Svärmeri med exotismen ödelade välfärdsstaten

Under 60-talet eskalerade rasmotsättningarna i USA, eller kanske bara kom upp till ytan och exponerades i media. Svensk självgodhet över välfärdsstaten stod i full blom. I det nästan helvita Sverige togs negerartister emot med öppna armar. Neger var ännu inte ett fult ord. Här turnerade Delta Rythm Boys, Harry Belafonte, Duke Ellington (med Alice Babs) Louis Armstrong och Eartha Kitt. Kitt hade i praktiken yrkesförbud i USA.


År 1966 hölls koncerten En Gränslös Kväll På Operan i Stockholm. Exotismen med det svarta excellerade. Harry Belafonte var där och sjöng bland annat Svart-Vit calypso. När Monica Zetterlund sjöng den 1968 blev den i princip en beställning på ett mångkulturellt samhälle. Beställningen kvarstod även sedan sången slutat spelas eftersom den innehöll ordet neger på flera ställen. Det mångkulturella svenska samhället skrevs in i grundlagen 1974.


President Richard Nixon skickade 1970 den förste svarta ambassadören, Jerome H. Holland till detta progressiva land i höga nord. Hollands uttalande om att anledningen till att det inte fanns någon rasism i Sverige berodde på att vi hade för få svarta, förbluffade och förnärmade svenskarna. Nu kan vi förstå att han inte menade att svarta förtjänade förakt och rasism. Han påpekade lite försynt att det svenska svärmeriet med exotismen för svarta människor förblindade oss för dels eventuell faktisk rasism, dels för att inte alla svarta är snälla, glada musikanter. Med svarta brottslingar i våra samhällen skulle också rasism följa.


År 1966 var Mona Sahlin 10 år gammal. När hon senare skulle hävda att svenskar saknar egen kultur, hade hon marinerats i svensk socialdemokratiskt svärmeri med exotismen i hela sitt medvetna liv, och lite till. En makalös hjärntvätt av hela folket, beskrivande Sverige som det godaste goda och världen som den lyckliga mottagaren av detta goda, kunde inte exponeras tydligare.


Jo, kanske. När Fredrik Reinfeldt i valrörelsen sommaren 2014 bad svenskarna att öppna sina hjärtan, i ett tal skrivet av Moa Berglöf, och när kvinnor i övre medelåldern 2015 svärmade på tågperronger och busstationer med skyltar om ”refugees welcome”, firade hjärntvätten sin största triumf.

Det här inlägget postades i Jämlikhet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

8 svar på Svärmeri med exotismen ödelade välfärdsstaten

  1. Dandersan skriver:

    Vi måste värna asylrätten sägs det.
    Det finns en rätt att söka asyl för förföljda migranter.
    Men denna rätt bör kopplas till en skyldighet, en skyldighet att vid avslag inte stanna kvar.
    Därtill bör asylrätt endast ges till dem som söker i första fria land.

    Exotismen efter kolonialismen medförde många som såg Sverige stå upp för mänskliga rättigheter, därför fick vi många inflyttade intellektuella och goda kontakter med styrande i många länder.
    Politiker minns kanske dessa personer och hade inget emot att deras landsmän också ville komma. Men det finns skillnader som är väldigt stora i många länder. Medelklassen ar lite att vinna på att migrera, det är även de som saknar medel som har kommit hit på senare tid.

  2. Samuel af Ugglas skriver:

    Mats, Du är den verklige experten att sätta socialisternas vanvettiga handlingar i rätt perspektiv.
    Vad är det “Göran Persson” boken om GULAG heter, förlåt Auschwitz skall det naturligtvis vara.
    “Därom må vi berätta”
    Här en bättre variant. “Låt mig få städa klart! : om kommunister, kryptokommunister och antikommunister” av Kjell Albin Abrahamson

  3. Åke Sundström skriver:

    Men nog har hjärntvättens triumfer exponerats väl så tydligt, t o m ännu tydligare, i klimatpolitiken och i den ekonomiska politiken? Förvirrade tanters flyktingkramande är ett mindre bekymmer än klimatnojan eller framtidsimperalismen (att tvinga unga utan rösträtt att i övermorgon betala dagens lånefinansierade överkonsumtion och felinvesteringar).

    Ljugandet är förvisso legio, inte minst på det område där hederligheten borde vara självskriven, vid universiteten, i forskarvärlden i övrigt samt i våra förment oberoende media, SVT m fl. För utan sina beramade vakthundar är demokratin dömd att förtvina, precis som den mycket riktigt redan har gjort.

    Enligt min mening förblir detta nutidens största skam, att våra professorer springer politiska ärenden, mer intresserade av egna extraknäck och forskningspengar till sina institutioner och doktorander än av sanningsetiken. Enskilda övertramp må så vara, men helheten är skrämmande. I få länder är menigheten lika grundlurad som här och de politiska mutkolvarnas resurser större.

    Så låt oss tjata om demokratins död, den insikten behöver verkligen bankas in i alla godtrogna väljares huvuden. Att återupprätta folkstyret måste vara det överordnade målet.

    • Göran skriver:

      Åke! Vad får dig att tro att en professor eller forskare skulle vara någon form av objektiv individ med ett patos för rätt och fel?

      Jag ser ingen skillnad på en skomakare och en professor. Båda stannar vid sin läst. Den största hjärntvätten är kanske att vi sätter egenskaper på aktoriteter som egentligen inte existerar. Det lustiga är att okunniga människor gärna använder hänvisande till auktoriteter när de vill mästra någon annan. Det är mycket vanligt bland vänsterblivna.

      Ingen kritik, utan bara fiskade efter synpunkter.

      • Åke Sundström skriver:

        Underlig undring!

        En skomakare har betalt för att laga skor, men en professor har betalt för tala sanning! Att ärligen redovisa fakta inom sitt fackområde. Även om en vinklad sanning, i arbetsgivarens smak och intresse, skulle gagna hans karriär och/eller hans plånbok.

        En sak är säker: Ingen enda skomakare ljuger lika ogenerat som svenska professorer i meteorologi eller nationalekonomi. Plus en betryggande majoritet av kollegorna i resten av världen. .

        Och väldigt lite av klimatljugandet har med vederbörandes politiska preferenser att skaffa. De med hjärtat till vänster värnar om Palmes goda namn, de med sympatierna längre högerut förtränger att klimatpolitikens syfte är att dölja det förödande blocköverskridande misstaget (Fälldin undantagen) att bygga 12 av de 30 reaktorer som Curt Nicolin såg som Aseas och Sveriges räddning.

        Höghastighetsbanorna är ett nytt projekt av samma karaktär, där bara M bromsar. Det enda positiva Uffe K hittills har presterat, men värt att hedras ändå.

        • Göran skriver:

          Är det inte så att en professor får betalt för att säga det som den som betalar vill? Det är det som jag menar med att professorn stannar vid sin läst. Professorn byter inte arbetsgivare när sanningen inte får sägas utan anpassar sig bara. Kanske sanningen anpassas.

          • Åke Sundström skriver:

            Professor är i grunden en statlig tjänst och i den rollen är det vederbörandes självklara plikt att tala sanning; han är ju också betrodd att kallas en av demokratins stöttepelare (tillsammans med en förmodat obunden press och etermedia).

            Efter ev. övergång i privat tjänst är det arbetsgivaren som bestämmer vad som får sägas (så länge den anställde samtycker). I praktiken är det de statliga professorerna som är de värsta lögnarna, i varje fall i politiskt känsliga ämnen som klimat, energi, ekonomisk politik mm. Mer finns att berätta om den saken.

Kommentera