IPCC förutsätter att naturen har en (eller flera) tippingpoints för klimatet, eller om det är för den globala medeltemperaturen. Någon sådan är inte påvisad, men det fortsätter sin propaganda och de fortsätter sponsra ”forskning” som jobbar på den premissen. Göste Pettersson visade i sin bok Falskt Alarm att tippingpoints är ovanliga i naturen. Men det är vanligt kompenserande mekanismer som återför ”peakar” till vanligare värden.
Det rimligare antagandet är att det finns en termostat, alltså en mekanism som utjämnar eller oskadliggör extremer så att klimat och temperatur håller sig inom gränserna för sin naturliga variation. Det ger olika årsmån, men ingen tippingpoint. För hur skulle man annars förklara att det kan uppmätas en mängd olika extremvärden både här och där, på det ena och det andra, utan att själva klimatet förändras nämnvärt?
Willis Eschenbach löste väl detta redan för 11 år sedan med sin modell om avdunstningen över land i tropikerna och värmens konvektion i Hadleycellerna ut från ekvatorn, mot polerna. Viss kritik riktades mot landmassan vid ekvatorn är ganska liten.
Nu finns det även forskning av Marat F. Khairoutdinov och Kerry A. Emanuel, som visar att de åskoväder som bildas över hav i tropikerna är ännu effektivare som termostat än vad bara avdunstningen gör.
Det är de så kallade Raleigh-Bénard cellerna som är mycket mindre och opererar inom hadleycellen
Här blir det mer detaljerat att vissa BR-celler utvecklas mer, drar till sig eller klumpar ihop moln och åskformationerna. Ofta även till molnsträngar. Nedan två bilder på simuleringar av BR-cellernas molbildning, samt foto av en molnsträng över hav.
Att det är just över varma hav som denna effekt uppstår visas av några korrelationer med TAO-Triton bojarnas läge.
Det är nämligen endast inom dessa områden som ytvattentemperatur, molnbildning och åska sammanfaller till att bilda motsvarande termostatfunktion som Eschenbach påvisat över land. Inom samma temperaturband och samma område där bojarna finns uppstår de förutsättningar som ger orkaner, såväl som tropiska regnåskväder till havs. Det är här molnen når riktigt hög höjd och därför blir effektiva värmetransportörer ut mot rymden.
Det regn som här faller i stora mängder värmer inte jorden. Det regnet är före detta vattenånga som stigit till hög höjd och där avgett sin värme och därigenom kondenserat till droppar som avkylda faller ner.
Kul att du uppmärksammar Willis Eschenbach. Han är en god skribent , utöver hans andra kvalifikationer. En datorekvilibrist som bollar med indata på ett imponerande sätt.
Regelbunden skribent på WUWT (https://wattsupwiththat.com/)
Walter Jehne är min favorit.
https://youtu.be/iD2DXBERTeg
Föreläsningen är på knappt två timmar men väldigt lärorik.
Vattenångans avkylande effekt är med i föreläsningen för övrigt.
Det enda som irriterar mig är att han använder ordet global uppvärmning.
Men det verkar som det han menar med uppvärmning har helt andra orsaker än en ökad co2 halt i atmosfären.
Jag kan rekommendera tråden ”Min relativa osäkerhet” (2010) på TCS / klimatupplysningen där Jonas redogör för hur han ser på termostaten i kommentarerna, t ex # 263, 273, 275, 353, 372, 378