Narrativet om individualismen

På svenska ledarsidor har under det gångna året spridits narrativet om att svenskarna är ett av världens mest individualistiska folk. Det har förvånat mig flera gånger, för jag ser svenskarna som mer kollektivistiska än de flesta andra folk.


Jag erkänner villigt och glatt jag måste räknas som individualist. Ändå har jag fungerat bra i flera lagsporter och på arbetsplatser. Jag ser det som att jag inser vad som krävs av individen för att laget ska lyckas. Man ser ofta ganska tydligt när man står i mål. Ser man bara nacken på medspelarna, går det bra. Ser man bara ansikten, på både medspelare och motståndare, får målvakten det svettigt. Jag har stått i mål i samtliga sporter jag känner till, men jag har även varit utespelare. Så det är ingen ensidig erfarenhet.


Nåväl, individualismen. Det räcker väl att nämna jantelagen för att påminna de flesta svenskar om vad som är typisk svensk och dålig kollektivism. Från individualistiska horisont är det kollektivismen som avhåller svenskarna från att lämna SVT/SR, LO, S, M, C, MP och L, trots att man är in i märgen less på dem. För det har man en mängd rationaliseringar av anpasslighet. ”Man vet vad man har, men inte vad man får.” ”Man saknar inte kon förrän båset är tomt.”


När svenskarna till slut lämnar dessa kollektivister, går man istället till det kollektivistiska SD och några få till kvinnokollektivets Fi. Att lämna kollektivet för att söka individuell upprättelse och frihet är det få som orkar.


Därför har jag kommit till slutsatsen att narrativet om svensk individualism som något extremt och fult, är planterat. Det är gjort med avsikt av någon som när de vänder på resonemanget erbjuder eller vill tvinga fram mer kollektivism. Någon som vill erbjuda en trygg hamn, något bekant i den allmänna röran, en ordning som återställer det lugn det kollektivistiska sovande folket saknar. Någon med ambitioner om makt över ett lättlett folk.


I dagsläget kan jag bara se tre sådana kollektivistiska organisationer. Det är socialdemokraterna, sverigedemokraterna och islam. Av dessa är det tveksamt om SD är den spridning som gör det möjligt för dem att från en central position sprida narrativet om extrem individualism. Men de andra två har det definitivt och i synnerhet om de samverkar om det. Det sistnämnda kan man få intrycket att det redan är ett etablerat samarbete om man läser vad Johan Westerholm skrivit om hela hösten på hans sajt ledarsidorna.se.


När ni känner rycket i grimskaftet och alla svenskar förutsätts följa en central order till ett kollektivistiskt samhälle, kom då ihåg var ni hörde först. Dessutom har ni väl hunnit bygga upp motståndskraft, hoppas jag!


Historieprofessor Lars Trägård har skrivit en intressant men lite förvirrad krönika om detta i Kvartal. Bland annat verkar det som att han tar på sig att det var han som myntade uttrycket statsindividualism. Men han ger ingen förklaring till vad han menar med vare sig statsindividualism eller att Sverige är ett individualistiskt samhälle. I sista stycket skriver han:


Från vänster har man splittrat via prioriteringen av mångkultur och identitetspolitik, från höger har man offrat det gemensamma genom sin preferens för valfrihet och marknad. Båda har bidragit till att såväl berättelsen om Sverige som bygger på ett gemensamt vi, som vår gemensamma, institutionella infrastruktur har slagits sönder.

Han gör stor affär av det han kallar svenska folkets tillit till staten. Där måste han nog uppdatera sig. Svenskarnas tillit till staten fick sig en allvarlig knäck under Palmes tid och tilliten har kontinuerligt sjunkit under Carlsson, Bildt, Persson, Reinfeldt och Löfvens tid.


Inte verkar det där som om han ens själv kan se någon historisk individualistisk svenskhet. Är Trägård en av de härolder som bereder vägen för ett ännu hårdare statligt kollektivt grepp om individerna i Sverige? Dick Erixon har i Samtiden också läst Trägård och drar andra slutsatser än jag av texten.

Det här inlägget postades i Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

21 svar på Narrativet om individualismen

  1. Dolf (a.k.a. Anders Ericsson) skriver:

    Svenskarna är individualister på samma sätt som gasen Helium. Den består av en stor mängd individuella atomer, alla är lika dana men frikopplade från varandra.
    Andra nationer är mer kollektiva och kan liknas vid proteiner, de grupperar sig i familjer, klaner, släkter och andra grupperingar, som har en kollektiv identitet trots att de är sammansatta av en stor mängd olika atomer.

  2. Niklas skriver:

    Angående den s.k. jantelagen, så är ju Jante vare sig svensk eller en person http://www.faktoider.nu/jante.html

    Fenomenet jantelag finns nog på många ställen…

  3. Göran skriver:

    Jag tror inte man ska blanda ihop individualism med egennytta och kollektivism med det bästa för kollektivet.

    Hur betraktar individer sig själva vad gäller individens ansvar? Svensken anser att hon eller han är ansvarig för sitt eget beteende medan muslimer anser att individens beteende är påverka av andra som får bära ansvaret. Så i detta fall är svensken väldigt individualistisk.

    Min definition av den svenska solidariteten är, att solidaritet uppstår när era individualistiska intressen sammanfaller med mina individualistiska intressen. Det handlar inte specifikt om att ta tillvara ett kollektivs intressen utan bara om olika individers intressens gemensamma nämnare. Vi är solidariska för att främja oss själva med hjälp av andra.

    Individer som t.ex. åsidosätter sin egen säkerhet för andra är ytterst ovanligt i Sverige. Blanda inte ihop det med individer som arbetar i någon välgörenhetsorganisation, för de gör det för att i första hand tillfredsställa sig själva.

    Individualism gjorde Sverige framgångsrikt under första delen av 1900-talet. Jag tror vi har förstått ganska tidigt att en individuellt frihet skapar framgång och välstånd. Sedan har socialdemokraterna krossat det totalt med början hos Tage Erlander och katastrofalt utvecklats i och med Olof Palme.

    Jag tror svenskar fortfarande är individualister men att individen brottas med det politisk korrekta att all ska vara en del av något kollektivistiskt. Ta bara det korkade påståendet om ett samhällskontrakt. I stor alla talar om det, utan att ens reflektera över att lagen säger att avtal bara kan ingås frivilligt.

  4. Samuel af Ugglas skriver:

    Varför lägga så många smått filosofiska synpunkter på tillståndet i riket?
    Vi är förpestade med/av socialistiska tjuvar och bedragare,
    De respekterar varken den enskildes LIV eller EGENDOM!
    Det är på förslag av ”läkarstudenter” att i samband med födseln blir vi automatiskt obligatoriska organ donatorer!!! Ingen väg utan om.
    Är det det man kallar respekten för LIVET?

  5. Mats Jangdal skriver:

    Deja-vu-känsla där. Jag skriver att svenskarna inte alls är individualistiska, utan kollektivistiska. Då svarar tre av fyra läsare med att samfält hävda, jo vi är individualister!
    Kanske skulle jag lagt till något om konformism för att göra det tydligt. Är Sverige ett land av konforma individualister? Hur skiljer sig i så fall det från kollektivism?

    Ingen noterade min farhåga att narrativet om individualism måhända döljer en agenda att skapa mer kollektivism, mer konformism.

    • Samuel af Ugglas skriver:

      Min granne som tycker att jag har det alldeles för bra på alla vis, kan be Dig (hypotetiskt) att med hjälp av en “RÖSTSEDEL” plundra mig på mitt liv och mina tillgångar.
      Vilken kategori tillhör respektive?

      • Mats Jangdal skriver:

        Självklart är din granne som mobiliserar en armé av likatyckande en kollektivist.
        Tror ingen skulle komma på tanken att kalla dig något annat än individualist.

  6. Jan Andersson skriver:

    De som kontinuerligt underpresterar genom att aldrig presentera en framtidsplan och be om stöd för att genomföra den, utan springer runt för att försöka tillfredsställa olika väljargrupper litet här och där med klent resultat kan man inte ha någon respekt för. Varför avkrävs inte en ny statsministär en vitbok om vad de vill och kommer att sträva mot?

    Jag vet svaret eftersom jag ställt den till en lokal sossepamp: “Det går inte, för förhållandena ändras hela tiden”. Gonatt.

    • Göran skriver:

      Personligen tycker jag varje parti ska deklarera vilka beslut de vill ta under en mandatperiod och sedan får de inte ta några andra beslut.

      Det naiva är kanske att jag tror att politikerna har något intresse om Sveriges väl och må. De bevisar gång på gång att de inte har det.

      • Dejan skriver:

        Är inte förtroende/representativa poster inom statsförvaltningen just tänkta att vara just “förvaltning” och inte kreativ lekstuga för arbetsodugliga lågbegåvade “sellouts” sk. politiker vars kreativitet alltid drabbar majoriteten som genom sin ignorans och enfald låtit det ske.

        För intresserade av fenomenet “staten” så finns en intressant källa som väcker tankar, obelisken från Xantos som är 2600 år gammal, texten som är huggen i sten sägs vara svårtolkad på ett mystiskt språk, anledningen till att innehållet i den “mystiska” texten som fö. inte är mystisk för dom som kan den är att om innehållet blev känt så skulle dagens sk. demonkratiska och politiska system falla som det hypnotiska korthus det är, där står nämligen snyggt och prydligt hur man bygger en “stat” från skratch, till nytta för ALLA deltagare, rättigheteter och skyldigheter, bla. vilka EGENSKAPER en ledare ska besitta osv, förhållningsregler mao. på en rad viktiga punkter, själv har jag förmånen att kunna ta del av denna text men med lite detektivarbete kanske det finns att finna en engelsk översättning, våra förfäder för 2600 år sen var bevisligen klokare på den tiden, kanske vi kan med hjälp av denna och andra gamla oförfalskade texter vakna upp ur denna dagens intellektuella koma majoriteten befinner sig i.

        Som kuriosa kan man ta reda på vad staden Xantos och den intilliggande floden hette innan området Lykien “helleniserades”= “förgrekades” de sk. gamla grekerna var plagiarister precis som ett annat gäng som än idag gör samma sak, och fula näsor har dom också.

  7. Göran skriver:

    “Ingen noterade min farhåga att narrativet om individualism måhända döljer en agenda att skapa mer kollektivism, mer konformism.”

    Jo, den farhågan har jag. Det är en uttalad ideologi från vänsterns håll. Det står på Fria Tider idag att svaga män röstar vänster. Jordan B. Person säger att avundsjuka får folk att bli vänster och det är enda anledningen jag själv kan finna.

    Jämför företagsledare och ledare i fackliga organisationer. Företagsledarna blir företagsledare på tävling medan fackliga ledare blir ledare för att ingen annan vill bli det. Se bara på Stefan Lövfen. Han blev statsminister för att ingen annan ville bli det.

    Igår lyssnade jag på en pod med en amerikansk företagsledare. Han fick en fråga från en person som ville bli företagare med trodde att han var för svag för det för han ville vara omtyckt. Företagsledaren svarade att företagande inte handlade om att vara omtyckt eller populär utan om att bli respekterad. Lite som en fotbollsspelare. Den ena laget älskar målgöraren medan det andra laget hatar målgöraren men respekterar skickligheten.

    Det finns någon form av feghet i det svenska samhället. När Leif Östling blir intervjuad av SwebbTV och får kritik för det, då ber han om ursäkt i stället för att be kritikerna dra åt skogen och därmed vinna hundratusentals gillande bland svenska folket. Är det så viktigt att bli bjuden på Nobelmiddagen?

  8. Dan Ahlmark skriver:

    Om man till exempel utgår från kriterier, som jag diskuterade i en tidigare artikel: ”https://www.frihetsportalen.se/2019/06/vad-betyder-egentligen-individualism”, så finns klara svagheter i tesen, att svenskar är utpräglat individualistiska. Om de vore det, skulle de inte accepterat den svenska statsvälfärdsstaten i den utsträckning de gjort. Och de skulle inte vara så skrämda att offentligt redovisa sin mening i olika sammanhang.

    Däremot visar många fortfarande en ”gammalmodig” känsla av eget ansvar i vissa frågor, och så många gillar att dra sig undan skocken och tillsammans med familjen vistas på landsstället eller dylikt utan att störas av andra. Man behöver inte alls andra för att trivas med tillvaron. Men samtidigt då tittar man på mängder av dumma media program, som på inget vis kan tillfredsställa verkliga individualister utan bygger på dagens enfaldiga politiska korrekthet. Så den andliga individualismen är rätt begränsad.

    Att påstå att svenskar tillhör ett av världens mest individualistiska folk tycker jag är löjeväckande. Samtidigt finns så mycket i vår kultur – trots allt – som är lovande och främjar individualism, så förhoppningsvis finns potential att väcka människor om man nu har det rätta budskapet. Eftersom
    det ideala samhället bygger på individualism som bärande princip måste vi finna eller utforma det.

    • Mats Jangdal skriver:

      Ja, Dan, tror vi är inne på samma sorts individualism i Sverige. Den där svensken drar sig undan staten, så som beskrivits av prästen Kruse och som jag flera gånger återkommit till här på Frihetsportalen.
      Min morfar, så sosse han var, reciterade ofta Kruses dikt och menade att det var svenskens sanna kynne.
      https://www.frihetsportalen.se/2019/02/kultur/comment-page-1/

      • Jan Andersson skriver:

        Man kan inte jämföra Per Albins socialdemokrati med dagens. Då fanns mycket av sunt förnuft i den praktiska politiken som även företagarna accepterade och respekterade. Nu finns ingenting alls kvar som man kan bygga ett samhälle på igen.

        • Mats Jangdal skriver:

          Per-Albin&CO var bättre på att dölja sina avsikter. Tänk på att han hade två familjer.

  9. Thomas Gunnarson skriver:

    En fråga som uppstod vid ett tillfälle: Vad är svensk kultur?
    Jag funderade litet och kom fram till att det är en Militär kultur.
    ”Ordning och reda, pengar på freda….”
    En kultur i vikingatidens anda, och stormaktstidens…
    För allmogen gällde en straffpredikan på söndagen och att försörja byns indelte soldat…(Kyrkans roll var ju att hålla ordning på soldatmaterialet).
    Att fixa det dagliga brödet var det individen hade att sörja för…
    När staten successivt insåg att modernismen gav individen frihet över sitt liv (emigrationen) så överfördes dessa nymodigheter som ”demokrati”, social trygghet, pensioner och annat sparande till staten, enligt det mönster som den Militära kulturen alltid hanterat samhälleliga funktioner…

    • Mats Jangdal skriver:

      Ja, båtlagen lär ha varit “Sveriges” första organisatoriska gemensamma enhet. Ur båtlagen uppstod vikingatiden.

  10. Dan Ahlmark skriver:

    Det Du skriver tror jag är en delförklaring och passar också väl in på svenskens stora följsamhet till överhetens påbud. Den militära disciplinen överfördes till civilt beteende, och kom där att vara en ej obetydlig komponent. Andra förklaringar till svenskars nuvarande beteende finns i följande artikel: http://katerinamagasin.se/vem-ar-egentligen-svensken/
    och vilka också är skäl till svenskens underkastelse inför olika kollektivistiska påbud.

    • Mats Jangdal skriver:

      Bra beskrivet. Verkar som vi delar många erfatenheter av hur svenskarna är.

    • Göran skriver:

      Det sägs att svenskar som ryska krigsfångar byggde upp den ryska byråkratin.

Kommentarer inaktiverade.