Dagens gästskribent är Tege Tornvall
Man vinner inga val på underhåll av det man redan har. Däremot på ”satsningar” och investeringar för framtiden. I konsekvens med det minskade riksdag och regering på 90-talet underhållet för svenska järnvägar för att i stället satsa på nya snabbtåg som bl. a. X 2000.
Den outsagda tanken bakom var att köra ned spår och utrustning tills de måste ersättas med nytt. Där är vi nu med allt fler växel-, signal- och spårfel med både försenade och inställda tåg som följd.
Men i stället för att snabbt rusta upp befintliga spår och tåg ivrar många politiker för framtida höghastighetståg (över 250 km/h) tiotals år in i framtiden. Under denna långbänk får dagens spår och tåg lappas och lagas så gott det går.
Bara på vissa sträckor kan våra snabbtåg korta stunder nå maximala 200 km/h. På många håll tillåter inte spåren sådan fart. Ofta bromsas snabbtåg av framförvarande, långsammare tåg. Jämfört med 2003 har den faktiska snittfarten Malmö-Stockholm minskat från 141 till 131 km/h, Göteborg-Stockholm från 156 till 141 km/h och Stockholm-Sundsvall från 129 till 117 km/h (Ny Teknik 180615).
Nu tar 60 mil Malmö-Stockholm 4,6 timmar, 48 mil Göteborg-Stockholm 3,4 timmar och 40 mil Stockholm-Sundsvall också 3,4 timmar. Samtidigt har antalet timmar med störd funktion (= förseningar) mer än fördubblats från 10.000 till 22.000 timmar per år enligt järnvägskonsulten Per Corshammar. Enligt Trafikverket är nu vart tredje långdistanståg minst fem minuter försenat.
Med snittfarten 156 km/h skulle Göteborgsresan gå en halv timme fortare och både Malmöresan och Sundsvallsresan runt tre kvart fortare. När det dessutom oroande ofta inträffar större förseningar, väljer förstås många flyg eller bil – den senare med fördelen att kunna stanna på vägen, ta omvägar och ta med mer bagage.
Just stopp på vägen och omvägar är tunga argument mot höghastighetståg. I Kina, Japan, Frankrike, Tyskland och andra länder stannar de sällan och susar förbi många viktiga städer. Det bidrar till storstädernas tillväxt och hindrar mellanliggande regioners utveckling.
Så hög fart kräver också mycket mer energi. I Japan, Malaysia och flera andra länder har höghastighetsprojekt avbrutits för bristande lönsamhet, hög energiförbrukning och säkerhetsrisker. Det dyra är inte tågen utan banan. Gängse avskrivningstid 50 år blir i många fall 25 år.
Med så kort avskrivning skulle en svensk investering på 230 miljarder kosta 9,2 miljarder per år. Kapitalkostnad med 4 procent ränta blir 4,6 miljarder per år. Drift och underhåll lär kosta minst 5 procent per år eller 11,5 miljarder. Själva tågen kan totalt kosta någon miljard per år. Summa 26-27 miljarder kostnader. Möjliga intäkter med ett tåg i timmen åt båda hållen utom sovtid lär inte överstiga 10 miljarder.
Alltså minst 16-17 miljarder högre årliga kostnader än intäkter – och fortsatt eftersatt underhåll för övrig järnvägstrafik.
Men det förbleknar jämfört med Kinas höghastighetslinjer. På tio år har de ackumulerat skulder på totalt 6.500 miljarder kronor – alltså 650 miljarder per år. Fortsatt utbyggnad bygger på skulderna så att de om tre år beräknas nå 10.000 miljarder. Nya lån tas för att täcka räntor. Det statliga järnvägsbolaget lär enligt Världsbanken behöva höja biljettpriserna.
Som jämförelse omsätter SJ:s persontrafik runt 9 miljarder kronor per år.
Tågens snabbhet uppvägs av tidsödande och rigorösa säkerhetskontroller före avfärd precis som för flygplan. Resenärer får räkna med en timme eller två i vänthallen före avgång och kontroller även efter ankomst.
Tege Tornvall
Redaktör för nätverket Klimatsans
Tillägg: Det är inte bara i Sverige folk inser att höghastighetståg är högkostnadståg, det här fallet Kalifornien. Choo-choo train är barnspråk, som tuff-tuff tåg. Chew-chew train är ungefär som att säga gluff-gluff tåg, avseende pengar. /Mats
Hej.
Motsvarande satsning på vägnätets infrastruktur, körkortsutbildning på gymnasiet, och kanske – kanske! – till och med sänkta fordons- och bränsleskatter hade nog gett bättre effekt på det hela taget.
Som det är nu begränsas den körkorts-/billöse i arbetssökande, boende, säkerhet och rörelsefrihet kraftigt. Jag kan ta mig själv som exempel: en resa till närmsta storsjukhus tar med bil ca femton minuter. Med buss, inklusive resväg från hemmet till busshållplats och från buss till sjukhuset, tar det över en timme. På helger går sista bussen från samhället före klockan sjutton.
Det är lätt att bli paranoid och konspiratorisk, och börja tänka att det är någons sorts plan för kontroll som ligger bakom vurmandet för persontåg och urbanisering. (Jo, jag förstår att utryckningstiden blir kortare i städer, och att färre enheter därför behövs – men håller det resonemanget när frekvensen tillbud ökar dramatiskt, och personalen måste bevakas av polis för att kunna arbeta?).
Staten måste sänka sina utgifter, på sådant vis att dess intäkter ökar i värde. Att investera i sådan infrastruktur som ökar allas möjligheter till beskattad verksamhet är sundare än prestigeprojekt so arenor, simhallar, och leksakståg skala 1:1.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Avskaffa alla förseningar i stället.
Om risken för 1 timmes försening är större än säg 5% så måste detta läggas in i alla möten.
Därför är en 30 minuters snabbare restid inget värd.
Om SJ idag omsätter 9 miljarder på persontrafik och snabbtåg kommer att ha en förlust på 16-17 miljarder enligt Tege – vilket säkert stämmer bra då jag har sett en annan kalkyl för flera år sedan där beräknad förlust var 22-24 miljarder – är snabbtåg totalt vansinne.
Hamnar förlusten på runt 22 miljarder, då är vi uppe i vad som läggs på alla vägar i Sverige varje år. Vad fasen håller politikerna på med? Räddar jorden? Ekonomi, att hushålla med begränsade resurser, har tappat alla koncept i Sverige.
Det är alldeles för billigt idag för politiker och tjänstemän att slösa med våra gemensamma skattepengar. Därför borde det införas kännbara och personliga böter, för de politiker och tjänstemän som driver på en massa ”slösa pengar”-projekt. Återför tjänstemannaansvaret fullt ut och ett motsvarande politikeransvar, så torde skrytprojekten drastiskt minska.
Kom och upplev tågkaoset i Skåne, speciellt runt Malmö – Helsingborg – Köpenhamn.
Katastrof är ett lindrigt ord i sammanhanget.
Och så tror politikerna att de köpa sig fria med att slösa bort ännu fler skattepengar på höghastighetståg mellan Stockholm -Göteborg – Malmö?