Dagens gästskribent är Åke Sundström
Orden, förklaringarna och undanflykterna flödar, men den mest centrala frågan är det märkligt tyst om: Varför är skyddet mot virus och andra epidemier en statlig uppgift? När det borde finnas försäkringar som täcker förluster på grund av oförsedda händelser som dessa? På samma sätt som ”vanliga” sjukdomar, olycksfall eller brottslighet?
En statlig myndighet kan mycket väl ges uppdraget att, likt SMHI, varna för virusstormar på väg, men resten av hanteringen sköts bättre i privat regi. Inte skulle ett privat försäkrings- eller vårdbolag komma med ursäkter om att ”lagren av munskydd och skyddsrockar har tagit slut”? När sjukvårdens huvudmän, de politiskt styrda regionerna (landstingen), framför just den typen av bortförklaringar, är det få som protesterar. Inte heller det fria näringslivet eller de närmast förfördelade och redan rejält tilltufsade, försäkringsbolagen.
Det så kallade högerpartiet, M, tycker tvärtom att staten gör för lite och vill ösa ännu fler miljarder över de ”drabbade” företagen. De som kanske lite väl lättsinnigt har stängt sina verkstäder, i tron på den knäsatta hotbilden och i förlitan på statlig kompensation. Medan våra äldreboenden, som p g a statens och regionernas misstag verkligen hade behövt en hjälpande hand, brutalt lämnats i sticket, på ett sätt som t om fega vänsterpartister borde ha förstånd att klandra.
Grundproblemet handlar om att våra borgerliga partier medverkat till socialiseringen av sjukvården och av halva försäkringsbranschen (utöver massor av andra viktiga näringar – utbildning, boende, trafik, energiförsörjning, barnomsorg, äldrevård mm) – och nu varken har ork eller kurage att göra upp med sitt planekonomiska syndaregister. Näringslivet i stort har ofta gynnats av dessa förstatliganden, medan löntagarna tvingats betala notan.
Se där, elefanten i den infekterade virusfrågan: Att flertalet problem kan härledas till välkända planekonomiska systemfel (accepterade även de borgerliga partierna). I en sant liberal värld styrs varken sjukvården och äldreomsorgen av politiker, utan av medborgarna själva på fria marknader. I privat regi skulle verksamheten vara oerhört mycket effektivare (regelmässigt vinster på minst 20 procent, motsvarande framför allt de onödiga utgifterna för statlig eller kommunal byråkrati). Och ansvarsfrågorna smidigt lösas av berörda försäkringsbolag. En avsevärd andel av Corona-dödsfallen är en direkt följd av misstag, slarv eller tjänstefel inom landstingen och kommunerna. Den offentliga sektorn är inte bara en ekonomisk katastrof, den är i fall som detta en veritabel dödsmaskin. Men sådana slutsatser förtigs förstås av statens egna medier – och dessvärre i nästan lika hög grad av de privata konkurrenterna.
Marknadsekonomins sanna vänner borde förstås dra slutsatsen att landstingen bör skrotas, fråntas rätten att missköta sjukvården. Att låta staten återta ansvaret skulle troligen leda till förbättringar, men vore en halvmesyr. En ren privatisering är att föredra. Liksom i Schweiz kan en sådan kombineras med krav på att medborgarna skaffar sig egna vårdförsäkringar. Sådana är dyra men långt billigare än sjukvårdens andel av landstingsskatten. En klar WIN-WIN situation – för alla utom sjukvårdens politiska chefer.
Lika uppenbar är de borgerligas ideologiska plikt att reformera äldrevården. Koppla bort kommunerna och låta driften skötas av privata aktörer, men göra vårdkostnaden avdragsgill. Eller inför en äldrepeng för vårdbehövande, lika för alla, som pendang till den ”barnpeng” som på motsvarande sätt återger föräldrarna makten över sina barns uppfostran och tillsyn. Det skulle – likt ett mirakel – eliminera risken att behöva läsa om att äldre dör på grund av att lagren av nödvändig utrustning tagit slut.
Själv förlorade jag häromdan en granne, han fick plats på vårdhem men möttes – precis som TV-bilderna från hemtjänsten visat! – av personal utan ordentlig skyddsklädsel och var död inom tre dagar. Vad har Löfven – eller för den delen Ulf Kristersson – att säga till änkan?? Inte ens ett beklagande, av TV-rapporteringen att döma. Än mindre något ärligt erkännande om att egna fel bidragit till överdödligheten.
Men Hallengren erbjuder vårdhemmen gratis handsprit! Svensk politik i ett lika komiskt som dödligt nötskal.
Åke, vi får tillsammans försöka att ha i åminnelse det faktum att:
”Det så kallade högerpartiet, M, tycker tvärtom att staten gör för lite och vill ösa ännu fler miljarder över de ”drabbade” företagen” …. har i vilket fall en orsak att finna, nämligen kommande utdelning på aktier i dessa företag.
Rent privata investerare har traditionellt ”hjärtat” till höger i politiken, därav står de nu där med ”mössan i hand” för att säkra börsens välstånd.
AB Volvo förlänger permitteringsåtgärderna till mitten av september, det hade knappast offentliggjorts utan en blank check från sittande regering.
Företagen kanske ser det som en återbäring på all skatt de betalat under åren?
Jo, så tänker nog ganska många, men det är en missuppfattning. Sant, företagen betalar stora summor till Skatteverket, men övervältrar i praktiken denna utgift på de anställda, i samband med avtalsrörelserna. Lönerna är nämligen en restpost, ett utrymme som kvarstår efter att företagen fått betalt för sina marknadsmässiga avkastningskrav.
Så fungerar det, vilket varken vänster-eller högerpolitiker låtsas förstå. Och återigen, även våra ekonomiprofessor tiger nogsamt om denna centrala mekanism i alla marknadsekonomier. Utan adekvata vinster, inga fabriker.
Sveriges starka nyckelsektor, exportindustrin. styrs av sådana lagar, det kunde inte ens Palme göra något åt, fast han gärna hade velat. Han försökte, men misslyckades, med sina löntagarfonder. Kjell-Olof Feldt visste bättre, när han i riksdagsbänken skaldade om ”detta djävla skit som baxats ända hit”. Men även han avstod för att informera de egna väljarna om att det är löntagarna, deras egna kärntrupper, produktionsfaktorn arbetskraft, som betalar alla skatter, även de som inlevereras av företagen.
Det vore intressant om om både arbetsgivaravgift och löneskatten gavs till arbetaren som själv fick betala in dessa skatter till staten. Arbetsgivaravgiften kan döpas om till ”Avgift för att få ta en anställning”, kort ”Anställningsavgift”.
Visst, men det kommer inte att ske, eftersom vitsen ur maktelitens synvinkel är att ingen alltför enkelt skall kunna se, svart på vitt, hur extremt högt det faktiska skattetrycket på löntagarnas axlar egentligen är. I konsten att bygga Potemkinkulisser är partierna väldigt väl bevandrade, framför allt den vänster som säger sig företräda löntagarnas intressen.
Ja, borgarna brukar förslå att arbetsgivaravgiften ska redovisas på lönespecifikationerna, men det brukar då bli högljudda protester från fackföreningarna.
Följdfråga: varför har Allianspartierna böjt sig för dessa protester, de har haft många år på sig för att införa denna självklara regel, men avstått!
Fast där jag jobbar redovisas arbetsgivaravgiften på lönespecen! Tydligen är det inte så över allt!
Det är svårt att klandra företag som gynnas när staten ibland är omotiverat generös. Och det handlar förstås inte alls om någon genuin välvilja utan om egenintresset av att kunna ljuga om – i detta fall – pandemins orsaker och skryta om de egna insatsernas förträfflighet.
Regeringar vill vara alla goda gåvors givare, och alla problems kompetenta fixare. I detta syfte offrar man utan att blinka övergripande mål om effektivitet, humanitet och rättvisa. Om innebörden blir att man överlämnar notan för dagens influensabekämpande till barnbarnen (via ökad upplåning) så tvekar varken finansminister Andersson eller M-ledaren Kristersson. Våra politiker tar sig rätten att ägna som sig åt det mest föraktliga: framtidsimperalism.
Coronautbrottet passar regeringen som hand i handske: nu kan man köra över den budgetdisciplin och det lånestopp man så länge skrutit om och ge ekonomin ett kortsiktigt lyft, lagom till valdagen. Det gäller att ta tillvara på gratischansen till fyra år till i Rosenbad (fast den ryker förstås om L inte klarar 4-procentsspärren.
Kvar står att staten har ett ansvar för att notan blir onödigt dyr, framför allt i form av människoliv som förlorats på grund av den mer än lovligt klantiga hanteringen. Vi väntar säkert förgäves på ursäkterna i någon av de dagliga krisbulletinerna.
Om L klarar 4%-spärren känns som det ”kvittar samma” enligt min uppfattning. Men däremot om MP får ett ”respass” från Helgeandsholmen
och på något sätt meddelas kontaktförbud till all upptänklig förvaltning, så kan det enligt min föga fromma förhoppning, finnas en chans att åtgärder såväl från stat och EU håller måttet för framtida generationers prövning.
Det ”lutar” åt att låna upp medel denna gång från EU-trojkan, och till tröst uppfattar jag det som bättre än att låta ”tryckpressarna” sänka vår standard till Zimbabwes nivå.
Jo, bättre förstås om MP slås ut, men L överlever. Förutsatt att Sabuni gör en högersväng och återvänder från Björklund-exilen till den borgerliga fållan. Men det är fortfarande M:s ideologiska vinglande som är det största bekymret för alla som väntar på vänsterhegemonins slutliga fall.
En mer aktiv libertariansk rörelse skulle också bidra till att sätta punkt för den socialistiska epoken i vår moderna historia, mer förödande än de borgerliga partierna haft förstånd eller kurage att klargöra.
Jag träffade en sköterska i hemtjänsten för en tid sedan. Hon förklarade med emfas att hon hade tagit jobbet för att få känna sig som en del i den socialistiska välfärden, statens förlängda arm för den lilla medborgaren, och hon skulle aaaaldrig i livet kunna jobba åt ett privat vårdföretag utan att känna sig som en prostituerad.
Hon kunde sin sak och var skicklig i jobbet. Och jag skulle nog tro att många, kanske de flesta inom vården ser på sitt jobb på samma sätt? Bara att acceptera?
Problemet ligger nog mer på landstingsnivå och chefsnivå. Landstingen är helt föråldrade och överflödiga organisationer.
En privat empati kan vara falsk, för de behöver jobbet.
Kommuner som idag förvägrar boende på sommaradresser hjälp gör säkert rätt.
Men de visar på problemet. Skatt betalas till en kommun som i sin tur ger service.
Det är orimligt att kräva service från nån man inte betalar till.
Därför kan väl privata företag göra jobbet!
RUT ger visst stöd.
Men varför kan inte kommunens hjälp ske över kommungränsen? Pengar går att flytta.
Så det går inte att hora på ett privat företag men det går bra att parasitera på pengar som tagits från folk med våld eller hot om våld. Kunde du inte ha vidgat hennes skygglappar en bit.
Ett stort problem ligger på landstingsnivå eller på styrande nivå, men även hos sjukvårdspersonalen som har en löjligt dum uppfattning om privat vård, som därmed eldar på den dåliga vården, tillsammans med deras korkade fackföreningar.
I USA väljer många att åka till Mexiko för en operation. Fördelar: Snabb behandling, jättetrevlig personal som är vänlig och lyssnar på patienten och mycket billigare.
Många turistorter ute i världen har en sjukvård som är långt överlägsen svensk sjukvård i både effektivitet och pris (låga).
De socialistiska sjukvårdarna kan gärna få hålla på med sin emfas, men de ska fan inte låta det gå ut över oss andra som inte vill ha socialistisk skräpsjukvård.
Sedan kan man säga som så att inom privat sjukvård, som fungerar bra, hinner de med mer patienter, har kortare köer etc., så vad är då emfas att hinna hjälpa 20 patienter om dagen eller bara 10 patienter?
Så det är bättre att vara statens hora då?
Det löjliga är att ett privat företag kanske tar ut 100 kr och gör en vinst på 5 kr medan staten vill tar ut 120 för samma sak. Sjuksköterskan horar i princip åt en massa byråkrater.
Sedan kan man fråga som om det fult att som patient göra en vinst på vården, dvs. får betala ett lägre pris?
Jag förmodar att denna sjuksköterska inte skulle kunna jobba på en veterinärpraktik, som ironiskt nog har bättre vård av sina patienter än hela det statliga komplexet av sina patienter.
Djuren har högsta prioritet!
En del av min familj lever, bor och arbetar i det svenska socialistiska hatobjektet ”med förkärlek”,
Schweiz. Vi jämför villkoren ganska ofta.
De vet precis vad skola, försäkringar, sjukvård och boende och det mesta av vardagen kostar.
Att analysera något sådant är i princip tabubelagt i det socialistiska Sverige.
Vi kan inte ens diskutera, analysera det inom den svenska delen av familjen.
Man håller käften och gör vad man blir tillsagd på VÅRDCENTRALEN.
Sorry Kristersson och ”Moderaterna”, ni har för många lik i lasten. Så länge BATRA och Reinfeldt med sin avgångsbonusar i miljonklassen nämns i partiet är skandalen fulländad!
SD är helgon jämfört med vad dessa personer har åstadkommit för att förinta SVERIGE.
En av mina förebilder som jag respekterar är John Profumo. Vem var han? Lärorik Googling kanske? Räkna inte med Reinfeldt katastrofala felsteg som ödelägger Sverige blir gottgjorda.
Informera gärna, Samuel, mer detaljerat om sjukvården i Schweiz, det kan säkert intressera många som tror att sjukvård MÅSTE bedrivas i statlig/offentlig regi. Spännande information även för oss som inte delar den synen.
Att ni inte ens inom familjen kan diskutera de olika systemens för- och nackdelar, sammanhänger, gissar jag, med en generationsklyfta som har sina rötter i den vänsterindoktrinering som nu i ett halvt sekel pågått i vår alltmer politiserade skolvärld. Även i de s k fria skolorna, som ju trots allt lyder under samma kursplaner som andra skolor och köper samma böcker med sina osminkade hyllningar av den s k svenska modellen.
Som jag tidigare skrivit har våra professorer i samhällsämnen ett tungt medansvar genom att så tyst acceptera skolans och även högskolornas avsteg från de vetenskapliga sanningskrav som så sent som på 60-talet ännu var förhärskande. En av sönderfallets många delförklaringar.
.
En svensk som bott i Tyskland och flyttade tillbaka till Sverige berättade om sjukvården i Tyskland enligt hans erfarenhet.
För det första tog det några dagar att komma in i systemet, vilket kommer att ta närmare ett år för hans tyska fru i Sverige.
Han behövde en knäoperation vilket tog tre dagar från diagnos.
Mindre krämpor, då kommer doktorn hem till dig och de levererar läkemedel hem till dig.
Sedan kan vi jämföra med Lettland, som har en 95 % privat sjukvård. Där betalar alla medborgare till en fond eller stiftelse. Sedan kan medborgarna välja vilken läkare som helst eller sjukhus. Räkningen skickas till stiftelsen. Stiftelsen står inte under något politisk inflytande utan är skild från staten.
I USA, där företagen betalat anställdas sjukvård tidigare, var det ett företag som införde ett sjukkonto för varje anställd. De satte in en summa varje månad och den anställde kunde sedan disponera dessa pengar hur denne ville på sjukvård. Det visade sig då att de anställda började ifrågasätta läkarnas piller och frågade om det fanns några liknade piller fast billigare. De anställda började söka efter lägre pris för sjukvård.
Det är så vi människor fungerar. Om vi inte själva behöver ta ansvar, då överkonsumerar vi. När vi själva ska vara ansvariga då blir vi kritiska och frågar. Ja, vi frågar inte en som den vård vi får är bra eller dålig när vi inte behöver ta ansvar.
Dessutom kan det vara så att om vi själva ska betala, då kanske det bästa är att se till att inte bli sjuk. Men framförallt, ingen ska behöva betala för andras självförvållade sjukdomar.
Nyttig information av det slag som våra politiker aldrig tillhandahåller. Inte pressen heller för den delen. Och ytterst sällen ens den s k ”forskningen”.
Vi saknar din bild av sjukvården i Schweiz, som vad jag tror mig veta är ännu bättre organiserad än i Tyskland. Fast de inblickar som Göran förmedlat (tack för det) om sjukvården i Tyskland, Lettland och USA, räcker ganska långt för att underkänna den svenska ”modellen”.
Det finns till och med en föreningen som heter ”Socialistiska Läkare”. Snacka om att sjukvården i Sverige bara kommer att bli sämre och sämre.
Som motpol finns i alla fall en blogg med namnet ”Läkare utan vänster” (https://lakareutanvanster.blogspot.com/). Jag var på en föreläsningen en gång med han som startade bloggen. Han kunde berätta en väldigt massa om hur dåligt vården fungerar på grund av politisk toppstyrning bland annat.
En vanlig sak var ungefär följande. Du går till en läkare med fem problem. Läkaren får bara betalt för tre av problemen, åtgärdar de tre problemen och skickar dig vidare till en annan läkare. Den andra läkaren får bara betalt för ett av problemen och fixar det och skickar dig vidare till en tredje läkare.
Som debattören sade: ”Det finns endast ett land som har brist på läkare.. och det är Norge – för att de har råd.” Vård och sjukvård är en ekonomisk fråga. Hur den löses är bara en smakfråga.. Kina tycks ha ett personligt ansvar för sjukvård, den enskilde betalar. Samma i USA.. Medan Sverige har glömt att sjukvård är en ekonomisk fråga. Vilket man nu börjar inse.. men inte riktigt vill ta till sig.
Alasdair Macleod – The Destructive Force of Bank Credit
Released on 4/22/20
https://marketsanity.com/alasdair-macleod-the-destructive-force-of-bank-credit/
Mvh,
Nu har jag inte lyssnat på intervjun men jag vill ändå ge en kommentar till följande:
”Alasdair Macleod, with a background as a stockbroker, banker and economist, gives support for his belief that bank credit is the cause of financial destruction.”
Inte nödvändigtvis om marknaden får bestämma räntan på krediten och bankerna endast kan arbeta med inlånade pengar.
Det är politiker och riksbanker som förstör kreditmarknaden genom sina interventioner; deras löjliga tro att de kan styra marknaden.
Befogad invändning, Göran. Men varför, CE, ett inlägg om banksektorn under en tråd som handlar om sjukvård och epidemier?
För övrigt var den citerade ingressen om Macleods analys illa formulerad, den talade om ”bank credit” snarare än ”excess credit”.
Ett citat på samma förstasida av Jim Rogers är mer relevant: ”You can’t solve a problem of too much debt and too much spending with more debt and more spending”.
Självklart – utom i den politiska världen och bland Keynestroende ekonomiprofessorer.
Angående att hora för privata företag. De flesta som arbetar inom vården är vänster, även läkarna. Det lustiga är att dessa har gått en utbildning som är påverkad av en privat läkemedelsindustri.
Sjukvårdspersonalen sväljer även med hull och hår pillertrillande inom sjukvården, ett pillertrillande som tillverkas av privata företag.