Jag säljer inte!

Lite lättsam fredagsläsning, kommer inte på något bättre idag. Mitt i all bedrövelsen om tillståndet i den svenska nationen.

Det finns en gammal finsk historia som jag gillat i många år. Den berättar något om det finska kynnet, något som övriga världen kunde lära sig av. Här kommer historien och mina reflektioner kring den.
Pekka och Seppo satt i bastun och pokulerade, något smuttade de på varsin öl.

– Nå, säger Pekka, nu har jag betalat sista på lånet till pörtet, inte skyldig någon en penni! (jag sa ju att det var en gammal historia)

– Så du känner dig rik nu då? frågar Seppo.

– Jo, det kan man säga, svarar Pekka.

– Hördu, jag är nog rikare än så. Faktiskt kan man säga att jag är Finlands rikaste man, ja världens. Jag kan köpa vad jag vill, hela världen om så vore, meddelar Seppo.

– Jag säljer inte! kommer det lakoniska svaret från Pekka.

Av detta kan vi lära inte bara att egen härd är guld värd, utan även att den gamla svenska maximen att den som är satt i skuld är inte fri. Den är för övrigt mycket äldre än Göran Perssons upphaussade citat. Men svenska journalister verkar vara ganska okunniga om klassisk svensk visdom.

Vi kan också lära att pengar bara är en symbol, är de inte knutna till något reellt värde, är det inte säkert att de har något värde alls. Här skulle man kunna nämna fenomen som gjort svenskar prisgivna åt politiska beslut och snedvridna marknadsmekanismer man inte själv kan påverka. Som hyresregleringen och hela raddan av olika subventioner som kommit och gått.

Men varför våra folkvalda ska sälja bort Sverige, eller ge bort det och låta folket betala för att bli av med det, det begriper jag inte. Mitt hjärta är väl inte tillräckligt öppet, trots det öppna sår politikernas stick orsakat.

This entry was posted in Frihet and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

4 Responses to Jag säljer inte!

  1. Jan Andersson says:

    Mer diverseunderhållning:

    Jag jobbade en tid för länge sedan med kvalitetsstyrning i företag. Ett sätt för personalen att visualisera en problemsituation vara dra ett rakt streck över ett papper och kalla det för dagsläget eller status quo, och som inte kommer att förändras av sig självt om ingen gör något.

    Sedan fick alla säga sin mening om vilka kostnader, tidsförluster, praktiska nackdelar eller följdproblem som fanns och visualisera dem med en nedåtpil utgående från strecket; lång om det var stort problem, kortare om inte alla var överens.

    Slutligen diskuterades vilka fördelar som redan fanns, visualiserade genom olika långa uppåtpilar.

    Nu kunde alla (inklusive VD) se att något måste göras om summan av nedåtpilarna var längre än summan av uppåtpilarna.

    Gruppen fick oftast i uppgift att reda ut vad som kunde göras eller åstadkommas för att neutralisera nedhänget med olika åtgärder, av vilka många blev lyckade och positivt mottagna av alla, inte minst företagets kunder.

    Jag brukar grunna på hur ett sådant här enkelt diagram skulle se ut om svenskarna fick bedöma dagens politiska situation. Fortfarande övervikt för välfärden, eller?

  2. Thomas Gunnarson says:

    Det man inte kan bära med sig – äger man inte. Det man inte har inom skotthåll – kan man inte kontrollera. Så enkelt är det…

  3. Hoppas inte portalen exploderar. Här är min favorit.

    I väntan på kalkonen

    Det är förunderligt, när man tänker på det, hur Thanksgiving-helgen görs möjlig tack vare en mängd olika människor, av vilka ett stort antal är totala främlingar?

    För att kalkonen ska hamna på middagsbordet krävs det engagemang av tusentals människor.
    Bönderna, naturligtvis, som föder upp fåglarna, men också de som säljer fodret – de som levererar det till gården, för att inte nämna arkitekten som designade byggnaden – arbetarna som byggde den.
    Fågeln måste slaktas, plockas, inspekteras och transporteras och lastas och lossas, förpackas, vägas och prissättas och läggas i frysdiskar. Folket som gör allt detta har i sin tur en uppsjö av människor bakom sig som utför andra uppgifter – från att raffinera bensin till tillverkning av lastbilarna, till tillverkningen av plasten som köttet förpackas i.

    Alla dessa aktiviteter, utförda av oräkneliga främmande män och kvinnor, har pågått under många månader så att jag och tusentals andra kunde köpa en kalkon till denna helg.
    Nivån på samordning som krävs för detta är häpnadsväckande. Men vad är ännu mer imponerande är att ingen samordnade det.

    Ingen “Kalkon-tsar” har konstruerat en plan och utfärdat order. Ingen tvingade folk att samarbeta så att vi nu har en kalkon i ugnen. Men ändå samarbetade de. När jag kom till Publix var kalkonen där. Allt jag behövde göra var att köpa den. Om inte det är ett mirakel, vet jag inte vad vi kan kalla det.

    Adam Smith kallade det “den osynliga handen” – den mystiska kraft som gör att otaliga människor – som arbetar för egen vinning – främjar ändamål som gynnar många.

    Av det som verkar som kaos, orsakat av miljontals okoordinerade privata transaktioner, uppstår spontan ordning på marknaden. Fria människor agerar fritt och det resulterar i en mängd varor och tjänster – mer än det mänskliga sinnet kan förstå.

    Ingen diktator, ingen byråkrati, ingen superdator planerar det i förväg. Ju mer en ekonomi planeras, desto mer drabbas den av brist, störningar och misslyckande.
    Upplagd av Berit kl. torsdag, november 23, 2017

    • Perfekt illustration om marknadsekonomins mirakler: att lösa problem utan hjälp av några andra problemlösare än otaliga osynliga händer. Och en bevisligen sann slutsats: ju mer en ekonomi planeras, desto sämre fungerar den. Ingen enda byråkrat tillåts sabotera det effektiva systemet.

      Men det finns förstås undantag, verksamheter som bäst sköts i kollektiv regi: elnät, vägnät. flygplatser mm. Så när förmenta marknadsvänner (läs: moderater) medverkat till att omvandla det lokala elnätet i Stockholm till ett privat monopol har man ingenting förstått om den icke-socialistiska ideologi man påstår sig företräda. Skamligt är bara förnamnet.

Leave a Reply