Om gränsdragningar

I barnuppfostran är det viktigt med gränser. Det är åtminstone den allmänna uppfattningen. Dessa gränser tydliggör vad som är tillåtet i vår familj, det lär barnen vad som är rätt respektive fel. Vad som är önskvärt och icke önskvärt.


Kommunalt självstyre är en annan gränsdragning, den mellan stat och kommun. Det är en annan hyllad princip, än den vid barnuppfostran, men lika fullt en gränsdragning. För att fungera måste det vara åtskillnad på medborgarnas uppdrag till kommun respektive staten. Med denna åtskillnad måste även följa att båda inte får beskatta samma objekt. Kommun och stat får inte heller konkurrera med det privata näringslivet, i princip. Men när det gäller utbildning och sjukvård förutsätter staten att kommunen i första hand sköter det på ett sätt som tränger undan privat företagande, i strid med gällande principer. Man struntar i erkänd gränsdragning.


Det finns en gräns som säger att staten inte ska kunna ålägga kommunerna något som kostar pengar utan att staten också tillhandahåller pengarna. Men när det gäller exempelvis kommunernas omhändertagande av migranter slutar staten efter två år betala för de personer man skickat till kommunerna.

Kostnaderna vältras över från stat till kommun, men kommunerna har inte rätt att upprätthålla ett gränsskydd för att hindra oönskade personer att komma in vare sig i Sverige eller kommunen.


En annan sorts gränsdragning uppstår mellan stadsbor och landsbygdsbor, i synnerhet mellan storstad och landsbygd. Befolkningsanhopningen i storstäder har gjort att det nu bor väsentligt fler röstberättigade personer i storstäder än på landsbygden. När riksdagen fattar beslut om lagar gäller de för hela riket. Men det är storstäderna som tillsätter flest riksdagsledamöter. De kan alltså lagstifta om saker som berör endast landsbygden, men där landsbygdens folk inte har makt att säga eller nej förslagen. Det är en statlig styrning där storstäderna bestämmer över både skatter och lagar. En ordning som till stora delar upphäver det kommunala självstyret.


EU har, som vi sett flera gånger, överordnad makt över svenska staten. Det sägs ibland att EU inte har det, men bestraffningsmöjligheterna är så starka att opposition inte är möjlig. Särskilt inte för den som vill vara ”bäst i klassen”.


Med globaliseringen kommer ytterligare överordnade krav, från FN, Nato, internationella avtal med mera. Av individens frihet är inte mycket kvar, beskuren av varje nivå och varje nivå i sig beskuren av de ovanför. För maximal frihet måste alltså det överstatliga och statliga begränsas i mesta möjliga mån. Jan Tullberg har en intressant fundering om gränsdragning mellan elit-nomenklatura och folket.


Men även människor med en egen inneboende kompass om vad som är rätt och fel i umgänget med andra blir färre med top-down politik. För plötsligt gäller inte inlärd och inövad fostran längre. Istället är det oförutsedda infall uppifrån som bestämmer rätt och fel. Gränser suddas ut och god fostran tappar i värde. Det är ett omfattande renoveringsarbete som krävs om vi ska kunna rädda vår demokrati. Det måste förmodligen börja med fostran.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

9 svar på Om gränsdragningar

  1. Jan Andersson skriver:

    Ett fenomen som skiljer dagens samhälle från gårdagens är att ingen är expert på något längre i allmänhetens ögon, även om de verkligen är det. Dagens expert är den som uttalar sin åsikt tydligt och tvärsäkert. En äkta vetenskapsman brukar humma och harkla sig och alltid redovisa ställen där forskarna fortfarande har delade meningar, enligt god vetenskaplig sed.

    Men för massan framstår den senare som helt opålitlig och tröttsam att lyssna på jämfört med den yngre, snyggare och trevligare dilettant som av damerna på SVT tillåts framföra sina sinnessvaga lögner på bästa sändningstid. I alla Hollywoodfilmer är hjälten snygg, skurken ful. TV är också “bara” underhållning.

    Nuförtiden, om man verkligen vet hur något skall göras på bästa sätt, möts man av svar typ: “Det där är din åsikt” eller “Jovisst, men jag brukar göra så här” eller “Timell i TV gjorde inte så” eller allvarligare “Kunden ville ha det så här”, fast man ser och vet att konstruktionen inte kommer att fungera.

    Om Ernst Kirchsteiger med mjuk röst skulle börja förklara klimatfrågan helt korrekt för alla damer så skulle det snart förändra hela klimatpolitiken, eftersom fruar gärna vill ha sådan kunskap att slå i skallen på sina veliga män som i kvinnornas ögon snubblar omkring i tillvaron med en ölburk i ena handen och fjärrkontrollen i den andra.

    De enda vars åsikter inte godtas nuförtiden är de som ibland oförsiktigt uttalas av vita, äldre män. De är per automatik värdelösa och inget att bry sig om. Men det håller de flesta vita äldre män faktiskt med om, så det finns ett litet frö till hoppfullhet fortfarande.

    • Mats Jangdal skriver:

      Världen vill bedras, mao.

      • Göran skriver:

        Världen fungerar ungefär på följande sätt. Vi har problem med plast i haven. Runt 95-99 % av världens befolkning vill lösa det genom att förbjuda plast. De övriga vill ta reda på hur plasten hamnade i havet och sedan funderar ut en lösning på det ska stoppas och en lösning på att fiska upp plasten.

        Den sistnämnda gruppen är den som ser till att vi har en civilisation medan förbudsgruppen är den som styr. Nä, demokrati är något vi måste överge.

        • Åke Sundström skriver:

          Rätt i första stycket, fel slutsats i sista meningen. Förbudsgruppen måste röstas bort, inte förbjudas. Då räddar vi civilisationen.

          Det kommer att lyckas, minns hur snabbt Sovjetunionen imploderade. Europa närmar sig en liknande vändpunkt, påskyndad av framgångarna för de många nya och konservativa partier som nu på bred front pressar vänsterallianserna till eftergifter. Det finns utrymme för optimism, trots att dårarnas partiapparater fortfarande, men inte så mycket längre, sitter i styrhytten.

          • Göran skriver:

            Hur ska du få bort förbudsgruppen när det är de som är i en överväldigande majoritet? Demokrati låter de sämsta människorna bestämma.

            Det spelar ingen roll om Sverige kollapsar. Förbudgruppen försvinner inte. Det enda vi kanske kan göra vid en kollaps är att ren fysiskt rensa bort alla vänsterblivna extremister som sitter i myndigheterna. Sedan växter de tillbaka till sina positioner med tiden. Folk kommer att rösta tillbaka skräpet.

            Nej, något annat än den så kallade demokrati som vi har i Sverige måste ersättas med något annat.

            • Åke Sundström skriver:

              Återigen, du utgår från dagens bottenpunkt, när Alliansen har imploderat och demokratin förvandlats till ett dåligt skämt.

              Nej, svenska folket kommer INTE att “rösta tillbaka skräpet”. Det kan vi vara ganska säkra på, Många har varit naiva och lättlurade, det är sant, men de av en tigande press invaggats i tron att Sverige fortfarande fungerat som det gjort sedan generationer. De lär sig säkert den nya läxan.
              .

  2. Samuel af Ugglas skriver:

    “En annan sorts gränsdragning uppstår mellan stadsbor och landsbygdsbor, i synnerhet mellan storstad och landsbygd”.
    Ett problem som aldrig diskuteras men frågan är väl mer aktuell en någonsin. Vilket inflytande skall stadsborna ha över landsbygdsbefolkningen.
    Stadsborna med deras fanatistka socialistbyråkrater som företrädare kommer att göra slut på all hävdad, gängse livsmedelsproduktion.
    Den som olyckligtvis inte är insatt hur det går till i mjuksocialistiska landet Sverige kan gärna lyssna till K O Arnstberg där vi kan få direkt vägledning vem som tillverkar helvetet på jorden.

    • Göran skriver:

      Stadsborna ska inte ha något som helst inflytande över landsbygdsbefolkningen. Det är inte ens en fråga att diskutera.

      Jag tycker en bonde skulle kunna tänka sig följande. Hur många personer krävs för att jag ska kunna föda upp nötkreatur och leva på det? Leverera sedan bara kött till det antal som behövs och se till att de bor på landsbygden. Sedan kan folk som bor i städer klara sig bäst de vill.

      De som bor i städer kan bli veganer och köpa sin mat från andra sidan jordklotet, finansiera pillerindustrin och springa till doktor och klagar på alla problem de har både fysiskt och psykiskt och de kan gärna få projicera sina dåliga liv på alla vi som bor på landsbygden och mår bra och njuter av våra köttbitar.

    • Åke Sundström skriver:

      Mycket värdefull analys, Arnstberg är värd att lyssna på. Beläst och logisk, men också bitsk när han tycker att det är motiverat. Vilket det är ofta är. Inte alls konstigt att nomenklaturan vill tysta honom. Men konstigt att det inte finns fler sant intellektuella som vågar ta bladet från munnen. Det korta svaret är väl, att de som inte har hunnit bli pensionärer prioriterar mat på bordet åt sin familj, alla vet ju hur visselblåsare behandlat i det här landet. Bland de äldre finns ju faktiskt fler än Arnstberg som har råd att utnyttja den yttrandefrihet vi sägs ha.

      Återigen är det Reinfeldt och Kristersson som har huvudansvaret för att Strindbergs Tysta Rike har återuppstått. Har de tagit ett enda steg för att stoppa vänsterindoktrineringen? De har tvärtom omfamnat den, inte minst språkligt, t ex genom att kalla SCB:s BNP-statistik för “tillväxten”, deras riggade prisindex för “inflationen”, ett gigantiskt elöverskott för “elbrist”, eller välståndsmigranter för “flyktingar”. Priset tas av att socialbidragssystemet har döpts om till VÄLFÄRDEN. Även professorer i nationalekonomer använder samma marxistiska vokabulär, som jag till min förskräckelse lagt märkt till på senare tid.

Kommentarer inaktiverade.