Optimisten och pessimisten

Dagens gästskribent är Åke Sundström

I dag 24/7 skriver Patrik Engellau en pessimistisk drapa på sin blogg,  på det lätt uttjatade temat Sveriges Undergång. Har författat ett kort genmäle till en än mer uppgiven läsare, vilket kan förtjäna att diskuteras även i detta forum:  
Vi kan – det är enklare än Patrik tror – men vi saknar politiker som VILL. Med C och L som de värsta landsförrädarna, när de skrotar demokratin genom att förorda en regering som saknar stöd av en folklig majoritet. Det är alltså INTE Löfven som är den stora bromsklossen, han gör ju bara vad en vilsen opposition tillåtit honom att göra.

M:s agerande förtjänar inte heller några höga betyg. Efter att under Reinfeldt ha deklarerat sig själva som goda sossar, krävs nu ett klarläggande om att den epoken är till ända. Så länge det beskedet uteblir, sitter Löfven säker i sadeln samtidigt som SD på nytt blir det största partiet.

Priset för ett ideologiskt vinglande är högt – och bör så vara. Nyckeln till en bättre svensk framtid är därför att Kristersson tar sitt medansvar för vänstersvängarna  under 2006-2014, tydligt ber om ursäkt och lovar bättring – eller låter en sannare konservativ person ta över. 


Resten är lätt fixat! När förfallet är som djupast och systemfelen står som spön i backen är det allra enklast och billigast att som kungen ”vända blad”. Lägga om rodret 180 grader och och kravla sig upp ur moraset.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen, Gästlistan och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

27 svar på Optimisten och pessimisten

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Kristersson har för många lik i lasten för att komma ifråga som någon slags politisk ”ledare”!
    Tycker nog att Andreas Norlén är den som ställt till det värst för svenska folket.
    Han kunde ju nekat att släppa fram socialisterna när det begav sig, näst högsta hönset i RIKET.
    Svårt att utse den minst ”degenererade” politikern som skulle kunna rädda den svenska befolkningen från en säker undergång. Partierna är definitivt uteslutna.
    Folket måste ha RÄTTEN att sparka politiker som missbrukar medborgarnas förtroende.

    • Åke Sundström skriver:

      ..eller snarare TA sig rätten o s v

      Tycker nog inte att talmannen kvalar in på listan över de värsta skurkarna, han var ju helt bunden av lagen och av partiernas god eller mindre goda vilja.

      • Samuel af Ugglas skriver:

        Så låter det inte när socialisterna är i majoritet i riksdagen.
        Då vill de gärna göra ”talmannen” till rikets statschef.
        Hittills har de inte vågat utmana ”svenska” folket. Men när muslimerna väl manövrerat sig i rätt position är det för sent.
        Då är det nacke av för sådana som Norlén, garanterat!!!

  2. Stefan Eriksson skriver:

    Att ”vända blad” eller då ”ändra kursen” med inte mindre än 180 grad, förutsätter (med nuvarande system av parlamentarisk demokrati) ett helt nytt alternativ som ställer sitt engagemang till förfogande.
    Kursändringen är att förmoda inte gjort i en ”handvändning”, utan lär ”dra ut” på tiden, då det är ”kolosser” som skall bringas på rätt kurs.
    Men, samtidigt är det ju så att ”någonstans” behöver en början till ”kursändring” se dagens ljus.

    Så, då låtsas jag, (eller vi som läser här) att ”programförklaringen”/ ”partiprogrammet” / eller listan på avsikter med förd politik, ligger där framför oss som ett tomt blad.
    Den ”listan” på behövliga reformer skall vi ”fylla” med förslag på åtgärder.

    Låt säga att vi ”rangordnar” 3 (tre) konkreta åtgärder som får lov att inleda den kursändring som vi avser göra. (Se det som en början, av ett ”kravlande” ur moraset.)

    Vilka 3 skulle då stå överst på listan?

    Mitt förslag är:
    1. Återinförande av tjänstemannaansvar
    2. Meddela EU om ett utträde ur ”unionen”.
    3. Avskaffa ALLT media-stöd från gemensamma medel.

    Det var ”mina” 3 förslag, vilka är de 3 som Ni tycker skall ”toppa” listan?

    Det behöver ju vara förslag som ”en majoritet” kan omsätta i reell politik i vårt folkvalda organ.

    Så med denna enkla undersökning kommer att framgå vad ”vi” vill , alternativt vad ”vi” kan.

    • Åke Sundström skriver:

      Två bra förslag, om EU-utträde och slopat presstöd. Att återinföra tjänstemannaansvaret ändrar dock ingenting, eftersom det i en demokrati är POLITIKERNAS ansvars som skall utkrävas, i fria val men också genom slopat partistöd, effektivare riksrevisorer och mer mindre ängsliga och elitbeskyddande riksåklagare.

      Det borde vara upp till de förment sannliberala partierna, med KLP i spetsen, att lansera ett konkret 20-punktsprogram som väcker Reinfeldts ”sovande folk” (som han själv gisslade men sen kopierade). En lista som nylancerar de hyggliga villkoren före en viss Olof Palmes entré på arenan.

      Mats gjorde i januari en första ansats på Fri Debatt, KLP:s nätdebattsida, dock med tämligen sömniga reaktioner. Själv har jag gjort många listor i detta forum (se arkivet), så det finns en grund att spinna vidare på. Ingenting kan vara viktigare just nu än att rädda Svea-skeppet från en riktigt rejäl förlisning, men en sådan operation kräver att vi slutar överkonsumera på barnbarnens bekostnad.

      Krossa framtidsimperialismen är därför första och viktigaste punkten på min lista. Sen kommer EU-utträdet, klimatnojan, energigalenskapen, strukturpolltiken, likheten inför lagen mm mm. I korthet, ett tydligt nej till fortsatt statlig styrning av den felrattade farkosten. Rymdskeppet Aniara i en modernare men lika dödlig version.

      • Mats Jangdal skriver:

        Tycker nog att åternifört tjänstemannaansvar är nödvändigt. Hur ska annars politikerna kunna utkräva ansvar av de tjänstemän som inte följer lagar och politiska beslut?

        Kan du formulera en konkret beteckning på den åtgärd som krossar framtidimperialismen?

        Vill tillägga ”Bort med styrande skatter” och ”Stärkt äganderätt” till Stefans lista.

        • Stefan Eriksson skriver:

          Om tjänstemannaansvar är mitt argument i huvudsak att:

          Vid ett återinfört tjänstemannaansvar blir per automatik politiska företrädare av med en av dennes bästa ”fallskärm” i fråga om ansvarsfördelning inom offentlig förvaltning.

          Jag vet Åke, att det finns goda skäl i att ”skjuta på rätt pianister”, och jag vill komma åt den kultur som råder, där politiska företrädare överlåter ansvar till oavsättliga politiska tjänstemän.

          Så,,, Tanken är den att en klar och rättrådig ansvarsfördelning skulle göra också politiska företrädare ansvariga för de beslut som antages.
          Slut med ”flummet” bland politiker som allt som oftast kan ”skylla” den uppkomna situationen på i lag stadfästa oavsättliga tjänstehjon i det offentligas tjänst.

          Jag känner flertalet politiker på kommunal nivå som allt som oftast ”rycker på axlarna” och menar att förslag från förvaltningarna bitvis är helt uppåt väggarna, men ändå passerar de utan vidare beaktning på fullmäktige.

          Det skulle inte gå att så lättvindigt ”vinka vidare” förslag som då inte har någon eller endast liten förankring i folkviljan.

          • Stefan Eriksson skriver:

            Kanske skall tillägga att; det blir med ett tjänstemannaansvar förmodat ”svårare” att fylla nuvarande antal mandat i flera av de ”folkvalda” församlingarna.
            Det kommer att ställas högre krav bland politiker på ansvarstagande i ”ledande” positioner.
            Och de är ju faktiskt möjligt att avsätta, även om det går 4 år mellan varven.

            Det kanske räcker med en ”borgmästare” eller då ”borgmästarinna” i var kommun?
            Under förutsättning att denne är möjligt att friställa från ansvar då hon/han undviker att uppfylla åtagandet.

            • Niklas skriver:

              Finns väl inget som förhindrar att vi inför BÅDE ett tjänstemannaansvar OCH ett politikeransvar?

              • Åke Sundström skriver:

                Jo, detta förhindra både ock: att politikerna aldrig kommer att ta något som helst ansvar för sina egna illgärningar, och då vill man förstås inte heller utkräva något ansvar av de underhuggare som verkställer deras politik.

        • Åke Sundström skriver:

          1. Avskeda eller omplacera! har du glömt att livstidsanställningarnas tid är förbi?

          2. Beröva riksbanken makten att styra priset på pengar, räntan! Kortsiktigt har den åtgärden begränsad effekt, eftersom hela världen ägnar sig åt att inteckna framtiden, via oförsvarligt låga eller rent av negativa realräntor. Men rätt och viktigt därför att åtgärden per omgående påverkar näringslivets villkor och egen planering. Det handlar trots allt om ett helt nytt paradigm.

          3. Styrande skatter är skadligare än generella, som moms, det är sant. Men givetvis måste även det totala skattetrycket sänkas, radikalt, om nu individen skall frigöras från sitt nuvarande öde att vara statens slav.

          4. Äganderätten är ett både liberalt och konservativt fundament, fast i första hand ett glesbygdsproblem. Ryms under min rubrik likabehandlingsprincipen, den som förbjuder det som staten i dag allra mest ägnar sig åt: ett godtyckligt gynnande eller bestraffande av individer, yrkesgrupper, näringar, religioner mm.

          • Ivar Andersson skriver:

            Finns det inte i praktiken livstidsanställningar för generaldirektörer m.fl.? Länshövdingsstolar är väl en lösning samt som särskild resurs i regeringskansliet.

            • Åke Sundström skriver:

              Men generell oavsättlighet som varit den svenska byråkratins signum är avskaffad. Så också för generaldirektörer, även om regeringen kan utse en och annan till landshövdning eller ambassadör. Även för statssekreterare lär det finnas med generösa regler. För toppskiktet finns det gräddfiler, så inte för byråkrater i gemen.

    • Åke Sundström skriver:

      Instämmer i 2 och 3, men vill se mycket mer av samma mynt som din punkt 3. Varför bara skrota statens stöd till media? Varför inte förbjuda alla sorters inblandning i människors fria val på fria marknader. Se också mitt svar till Mats.

  3. Thomas skriver:

    Om Gustav Petrén hade rätt så var enkammarriksdagsreformen en katastrof, som han menade gav en möjlighet att genomföra en statskupp. Så därmed var bollen i rullning redan då.. sedan hade man redan skapat s.k. ”ramlagar”, där myndigheterna fick skriva sina egna lagar/föreskrifter. Steg tre blir då det som Hamilton beskrev i TV en gång: ”Sverige har inget ministerstyre”! Vi har inga ansvariga politiker!! Hela den s.k. ”demokratiska processen” är bara en fasad, en bluff där myndigheterna har bara sitt eget mandat att tänka på – och det innebär – framöver – att man måste lösa sin ekonomi för myndigheten själva… Alltså, Engellau har mer rätt än vad han önskar.. Alla agerar utifrån egenintresset. Av överlevnadsinstinkt. Befolkningen borde utgå från detta i sitt agerande egenintresse snarast för att överleva… och som slutsatsen därmed blir: Medelklassen som förlitar sig på systemet blir den stora förloraren, för låginkomsttagarna är redan förlorare..

    • Åke Sundström skriver:

      Instämmer i huvudsak, bortsett från sista meningen: det är barnbarnen, framför allt arbetarklassens, som är de allra största förlorarna. Medvetet uttänkt av Palmes strateger eller bara ett oundvikligt resultat av en misslyckad ekonomisk politik, med hög inflation som motor, låter jag vara osagt. Sådana frågor kan bara manipulatörerna själva svara på, och det vill dom som säkert inte alls.

  4. Stefan Eriksson skriver:

    Jag känner mig tyvärr pessimistisk inför resten av resan utför backen. Det går fortare och fortare och denne utsedd att styra ekipaget har lämnat över till drömmare om en ”cirkulär” planekonomi med ”gröna” förtecken.
    Jag tror föga på en samlad politisk kraft som uppnår en majoritet i beslutande organ likt riksdagen.
    Den finns inte att finna bland etablerade politiska partier, så det vill till något helt nytt.

    Jag tror att vi i Sverige följer i Tysklands fotspår, med en ”storkoalition” mellan (M) och (S) som enda praktiska möjligheten att vidare administrera den politiska kurs som väljs.
    Av flera onda ting, får vi nöja oss med det minst onda tillsvidare, och den utvägen känns ändock möjlig, med tanke på att både (Mp) och (L) faller för spärren.

    Så någon i den bemärkelsen opposition till regeringsmakten lär låta dröja, också beroende av hur den lilla provinsen Sverige blir behandlad av Europas förenta stater.

    Surt sa räven!

    (Det är inte så långt till nästa val, så det börjar bli bråttom nu om ett alternativ skall hinna bli till.)

    • Åke Sundström skriver:

      Som sagt, jag är mer optimistisk. Håller en slant på att den nya konservativa alliansen, M,KD,SD, trots alla självmål tar hem spelet och bildar regering senast om två år. M har absolut inte råd att dabba sig än en gång och framför allt är tidsandan på väg att vändas mot alla former av vänsterpolitik. Människor är förvisso tröga, men ilskan är nu så stor att väljarna kommer att ta den med sig ända till valurnan – där många tidigare tvekat av en seglivad lojalitet med sina gamla, svikande partier. Det tålamodet är på upphällningen.

      Jag tänker mig också att de två sannliberala partierna, KLP och MED (kanske också kristna KVP) skulle kunna bli tungan på vägen via valsamverkan med M, KD eller SD. Så liten är ju i dag marginalen mellan höger och vänster att en eller två procent tidigare bortkastade röster kan fälla utslaget. Därför kan man beklaga att KLP inte verkat så intresserade av den tanken. Men jag räknar likväl med ett nära förestående regeringsskifte.

      Frihetsportalen kan bidra till det utfallet genom att precisera en önskelista i form av en tänkt valplattform för vilket libertarianskt parti som helst. Det jobbet kan nu sägas vara påbörjat, om Mats samtycker.

      Mitt eget inlägg på Fri Debatt nyligen blev visserligen ingen stor succé, beroende på att KLP:s ofta väldigt unga medlemmar tillhör en högerfalang som är djupt vilseledda om kärnkraftens betydelse – och i den frågan trott mer på Lenin än på de libertarianska husgudarna med Mises i spetsen. Detta bör kunna rättas till med ett gemensamt seminarium, i synnerhet som Mats och en stor majoritet i detta forum är så väldigt eniga och har så överväldigande bevisning att tillföra en KLP-styrelse som inte närmare fördjupat sig i ämnet.

      • Stefan Eriksson skriver:

        Jag tycker att ”tystnaden” från framförallt (M) talar för en slags ”borgfred” som skall bana väg för en ”storkoalition” (liten sådan, kanske knappa 50% i nästa val) bestående av (M) och (S).
        En opposition värd namnet borde redan nu klart kommunicera vad de avser att ägna sig åt för det fall de tillerkänns makten vid nästa val.

        Om (M) redan nu aviserar, exempelvis ett ”borttagande” av plastpåseskatten efter nästa val, är jag säker på att det betalar sig i form av röster.
        Låt vara en enskild (kanske t.o.m. marginell) fråga, men jag tror det inte behövs så mycket mer komplicerade ”beten” för att fånga röster.

        Må det kallas populistiskt valfläsk, men det är ju faktiskt sådana (enkla) politiska utspel som fångar väljarnas intresse.

        • Åke Sundström skriver:

          Plastpåseskatten som skiljelinje i politiken? En löjlig, irriterande detalj, förvisso, men för att återskapa ett sannliberalt Sverige krävs nog bredare penseldrag och grövre ammunition. Det senare förutan orkar nå få bry sig.

          • Stefan Eriksson skriver:

            Vår bekante ”Nisse” i Hökarängen lägger sin röst på de som ”lovar” enkla politiska strävanden.
            Ett ”sannliberalt Sverige”, vet väldigt få vad som avses.
            Och, när ”Nisse” inte förstår vad som menas, då väljer han att avstå, eller lägger sin röst på det alternativ som framstår vara enkelt att se om det partiet håller vad de lovar.
            SD har valt ett sådant (enkelt) budskap; ”stoppa invandringen”. Lätt att förstå, och håller man med om detta budskap, hamnar ”rösten” hos dem.
            Var de i övrigt står, i politiska frågor, är bara ett fåtal som har en susning om.
            Jag hör till den gruppen egentligen, som inte vet vad SD vill med politiken i övrigt.

      • Åke Sundström skriver:

        Vad tyckte du om önskelistan och seminarietanken, Mats? Värt fullföljande eller bara uppgivna suckar?

      • Mats Jangdal skriver:

        ”Frihetsportalen kan bidra till det utfallet genom att precisera en önskelista i form av en tänkt valplattform för vilket libertarianskt parti som helst. Det jobbet kan nu sägas vara påbörjat, om Mats samtycker. ”

        Jag upplåter gärna utrymme till en debatt om samverkan kring frihetliga frågor! Men ser inte hur jag ska kunna få partierna att föra en sådan debatt här. Det får nog bli läsarna som får föreslå och debattera, för att sedan gå med resulatet som en kravlista till de partier som kan vara aktuella.

        Har just nu kört fast med KLP att de inte vill prioritera frihetsfrågor, för att enbart rikta in sig på ekonomiska frågor. Jag anser det vara fel inte i linje med mina politiska intressen. För mig är friheten viktigast.

        • Åke Sundström skriver:

          Känner till, och sympatiserar med, din frustration över KLP:s långsamhet och i nuläget föga libertarianska partiprogram. Har nyligen upplevt detsamma efter ett eget klimat/energi-inlägg på Fri Debatt. Trots att det handlade om en ekonomisk fråga, det fokus som partiet säger sig prioritera. Men som också bekräftar den oroväckande okunnigheten i sakfrågor som du tidigare talat om.
          Men visst är det ett framsteg att KLP numera kräver ett utträde ur EU och börjat ifrågasätta klimatpolitiken, tack vare ditt eget ”tjat” antar jag. Och KLP ligger trots allt i den sannliberala täten, med MED hopplöst på efterkälken,, men är givetvis en möjlig samarbetspartner.

          F ö har vi en gång påbörjat ett ”listande”, redan den 16 augusti 2014. Du tyckte att mina fem dåvarande huvudpunkter ”kunde duga som partiprogram”, men diskussionen rann ut i sanden. Jag erbjuder mig att uppdatera den texten och utöka antalet punkter till femton. Att i första hand diskutera i detta forum. Och senare möjligen på Fri Debatt. A deal?

          • Mats Jangdal skriver:

            Visst, återkom gärna med en utökad lista!
            Jag har tagit paus från KLP på obestämd tid. Klarar inte visst tjafs när jag har så ont om tid och så mycket att göra.

  5. Samuel af Ugglas skriver:

    Önskelista Åke,
    Att folket ”skaffar” sig rätten att sparka så kallade ”politiker” som missbrukar medborgarnas förtroende och att man precis som med ”kyrkan” frikopplar ekonomin från politikerna.
    Utopiskt, inte alls. I USA före Wilson och Rockefeller och liknande typer fungerad marknader och samhället mer harmoniskt, inbillar jag mig.

    • Stefan Eriksson skriver:

      Men om politiker helt skall frikopplas från allt ekonomiskt ansvar, ja då har de inte mycket att ens diskutera. Då kommer att krävas en typ ”riksrevisor” som har sista och egentligen det enda viktiga beslutet om huruvida politikers förslag på åtgärder kan realiseras.
      Då är frågan; skall denne ”revisor” väljas i val, eller skall det utses en tjänst för denna post?
      Kanske en ”borgmästare” och en ”borgarrevisor” i varje kommun?

      Men, jag förstår frågan Samuel, samhällsekonomi och folkvalda i samma funktion lämnar ofta en hel del övrigt att önska.

      I Sverige går det väl an ändå, om vi jämför våra förutsättningar med de som råder i Italien till exempel. Tror jag!

Kommentarer är stängda.