Hatet mot olikheter

Dagens gästskribent är Dan Ahlmark

 

Kollektivister avskyr skillnader mellan människor vare sig det gäller åsikter, inkomster eller annat. Dessa skillnader ska då huvudsakligen elimineras genom offentlig politik. Men en betydande del av arbetet för s k jämlikhet sker tyvärr genom att man håller nere de individer, som är bättre – kanske överlägsna – i olika avseenden. Och olikheter – mänsklig heterogenitet gällande intelligens, mod, rättrådighet, viljekraft eller olika förmågor – är ju alltid resultatet, när människor använder sitt förnuft och låter sin kraft och kreativitet flöda. Det är något outrotligt och en del av människans natur. Och skillnaderna kan utgöra de mest berikande faktorerna i vårt liv. För att utrota dem, måste man eliminera individernas frihet, men även i slaveri uppenbaras snart de väsentliga differenserna mellan människor.

I ett fritt samhälle skiljer sig människor i det mesta, så låt dem då göra det: vilka handlingsmönster, som är eftersträvansvärda för dem, ska de besluta om. Vad vi är övertygade om är, att ifall människor får utvecklas fritt och leva enligt sina egna värderingar och önskemål, utvecklas de maximalt. Då får vi också ett samhälle, som utvecklas snabbare än andra. Alla slags olikheter är inte bara önskvärda i ett gott samhälle – de är självklara. Det är resultatet av individens fritt uttryckta egenskaper, arbete och förmågor och ingenting att frukta.

De totalitära ideologierna under första hälften av 1900-talet avskydde därför också all individualism och dess förutsättningar och motarbetade sådana hänsynslöst. Men andra världskriget avslutade nazismen och fascismen såsom beundrade samhällssystem, medan kommunismen med dess själsdödande kollektivism överlevde till 90-talet. Men i många demokratiska välfärdsstater t ex Sverige undergrävde man också efter kriget friheten för medborgarna i många avseenden. Socialdemokratin genomförde på område efter område ”reformer”, som ofta helt onödigt hindrade människor från att själva utforma åtgärder av betydelse för deras liv (och därmed individuella lösningar).Det var tydligt att individens önskan om att själv välja på mängder av områden och individuellt forma sitt liv inte var något man tog hänsyn till. Kollektivistisk politik genomsyrade skolreformer, socialförsäkringar, bostadspolitik, pensionssystem osv. Den socialdemokratiska politiken trängde undan individuellt beslutsfattande på område efter område, och skattepolitiken utformades för att tvinga vissa människor att ägna en betydande del av sin inkomst åt andra. Det är detsamma som att ta ifrån individen en betydande del av rätten att bestämma över sitt eget liv. I ett friare samhälle skulle politiken på alla dessa områden varit annorlunda.

Jämlikhet gick därefter från att skapa liknande förutsättningar för individers utveckling till att skapa likhet i resultatet av människors arbete och liv. De borgerligas regeringsperioder i Sverige har senare bara på vissa områden börjat bryta den politik, som berövat människor deras beslutsrätt och valfrihet. Fram till sovjetkommunismens fall fanns dock i Väst en kvarvarande respekt för människors rätt att i alla fall ha egna åsikter inkl politiska sådana. Utvecklingen därefter har urholkat även denna rättighet.

KULTURMARXISMEN
Dagens kulturmarxism har sin grund i en marxistisk ide’utveckling sedan 30-talet gällande
andra områden än ekonomin. Det har lett till ett samhällsomstöpande och socialistiskt präglat program, som inte visar någon respekt för enskilda individer och deras olikheter. Människan ska på ett antal områden långsamt påverkas och förvandlas enligt ett i grunden marxistiskt synsätt. När östblocket och den ekonomiska marxismen kollapsade i nittiotalets början, ersattes då den ideologin snabbt av kulturmarxismen i de kommunistiska och socialistiska rörelser runtom i världen, som nu var i desperat behov av en ny samhällsteori.

Snart gjorde ideologin intåg även i andra partier, i Sverige t ex FI och miljöpartiet förutom i socialdemokratin. Även borgerliga partier började sedan smittas. På basis av kulturmarxismen utformade man då på område efter område nya kollektivistiskaansatser, vilka – precis som ekonomisk marxism – saknar respekt för de flesta slag av individuella skillnader och människors frihet. Angreppet på bl a individualismen, som leder till allehanda skillnader mellan människor, skulle nu föras med nya verktyg och argument.

IDENTITETSPOLITIK
Ett viktigt utslag av kulturmarxismen är identitetspolitik (IDP). Identitetspolitik innebär, att man på olika områden använder en offer-förtryckarmodell, som i princip liknar den ekonomiska marxismens syn på samhällsutvecklingen (där en strid mellan arbetare (offren) och kapitalister (förtryckarna)). Men man talar inte i ekonomiska termer utan på varje område lämpligt för IDP gäller det ett speciellt förtryck, som individer av ett visst slag utsätts för, och det kan gälla kvinnor, invandrare, färgade, transsexuella eller annat. Kravet på ett område är, att kulturmarxisterna där ska ha en chans att få tillräckligt många medborgare (offren) att ogilla och så småningom efter bearbetning helst avsky andra medborgare, som påstås vara deras förtryckare. För varje område, där modellen används (kön, ras, religion, ålder, ursprung/invandrare osv) skapas en speciell ansats/ideologi, som ska visa hur hemskt förtrycket är
för offren och hur det utövas av förtryckarna. Och de senare har en (historisk) skuld till offren och ska nu betala denna.

Tillhörigheten till en grupp är då avgörande: ja, den avgör allt! En viss människas individuella egenskaper, åsikter och uppträdande spelar egentligen ingen roll, utan identiteten avgör alla frågor. Om du tillhör den förtryckta gruppen är du ett offer och ska gottgöras; om inte, är du en förtryckare och bär på en skuld. Alla omständigheter, som kan förklara situationen för en viss individ på basis av andra faktorer än ren grupptillhörighet, ignoreras. Att mängder av ”förtryckare” aldrig individuellt utfört några förtryckande åtgärder spelar ingen roll. Alla individuella olikheter är nu av noll och intet värde. Enda frågan är: Tillhör Du den gruppen? Då har du rätt. Om inte, har du fel och ska sona för det! Det är ett angrepp på all moral och rättvisa och liknar helt forna tiders primitivism: Tillhör du stammen eller ej? Om inte, är du rättslös!

Kulturmarxismen i dess olika yttringar avskyr på ett totalitärt sätt särskilt individuella åsikter, som bryter mot dess dogmer. Alla ”offer” i den kategori man säger sig kämpa för, men som har en annan mening i frågan om det s k förtrycket, angrips och hånas som medlöpare till förtryckarna.
De individer, som påverkas och verkligen tror på en viss IDP, kommer ofta att ändra synen på sig själva och förändrar kanske sitt beteende. Många kommer troligen anse, att samhällets struktur och politik gör alla individuella ansträngningar rätt meningslösa. Så individen skär nog ned på sina satsningar och bemödanden att få en bättre ställning och att lyckas. Man är ju inte främst en individ med vissa speciella egenskaper, utan man är bara en förtryckt i en viss grupp, som hårt hålls nere av samhället. Egna ansträngningar blir då ofta meningslösa. Denna
kollektivisering avmänniskors syn på sig själva och dess potentiella effekt på beteendet är skrämmande.

IDP har alltså på flera sätt en frätande inverkan på människors syn inte bara på samhället och relationerna där, utan även på dem själva och uppfattningen om sin handlingsfrihet. Arbetsprestationerna av framgångsrika personer anses naturligtvis vara av noll och intet värde. Om prestationerna är bra, är de främst en följd av miljön t ex familjen eller av tillfälligheter. Individens egna styrkor, ansträngningar och utveckling ignoreras. Att många offers tidigare beteende i något avseende kanske är huvudskälet till dagens läge är oviktigt. Offren ansvarar helt enkelt inte längre för sitt liv, så ens misslyckanden beror huvudsakligen på samhället. Dagens kulturmarxister och socialister avskyr synbarligen människors skillnader lika mycket som gårdagens fascister och kommunister gjorde. Det är svårt att hitta en syn mera föraktfull för individers personliga handlande, rättigheter och egenskaper. Det är därför en destruktiv lära värd att elimineras – och på alla områden.

POLITISK KORREKTHET
För att skydda olika IDP från analys och kritik upprätthåller man Politisk Korrekthet (PK) dvs en åsiktskorridor utanför vilken individen inte får gå. Människors åsikter utanför korridoren är förkastliga och tillåts inte. En av de viktigaste utslagen av en persons identitet godtas inte längre. Istället för att säga vad de anser, ska människor skämmas över vad de vet, känner och vill säga.
När upplevde vårt land maken till censur och förtryck av eller förakt för individers åsikter ?

Joakim Andersen pekar på en fara: ”Om man följer massan trots att man i sitt inre egentligen inte tror på det man gör, finns det en betydande risk att man med tiden slutar vara medveten om det, och att ens sätt att tänka påverkas av det man gör”. Detta är en väsentlig sanning, för en av grunderna för kognitiv psykologi är just, att ens handlingar successivt inverkar på ens medvetande och så småningom leder till ett automatiskt beteende. I min bok om svensk libertarianism citerar jag Theodore Dalrymple som beskriver PK: ”…När människor tvingas till att förbli tysta, när man berättar de mest uppenbara lögner för dem, eller än värre när de själva tvingas upprepa dessa lögner, så tappar de en gång för alla känslan av redbarhet. Att instämma i uppenbara lögner är att samarbeta med ondskan, och i en viss mindre utsträckning att själv bli ond”. En viktig personlig fråga är då: Avhåller Du dig själv alltid från det ?


Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Han arbetade i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet, och forskade vid EFI/HHS. 1980 startade han ett konsultföretag med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav förra året ut boken ” VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”. 

 

 

This entry was posted in Frihet, Gästlistan and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

12 Responses to Hatet mot olikheter

  1. Jan Andersson says:

    Mycket bra och genomlysande, tack!

  2. Rikard says:

    Hej.

    Samtidigt finns kollektiv av sig själva. Utan kollektivet Sverige och utan den kollektiva identiteten svensk kunde du inte skriva det du gör. Dessutom älskar kollektivister skillnader: utan dessa kan man inte söndra och härska.

    Det är det som skiljer kollektivister (alltså marxister) från forna tiders sammanhållna kollektiv. De äldre var autonoma, spontant uppkomna och utvecklade under lång tid men utan definitiv riktning. Istället skedde utvecklingen i kamp och tävlan med grannar – mellan gårdar, mellan byar, mellan härad, och så vidare uppåt.

    De marxistiska kollektivisterna definierar och klassificerar detta likt en sociologins Linné, varpå dessa naturliga kollektiv stegvis kommer att uppfattas som artificiella och arbiträra, med postmodernismen som den ultimata punkten.

    Superindividen erbjuder ingen framtid. Ett kollektiv är alltid starkare än en individ. Det är vad kollektivet är och vilken betydelse det tillmäter individen det hela gäller.

    Att då tala om diverse kollektiv med marxisternas språk är farligt för en själv – rätt vad det är har man accepterat deras ontologi men endast bytt hierarkisk ordning på vilka grupper som skall sättas in i vilka fack relativt varandra.

    Vad vi behöver är positiva ideal.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    • Dan Ahlmark says:

      Rikard!
      Jag tror nu att Din kommentar beror på att vi uppfattar ordet “kollektivist” olika. jag använder det i den politiskt vedertagna meningen att man talar om personer som tvingar andra att göra något t ex bidra ekonomiskt till ett syfte gällande vilket det inte finns enighet om i samhället; inför obligatoriska system som individen inte kan undvika trots att han/hon inte vill delta i det osv. Det innebär att MP, S och VP självklart är kollektivistiska partier.

      Men naturligtvis finns det vissa samhälleliga tvång som – om man godtar dem – inte medför att man kallas kollektivist. I själva verket är det så att i blandningen av politiska åsikter en individ har, det ska finnas en klar övervikt av preferenser för tvång för att man bör använda den skamliga benämningen.
      Dan Ahlmark

    • Göran says:

      Vi ska nog se en skillnad mellan spontana kollektiv och påtvingade kollektiv. Spontana kollektiv är sådana där enskilda individer ser fördelar av att göra något tillsammans.

      Påtvingade kollektiv är sådan där vi tvingas delta mot vår vilja, där vi ofta inte ser hur kollektivet ger oss fördelar. Här har vi bland annat politiska reformer.

  3. Dan Ahlmark says:

    Rikard!

    Tack för Din kommentar men jag ser inte att jag i artikeln allmänt har attackerat samhörigheter. Om Du läser min bok om svensk libertarianism finner Du att jag framhäver betydelsen av naturliga kollektiv och mänskligt samarbete. Ett libertarianskt samhälle bygger inte på “superindivider” utan på vanliga människor, som samverkar frivilligt och självfallet bildar naturliga samhörigheter/kollektiv.
    Dan Ahlmark

    • Rikard says:

      Hej.

      Jodå, vi tycker nog mer lika än inte om jag får vara så förmäten.

      Jag är luttrad huvudsakligen av två skäl, det ena mer personligt än det andra:

      Min egen politiska bakgrund är ursprungligen inom den svart-röda extremvänsterns gatukrigare, och senare densamma i intellektualiserad form (postmodernism, narrativ diskursteori och jag vet inte allt) – allt har dock en gräns och när jag för lite över tjugo år sedan helt enkelt började tillämpa logik och empiri på de egna åsikterna, samt började dra ut dessa i tangentens riktning, så gick det helt enkelt inte längre.

      Ett exempel: om nu alla kulturer är arbiträra mänskliga skapelser, vilka vi reproducerar i normaliserande och normerande narrativ om verkligheten, så blir det omöjligt att kritisera eller ifrågasätta någon kulturell praktik, oavsett utgångspunkt. Vilket rent konkret skulle betyda att jag som lärare exempelvis skulle blunda när jag hade anledning att misstänka barnäktenskap eller könsstympning (vilket förekom redan under mitten av nittiotalet men inte i närheten av dagens omfattning).

      Det andra, mindre personliga, är diskussioner med allehanda självutnämnda liberala och libertarianska profeter, vilkas budskap tills helt nyligen kunde sammanfattas med: “F*ck you, I’ve got mine” om jag skall vara krass. Totalt empatilös narcissism i ideologiserad form, total historielöshet och helt evidensbefriade resonemang vilka alla landar i den onda statens konspirationer. ‘Ei kiitos’ om man säger så.

      Det är för mig rätt roande hur många libertarianer som helt och hållet beter sig som marxisterna från förr, i sin ofta halsstarriga jakt på den ultimata bokstavstrogna rätta läran (Kolla in Mises t ex när man diskuterar om det är renlärigt eller ej att rösta. Exakt som bokstavsvänstern förr!). Dessutom bygger de libertarianska resonemangen ofta på närvaron av den goda staten, som skyddar liv och egendom utan att för den skulle införa andra begränsningar eller hysa andra värden. Att denna konstruktion skulle behöva Homo Sovjeticus (alltså en människa som helt och hållet organiskt omfattar ideologin) för att fungera, och därför inte kan existera, brukar rendera glåpord som ‘statist’ vilket ser extra kul ut på svenska.

      “Ingen kommer undan kollektivet” skulle man kunna parafrasera en gammal vänstervisa. Kampen måste dock handla om individernas gemensamma frivilliga strävan efter det goda kollektivet; det man får lov att lämna, men inte hota eller störta, om man så önskar.

      Tack för svar, för övrigt. Det är beklagligt att ton är så svårt att förmedla i text, i alla fall för mig – min fru påpekar ofta att jag låter onödigt arg eller grälsjuk i mina formuleringar.

      Jag tror en god inspiration för svenska liberaler och libertarianer vore artonhundratalet i Sverige, av flera skäl.

      Kamratliga hälsningar,
      Rikard, fd lärare

      • Åke Sundström says:

        Jo, 1800-talet förblir det goda föredömet, i synnerhet den senare hälften fram till första världskriget. Det period som brukar kallas “den gyllene epoken”. När Sverige byggdes (utan vänsterinflytande).

        Därefter och i synnerhet efter det andra världskriget saknas liberalkonservativa drömregimer i den västliga världen – med Schweiz som det bekräftande undantaget, det som borde få svenska politiker att rodna av skam. Framför allt regeringarna Bildt och Reinfeldt, som i huvudsak nöjt sig med att förvalta Palmes starka stat.

        Det är Asien som nutidens ekonomiska mirakler har skapats. Go east, young men, är det nya mantrat. Redan i Baltikum är det lite lättare att andas.

  4. Mats Jangdal says:

    En allvarlig effekt av det Dan beskriver är att de människor som behåller känslan av sitt egenvärde som individ, tvingas bli ett slags dubbelnatur i umgänget med kollektivet. Det vill säga att ärlighet och uppriktighet får stryka på foten trots ambitionen att det inte ska bli så.

    • Åke Sundström says:

      Tvingas är att överdriva, men visst är pressen stor på alla som opponerar mot det kollektiva förtrycket. Inte ens det fria näringslivet är längre en progressiv faktor utan i högre grad en mätt och loj amöba, som snällt ställer upp på alla antiliberala dårskaper som 7-klövern i största samförstånd håller vid liv.

  5. Samuel af Ugglas says:

    Tack till Dan Ahlmark, kanske lite drastiskt just för tillfället men nedanstående länk klargör med all önskvärd tydlighet vad som händer när socialismen uppnått sin optimala utopi: https://www.foxnews.com/world/venezuelans-regret-gun-prohibition-we-could-have-defended-ourselves
    Venezuelans regret gun ban, ‘a declaration of war against an unarmed population’

    • Dan Ahlmark says:

      Samuel!

      Det är en intressant länk. Jag skriver nu en artikel,som bland annat handlar om vad EU kommer att göra när man tagit över betydligt mera av nationernas beslutanderätt. Mycket striktare vapenlagar och färre undantag för jaktvapen blir nog resultatet. Tillsammans med en gemensam Europa arme och en kraftfull federal EU-polis kommer man ständigt att förstärka möjligheterna att snabbt eliminera ett potentiellt motstånd.
      Dan Ahlmark

  6. Samuel af Ugglas says:

    En person som verkligen är välutbildad, att förnedra och dra ner svenska folket i träsken är utan konkurrens Hanna Stjärne (SVT). Det har tidigare undsluppit en del notater och instruktioner till anställda inom SVT om hur propagandan för att vara så effektiv som möjlig skall tillrättaläggas.
    Hon kandiderar för övrigt av flitiga avslöjare på nätet som årets “förvillare” i PK media.

Comments are closed.