Medan partiet sov

Lång dags färd mot natt
Jag har insett att jag var närvarande under ett formativt skede i Centerns historia. Processen kan på ett sätt anses ha varit långdragen, från Torbjörn Fälldins tillträde till Maud Olofssons avgång. Men vill man hitta ett skede när förändringen gick fortare eller var mer genomgripande tror jag att slutet av 90-talet är den tydligaste.

Det gamla Centern
Traditionellt har det viktigaste för att komma framåt i centern varit det man haft bakåt, alltså förankring i hembygden och lokala centeravdelningar. Ingen behövde vara akademiker eller högt utbildad, det räckte med ärlighet och sunt förnuft. Så är det inte längre. Avdelningarna finns kvar och de avhandlar lokala kommunala frågor.

CHF och jag
År 1996 började jag sent i livet läsa till lärare på högskolan i Karlstad via ett arbetsmarknadsprogram som tagits fram efter den ekonomiska krisen 1992. Eftersom jag vid den tiden var kommunalt engagerad i centern och jag såg S och M oblygt göra propaganda för sina partier på campus ansåg jag att även C skulle synas där. Så jag drog igång en lokalavdelning av CHF. En sådan hade funnits där tidigare, men studenter kommer och går, därför var den avsomnad då. Liksom den tycks vara nu igen.


I egenskap av ordförande för en avdelning hade jag en självklar plats på varje CHF-stämma. Studenterna höll nämligen egna stämmor på annan tid och plats än de stora centerstämmorna. Jag har sökt historisk information på deras hemsida, men sidan är makalöst dålig.

CHF-stämman i Umeå
Nåväl, 1997 blev Elisabeth Thand f. 72 förbundsordförande. Förutsatt att jag nu minns alla detaljer rätt, hon avgick på CHFs stämma i Umeå 1998. Jag var i alla fall där när det hände. Där delade hon ut ett pris, en uppmuntran till Maud Olofsson, som precis börjat göra sig ett namn nationellt inom partiet. Där var också Linda Ylivainio f. 75. Närvarande var också Ola Spännar f. 75, han skrev i ett PM en sammanställning om politiska ideologier. Denna blev sedan studiematerial för CHF i fastställandet av centern som ett liberalt parti. Där fanns även andra, vilkas namn jag just nu glömt.

Fler 70-talister
Anna-Karin Alterå (né Andersson) f. 72 var då gift med Ola Alterå f. 65, senare omgift två gånger och numera Anna-Karin Hatt. Fredrick Federley f. 78 och Annie Lööf f. 83 anslöt senare till denna grupp. Den som vill kan ju googla på alla dessa namn och se vilka positioner de haft inom centern och Reinfeldt 1.

Politik eller karriär
Här fanns alltså ett gäng ungdomar där alla hade eller var på väg att skaffa sig en högskoleutbildning och de flesta även examen. Många var en del av den ungdomsrörelse som läst Ayn Rand, Murray Rothbard och Ludwig von Mises. Ibland med utfall som nyliberaler, ibland som libertarianer. Min uppfattning då var att de inte brydde sig särskilt mycket om politiken. De ville in i finrummen och få makt.

En förlorad generation
I mina ögon är 70-talister något av en förlorad generation, under uppväxten ”fostrade” av Henrik Schyffert och Killinggänget* till att inte känna ansvar. Vana från uppväxten att det man pekade på hade man en rättighet till, på någon annans bekostnad. Stora delar av Sverige upplevde en lång högkonjuktur hela deras uppväxt, fram till 1992.

De ville in i politiken men valde inte det socialdemokratiska parti där Ingvar Carlsson och Göran Persson härskade, där Mona Sahlin närmast drog löje över feminismen.

Vägen till toppen
Med valet av Maud Olofsson till partiledare hade dessa ungdomar, som gett henne en utmärkelse när hon var på väg upp, skaffat sig fribiljetter till positioner inom centerns organisation och senare även i regeringskansliet. Därmed hade centern på riksplanet etablerat sig som ett parti för akademiker. Att Olofsson är den sortens feminist som anser det viktigare att vid varje tillfälle rekrytera en kvinna istället för att rekrytera på kompetens, skulle snart visa sig.

Vägen till nationella och internationella uppdrag går inte längre via lokala partiavdelningar, den går istället via akademisk utbildning och rätt feministisk bekännelse. De millennials som vill in i politiken i centern kommer att få det tufft att flytta på dessa karriärister som bitit sig fast under lång tid och byggt ett skal av nätverk kring sig. Såvida de nya inte är barn till dessa förstås.

In i nutiden
Denna utveckling har så att säga fortsatt i tangentens riktning bort från traditionell centerpolitik. Stureplanscentern bildades formellt 2006. Första helgen i augusti i år hade CUF stämma. Där valde man Anna-Karin och Olas dotter, Ida Alterå, till ny ordförande. Samtidigt beslutade stämman att CUF nu är en intersektionell feministisk organisation, vidare föreslår man att det inte ska finnas en nedre åldersgräns för hur unga människor man får ha sex med. Enligt en ny avhandling 2016 av Soodabeh Einhärjar är feministisk marxism grunden för ett intersektionellt perspektiv.

Jag avvecklar
Från cirka år 2000 avvecklade jag successivt mitt engagemang i centern. Engagemanget på ja-sidan i euroomröstningen 2003 var det sista jag gjorde. Jag upphörde snabbt att betala medlemsavgiften och meddelade muntligt att jag inte ville vara med längre, när jag fick en påstötning om att betala.


Att jag deltog på ja-sidan i båda eu-omröstningarna var starkt beroende av ett djupt känt behov av att sätta stopp för socialdemokratisk politik i Sverige. Naivt trodde jag att influenser och styrning utifrån skulle rätta till saker här hemma. Jag hade fel och vet idag bättre. Sverige och svensk politik måste stöpas om i grunden. Det måste göras inifrån på hemmaplan, och socialister från höger till vänster, av alla kulörer, måste hållas borta från den processen. Frågan är bara hur.


Jag blev inte lärare i matte och naturkunskap. I slutet på utbildningen kom jag på villovägar och läste idéhistoria och miljövetenskap istället, ämnen som inte ingår i lärarexamen. Nåväl, jag har aldrig varit titelsjuk, så jag gläds åt den bildning jag likväl erhållit, men centern betraktar jag som ett förlorat parti.


*TV serien Killinggänget producerades av Vicky von der Lancken, teaterimpresario i Stockholm och god vän med Malena Ernman, Särskilt omnämnd i hennes bok. Slump eller något annat?

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

40 svar på Medan partiet sov

  1. Dandersan skriver:

    Intressant för en oinsatt medborgare.
    C är inget alternativ för mig numera, men har varit!
    Fälldin fällde S dominans med mitt stöd.
    Gröna vågen på 70 talet var en frisk fläkt som drev miljöfrågor som idag är åtgärdade.
    Dagens klimatfrågor engagerar mig fast på ett helt annat sätt.
    Varför ljuger de så? Var finns de vuxna som kan tala om för barnen att vi har en framtid?

  2. Sten-Arne Persson skriver:

    Tack för detta innifrånperspektiv i Centerpartiet Akademikervärld. Så blev det som det blev. Centern gick därigenom från att vara ett parti som värnade landsbygdens och böndernas intressen och hamnat i Bild(t)erbergergruppens och Trilaterala Kommissonens våld. I första hand Bild(t)erbergergruppen som uppenbarligen fått privilegiet att utse lämpliga och följsamma Statsministrar i Sverige. Samtidigt som Centern sålde sin själ för gott när de sålde merparten av de lokala Centerpartitidningar till Familjen Bonnier och därmed blev helt ekonomiskt oberoende av sina medlemmar. Med 1,8 miljarder från Bonniers i kassan och därtill partistödet så blev förmodligen Centerpartiet EU:s rikaste parti men samtidigt blev medlemmarna åsikter ointressanta för partiledningen.

  3. Jan Suhr skriver:

    Jag blir mer och mer övertygad om att dagens politiker i makten är psykopater av mer eller mindre grad.

    • Jan Andersson skriver:

      Alltså, de vet att de djävlas, men njuter av det. Det finns knappast något alternativ om de nu inte har en pistol riktad mot sig av EU eller Bilderberggruppen. Varför väljer de alltid det för medborgarna sämsta alternativet inästan alla frågor genom att ljuga som hästar skenar?

  4. Samuel af Ugglas skriver:

    Tycker det är en realistisk beskrivning hur socialisterna lyckats tillintetgöra en verklig kraft med en stor vidsyn och väldigt engagemang för ett bättre Sverige.
    Var gång vänner och bekanta påpekar att jag måste engagera mig i partipolitiken påminner jag dem om hur socialismen och även andra partier maler sönder medborgaren i allt det människoförakt man kan åstadkomma och nu får jag Mats historik att referera till, tack för det Mats.
    Därför kära svenskar, ropa högt för att vi skall få rätten att sparka politiker och tjänstemän som avsiktligt missbruka folkets mandat.
    Hela det svenska valsystemet i nuvarande skick är ett hån mot befolkningen, möjligtvis inte för parasiterna?

  5. Åke Sundström skriver:

    ”Sverige och svensk politik måste stöpas om i grunden. Det måste göras inifrån på hemmaplan, och socialister från höger till vänster, av alla kulörer, måste hållas borta från den processen”

    Huvudet på spiken, Mats. Följdfrågan hur det skall gå till, har jag tidigare besvarat, som du och andra säkert noterat. Så det är bara att köra igång! Redan 2022 kan en ny och frihetligare era vara ett faktum, inte bara som en hittills en ouppnåelig dröm för en majoritet av väljarna.

    • Mats Jangdal skriver:

      Jo, men hur ska man komma i position att ändra det som behöver ändras, utan de sittande partierna stoppar allt som går dem emot?

      • Sten-Arne Persson skriver:

        Det som kan rädda vår svenska kultur och vårt svenska folk är en palatsrevolution genom att ge kraft åt nuvarande riksdagsledamöter att rädda sig själva och oss andra Svenskar genom att gå ur sina svenskfientliga partier och ansluta sig till Sverigedemokraterna och därefter rösta igenom tvärstopp för invandringen och utvisa de individer som inte skriver under ett avtal med den uppkomna majoriteten i Sveriges Riksdag som innebär att man förbinder sig att respektera svensk lag och garantera att man inte har flera identiteter än sin egna enda identitet i Sverige, samt kunna uppge sin fysiska ålder på ett tillförlitligt sätt. De som ljugit om sin ålder och på falska grunder kommit in i vårt land eller brukat flera falska identiteter för att få ut mera socialt stöd skall utvisas.
        De som rånat, våldtagit misshandlat stulit eller bedragit svenska medborgare skall utvisas.

        De invandrarfamiljer som lärt sig språket och försörjer sig själva och respekterar svensk lag och kultur skall vi respektera.

        • Åke Sundström skriver:

          Rätt syfte,men helt orealistiskt. Skulle socialister och , miljöpartister frivilligt ge upp sitt maktmonopol? No way! Valkarteller är enda vägen!

          • Sten-Arne Persson skriver:

            Tror Du Åke att svenska politiker är så korkade så att de tror att de själva och deras släkt överlever en fortsatt invandring av islamister utan att betraktas som otrogna? Och därmed blir fullständigt fredlösa. I det läget och långt innan flyr de svenskar som kan landet.

            Är alla riksdagsmän så blinda så att de inte förstår att de skänker bort sitt land och sitt folk till de rättroende islamisterna utan att förstå att de själva och deras släktingar stryker med. i så fall vet de inte vad de gör och borde omyndigförklaras.

            Vem är det som vill oss så illa så att de mutar våra makthavare till att förråda sitt folk? För att inte tala om de invandrare från muslimska länder som flytt från islamismen till oss för att slippa förtrycket från mullorna.

            Den franske filosofen Voltaire lär ha sagt att vanligt sunt förnuft är inte särskilt vanligt, och framför allt inte hos våra svenska makthavare skulle jag påstå..

            • Åke Sundström skriver:

              Har jag antytt att våra politiker är korkade? Nej, men dom är passiva knapptryckare, som . lämnat sina väljarna i sticket och bara fokuserar på sina egna sinekurer. Sådana maktlakejer behöver inte mutas av externa påtryckare, de hukar sig ändå under partipiskorna.

              Och ja, de förstår säkert att väljarna inte ropar på en fortsatt islamisering, utan efterlyser motsatsen. Men så länge som Ulf vägrar prata med Jimmy fortsätter låsningarna. Hur hållbar är den strategin, tror du? Ett lappkast är inte långt borta, det räcker nog att en handfull kritiska och inflytelserika partimedlemmar höjer sina röster ett snäpp eller två. Fortsatt harakiri ligger knappast i den stora kommunalrådskaderns intresse.

      • Åke Sundström skriver:

        Behöver den frågan ställas? Som jag tidigare sagt, genom en valkartell mellan dagens libertarianska småpartier, KLP och MED, gärna också med KVP (Kristna värdepartiet, det konkret kanske mest frihetliga).

        I värsta fall och för säkerhets skull med KD eller SD som ankare. Varför skulle de senare tveka inför utsikten att med ett väljartillskott på minst 3-4 procent erövra regeringsmakten (med aktivt eller passivt stöd av M).

        Nog inser väl alla reformvänner att en nystart för Sverige är så angeläget att eventuella tveksamheter inför valet av kartellvänner förbleknar? Även ett avtal med djävulen själv går att försvara, när demokratin är dödligt hotad, om inte redan avskaffad.

        Alliansen hade sin chans, men sabbade allt, när L och C valde att göra upp med S. Och framför allt när M vägrade att bilda den majoritetsregering (M,KD,SD) som kunde ha blivit den efterlängtade vändpunkten. Ett brott mot folkviljan lika uppenbart som när Bertil Ohlin 1957 av rent valtaktiska skäl stoppade Tage Erlanders förslag att skrota hyresregleringen (den som fortfarande lever, 80 år efter det krigsutbrott som motiverade dess tillkomst! Och trots 15 år av borgerligt regerande sen dess. Går sådana svek att förlåta?

        • Mats Jangdal skriver:

          Jo, jag har inga problem med att under en övergångsperiod bilda en groko (grosse koalition), men den måste redan från start ha något hum om det svenska politiska systemet ska ändras för att säkra en demokratisk utveckling.
          Något att titta på kan vara:
          Formeln för representation
          Spärrgräns
          Kryssa in – kryssa ut politiker
          Partistödet
          Presstödet
          Förvaltningsdomstol
          Budgetdisciplin med personligt ansvar
          Folkomröstningar
          Ny grundlag, konstitutionell demokrati med tydliga gränser för politikens räckvidd
          Högre ålder för att bli invald än för att få rösta
          Monarkins roll
          Privatiseringar

          • Åke Sundström skriver:

            Är övertygad om att de flesta berörda, finansministern t ex, har betydligt mer än ett hum om vad som krävs. Det är motivationen som saknas. För att bekräfta den saken måste reformvännerna prata med varandra. Märkte inget sådant intresse i höstas, men antyder du att ditt eget parti skulle vilja sondera möjligheterna att bilda en valkartell inför 2022?

            I de redan invalda partierna undrar nog gemene riksdagsman varför hen skulle vilja överge sin behagliga sinekur? Vem tackar mig för den gesten? Om så demokratin läggs i träda, who cares? Mitt hyggliga arvode som knapptryckare är mig kärare.

            Så illa är det, eller har du någon annan teori, Mats, om varför alla blundar mitt i den övertydliga utförslöpan.

            En del av tystnaden kan säkert kopplas till den framgångsmyt som SVT, pressen och en maktlojal ekonomkår sprider. Talet om att konjunkturen är strålande och budgettaket någorlunda intakt.

            • Mats Jangdal skriver:

              Frågan om samarbete är ställd, om, när och hur svar kommer vet jag inte.

              • Åke Sundström skriver:

                Så bra, kanske början på den revolt som en majoritet väntar på, men inte vet hur man startar. Och KLP har ju inte varit så duktiga heller (innan Mats höjde rösten om EU). Likväl fick man ut sin valvinnare förrän i sista minuten, när väljarna redan bestämt sig.

                Ett vet vi: att rösta hjälper inte, när Kristersson vägrar utnyttja det mandat folket givit honom. Den värste uslingen just nu, även om konkurrensen om den titeln är hård.

  6. Åke Skogevall skriver:

    Har inte samtliga partier haft ungefär samma resa? Läs Anne-Marie Pålssons bok Knapptryckarkompaniet, som beskriver läget i Moderaterna, men senare fått bekräftat att samma gäller i de andra partierna.

    Konstitution och lagar har slipats och praxis-baserats till att passa makthavarna och minska störningar från medborgarna. Oavsett regeringsfärg.
    Politiken har institutionaliserats, fått garanterad finansiering och mindre beroende av partimedlemmar. Ledstjärna har blivit New Public Management och politiker verkar mer samordnade med organisationstoppar och finansvärld än med medborgarna.

    Maktpolitik baserad på propaganda och känslostyrning verkar ta över kunskaps- och faktabaserad utveckling. Att forskningsanslag och -direktiv (och redovisning) alltmer styrs av makthavares önskade resultat är skrämmande.

    Utan självinsikt/-rannsakan inom makteliten, verkar utvecklingen gå mot ökande klyftor och polarisering. Även herrarna i Davos har i årtionden bekymrat sig över de ökande klyftorna, men inte kommit på tanken att ”dela med sig”, utan snarare konkurrera mera.

    Fakta, oberoende forskning, kunskap och grundläggande värderingar känns nödvändigt om vi inte ska återfalla i krig och revolutionsläror.

    • Mats Jangdal skriver:

      Visst är det så! Vilket inte gör att man som väljare känner sig tryggare med att våra valda ombud klarar uppdraget på bästa sätt.

  7. Samuel af Ugglas skriver:

    Fattar fortfarande inte varför min granne tillåter sig att plundra oss alla på våra bidrag som går till politiker som har som ända uppgift att sno åt sig monstruösa mängder så kallade ”pengar” som blir mer och värdelösa för var dag som går.
    Löfven för tillfället ca 170.000:SEK/mån plus alla ”fringisar” och våra svenska pensionärer har svårt att klara dagen.

    • Åke Sundström skriver:

      Men vad har medborgarna för val, Samuel? Alla partier har ju haft ”ungefär samma resa”, som nu även Åke Skogevall noterat alldeles nyss. Det är just därför som det behövs NYA partier och nya allianser som i högre grad än de gamla lyssnar, i stället för att slå sina dövöron till. Här menar jag att Mats´ parti KLP borde kunna ta initiativet till samtal med de andra två småpartier som har en likartad profil, MED och KVP.

      • Åke Skogevall skriver:

        Nja, att blanda bland alla dagens yrkespolitiker ger knappast mer fakta och sunt förnuft.

        Vi behöver en ny Upplysningstid – fora där sunt förnuft och sakkunniga debatter kommer till tals. Helst genom ett uppvaknande bland de makthavare som tänker fritt och rättfärdigt, istället för maktspelspolitiskt.

        Tyvärr verkar hela världen infekterad av maktspel för tillfället. Detta verkar frambringa ledare med revirhävdelse istället för samhällsanda?

        Blogvärlden verkade öppna en samverkansmöjlighet, men internet verkar numera snarare gå mot polarisering, filtrering och maktmonopol istället för fri och saklig debatt.

        Hur länge orkar och får Frihetsportal och Swebbtv fortsätta?
        Måste det alltid bli värre innan det kan bli bättre?

        • Åke Sundström skriver:

          Jo, så är det kanske – att det måste bli ännu sämre för väljarna skall förstå allvaret. Fast SD:s historia vittnar än motsatsen, i synnerhet som så väldigt många LO:medlemmar. Det är ju den ögonöppnaren som tvingas Löfven att göra upp med L och C. Återstår för Kristersson att även han ta skeden i vacker hand och samtala med Jimmy. Hur galna är inte gubbarna i högerbunkern om han fortsätter att vägra?

  8. Åke Sundström skriver:

    Bra Mats att du redovisar din resa från EU-supporter till motståndare. Många har nog tänkt som du – och sedermera tänkt om, som du. Du tycks ju också ha fått ditt parti med på tåget, fast det tog sin rundliga tid. Är förklaringen att dina rättänkande polare suttit fast i föreställningar om en konflikt mellan nationens intressen och liberala nyckelvärden som frihandel och fri rörlighet?

    • Mats Jangdal skriver:

      Det har nog funnits en sådan konflikt.

      • Åke Sundström skriver:

        Bedrövligt i så fall – men bra förstås om den parentesen är tillända. Dags då att ta initiativet till en libertariansk valkartell inför 2022. Då, allra senaste då, måste något hända!

  9. Jan Andersson skriver:

    Nya partier behöver föra ut sitt budskap, tydligt, ärligt och välskrivet. Kom ihåg att det ska konkurrera med Mello och Let’s dance om folkets intresse. Att inte ha tillgång till main stream media innebär att man måste använda direktreklam och då bli jämförda med de vanliga skräpbladen med bilder av limpor och tvättmedelspaket och som går direkt i återvinningskassen.

    För att någon överhuvudtaget skulle intressera sig för ett nytt alternativ måste först allting bli väldigt mycket sämre, varav det värsta som skulle kunna drabba svenska folket vore nedsläckning av TV och Facebook, vilket samtidigt skulle ha fördelen att få medborgarna att i brist på annan förströelse faktiskt läsa ny direktreklam.

    Men det måste vara snällt och med korta textavsnitt och mycket bilder, typ Nalle Puh eller Astrid Lindgrens Pomperipossasaga.

    Kommer alternativen att hinna med att bromsa och vända före kaos? Knappast, så det är bättre att fly om man kan, än att illa fäkta.

    Svenska folket går lungt och städat till schavotten med sin telefon i handen för att skicka de sista bilderna på Instagram.

    • Åke Sundström skriver:

      Fyndig avrundning där, Jan. Och rätt om vikten av ”tydliga, ärliga och välskrivna budskap”. Där har Mats´ parti mycket att lära om de på allvar vill göra skillnad. Långa tradiga texter med fp-stuk, fjärran från ett valmanifest som väcker och engagerar.

      • Mats Jangdal skriver:

        Jag har haft Twitter sedan 2012, men varit dålig på att använda det. Nu under våren har jag tänkt som Trump, kan han, kan jag. Det har lett till en markant ökning av besökare och följare även här på Frihetsportalen.

        • Jan Andersson skriver:

          Twitter är fullständigt oseriöst och en del av problemet. Ingen jag känner använder det även om de gärna sitter i timmar med Instagram. Hur kan man jämföra käftslängandet i vredesmod på Twitter med något tydligt, ärligt och välskrivet? Twitter är som att lyssna på killgänget som samlas halvfulla vid korvkiosken.

          Skriv en vitbok om Sveriges framtid tillsammans med de andra oppositionspartierna, utan ett osant ord, obalanserad ensidighet eller överdrivet önsketänkande. Författarna får inte vara kända politiker som alla förbrukat sitt förtroendekapital nu.

          Se till att alla läsargrupper kan finna förklaringar till dagens tillstånd och även en trovärdig beskrivning hur man tar sig tillbaka till en framtidstro.

          Skriften måste vara fri från beskyllningar, pajkastande och vi mot dom-tänkande. Svårt, men helt nödvändigt.

          Alternativet, en fortsättning in i dimman med dagens makthavare, är otänkbar.

          • Mats Jangdal skriver:

            Nu undervärderar du Twitter å det grövsta! En blänkare där, med länk till en längre utläggning på annan plats, blir ett utmärkt skyltfönster.

            • Jan Andersson skriver:

              Jag har frågat runt i min åldersgrupp (ca 70 år) och ingen, säger ingen, läser Twitter. Några har inte ens hört talas om Twitter. Alltså ett åldersmässigt kraftigt snedfördelat medium utan relevans för en stor del av de mest intresserade medborgarna.

              Jodå, alla har smartphone och padda och läser det mesta, tyvärr även MSM.

              Kanske något att fundera på i kampanjtider.

              • Mats Jangdal skriver:

                Märkligt om de inte ens hört talas om Donald Trumps twittrande.
                Men om det är så åldersberoende så kommer det bli allt viktigare framöver, eftersom yngre människor använder det.

  10. Göran skriver:

    I stort alla efterlyser ett bättre system, t.ex. att vi kan sparka politiker. Det kommer aldrig att ske. Om vi ska ha ett bättre system krävs det att tillräckligt många människor förstå det. Det kommer aldrig att finnas tillräckligt många människor som förstår det. Kommer vi t.ex. att skriva om våra grundlagar? Nej. Aldrig. Kanske om det sker från ett Sverige som ligger i ruiner.

    Jag tror mer på att frihetliga människor helt enkelt börjar leva i en slags diaspora. Vi får se till att gynna varandra, skaffa oss finasiell makt som gör att vi kan styra de som har den politiska makten. Vi får se till att geografisk delvis leva tillsammans. Skaffa mark, hela byar och till och med städer rensade på socialister.

    • Thomas Gunnarson skriver:

      Ett uttalande som jag förr undrade över var Hamiltons: ”Vi har inte ministerstyre i Sverige”! Var har vi då? Eller ett konstaterande av en observatör: ”Sverige har små departement och stora fristående myndigheter…” Javisst. Dessa två åsikter hänger ihop. Efter omläggningen i mitten av 70-talet med enkammarriksdagen och sånt, tycks något ha skett, enligt Gustav Petréns funderingar om att förändringen i sig skulle kunna innebära en möjlighet att göra en statskupp för ”intresserade”…

      Det innebär att demokratin blivit en fasad där folket tror sig välja något med inflytande, men i grunden är allt en fars. Folket väljer en Riksdag, men då regeringen inte innehåller ministrar med styrelsekraft/ansvar utan hela regeringen har ett kollektivt ansvar som enbart kan ställas till svars vart fjärde år – så vem är det då som bestämmer?
      Observatören som undrade över departementens storlek och inflytande över myndigheterna hade upptäckt något – att myndigheterna var fristående och enbart agerade utifrån lagar och direktiv. Någon politiker fanns inte inblandad! Till skillnad från den majoritet av nationer som har ”ministerstyre”, alltså enskilda ansvariga politiker som folket har valt i demokratiska val.

      I Sverige är demokratin en fasad, medan byråkratin är makten… Men lagarna bestäms ju av Riksdagen, säger då vän av Ordning… Nej, de skapas och förs fram av Morgan. (Morgan är ingen sagofigur utan ”vår” justitieminister.) Han har samma position som Stalin på sin tid, spindeln i nätet, medan alla andra ”påfåglar” i regering och riksdag spelar för fullt så styr Morgan allt enligt den centrala funktion som han har där han i stort sett bestämmer hur lagar som styr byråkratin skall se ut och fungera. Och detta har han i grunden skött i tio år!!!

      Förövrigt, vilket förmodligen Morgan är helt på det klarar med, så är det HD som sköter den rättsliga funktionen av landet. Den implementering av EU-direktiv och annat som skulle ske efter 1995 har inte skett på det sätt som Bryssel anser skulle ske utan man har numera inom den svenska byråkratin insett att man kan spela ut svenska ”demokratiska” intressen mot de tankar som Bryssel kommer med för att skapa en situation som gynnar det egna intresset inom den lokala byråkratin. (HD är högst i den byråkratiska hierakin) Resultatet är en statskupp i praktiken som just pågår, med det resultat som det innebär – och ingen ser vad som sker.

Kommentarer är stängda.