikkaluokta slingrar sig också ett alunskifferstråk.

    Som framgår av Motion 2018/19:128 ”Förbud mot brytning av alunskiffer”, av Birger Lahti m.fl. (V), vill vänsterpartiet nu förbjuda framtida mineralutvinning ur dessa mycket stora, rika och ännu outnyttjade naturtillgångarna.

    • Mats Jangdal skriver:

      Lahti låter som ett tornedalskt namn och Gruvtolvan är full av kommunister som vill ha jobb. Hur tänkte han egentligen?

      • Claes-Erik Simonsbacka skriver:

        Birger Lahti (V) bor i Kaarnevara drygt sex mil norr om Pajala.

        Har i dag till insändarredaktionerna på NSD och Norrbottens Kuriren skickat följande inlägg, för publicering:

        Alunskiffrarna utgör Sveriges största mineraltillgång.
        Alunskiffer, som en utredning inom statens industriverk avlämnade 1978 påpekas, att tillgångarna i fjällranden är mycket litet undersökta ”men har bedömts som de största i landet och kvantitativt mer än fem gånger större än de skånska”. Detta skulle betyda att det kan finnas ca. 75 miljarder ton alunskiffer i fjällranden, dvs. en och en halv gång mer än de totalt kända tillgångarna i södra Sverige. Till exempel inom Kiruna kommun finns alunskifferstråk i den nordligaste kommundelen från Treriksröset ner mot Råstojaure och längs med E10 mellan Stordalen och Kaisepakte samt ner mot Nikkaluokta slingrar sig också ett alunskifferstråk.

        Som framgår av Motion 2018/19:128 ”Förbud mot brytning av alunskiffer”, av Birger Lahti m.fl. (V), vill vänsterpartiet nu förbjuda framtida mineralutvinning ur de mycket stora, rika och ännu outnyttjade naturtillgångar.

        Mvh,

        • Risto Matinen skriver:

          Hahaha! Skulle alunskiffrarna utgöra Sveriges största mineraltillgång? Koko!

          Ännu dummare påstående än det jag skrev om ovan!

          Förvisso rör det sig om stora kvantiteter, men de är fattiga på allt av intresse och kommer aldrig att brytas annat än med förlust!

        • Mats Jangdal skriver:

          Hoppas du rapporterar hur tidningen handlägger detta!

  27. Risto Matinen skriver:

    I Sverige kan markägaren få som mest 1,5‰ av malmens värde vid en ny koncession. I andra länder kan de få upp till 100 gånger mer.

    Vad betyder hundra gånger mer? Att 15 % av malmens värde skulle skänkas till markägaren? Förmodligen skulle ingen gruvdrift ske i Sverige, om räknat in situ. Vill man döda Sveriges gruvindustri så inför det då!

    Avstå samtidigt för egen del alla produkter innehållande metaller! Annars är du minst en hycklare!

  28. Mats Jangdal skriver:

    Har du käkat för mycket chilipeppar Risto? Heta känslor, men inte mycket till substans i kommentarerna.

    • Risto Matinen skriver:

      Verkligen inte! Det finns ingen substans i Claes-Erik Simonsbackas (CES) bombardering här!

      Vet inte varför du tror på honom, men jag har all min universitetsutbildning som grund i yrkesverksamhet i gruvindustrin. CES verkar ha noll koll där.

      CES svamlar om vanadin. Vanadin lider i flera stycken av samma problem som industrimineral. Det finns långt bättre vanadinfyndigheter i landet än alunskiffrar, men inte ens de är brytvärda!

      • Mats Jangdal skriver:

        Claes-Erik skriver under eget namn och är välkänd konsult inom gruv- och bergteknik.
        Kanske dags att berätta vad du egentligen heter, Risto? För du har ju tidigare meddelat att det naturligtvis är en pseudonym. Då kan vi bedöma även dina meriter.

        Tills vidare tvingas vi ta dina påståenden med en större nypa salt.

        • Risto Matinen skriver:

          Eftersom jag jobbat i gruvbranschen hela mitt yrkesverksamma liv vet jag att CES inte är en välkänd konsult. Ingen jag känner har ens hört talas om honom. Ändå har jag varit anställd av Sveriges största två gruvbolag.

          För dig kan jag väl avslöja min identitet, men då helst mellan fyra ögon. Var kan vi ses? Jag bor i Dalarna.

          Svara gärna till min e-post…

        • Risto Matinen skriver:

          Glömde en sak. När jag var ung och anställd av ett gruvbolag föreslog min chef att jag kunde/borde publicera vårt hemliga försök att leta efter guld.

          Jag blev upprörd! Varför skulle vi avslöja våra hemligheter!? Vi hade redan då skaffat oss flera års försprång gentemot andra.

          Tja, jag låter bli svara på den frågan, men svaret var mer komplicerat än så…

  29. Claes-Erik Simonsbacka skriver:

    Vanadinmarknaden
    Stålsektorn står för drygt 90 procent av den globala vanadin användningen, enligt analytiker hos SP Angel. (”Råvaroforskning: Vanadium”, Q1 2018). Vanadin produceras till stor del genom bearbetning av magnetitjärnmalm, med cirka 73 procent av produktionen sker i form av slagg som genereras i stålproduktionsprocesser. Vanadin bunden till magnetiska mineraler/slagg är väl lämpade för stålmarknadens behov, där vanadin produceras till ferro-vanadium (ett legeringsämne) som stålproducenter köper för att tillverka hög-hållfasta stålprodukter. Föroreningar i ett magnetiskt bundet vanadin måste avskiljas först innan man kan framställa batterielektrolyt med hög renhet, vilket gör elektrolyten kostsamt att framställa.

    Kina, världens dominerande ståltillverkare har nu förbjudit import av fyra typer av vanadinslagg, vilket innebär en årlig minskning av cirka 4500-5000 ton, enligt SP Angel. En annan potentiell försörjningskälla av vanadin, stenkol, begränsas också av Kinas krig mot smog. Kinesiska tillsynsmyndigheter vägrar nu även att utfärda tillstånd till befintliga stenkolsproducenter, även om det finns ett kollektivt försök att uppgradera processer för att uppnå lägre utsläpp. Kina har nu också ändrat specifikationerna för höghållfast stålkonstruktionsstål för att förbättra jordbävningsmotståndet vilket innebär, att den kinesiska förbrukningen ökar med cirka 10 000 ton per år, enligt SP Angel, åberopande Kinas Iron and Steel Research Institute.

    Vanadinproduktionen hade redan ett underskott på 8 000 ton förra året och SP Angel förväntar sig att efterfrågan fortsätter att öka över utbudet. Exporten från Kina har torkat upp, lager faller överallt och därför är det nu nödvändigt för vår egen och EU:s försörjning, av åtminstone vanadin för batteri-elektrolyt, att mineral utvinningen ur Sveriges mycket stora alunskifferdeponier han ske.

    Nuvarande prognoser uppskattar att Vanadium Redox Flow Batterier (VRB/VRFB: er) kommer att stå för ca. 20 procent av vanadinförbrukningen före år 2030 med en betydande ökning på upp till 50.000 ton, enbart p.g.a. energilagringsmarknadens behov inom de närmaste tio (10) åren.

    Mvh,

  30. Claes-Erik Simonsbacka skriver:

    HÄGGÅN PROJECT, SWEDEN – Utdrag
    ”The Häggån Project is located in central Sweden and is one of the largest undeveloped vanadium and Battery Metals projects in the world.”

    ”Häggån is a large poly-metallic deposit containing economically significant levels of vanadium (V), nickel (Ni), zinc (Zn) and molybdenum (Mo) as well as other Battery Metals. The project has a resource of 15,100 Mlbs vanadium pentoxide (V2O5).”

    ”With the recent dramatic rise in the price of vanadium, the principal focus for the Häggån Project was altered and Aura commissioned a new vanadium resource estimation exercise.”

    ”At a cut-off grade of 0.4% V2O5 the resource contains approx.90 million tonnes at an average grade of 0.42% V2O5, containing 840 million lbs of V2O5.”
    ”Of particular interest within this 90 million tonnes is the definition of a coherent and large zone of mineralisation of 49 million tonnes at +0.4% V2O5 commencing at a depth of 20 metres below surface and extending to around 100 metres below surface.”

    ”Aura has commenced a revised Scoping Study for the Häggån Project focusing on the potential for a major vanadium project. The Scoping Study is expected to be completed in early 2019.”

    http://www.auraenergy.com.au/h%C3%A4gg%C3%A5n-sweden.html

    Mvh,

    • Claes-Erik Simonsbacka skriver:

      V2O5 Vanadium Pentoxide Flake Purity 98%.
      China: US$29.10/lbs; Dec 7, 2018
      Europe: US$28.75/lbs; Dec 7, 2018

      Räkneexempel – Beräknat endast på vanadinets in situ-värde i Häggån, med dagens Europeiska vanadinpris:
      840 Mlbs x 28,75 USD/lbs = 24.158 MUSD eller 217.126,7 MSEK

      Mvh,

      • Claes-Erik Simonsbacka skriver:

        Priset på Vanadium Pentoxide V2O5 flake purity 99.5% ligger nu mellan 30-35 USD/lbs.

        Mvh,

  31. Claes-Erik Simonsbacka skriver:

    Utvinning av vanadin ur LD-slagg behövs för stålindustrins eget behov.

    Studier har visat att det går att framställa högvärdiga vanadinslagger som via en konventionell rost-lakningsmetod kan konverteras till en högkvalitativ vanadinlegering framför allt för stålindustrins eget behov p.g.a. högre hållfasthetskrav på bl.a. konstruktionsstål. På grund av att stålslagger innehåller föroreningar föreligger behov av att utveckla nya extraktionsmetoder.

    LD-slagg generas vid tillverkning av stål i en LD-prodess (LD-konverter) där råjärn konverteras till stål genom oxidation av inlöst kol. Eftersom råjärnet innehåller ca 0,3 procent vanadin oxideras även det till LD-slagg.

    Stålframställning sker ofta genom den så kallade LD-processen, en syrgasprocess där järnets kolhalt reduceras genom oxidation. Vid processen bildas även en slagg som bland annat innehåller värdefullt vanadin. Den årliga produktionen av LD-slagg i Sverige är mellan 350.000 och 400.000 ton. LD-slaggen innehåller därför ca 2–3 % V och 0.2 % fosfor (P). Ungefär 6.000 kg vanadin går årligen förlorad. (Swerea MEFOS).

    Mvh,

Kommentarer är stängda.