Godhetsmaxim i spillror

Ända sedan andra världskrigets slut har folket i västvärlden tuggat förtvivlat på mantrat ”aldrig mer!” Man har anammat en fantasifull och drömlik godhetsmaxim om att aldrig använda våld i något som helst sammanhang. Inte ens för att bemöta våld.

Alla konflikter kan lösas med dialog. Går inte det får man ta till droger, alkohol, hasch, LSD, heroin, kokain, extacy, lyckopiller och new age. Vad som helst utom vapen och våld. För att upprätthålla den inre bilden av den eviga freden och inre frid.

Inte ens kommunismens sammanbrott i östra Europa och Balkankrigen kunde få västvärldens godhetsknarkande vänsterdogmatiker att tappa ögonbindlarna. Man ville inte se, inte förstå. När hundratusentals muslimer från MENA-området började välla in över Europas gränser förstod man inte att ett paradigmskifte var i antågande.

Nu har vissa börjat inse att det redan har anlänt, bland annat i Frankrike. Många av dem som nu vandrar på Europas gator, ockuperar dem, är inte delaktiga i godhetsmaximens ickevåldsprinciper. Tvärtom, de föraktar och förkastar den. Deras kultur och religiösa bakgrund säger dem att det man tar med våld får man behålla och de som inte försvarar sitt, de är inte ens värda att spotta på.

Innan 1945 var det likadant hos oss, i stort sett. Vi har vid konflikter och krig också tagit för oss. Silverbibeln är väl det mest kända enskilda exemplet. Efter kriget hade överlevande judar förlorat så mycket att de fick hela Europa att gå med på att leta upp och återlämna sådant som stulits under kriget. Men det är en helt unik händelse i mänsklighetens historia. Det normala är att erövrare stjäl. Den som vill ha tillbaka sitt måste slåss för det.

Godhetsmaximens paradigm befinner sig sedan länge i krig med en våldsideologi som bara rättfärdigar det egna våldet. Men västvärldens sömngångare i godhetens dimmor har inte förstått det, inte noterat vad som pågått i decennier och hänt mitt framför ögonen på dem. Hur skulle de? De går ju i sömnen av ”aldrig mer!”

Inte förrän skottsalvorna spräcker rutorna i det egna köket och sovrummen, när granaternas öronbedövande smällar i den egna trappuppgången väcker dem ur dvalan. Då inser de att något hänt. Men ännu är det långt kvar till att inse vad som faktiskt hänt och varför. Att det är våra egna förtroendevalda som försatt oss i denna situation, bett oss ”öppna våra hjärtan”. Än svårare att förstå vad som nu måste ske om väst vill behålla sin fria livsstil. Behålla livhanken.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

15 svar på Godhetsmaxim i spillror

  1. Göran skriver:

    Hur kan det bli så här? Här kommer en förklaring, som passar in på alla vänsterblivna och i stort alla politiker, fackföreningsfolk och större delen av väljarkåren om jag ska vara elak eller cynisk.

    Dunning–Kruger-effekten är en kognitiv bias som innebär att den som är inkompetent också är oförmögen att förstå att denne är inkompetent. Detta får till följd att inkompetenta överskattar sin kompetens i högre grad än kompetenta. Samtidigt tenderar personer med hög kompetens att underskatta sin relativt höga kompetens gentemot andra, vilket leder till antagandet att det som är lätt för den kompetente också är lätt för andra.

    Om jag tillämpar ovan på klimatbluffen så kommer de kompetenta aldrig förstå att de känslomässiga klimatalarmisterna aldrig ens kan mötas halvvägs i klimatfrågan.

    Dunning-Kruger-effekten kan förklara hur Svenska Kyrkan beter sig som den gör. De inkompetenta prästerna kommer aldrig att förstå hur det kommer sig att kristendomen och islam inte kan mötas halvvägs.

    Effekten går utmärkt att tillämpas på invandringspolitiken. Inte ens SD kan förstå att islamisterna inte vill bli integrerade. Ja, SD tillhör skaran inkompetenta och större delen av deras väljare också.

    Alla som talar om integrering förstår inte att det är demografin det handlar om, vilket avslöjar att de är inkompetenta.

    Sedan kan vi hoppa till kriminaliteten och våldet i Sverige. Där kan vi alla se att regeringen uppvisar en närmast obeskrivbar inkompetens. Och, Fredrik Reinfeldt går i en intervju ut och säger att blommor, värmetält och dans kommer att öka tryggheten och minska på våldet. Inkompetensen är att han inte förstå att det är det offentliga rummet som våldsverkarna tar över och driver bort svenskar från och att hans förslag bara skulle öka det.

    Sist, vill jag bara säg att jag såg ett twitterinlägg där författaren påstod att alla problem i Sverige berodde på privatisering. Det får mig alltid att tänka på att våra husdjur faktiskt har den bästa vården i Sverige och den är i stort 100 % privat. Låt oss hoppas att de inkompetenta inte blandar sig i veterinärvården.

    • Samuel af Ugglas skriver:

      Inte bara det Göran, att husdjuren sköts privat.
      Undrar hur många som funderar över att ”livsmedelsransoneringen” redan börjat och pågått länge.
      Vad går produktionsbegränsningarna i basproduktionen i lantbruket och skogen ut på?
      När en liten tjänsteman på länsstyrelsen naglar en nyckelbiotop i din skog eller miljökontrollant dömer ett kök till total ombyggnad så blir det per automatik ingrepp i produktionen och begränsning av tillförseln till marknaden. Sätt in det i lite större perspektiv och tystnaden breder ut sig. Nattsvart!
      Det är aktuellt med nya fiskekvoter som verklighetsfrånvarande tjänstemän i Bryssel i fyllan och villan druckit ihop sig om. Resultatet är ju ett ingrepp i produktionen av fisk men det är mustyst om att säl och skarv äter upp fisken framför ögonen på oss och ingen säger ett knäpp. De sinnesslöa journalisterna är förmodligen förbjudna att redovisa siffror på hur våra vatten blir tömda på fisk.

    • Åke Sundström skriver:

      Instämmer i det mesta, utom denna: Man kan inte dra alla klimatalarmister över en kam och kalla dem inkompetenta. Huvudproblemet, vill jag påstå, är inte de okunnigas okunnighet utan de kunniga vetenskapsmännens brott mot forskaretiken, deras kapitulation inför maktens frestande morötter. Jag har nämnt Kungl Vetenskapsakademien, KVA, som ett av de tydligaste exemplen.

      De halvhjärtade, de som framför kritik på vissa relativt ”ofarliga” punkter, men avstår från att berätta HELA sanningen, gör sina uppdragsgivare (skattebetalarna) en om möjligt ännu större otjänst än KVA och andra helt samvetslösa professorer. Många skeptiker, främst inom det s k Stockholmsinitiativet, hör hemma i denna kategori. De underkänner hotbilden, på goda grunder, men låtsas inte förstå innebörden av sin ståndpunkt: en dödsdom över Tage Erlanders sovjetinspirerade misstag, det svenska 12-reaktorsprogrammet.

      Om jag förstått dig rätt, hör du själv till de oförstående i detta avseende. För dina genmälen har uteblivit när jag tidigare skrivit om saken. Har du rent av själv gått vilse på grund av Dunning-Kruger-effekten? Dåligt påläst i denna speciella fråga, men fast i förvissningen om att känna sanningen?

  2. Jan Andersson skriver:

    Det finns för oss gammelsvenskar bara två huvudspår att följa inför den snabbt förändrade samhällsbilden:

    Att anpassa oss, huka oss inför våldet, svälja ner förtreten, acceptera att leva i ett fattigsamhälle och att våra barnbarnsbarn kommer att vara muslimer i ett samhälle som helt domineras av mullor och imamer med koranen och sharialagen som högsta och enda rättesnöre.

    Eller att protestera med kraft och kunskap, vara beredd på strid och ständiga konflikter och att handgripligen lösa kulturkrockar när ingen annat hjälper, att tro på att vår kultur är värdefull att bevara och med stor respekt för våra förfäder som tillkämpade sig den genom att offra liv och lem för det allt övergripande målet att deras barnbarnsbarn skulle få leva ett drägligare och rimligare liv än de själva hade möjlighet till (alltså vi som lever nu och hittills har förvaltat vårt arvegods bättre än i de allra flesta andra länder).

    Jag kommer aldrig att kunna anpassa mig. Jag vill sopa rent från alla som är motståndare till kampen att ställa tillbaka Sverige på världskartan, och skicka hem alla muslimer till deras egna länder (för deras eget välbefinnande) och strida för att konservatism som samhällets grundprincip skall gälla igen till vi kan andas ut igen och se sin mormorsmors porträtt i ögonen och tänka:

    – Jag skulle aldrig ha klarat att leva som du, men jag har gjort det jag kan och behöver inte skämmas.

    • Göran skriver:

      Det är bara att hålla med. Jag kommer inte att anpassa mig.

    • Åke Sundström skriver:

      En bra text om den enda försvarbara hållningen. Den som säkert en majoritet av väljarna instämmer i, men som man saknar praktiskt möjlighet att stödja, utöver att rösta på det enda oppositionspartiet i riksdagen, SD. Utbrytargruppen AfS och de libertarianska småpartierna har också frihetliga agendor, men små möjligheter att på egen hand spräcka spärren och de har tyvärr avstått från möjligheten att påverka skeendet genom att samarbeta i valkarteller. Allt är inte fiendens fel!

  3. Thomas Gunnarson skriver:

    Någon hade en förklaring, en ”utlänning” givetvis, som gick ut på att svenskar ser på främlingar med intresse och tillit, tills främlingen visat sig vara en idiot. Då vänder man på attityden och sedan är det förgjort… Det är den process som det svenska samhället nu går igenom. Vi har mött främlingen med intresse och nyfikenhet och testat främlingen. Tyvärr har inte politiken insett den ”svenska kulturen” men troligen har processen som pågår varit ofrånkomlig. Att S med sin tidigare tanke om ”arbetskraftsimmigration” numera tvingats frångå det, via Folkpartiets agerande under 90-talet och givetvis Reinfeldts agerande, så är nu processen inne i det som avgör synen på främlingen.. främlingen är en skum typ! En minst sagt tråkig samhällsutveckling, men som det svenska samhället måste gå igenom då vår nordiska kultur sedan Gustav Wasas tid blivit så märkligt o-europeisk… Resultatet blir givetvis något som påminner om tidigare reaktioner i historien…

    • Mats Jangdal skriver:

      Vad som hände vid Marathon 490 fKr., Poitiers (Tours) 732, Granada 1492 och i viss mån vid Trastfältet 1389, verkar inte vara uppfordrande för dagens Europeiska politiker.

      • Åke Sundström skriver:

        Men dagens politiskt styrda utbildningsväsen förmedlar väl inga djupare insikter om vari det uppfodrande skulle ligga? Äldre politiker kan förvisso klandras, men de yngres förvillelser har helt avsiktligt skapats av det senaste halvseklets vänsterpolitik, mer eller mindre Marx-inspirerat.

        • Mats Jangdal skriver:

          Åja, det är först nu som de ledande politkerna i EU i vissa fall är ”ungdomar” födda på 60-talet.
          Nog har de äldre gått i skolan och hört om detta.

          • Thomas Gunnarson skriver:

            man kan notera vad som hände inom jordbrukspolitiken när Helmut Kohl och andra politiker som personligen var med under kriget, försvann ur politiken… Kohl tyckte inte att ett överskott inom jordbruket var något ”otrevligt” problem, utan tvärtom.. Han var märkt av sina år som tysk ungdom som drog runt på åkrarna och letade spillsäd för att ha något att äta. Hans favoritgodis var rent smör… Så nog gjorde LHS en stor effekt i politiken..

            • Jan Andersson skriver:

              Tänkvärt, även i Sverige. Första världskriget var ingen munter tid någonstans. Sedan kom det fladdriga tjugotalet och dystra trettiotalet. Harry Martinson skriver om ”mellankrigstiden” redan då, han och andra trodde sig veta att det skulle braka loss igen.

              Många vanliga svenskar som var unga då kunde aldrig helt släppa tanken på sin missade utbildning och brända chanser.

              Jag kan rekommendera läsning av (de svenska) modernisterna igen; stor litteratur även utan historieperspektivet, åtminstone jämfört med den erbarmliga smörja som nu erbjuds.

          • Åke Sundström skriver:

            En misstolkning? För det var väl just det jag skrev, att de äldre kan klandras i hög grad än de yngre?

            • Mats Jangdal skriver:

              Ah, du tänker så! Då är jag med, såklart.

            • Jan Andersson skriver:

              Det vanligast svaret när man försöker göra sin stämma hörd i ett yngre sällskap:

              ”Det där har vi hört förut!”

Kommentarer är stängda.