Dagens problem och morgondagens hot mot Sverige, del 2/3

Dagens gästskribent är Dan Ahlmark

Under senare år har (E) KulturMarxismen (KMen) fått ett allt starkare genomslag i vårt land. Dess ståndpunkter är nu vitt spridda i vänstern och har även påverkat borgerliga partier. Genom den starka vänsterdominansen i media trummas kulturmarxistiska ståndpunkter ständigt in i det svenska folket, och genom regeringsmakten kan vänstern på många sätt underlätta sådana initiativ. Den politik KMen leder till orsakar stora slitningar i Sverige, vilket är en nämnvärd orsak till, att tilliten och den sociala sammanhållningen försvagas. Vad är det då i KMen, som främst orsakar dessa spänningar i samhället? Låt mig kortfattat klarlägga några samband mellan Postmodernism, Kulturmarxism, Identitetspolitik och Politisk Korrekthet.

Sedan 1920-talet arbetade ett antal marxister – så småningom ingående i Frankfurtskolan i Tyskland – med att reformera den klassiska marxismen. Man ansåg, att denna borde kompletteras med tillämpningar av dess principer på andra områden än det ekonomiska. Man trodde, att en sådan utveckling av teorin kunde vara mycket användbar för målet att ersätta det kapitalistiska samhället. De synsätt, som blev följden, utvecklades efter andra världskriget i ett antal länder av en grupp personer, som så småningom gemensamt kom att kallas postmodernister. Deras insatser täckte många områden såsom filosofi, kunskapsteori, psykologi (där Freud förenas med marxism), konst, litteratur mm Postmodernismen (PMen ) utmärks allmänt av en djup misstro mot människans förmåga att nå någon objektiv kunskap. Våra sinnen är inte pålitliga och tillåter oss inte att nå säkra insikter om världen. Vår kunskap är därför otillförlitlig, och det är då inte särskilt meningsfullt att försöka fastställa och hävda någon sanning. Det är därför logiskt, att PMen hyllar principer som relativism, subjektivism samt förnekande av sunt förnuft och logik. Självfallet respekterar man inte heller vetenskaplig metodik och empiri. I den akademiska världen har PMen fått ett genomslag i samhälls- och humanistiska ämnen, medan filosofin ignoreras inom naturvetenskapen. Där vet man ju och kan oavlåtligt kontrollera och visa, att objektiv kunskap existerar dvs PMen är djupt felaktig enbart av det skälet.

PMen är fientlig mot dagens samhälle, kapitalism och fria marknader och har istället en tro på kollektivism och anti-individualism och därmed förknippade samhälleliga konsekvenser såsom socialism. Man såg den marxistiska grundmodellen som mycket tillämpbar även på icke-ekonomiska områden och lade grunden för normkritiska ansatser på många fält. Grundmodellen är ju egentligen en mot ekonomin orienterad offer-förtryckarmodell (klasskampen), och den ansatsen kan självfallet användas allmänt. PMen ger då den teoretiska, ideologiska och intellektuella basen för praktiska tillämpningar av dess principer på olika samhällsområden, och vilka ansatser konsekvent kan karakteriseras som vänsterinriktade eller socialistiska. Dessa utgör tillsammans KulturMarxismen (KMen).

Från ett politiskt perspektiv kan KMen ses som PMens konkreta samhällspolitiska konsekvenser (anpassade till olika länder och politiska förhållanden). Skälet till att ide’systemet fick sådan snabb tillväxt berodde på, att när klassisk socialism helt havererade i början av 90-talet, försökte nytänkande kommunister och socialister i många länder fylla det uppkomna ideologiska tomrummet med ideologi och policyförslag baserade på postmodernistiskt tänkande. De viktigaste och slagkraftigaste tillämpningarna bygger just på användningen av offer-förtryckarmodellen på olika samhällsområden. Genom att där konstruera teman, som bygger på (a) den påstådda existensen av offer och förtryckare, och (b) att den starkare (förtryckaren) har en skuld till den svagare (som har identitet av offer), har man kunnat skapa eller förstärka betydande fientlighet mellan många grupper: kvinnor mot män; homosexuella/transsexuella mot heterosexuella; invandrare mot medborgare; svarta mot vita; araber/afrikaner mot europeer osv.

Motsättningen mellan muslimer vs andra religioner och tankesätt fanns redan och behövde inte skapas men kan fördjupas. Detta är bara olika slag av identitetspolitik (IDP), som då kan främja t ex olika socialistiska förslag, extremfeminism och manshat, homo/trans/sexualitet, multikulturalism, fri invandring, och mera stöd och förmåner åt invandrare.

Det är lätt att förstå, att om man på olika sätt sår motvilja, fiendskap och kanske även hat mellan betydande grupper i samhället, detta minskar den sociala sammanhållningen och därmed samhällscementet. Om staten dessutom stöder KMen, kommer förtroendet för de offentliga minska. KM är därför ofta ett direkt angrepp på tilliten mellan människor, vilket också torde vara målet. Genom konflikterna och de skapade motsättningarna kan kulturmarxistiska organisationer/partier få möjligheter att vinna röster och nå politiska positioner och makt.

Den upprördhet och det starka motstånd IDP-ansatser kan väcka, leder till formuleringen av en policy kallad Politisk Korrekthet (PK). Det är egentligen bara en form av kommunistiskt förakt för yttrandefrihet, vilken man försökt ge en i demokratier politiskt godtagbar form. Klassisk yttrandefrihet är inte längre acceptabel enligt PK, utan istället ska alla åsikter/värderingar utanför en samling godkända (förenliga med någon s k värdegrund med troligen kulturmarxistiska inslag) motarbetas och inte släppas fram i media eller samhället. Den postmodernistiska grunden med dess förakt för rationellt tänkande, logik och objektivitet leder självfallet ofta till skadliga och orimliga policies. Det är därför viktigt för kulturmarxister att genom PK hindra belysning och fria debatter gällande dess ståndpunkter. Då skyddar man anhängarna från att gripas av tvivel och hindrar också motståndarna från att växa.

Postmodernistisk normkritik, IDP och PK är de effektivaste instrumenten, som kulturmarxismen använder för att åstadkomma en utopisk socialistisk renässans. Man kan också nämna språket, som KMen ändrar för att nå politiska mål. Skadorna på samhället av denna typ av marxism är inte alls mindre än de, som orsakades av klassisk marxism – och dessa var ju katastrofala! Till exempel det hat, som skapas mellan människor och grupper genom IDP, är troligen ofta starkare och varaktigare än det tidigare marxistiska klasshatet. Kulturmarxismen är därför ett stort problem för Sverige. Elimineringen av ideologin från det offentliga rummet – lagar, policies i offentlig förvaltning, media, skolor, universitet osv – kommer att kräva tid, resurser och policyförändringar inom många samhällssektorer.

 

Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav förra året ut boken ” VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.

 

 

 

This entry was posted in Aktuella övriga ämnen, Gästlistan and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

8 Responses to Dagens problem och morgondagens hot mot Sverige, del 2/3

  1. Tack för den beskrivningen, som förklarar varför västvärldens länder idag ser ut som de gör.

    Har jag fel om jag tror att Sverige är det tydligaste exemplet?

    • Göran says:

      Det är lika tydligt i de flesta västeuropeiska länder och även i USA. Det handlar bara om att förstå hur det ser ut.

  2. Dandersan says:

    Intressant om hur kulturen används för att påverka vårt samhälle med journalister som dess främsta förkämpar.
    Kanske därför Trump är så fruktad.
    Han skakar verkligen om i USA.
    Klimatfrågan är en Svensk fråga som förtjänar en egen Trump.
    Vem vågar tala om för oss att vi inte kommer att gå under?

  3. Stort tack till Dan för en begriplig analys. Min fråga blir stående och med ett givet svar.
    Socialisterna gick i bräschen för att plundra befolkningen med hjälp av ett så kallat “skattesystem” och “hälsovårdssytem” men får nu erfara hur det även kommer att drabba deras eget folk, de ca 27,5% procenten som fortfarande röstar på socialisterna i hopp om att bidragssystemet skall bestå.
    “Jag fick en chock och tänkte att vi måste flytta”
    https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7218005
    Vems folk är detta?

    • Göran says:

      Vilka hycklare. Det snackas alltid om att vi inte kan ha marknadshyror för då har vi inte råd att bo. Men samma djävla partier som snackar om det kan dubblera folks boendekostnad utan att blinka.

  4. Rikard says:

    Hej.

    Du förklara väl det verkliga problemet med tillämpningen av postmodernism: ideologiseringen. Jag tillåter mig en vidare utveckling, inspirerad av dina tankar.

    Som litteratur- och kommunikationsanalytisk metod fungerar den utmärkt väl; så gör även dess moderna ättling narrativ diskursteori (en metod där man analyserar samtid och historiska skeden som vore de berättelser; överförenklat men så är grunden). Detta då den som metod skall hållas fri ideologi eller religion: det var förr inget märkligt inom litteraturvetenskap att erkänna att valet av metod gav ett perspektiv; lika mycket som metoden säger något om texten och dess upphovsmakare säger metoden detsamma om den som valt den och tillämpat den.

    Problemet i stort är att många hemfallit åt att göra själva det postmoderna perspektivet till en ideologisk position: allt är tolkningar, maktanspråk och maktspel, och därför finns inget på riktigt och inga värden existerar annat än som maktmedel. Verkligheten är alltså endast vad du väljer att förstå den som här och nu i enlighet med dina önskemål. Att det i mångt och mycket rör sig om en brutal feltolkning av allt från Nietzsche till nihilism torde vara uppenbart: det är en ren intellektuell regression det är frågan om. (Att just Nietzsche med flera klart framlade att nästa steg väl man från sina skuldror lyft den moral (verklighetsuppfattning) man blivit lärd, är nästa steg att med egen vilja och öppna ögon skapa sig sin egen moral och åter axla bördan. Få, om några, med postmodern eller marxistisk läggning erkänner ens att detta steg finns.)

    Väl metoden ideologiserats med i grunden marxistisk analys, ytterst vulgariserad sådan dessutom, kommer den alltid at ge samma resultat: döda det förflutna, krossa kulturen och störta allt i gruset – för inget har värde utöver vad du ger det. Vilken psykologisk mognadsnivå detta motsvara är ungefär en två-årings.

    Vidare till detta skall läggas förkastandet av logik, intern konsistens, och en oförmåga till abstrakt tänkande: istället är rationalisering utifrån den egna personens begär försvaret och reduktionism vapnet. Rationalisering, exempel: även om det jag gör kanske just nu skapar en del obehagliga effekter, göt jag det med god avsikt och med gott syfte: alltså är det jag gör gott, och den som påvisar negativa konsekvenser den som skapar dessa konsekvenser. Reduktionism, exempel: svenskar stred som frivilliga i Finland; därför är de som stred frivilligt för Islamska Staten samma, och likvärdiga. Man reducerar allt till en gemensam nämnare och därmed är de ett och samma. Äpplen och bananer är frukt: därför är äpplen bananer.

    Naturvetenskapen är i sig själv som sig själv måhända objektiv i det att den söker upptäcka och tolka via sina metoder den enda materiella verkligheten – men, och här är där postmodernismen faktiskt har en viktig poäng: oavsett detta implementeras naturvetenskapen av människor vilka är subjektiva, varför all implementering av naturvetenskap sker inom ett subjektivt ramverk av värderingar och föreställningar. Det är den gamla triptyken: naturvetare listar ut vad som kan göras, tekniker hur det kan göras, och humanister om det bör göras. Likt en pall behövs alla tre benen för att man skall sitta stadigt.

    Men nu är vid där vi är: postmodernismen, och dess ättlingar (intersektionalitet, queerteori, diskursteori, memetisk teori, och så vidare – ett sätt att göra karriär akademiskt är att skapa sin egen teoriskola, liksom i antiken) är en gång för alla legerad med marxistisk teori, trots att det för den som läst Marx och Engels ekonomisk/historiska hypoteser och teorier torde stå klart att den har ytterst lite med urfäderna att göra. Den egentliga marxismen hade kallat postmodernism för bourgeois dekadans.

    Min personliga hypotes är att Foucault, som är postmodernismens portalgestalt (postmodernism inom konst och arkitektur är inte detsamma som inom litteraturvetenskap eller andra ämnen) utvecklad sin idé som en projicering av sin egen oförmåga att acceptera sin pedofila och homofila läggning. Den samhällsklass han föddes in i och växte upp i, och vars värderingar han därmed gavs att förkroppsliga, betraktade hans lust som en perversion, både i naturvetenskaplig och normativ aspekt. Icke desto mindre måste han hålla sin identitet – sin person – samlad till en enhet trots motstridiga delar, varför han utvecklar en ytterst komplex men egentligen simpel rationaliseringsmodell som skall låta honom slippa skuldkänslor för vad han känner och gör.

    Det är inte hans fel att han känner ångest över sin läggning, är hans implicita slutsats: ett maktsystem har i honom inympat värderingar i strid med hans natur; värderingar som dessutom varken är mer eller mindre giltiga ä andra sådana skapade av människan. Detta formaliserar han sedan på franskt manér till enorma textmassor, och blir femtio- och sextiotalets profet för den akademiserade medelklassen mitt under deras eviga pubertetsrevolt.

    För den historiskt intresserade kan det vara roligt att veta att det Derrida, Foucault, Laclau, Mouffe och alla de andra poststrukturalisterna och postmodernisterna plitade ner, inte är annat än plagiat av resonemang hämtade från Franska Revolutionen, och särskilt markisen de Sade:s “Filosofin i sängkammaren”; vilken rekommenderas. De pornografiska avsnitten kan överhoppas – halva texten är en avhandling och man kommer att känna igen resonemangen från dagens postmodernister.

    Texten blev en smula lång, men är förhoppningsvis till nöje – om det inte märks är det sådant här jag pysslat med förr, och när det s.m.s är ‘mammas gata’ det handlar om blir det fart på Pegasen.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  5. Göran says:

    Vi har myndighetsvänstern i Sverige, vilket även existerar i USA. Men, i USA nöjer de sig inte med att ha myndigheterna utan nu ska även de politiska partierna infiltreras. Republikanerna ska infiltreras med demokrater som låtsas vara republikaner.

    George Soros finansierar och ideologer bakom projektet är bland annat tevestationen “The Young Turks”, som är en vänster-TV-station. En radiostation som leds av en turk. En radiostation som tagit namnet från en politisk rörelse i Turkiet som iscensatte folkmordet i Armenien.

    Själv hävdar jag att nationalister i Sverige borde göra samma sak. Infiltrera alla partier i Sverige. Det är nog det enda som skulle hjälpa, än att vara ett eget parti.

Leave a Reply