Naturen andas hela tiden

Alla som har läst något alls om naturen på grundskola, gymnasium eller högskola, har fått veta att naturen andas. Där finns uppbyggare och nedbrytare. Uppbyggarna är i huvudsak växterna som via fotosyntesen; solljus, vatten och koldioxid skapar sockerarter. När växter vissnar och bryts ned i naturen släpper de åter ifrån sig den insamlade koldioxiden. Detta är oundvikligt.


Om växterna äts upp av växtätare delas processen i två delar. En som som bryter ned växterna och en annan som med delar det nedbrutna bygger upp växtätaren. Det som djuret inte tillgodogör sig bryts ned och lämnar djuret bakvägen. När man lär sig mer om växtätande husdjur får man veta att man i princip inte matar djuret med gräs. Man matar, i princip, släktingar i djurets mage till de nedbrytare som finns i naturen och bryter ned växterna där.


I samtliga fall blir resultatet detsamma. Varje solbestrålad kvadratmeter jord producerar växtmaterial utifrån sina lokala förutsättningar. För varje solbestrålad kvadratmeter mark blir i slutänden koldioxidupptag och koldioxidavgång ett nollsummespel. Viss naturlig variation förekommer, inlagring under mer än ett år och senare nedbrytning.


Det är utomordentligt lönlöst att oroa sig för naturens andning.

Det här inlägget postades i Klimatbluffen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 svar på Naturen andas hela tiden

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    “När man lär sig mer om växtätande husdjur får man veta att man i princip inte matar djuret med gräs. Man matar, i princip, släktingar i djurets mage till de nedbrytare som finns i naturen och bryter ned växterna där”.
    Oj, det var svårt!!!???
    Gott Nytt 2020!

    • Mats Jangdal skriver:

      Jag kanske skulle ha fortsatt med att säga att det är de nedbrytningsprodukter dessa grovfodernedbrytare i kons mage producerar, som är näring till kon.
      Men det är också en förenkling. Dock är det ett steg närmare sanningen än att kon lever av gräs.
      God fortsättning!

    • Anders Rydén skriver:

      Idisslare äter egentligen inte gräs, de äter de bakterier som i sin tur äter kolhydraterna från gräs.
      Tittar man på makronutrienterna som en ko tar ut ur sina magar är ungefär 65 energiprocent fett 30 protein och 5 kolhydrater.
      En ko har i praktiken en LCHF diet.

      Man kan också säga att en ko, eller annan valfri idisslare, är mer som en vandrande varmkompost.
      När man har insett att vi har att göra med ytterst effektiva “komposteringsmaskiner” har vi fått en ganska viktig lärdom.
      I varmare och torrare klimat har växterna svårt att förmultna och bli gödning för markvegetationen.
      Där spelar gäsätande djur en avgörande roll.
      De är, om naturen själv får bestämma, i praktiken vandrande gödselmaskiner.

      Men även i ett mer aktiskt klimat spelar djuren en avgörande roll.
      Nyckelordet är varm i ordet varmkompost.
      Under den kalla delen av året förmultnar väldigt lite i vårt klimat.
      Men med djurens hjälp fortgår den processen.

      Forskare har försökt utreda antalet djur i den aktiska tundran under pleistocene, siffrorna var otroliga.
      På hundra hektar, en kvadratkilometer med andra ord, uppskattar de att det fanns ungefär:
      En mammut
      Fem bison
      Åtta vildhästar
      Femton renar.

      Det var alltså en större djurtäthet än vad som finns i många afrikanska nationalparker i modern tid.
      Tänk också på att dessa uppskattningar gäller det antal djur som fanns i direkt närhet av dåtidens glaciärer.

      https://newatlas.com/pleistocene-park-mammoth-ecosystem/54257/

      En viktig slutsats är förstås att våra kära militanta veganer har fått det mesta om bakfoten.
      Vad vi behöver är fler djur som äter gräs.
      Rött kött och mjölk, från djur som har betat gräs, är nog det miljösmataste och det hälsosammaste vi kan äta.

      • Mats Jangdal skriver:

        Tack! Jämförelsen med vandrande varmkompost är mycket träffande.
        Den amerikanska Prärien var mycket bördig med sina miljontals bison när européerna kom dit. Femtio år efter buffelns utrotning blåste näringen bort i vad som kallas för dustbowl. Lite förenklat.

        • Anders Rydén skriver:

          Tack,
          Då ska man komma ihåg att den tidens prärie med ungefär 80 miljoner bisonoxar var bara en spilla mot den som fanns innan Clovisfolket utrotade de mesta av djuren som fanns där innan.

          Vad Joel Salatin och andra som håller på med regenerativt jordbruk gör kan kanske i stort sett liknas vid att återställa den ursprungliga ordningen.
          Kan man kalla det för en Anthropocene stäpp?

  2. Stefan Eriksson skriver:

    Jag byggde upp med lite (ok. lite mer än lite) energi ur växtriket tillsammans med en kompis igår.
    (Amatörernas afton, ni vet.)
    C2H5OH är en alldeles utmärkt produkt att bygga upp med, energirik, och “inga ben i”, nästan lika bra som semla faktiskt.
    Idag har jag ägnat mig åt att “bryta ned” denna sockerart, med all dess vånda och vätskebehov som ganska automatiskt infinner sig vid denna process.

    Så trösterikt då, att veta att det hela ingår i ett kretslopp, och att man inte skall bekymra sig för eventuellt extra emission av CO2, som ju bara gör att skogen (dit jag skall imorgon) växer bättre.

    Gott nytt år då, vi får hoppas att de mest bekymrade CO2-jägarna inser vad de håller på att ödsla sin energi på.

Kommentarer inaktiverade.