Dagens gästskribent är Dan Ahlmark
Man tar i dagens samhälle en del risker och möter ständigt motstånd, ifall man hävdar individualistiska principer. Men det är inget intellektuellt skäl för att avstå att hävda individens rätt. Varför är det då egentligen så viktigt för människor att säga nej och gå emot kollektivistiska förslag och avvisa åsikterna hos grupper med den ideologin ? Och varför är det attraktivt att vara individualist och klart hävda sådana åsikter trots allt motstånd? Vari ligger livsvärdet i det beteendet?
Individualism
Människans individuella rättigheter är en viktig bas för tänkandet om de egna värderingarna, men det finns många personer, som är motståndare till rättigheter vilka stödjer personlig frihet. Det gör det viktigt för alla att verkligen inse: varje individ avgör helt sina egna värderingar!Man får inte ge bort den rätten och låta dagens narrar – som Stefan Löfven – smutsa ner och forma ens själ. Den som kanske redan låtit gårdagens narrar göra det, får börja om från början. Individen har ansvaret – hela ansvaret!
Och det valet är livsavgörande, så man måste anstränga sig och lägga ner tid på detta. Där ny kunskap krävs, får man skaffa sig den. Det gäller att vara kritisk mot det man hör beträffande ideologi och politik: i skolor och annan utbildning, i media, från politiker och andra, eftersom allt är tillrättalagt för att påverka och indoktrinera den enskilde individen – och sanning betyder mycket lite för dem, som driver propagandan. De vill skapa människor som har den rätta tron– men deras tro är grundad på att individen inte har rätt att bestämma över sitt eget liv. Men det har man – fullt och helt!
Att finna sin väg
Personer, som är intresserade av libertarianism som modell för personligt beteende och politiska åsikter lägger självfallet ofta ner tid på att förstå olika ideologier. De politiska principerna är ett område, men de grundas på en mer övergripande syn på verkligheten, som är det verkliga fundamentet. Jag har i det avseendet skisserat ett sätt att skapa en mer systematisk personlig livssyn, där man inledningsvis successivt och metodiskt går igenom och fastslår vad man egentligen anser om världen, människans natur, dennes sätt att skapa kunskap och därigenom realisera sina unika egenskaper, i vilken förnuftet är den avgörande komponenten. Sedan kan man gå vidare.
Vems är förmågan?
Men man har redan då kommit till en helt avgörande skillnad i förhållande till dagens socialism – kulturmarxismen – som i mycket grundar sin verklighetsuppfattning på den postmodernistiska filosofin. Dess grundläggande kunskapsteori innebär, att människan inte har förmåga att skapa sig en säker uppfattning om verkligheten (1), vilket sedan har dramatiska konsekvenser för dess syn på hur samhället bör utformas. Man tror inte på förnuftet, logik och empirism, utan ersätter dem med subjektivism, extrem värderelativism och känslor. Libertarianen, som inser människans förmåga att verkligen skapa en objektiv syn på verkligheten, kommer till en helt annan uppfattning om lämpliga principer för samhällsbygget. Att människan ses som en varelse med förmåga att agera rationellt och logiskt utifrån sin kunskap har avgörande följder för samhällsbygget (2).
Fyra sfärer
Personligen ser jag då individens livssyn som bestående av fyra delar, där synen på världen (A) och särskilt på människans natur (B) bildar grunden för synen på samhället och dess uppbyggnad (C). Det sista blocket i livsynen avser just individens personliga beteende och därför utformningen av dennes moral. Det blocket kallar jag personens Egensyn (D). Denna kan analytiskt ses som bestående av främst sex komponenter, där individens värderingar och livsmål är två. Moral ses numera ofta, som något vilket bara gäller sexuella aspekter, men det är en missuppfattning av begreppet. Moralen avser vår egen tillämpning av etik och består därför av principerna och beslutsreglerna baserade på våra egna fundamentala värderingar, som bör vägleda oss avseende alla viktiga frågor i livet. Innebörden av de individuella rättigheter varje individ har påverkar naturligtvis mycket här.
Genom arbetet att formulera dessa olika delar och deras komponenter tvingas individen verkligen förstå grunderna och innebörden av många sammanhang, som är ideologiskt viktiga. Människor får ett intresse att börja formulera en sammanhängande syn på livet vid olika tidpunkter. Vissa påbörjar tänkandet redan i tolv-trettonårsåldern, medan andra dröjer ytterligare 3-4 år (eller mer) med det. Alla behöver någon form av modell för tänkandet, men den saknas, och individers syn på livet har troligen en oerhört varierande utformning och rationell grund. I skolan får man väsentlig och ofta objektiv kunskap för att kunna formulera en del av sin syn på världen och människans natur. Beträffande samhällssynen blir det i skolan nog ofta fråga om en påtvingad träning i en viss kollektivistisk ideologi, och en tvångsmässig indoktrinering sker gällande vissa värderingar i Egensynen. En tänkande ungdom kan dock förstå – kanske med föräldrarnas hjälp – vad myndigheterna och lärarna försöker göra och kan motverka det.
Ständig omprövning
Individens fortgående brottning under livet med problem avseende olika delar av livssynen gör självfallet denne mycket uppmärksam på frågeställningar, som gäller individualism och de förutsättningar och värderingar, som klart leder till den livsåskådningen. Samtidigt kommer man säkerligen att rätt väl förstå kollektivisternas åsikter, motivation och sätt att resonera. Säkert saknar otaliga människor motivationen att i grunden förstå människans förmåga och kapacitet: vilka krav som är rimliga att ställa på denne, och vilka krav individen bör ställa på utformningen av samhället för att kunna utvecklas maximalt. Men andra tar livet på större allvar och ger inte upp, innan de fastslagit sin syn på det ansvar, de plikter och rättigheter individen har.
Man kommer då att belönas med större insikter beträffande frågor, som förr eller senare blir viktiga för de flesta människor. Det kan dröja länge, men sedan en dag stannar man upp och en viss fråga blir viktigare än något annat i livet. Ett är spörsmålet: Vem är jag som människa – egentligen? En annan är frågeställningen: Vilken är meningen med livet? Det problemet kommer rätt tidigt i livet, besvaras då ofullständigt men återkommer senare; för vissa ofta och alltmera frekvent, ifall man inte kan ge ett gott svar.
Praktiskt handlande
Det tänkande, som bildar grunden för valet av en libertariansk syn på livet och samhället, medför idag ofta, att individen måste ta avstånd från många populära uppfattningar i samhället, och att man stannar för åsikter, som bara en mindre minoritet håller med om. Det kan till en i början synas tungt, och särskilt ungdomar vill ofta inte inta ståndpunkter, som skiljer sig från mängdens. Men om man bara följer sitt självständiga tänkande, vänjer man sig vid det. Det blir snart en vana att inte härma andras åsikter utan att istället bara försöka fastställa vad som ärrätt utifrån ens verkligen egna värderingar. När man så småningom kommit så långt att man säkert kan motivera de åsikterna och sedan etablerat och i praktiskt handlande verkligen realiserar sitt eget synsätt, får man uppleva något intressant.
Man kanske då utåt ofta befinner sig i strid med andras åsikter, men internt känner man sig bara harmonisk. Man har värderingar, som är i överenstämmelse med ens natur, och vilka är logiska och inte strider mot varandra. De stöttas av ens känslor (3), och verkligheten anger att värderingarna verkligen är korrekta. Om man dessutom är nöjd med sina valda levnadsmål och sina ansträngningar att nå dem, närmar man sig svaret på något, vilket få människor idag vill uttala sig om. Det gäller frågan: Har Du ett liv värt att dö för? Idag blir den frågan sällan aktuell i verkligheten, men ett uppriktigt svar är ändå högst intressant. För att kunna svara på det, måste man också ha gått igenom ett tänkande liknande det jag gett en outline för. Och jag tvivlar starkt på, att många kollektivister (av alla schatteringar) svarar ”ja” på den frågan. Men en seriös libertarian kan nog ofta besvara samtliga tre frågor ovan.
Tredje och sista delen publiceras på onsdag.
(1) https://www.frihetsportalen.se/2018/08/postmodernismen/
(2) https://nyadagbladet.se/kronikor/kulturmarxism-och-libertariansk-moral/
(3) Se teorin för Biocentrisk Psykologi kortfattat beskriven i: https://www.frihetsportalen.se/2019/06/dagens-syn-pa-kanslor-ar-forodande/
Dan Ahlmark är ekon lic
och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och
utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med
inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav förra året ut
boken ” VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.
Bra igen! När jag gick i folkskolan på femtiotalet sa ofta lärarna att ”man lär inte för skolan utan livet”. Det tolkade jag så att en dag skulle man stå ensam på egna ben och klara sig själv och då var det helt nödvändigt att ha lärt sig att räkna och skriva. Det var inte svårt att föreställa sig, det mesta i vuxenvärlden var fortfarande obegripligt när man gick i småskolan; en dagstidning eller vuxenbok likaså även om man kunde läsa.
Senare under värnpliktsutbildningen fick vi vårt egentliga uppdrag ganska ordentligt inpräntat i vårt medvetande: oavsett vilket truppslag vi tillhörde eller befattning så var försvaret av Sveriges nationsgräns det som gällde i alla lägen. Underförstått med livet som den yttersta insatsen om man drog den värsta nitlotten i det slumpartade kaos som alltid en väpnad konflikt innebär.
Det var ett oerhört förtroende att lägga i knäet på en yngling i en ålder när man annars knappast räknas som fullt tillräknelig. Men det var med starkt självförtroende man sändes hem till sist i civila kläder, bättre fysisk kondition har jag i alla fall inte haft sedan, och man visste att man nog skulle klara uppgiften om det behövdes och knäppa alla civila chefer på näsan.
Men de civila cheferna hade en annan uppgift, att tjäna pengar åt aktieägare och fortlöpande och huvudsakligen av den anledningen sysselsätta en eller flera arbetsgrupper; samma livsviktiga funktion och ansvar som i försvaret men ständigt pågående och inga hemförlovningar efter frontkrigen. Väl så tufft, vilket man fattade så småningom, och nu var staten inte på ens egen sida utan ofta istället lede fi. Denna insikt har tyvärr bara förstärkts med åren från och med sjuttiotalets usla industripolitik och andra svåra penningpolitiska missgrepp senare som drabbat mina arbetsgivare och mig själv hårt.
Och det finns ingen ljusning i sikte, inget organiserat försvar mot den inre fienden, men mängder med fientliga medlöpare som egentligen bara ser så långt den egna näsan räcker men har av någon ofattbar anledning utan kunskapskrav fått förtroendet att leda oss alla i fördärvet.
Jag vet i alla fall en sak: mina gamla lärare, befäl och chefer skulle löpa amok om de visste hur Sverige numera styrdes.
En oehört belysande beskrivning, som många av oss, även lite yngre, känner igen!
Perfekt, Jan!
Det avspeglar precis vad många fyrtiotalister erfarit under livet.
Lite avvikande från det libertarianska temat, men var och en bör ställa sig från vad det är vi ska försvara medett militärt försvar. Är det endast ett landområde eller är det svenskheten? Med svenskheten menar jag etniska svenskar sätt att leva, genetiska arv och vad våra förfäder ville för framtiden och även vad vi själva vill för framtiden.
Tänk er då att om en angripare, fiende, har bättre alternativ att erbjuda än den inhemska politiken eller makthavarna? Fiende eller befriare?
Det är naturligtvis individuellt och en ganska komplex blandning av arbetsmöjligheter, kulturintresse, språkkunskaper, och äventyrslust. Vi var en gång som nyblivna föräldrar nära att emigrera till Nya Zeeland efter att ha sett och hört Olof Palme, men besinnade oss, delvis därför att vi knappast sett något av Sverige på den tiden och inget av Europas kulturskatter, vilket vägde tungt emot, likaså de helt avklippta relationerna med föräldrar och vänner som skulle blivit följden.
Under ett långt arbetsliv har jag bott i Värmland och Småland, jobbat halvårsvis på en handfull geografiskt spridda fabriksorter och framför allt besökt många fabriker från Skåne till Norrbotten, även i Norge, Finland, England, Japan, Indonesien, och Spanien. Plus ganska många turistresor till Europa och Asien.
Mitt intresse för att flytta från Sverige har minskat hela tiden, mycket därför att Norden verkligen är världsledande i min bransch (papper och massa) och det har alltid varit mycket enklare att jobba här eftersom nästan alla är med på noterna på riktigt och låtsas inte bara som på många andra ställen.
Sverige är ett Europa i miniatyr, det är stor skillnad i mentalitet hos folken i landskapen från väster till öster och norr till söder. Som värmlänning har man inga själsfränder annat än västerut, i Norge och nedåt Göteborg. En skåning som vill se Lappland brukar vända hemåt igen i Markaryd, deras enda själsfränder finns i Danmark. På väg till kungliga huvudstaden måste värmlänningar passera gnällbältet och vi brukar aldrig stanna eller avvika från E18 om vi inte måste tanka.
För en smålänning är det självklart att haka på varje möjlig affärsidé; för en värmlänning lika självklart att låta bli. En ska’ aldrig köpe gräjer mä handtag på, för dä drar bare mä säj en massa arbete.
Turistbranschen hade som slogan för några år sedan ”Sverige är fantastiskt” och det är bara att konstatera att det är sant. Vi har en rik kultur- och industrihistoria, tyvärr bara delvis eller inte alls känd hos allmänheten eller de yngre som lever torftiga liv med sina mobiler och amerikansk usel snabbmat.
Sverige är dessutom ett stort land, vilket speciellt danskarna är mycket avundsjuka på oss för. Våra möjligheter att leva och arbeta här är oändligt förmånliga med tanke på våra naturresurser, främst vattenkraft, skog och malm som dessutom är ”gratis”. Våra jordar är inte på långt när så utlakade som i medelhavsländerna, och vårt klimat gynnar arbetslusten i stället för att ta en siesta på eftermiddagarna. Tore Vretman och Verner Vögeli hyllade våra svenska råvaror från skog och hav som några av världens bästa.
Ni får själv dra slutsatserna varför allt detta inte exploateras bättre och tillåts skapa ett stort mervärde för Sverige som nation. I mina ögon är det obegripligt.
Om man jämför med USA som kanske vore det enda alternativet till Sverige jag kunnat tänka mig (fast jag är nu alldeles för gammal) så känns det ändå bittert att min yrkesgrupp betalas fyra gånger bättre där och med ett mycket lägre skatteavdrag. Jag hade som svensk amerikan haft mycket större ekonomiska valmöjligheter idag än att bitande på naglarna vänta på den dag som även svenska pensionärer skall ställas i skamvrån för klimatet och på alla andra svepskäl som dagligen hoppar ur munnen på våra makthavare.
Men notera att det ofta bara är ägandet som flyttar till länder med lägre bolagsskatter, medan själva produktionen ligger kvar i Sverige. Som i Scaniafallet. Dessa bolagsskatter har ju dessutom sjunkit, mer än skattetrycket generellt. Därför tror jag att du överskattar effekten av ytterligare sänkningar, låt vara att sådana i vilket fall är önskvärda, men först i samband med en mer total reformering av den genomsjuka ekonomiska politiken.
Min slutsats är m a o att bolagsskatten inte det värsta problemet, utan alla de övriga skatterna, i synnerhet godtyckliga skatter och avgifter typ koldioxidskatten och en orimligt hög och icke-generell moms. Allra viktigast i mina ögon är att rejält höja grundavdraget, skapa en skattefri zon för inkomster under ett generöst tilltaget existensminimum , ca 150 000 kronor per person. Den åtgärden gynnar också de i dagsläget mest behövande, fattigpensionärerna, de primära offren för ATP-systemets förtigna kollaps och för den offentliga sektorns ohållbara överutbyggnad.
Det är bara att fråga IKEA, ABB, TetraPak med flera vad som skulle få dem att flytta hem huvudkontoren igen. Det är kanske omöjligt, men skulle ha ett stort symbolvärde för både dem och Sverige som nation.
De flesta tror att IKEA fortfarande är svenskt eftersom varuhusfasaderna är färgade i gult och blått.
Orsaken tror jag är de betydande engångskostnaderna för operationer av detta slag, men också en viss fortsatt osäkerhet om vart Sverige är på väg. Och även om ett flytt skulle gynna bolagen, blir de anställda i de flesta fall förlorare, på grund av höga löneskatter och dyrt boende.
En tredje faktor kan vara att många företagsledningar är offer för en vanlig felsyn, det som bäst uttrycks på engelska som ”fallacy of composition”. De verkar inte förstå att bolagsskatten i själva verket inte kostar någonting alls, eftersom den via lönebildningen övervältras på de anställda.
Och när det gäller både IKEA och Tetra Pac kan det också handla om att starka personligheter helt enkelt vägrat att låta sig bossas av politiska politruker. Det är inte Sverige och svenska värderingar man övergivit, men den förda politiken har till sist gjort slut på tålamodet med våra regeringar, både de till vänster och (förment) till höger.
Tyvärr måste jag gå över ån efter vatten. När hatet sprids ut över SVENSKA FOLKET får vi hålla tillgodo med den hjälp som finns.
What is the Real Deception when Liars, Cheaters, and Thieves Control the Narrative?
The Best of Gary D. Barnett
I had enormous respect for Butler Shaffer, and he summed up this dilemma in just a few prescient words. Those words are on a bench where his ashes have been placed. They read:
“Civilizations are created by individuals. They are destroyed by collectives.”
https://www.lewrockwell.com/2020/01/gary-d-barnett/what-is-the-real-deception-when-liars-cheaters-and-thieves-control-the-narrative/
Jämför Lennart Koskinens uppdelning och terminologi i Vad är rätt (1993):
Verklighetsuppfattningen delas in i…
1.Världsbilden (med huvudexemplet dualismen mellan ande och materia)
2 Gudsbild (teism, ateism, panteism etc)
3 Människosyn
4 Samhällssyn
5 Historiesyn (determinism, indeterminism)
Denna verklighetsuppfattning sammanhänger med värderingssystemet, som består av
1 Värderingar, – en sorts prioriteringslista av vad som uppfattas som eftersträvansvärt eller undvikansvärt…
2 normsystemet – gott eller ont, rätt eller fel etc
3 det estetiska
Allt detta ”silas” genom en ytterligare komponent:
Grundhållningen (t ex optimistisk eller pessimistisk, öppen eller sluten, nyfiken eller likgiltig etc)
Mycket bra, men det förutsätter att människorna har ett något så när intressant liv och möjligheter att göra livsval och inte bara kämpa för att överleva fysiskt och andligt. I Sverige just nu är det sistnämnda svårast. Det finns nästan ingenting som samhället kan erbjuda som lättnad, fast vi betalar för det. De flesta statligt avlönade tjänstemän i media och kulturinstitutioner (där de nu finns tillgängliga) verkar själva ha fastnat i vänsterns förenklade kollektiva förklaringsmodeller och har nästan ingenting att erbjuda som känns allmänt upplyftande. Kyrkans förfall är nästan det värsta; här fanns förr möjligheten till viss gemenskap, men är nu stendöd. Bortkastade pengar för de allra flesta, katastrof för en del.
Möjligheterna är många, lösningarna saknas.
Jan!
Du har helt rätt att andligt är Sverige idag kaputt. Det är som att se ut över ett helt skövlat landskap utan växtlighet och grönska, bara fult! Kulturens förfall där t ex så många författare programmässigt och förutsebart tragglar på med kulturmarxistiska teser och klimatalarmism,
ä r tragisk. Kreativiteten och förmågan att tänka frihetligt är nära botten.
Men det finns motståndsnästen, och om man vill börja dagen med några mera upplyftande inlägg kan de ofta finnas i dagens ”Lästips.se”. Pröva! Den gruppen gör ett oerhört bra arbete för åsiktsfriheten. Många ämnen berörs och vettiga artiklar om kultur lyfts fram ibland.
Pingback: Varför välja Libertarianism som livssyn 3(3) – Hur bör man utvecklas? | Frihetsportalen