Vilket är sambandet mellan postmodernism, kulturmarxism, identitetspolitik och PK?

Dagens gästskribent är Dan Ahlmark

Ett första svar är, att den postmodernistiska filosofin ger den teoretiska grunden för ett antal konkreta och detaljerade synsätt och policies avseende samhället, vilka vi med ett samlande namn kallar för ”kulturmarxism” (KM). De utförliga politiska förslagen på olika områden avspeglar då postmodernismens djupa misstro mot bl a förnuft och logik. De präglas samtidigt av filosofins övergripande tro på kollektivism och anti-individualism och därmed förknippade samhälleliga konsekvenser som socialism. Postmodernismen (PMen) ger alltså den teoretiska, ideologiska och intellektuella basen för ett betydande antal praktiska tillämpningar gällande samhällspolitik, vilka konsekvent kan karakteriseras som vänsterinriktade eller socialistiska. Dessa utgör kulturmarxismen (KMen).

Det finns olika åsikter om gränsdragningen mellan PM och KM, där något av begreppen sägs innehålla delar av det, som ovan anges tillhöra det andra begreppet. Utformningen av de konkreta kulturmarxistiska policyansatserna på olika områden står självfallet – precis som PMen – ofta på marxistisk grund. Redan årtionden före andra världskriget ansåg ett antal marxister – främst inom Frankfurtskolan i Tyskland – att den klassiska marxismen inriktad på ekonomiska aspekter och konsekvenser för samhället, borde kompletteras med tillämpningar av dess principer på andra områden. Sådana användningar av teorin kunde – ansåg man – visa sig vara minst lika intressanta och viktiga för målet att ersätta det kapitalistiska samhället. För psykologiska förklaringar förde man t ex in teorier från Freud i doktrinbyggandet. Det allmänna synsättet, som blev följden och vilket vi här generöst också kallar ”filosofi”, utvecklades efter kriget ytterligare i ett antal länder av en grupp personer, som så småningom kom att kallas postmodernister. Deras insatser täckte många områden såsom ontologi, kunskapsteori, människans natur samt samhället och dess utveckling. Man såg utvecklingen av den marxistiska grundmodellen som självklar, så att denna kunde utnyttjas på icke-ekonomiska områden. Grundmodellen kan ju egentligen karakteriseras som en mot ekonomin orienterad offer-förtryckarmodell (till vilken är kopplad en samhällsutopi). Liknande tänkande går ju då att utnyttja också på andra områden.

Trosvissa marxister och andra radikaler utformade sedan med inspiration och stöd av postmodernistisk filosofi en rad konkreta kulturmarxistiska ansatser på områden, som gav möjligheter att tillämpa och stärka socialistiska ideer och vinna politisk makt. Särskilt i samband med socialismens och östblockets sammanbrott, då klassisk socialism helt havererade, försökte nytänkande kommunister och socialister i många länder fylla det uppkomna ideologiska tomrummet med policyförslag baserade på den postmodernistiskt baserade ideologin. Kärnan i tänkandet var då ofta, att där man i dagsläget finner en viktig samhällsfråga eller en situation, beträffande vilken (1) människor har rätt olika åsikter  och (2) det gäller ett område, som många berörs av, man betecknar den ena parten i frågan som den svagare och den andra som starkare. Och man konstruerar en särskild offer-förtryckarmodell just för det området, enligt vilken de starkare – förtryckarna – i olika avseenden påstås hålla nere, utnyttja och skada den svaga parten dvs offren. Det är identitetspolitik(IDP)  – en praktisk kulturmarxistisk ansats,som kan tillämpas på många områden.

Enligt denna skadar den starkare parten den svagare, och förtryckaren får därigenom en stor skuld till offret. Det är då självfallet kritiskt, att berörda personer kan övertygas om, att de verkligen ärförtryckta: att de har en identitet som offer. I argumenteringen för en viss modell tillämpas då konsekvent postmodernistiska principer som relativism, subjektivism och förnekande av sunt förnuft samt logik.

Kulturmarxism (KM) omfattar – förutom de olika varianterna av IDP och deras bakomliggande ideer – i sig också mera välutvecklade, konkreta och detaljerade beskrivningar och tillämpningar av ideer, som nu kanske bara finns som ansatser eller är kortfattat behandlade av postmodernistiska filosofer. En nationellt anpassad och välutvecklad fientlighet mot dagens samhälle, kapitalism och fria marknader är då en annan komponent. KMen kan ses som PMens konkreta samhällspolitiska konsekvens, som anpassats till olika länder och då med en argumentering utformad utifrån lokala omständigheter. Bland dess många karakteristika kan också nämnas ett avståndstagande från vetenskaplig metodik och empiri.

Filosofen Stephen Hicks (1) har klarlagt syftet och metoden för PM. Hans säger, att vad PMen gör för sina anhängare är följande: det ger dem en filosofi eller samlad teori, som genom avvisandet av förnuft, logik och empiri virar in deras åsikter i en mantel av respektabilitet och tillåter dem att fortsätta att tro på socialism, kollektivism och dess konsekvenser och uttryck, utan att alltid behöva skämmas. Relativismen och subjektiviteten kan annars lätt göra, att vanliga människor finner deras ståndpunkter befängda. För den aktive  kulturmarxistenmedför detta, att det man av olika personliga skäl från början trott på dvs socialismen, kläs på en intellektuell dräkt, som inte omedelbart kan avslöjas som bluff utan genom sin förledande och skickligt upplagda falskhet t o m kan vinna anhängare. Beteendet fyller också kriterierna på intellektuellt taskspeleri.

Det praktiska arbetet att på olika samhällsområden främja socialism, extremfeminism, homo/trans/sexualitet, fri invandring, multikulturalism osv samt det motstånd sådana ansatser väcker, ledde snart också till formulering av en policy kallad Politisk Korrekthet (PK). Det är egentligen bara en form av kommunistiskt förakt för yttrandefrihet, vilken man försökt ge en i demokratier politiskt acceptabel form. Klassisk yttrandefrihet är inte längre acceptabel enligt PK, utan istället ska alla åsikter/värderingar utanför en samling godkända sådana (förenliga med en s k värdegrund) motarbetas och inte släppas fram i media eller samhället. Inledningsvis kan man då säga, att själva föreställningen, att grunden för demokrati inte ärfri åsiktsbildning och öppen offentlig diskussion om  a l l a  relevanta ämnen, i sig är odemokratisk. Om en person har ide´n att utesluta personer, som klart accepterar demokrati och mänskliga rättigheter (enligt traditionella definitioner), från det samhälleliga samtalet, är den personen politiskt helt suspekt. Under det kalla kriget uteslöts kommunisterna i stort från inflytande pga att de stödde en utländsk totalitär, senare auktoritär diktatur med ett primitivt politiskt program. Det var korrekt att göra så. Men de allra flesta människor och partier, som dagens kulturmarxister och borgerliga medlöpare försöker utesluta, har inte alls någon liknande ideologisk barlast.

För att diskriminera personer använder man nu nya definitioner av värderingar/rättigheter osv vilka tidigare inte – internationellt eller nationellt – getts den innebörden. Det medför, att många åsikter nu faller utanför ramarna för ståndpunkter godtagbara enligt de definitioner man använder gällande innehållet sin ”värdegrund” och vad denna tillåter. Värdegrunden är sannolikt ofta kulturmarxistiskt inspirerad och bl a formulerad utifrån olika varianter av IDP. Man kan förvänta sig, att de godkända åsikterna/värderingarna varierar med tiden och vilket land det gäller. Troligen är avsikten, att man allteftersom tiden går systematiskt gör tolkningarna av värdegrunden allt snävare, så att icke kulturmarxistiska åsikter i ökad utsträckning betecknas som oacceptabla och ej tillåtna att uttryckas i den ”fria” diskussionen i samhället.

Kulturmarxisterna tillämpar också vanligen den postmodernistiska synen på ord och debatt. Dessa är inte ämnade att söka någon sanning utan är främst avsedda för att betvinga motståndare, imponera på åhörare och göra framsteg i arbetet att nå politisk makt. Ett argument för det kan då vara, att människans kunskap inte anses vara tillförlitlig, och därför är det inte meningsfullt att söka fastställa någon sanning eller diskutera den. Att nå någon gemensam ståndpunkt med en politisk fiende är också meningslöst. Syftet med diskussioner är bara att synas vinna dessa och med vilka metoder som helst, bara de inte i publikens ögon direkt skadar den goda sidan, som självfallet är kulturmarxistisk.

IDP och PK är de främsta praktiska instrumenten, som kulturmarxismen (byggd på postmodernism) använder för att åstadkomma en utopisk socialistisk renässens. Men skadorna på samhället av denna typ av marxism är inte alls mindre än de, som orsakas av klassisk marxism. Det hat, som skapas mellan människor och grupper genom IDP, är t ex troligen starkare och varaktigare än det tidigare klasshatet. Också därför måste kulturmarxismen och dess metoder elimineras på alla samhällets områden.

(1) Hicks, Stephen, 2014, Postmodernismens förklaring. Skepticism och socialism från Rousseau till Foucault. Timbro, Stockholm.

Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav förra året ut boken ” VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.

This entry was posted in Aktuella övriga ämnen, Gästlistan and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

7 Responses to Vilket är sambandet mellan postmodernism, kulturmarxism, identitetspolitik och PK?

  1. Mats Jangdal says:

    Är jag överoptimistisk som tycker att det liknar en snurra som börjar tappa fart och börjar wobbla för att till slut falla omkull?

    • Åke Sundström says:

      Bra fråga. Tillräckligt snurrigt kan man tycka att döpa om marxistiskt tänkande till postmodernism. I vilket syfte då, annat än rent politiskt?

      Är det verkligen sant, undrar jag också, att “filosofin präglas av en övergripande tro på kollektivism och anti-individualism”? Troende, utan analys och/eller fakta, hör väl knappast hemma i intellektuella sammanhang, oberoende av disciplin? Synen på kollektivet contra individen är primärt en politisk fråga, men med bas i en helhetssyn som förvisso har starka inslag av filosofiska överväganden.

      • Dan Ahlmark says:

        Åke!

        Skälet till att postmodernismen är så präglad av “kollektivism och anti-individualism” kan ytterst härledas till dess intellektuella rötter. I Hicks bok, som jag hänvisat till, går han igenom dessa källor och redovisar skälen bl i kap.4 (Det kollektivistiska klimatet). Han diskuterar frågan bl a mot bakgrund av sin tes, att “Postmodernismen är en reaktion på socialismens kris”. Han tar upp filosofins grund i Rousseau, Kant, Hegel och Fichte. Det är svårt att hitta en antydan till individualistiska principer i något postmodernistiska filosofer skriver.

        • Åke Sundström says:

          Jag får, rätt eller fel, intryck av du undviker kärnfrågan om ämnets relevans. För visst är det svårt att uppfatta postmodernismen, en verbal uppdatering av marxismen, som en “reaktion på socialismens kris”. Det tycks ju primärt handla om att med en mer sofistikerad och för de flesta obegriplig terminologi dölja obehagliga fakta om socialismens/marxismens konkreta innebörd. Som du själv beskrev syftet: “att diskussioner bara är till för att vinna dessa med vilka metoder som helst, bara de inte i publikens ögon direkt skadar den goda sidan, som självfallet är kulturmarxistisk”. Den meningen fungerar än bättre utan det förmildrande “kultur”-prefixet.

  2. Samuel af Ugglas says:

    Häpnadsväckande när humanister kan använda ljusår med text för att beskriva socialisters normaltilstånd som andra kan definera som stöld, bedrägerier och våld, i en ursäktande och civiliserad framtoning.
    Besökte kyrkan idag när prästen ondgorde sig över ”nationalismen” från predikstolen som hen ansåg borde utrotas samtidigt fullt ut accepterade ”litanians” text om att församlingen skall ”skydda och bevara vårt fosterland” att du välsignar våra hem och för de unga på dina vägar.
    Vi har ju inte grundlag som inte ens skyddar våra LIV och vår EGENDOM!
    Sveriges socialsters verk med hjälp av ryggradslösa borgare.

    • Mats Jangdal says:

      Ja, man undrar ju vad ANTI-NATIONALISTER tänker när de samtidigt kan hylla folkhemstanken och fosterlandet?

    • Ivar Andersson says:

      Är prästen kristen eller är han på väg att konvertera? Ärkebiskopen verkar inte heller vara kristen.

Comments are closed.