Om Rättspositivismen som skadar Sverige

Något lite om rättspositivism, (RP) eftersom jag ibland uttalar mig negativt om denna ”positivism”. Detta är inte en vetenskaplig analys, mer en titt på RP historiskt och i praktisk konsekvens. Wikipedia om rättshistoria.


Kortfattat kan sägas att RP förfäktar tanken att ”far har alltid rätt, för att far är far”. Med far i detta fall avses staten, lagstiftaren, makten, the man. Staten behöver inte rättfärdiga sin lagstiftning, sin lagtolkning eller sin rättstillämpning. I RP finns ingen moralisk kompass eller underliggande etisk normering. När socialdemokrater talar om värdegrund är det sin egen avsaknad av sådan de hänvisar till.


RP erkänner inga eviga sanningar, ingen naturrätt, ingen moral. Det finns inget egenvärde i yttrandefrihet eller äganderätt. Därmed, i kombination med statens suveränitet över medborgarna finns inget utrymme för självförsvar. Ytterst är en enligt naturrätten sådan självklarhet som rätten till självförsvar, enligt RP egentligen en kränkning av statens suveränitet. En tanke som uttryckligen förfäktades av Mussolini. Detta gör de brottsofferlösa brotten till de värsta, för de är förbrytelser mot staten, mot statens överhet och tolkningsföreträde. Alla sådana brott måste straffas hårt.


En tidig föregångare till RP var Jeremy Bentham och hans nyttoperspektiv. Han menade att politiken ska försöka åstadkomma mesta möjliga gott. Med det avsåg han att politiken skulle väga alla beslut så att flest antal människor fick ett gott resultat av beslutet. En annan variant var att göra en tänkt räkneövning där man kontrollerar om beslutet har flest vinnare (positivt) eller förlorare (negativt) på beslutet. Den som avgör vad som är ett positivt eller negativt utfall är naturligtvis den som fattar beslutet, makthavaren.


Bentham var också grundare av utilitarismen, den rörelse som tror att allt i naturen finns tillgängligt i ett fast redan uppnått mått. Ingen utveckling är såldes möjlig och effektivisering antingen omöjlig eller saknar värde. John Stuart Mill, som skrev Om Friheten, var en stark anhängare av Bentham, som han ansåg ha högst stående moral av alla samtida filosofer. Mill räknades då som liberal och här finns troligen förklaringen till att amerikanerna länge räknat liberaler som vänsterfolk.

Tidiga svenska förespråkare för RP var Fredrik Schrevelius (så tidig att det då hette historiska skolan, i opposition mot naturrätten) och Eric Lagerstrand på 1800-talet. Lagerstrand hade läst amerikanen Thomas Paine och imponerats. Även amerikanen Henry George vars tolkning av RP kallas ”georgismen” var aktuell. Förlagschefen Johan Hansson på socialdemokratiska Natur&Kultur var en ivrig anhängare av RP.

Andra kända socialdemokrater i skaran av rättspositivister under 1900-talets första hälft var bland andra; Carl Lindhagen, Erik Palmstierna, Adolf Åström, Axel Hägerström, Östen Undén, Gustaf Möller, Tage Erlander, Dag Hammarskjöld, Gunnar Carlesjö, LG Rommel, Gösta Walin Svenska Naturskyddsföreningen, Gunnar Adler-Karlsson och Nils Karleby. Minnesgoda känner igen flera ministrar bland dessa. Andra tillhörde alltså propagandakompaniet i diverse civila organisationer.


Juristen Lindhagen var georgian och började som liberal men gick sedan via ett antal vänsterpartier till socialdemokraterna.
Det var juristen Adolf Åström samt filosofen och nihilisten Axel Hägerström som grundlade Uppsalaskolan, vars rättstolkning varit förödande för Sverige i ett helt sekel nu. Hägerström var professor i Uppsala 1911-33.


Gunnar Carlesjö och Nils Karleby var särskilt aktiva under mellankrigstiden som filosofiproducenter inom socialdemokratin, med förkärlek för RP. De är bland annat klart delaktiga i tankarna kring det som skulle bli allemansrätten. Gunnar Adler-Karlsson var den som på 60-talet myntade uttrycket funktionssocialism, i rättspositivistisk anda.


I Erlanders memoarer får vi veta:
”Karlebys åskådning har tjänat som intellektuellt underlag för många ledande i den svenska arbetarrörelsen, särskilt i dess andra och tredje generationer. Därmed har hans åskådning kommit att prägla mycket av den svenska samhällsutvecklingen.”


En annan anhängare av RP var nazisten Karl Olivecrona, också han en del av uppsalaskolan, gift med författaren Birgit Lange. Han deklarerade att: Rätten skapas av lagen och lagens ursprung är makten.


Ett fåtal svenskar har offentligt orkat ta kampen mot RP. Vid mitten av 1900-talet var det Seve Ljungman, Gustaf Adolf Rising och Gustaf Petrén, samt mot slutet av århundradet Gunnar Wiktorsson.


Petrén var jurist och i årtionden kritisk mot att Sveriges grundlag inte höll måttet enligt västlig standard ur rättssäkerhetssynpunkt för medborgarna. Han hade skarpa meningsutbyten i pressen med såväl Östen Undén som Olof Palme. Han var biträdande JO 1972 när Alfred Bexelius skulle pensioneras, men sossarna vägrade utnämna honom. Istället startade han 1974 Medborgarrättsrörelsen i Sverige. Som ”plåster på såren” eller möjligen salt i desamma, erhöll han 1985 förlaget Natur&Kulturs Kulturpris. Socialdemokratin har gjort stora ansträngningar för att svärta ner hans gärning.


Gunnar Wiktorsson är inte jurist, men lade ner ett omfattande arbete för att förstå hur den svenska allemansrätten kommit till. Arbetet utmynnade i boken, Den grundlagsskyddade myten. Där visar han eftertryckligt att allemansrätten aldrig varit någon gammal hävd. Han visar hur Ljungman redan under pågående arbete med att utveckla allemansrätten kämpade mot dess tillkomst och hur han pekade på att det var både historielöst och rättsvidrigt. Allemansrätten är först och främst ett rättsövergrepp socialdemokraterna begått mot mark- och vattenägare för att bereda städernas arbetare tillträde till andras egendom när fler semesterveckor skulle lagstadgas. Även detta alltså ett solklart exempel på RP.


Det fåtal personer som jag fått fram bland aktiva motståndare avslöjar brutalt den hegemoni med vilken makten dikterar lagen i Sverige. Svensk offentlighet har skapat sig en statsreligion av myndighetsnarcissism på en nivå som är sinnessjuk.

Det här inlägget postades i Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

12 svar på Om Rättspositivismen som skadar Sverige

  1. Göran skriver:

    Jag tycker mig se en liten röd tråd i detta. Statsanställda som i sig inte producerar något men förfäktar för sitt eget uppehälle genom att argumentera för stöld från de som producerar.

    Frågan är hur det kan bli så? Är det någon form av flykt från krav till en något sånär kravlös tillvaro?

  2. Thomas skriver:

    En gedigen genomgång av västvärldens fascistiska förfall. När folket blir varse kommer det att ge effekter, märkliga effekter. Upplysning är den enda utvägen! Och debatt.

  3. Lille Göran skriver:

    Så i rättspositivismen hittar vi alltså orsaken till att Sverige valde att översätta de mänskliga rättigheternas ”dignity” till alla människors lika värde. Det är den utilitaristiska statsfilosofin som därigenom kommer till uttryck, där människors värde hänger samman med deras nytta för makten. Likväl är detta lika värde, precis som påståendet att all makt utgår från folket, endast en läpparnas bekännelse. För i sina handlingar visar staten hela tiden alla människor inte har lika värde, för den som försöker försvara sig, saknar värde.

    Med en lagstiftning som utgår från att du aldrig kan tillåtas att försvara dig, ursprungligen mot staten men i realiteten överhuvudtaget då straffet för ditt självförsvar är att du utesluts ur samhällsgemenskapen, så är det svenska folket försvarslöst mot dem som väljer att ställa sig utanför samhället, men inom landets gränser. För lagstiftningen utgår från att alla vill vara inom samhällsgemenskapen. Därför står staten handfallen inför de alternativa rättssystem som nu etablerats, vare sig det handlar om kriminella gäng eller andra kulturers metoder för att lösa konflikter mellan människor. Är detta början på slutet för den svenska rättspositivismen?

    • Mats Jangdal skriver:

      Ja, staten både är makten och symbolen för makten. Lagen är statens medel för att höja sig över folket. Personerna i statens övre skikt oroar sig inte för att lagen skulle missgynna dem själva. De förutsätter att vid en sammanvägning blir lagens betydelse positiv för dem själva, framför allt för att lagen garanterar makten åt dem.

      Hur det blir när ett stort parallellt samhälle växer fram är inte givet. Blir staten utmanad om makten och dessutom undandragen skatteinkomsterna, kommer statens maktelit sannolikt att se sig om efter en annan modell som fortsatt garanterar dem makten.
      Det kan vara en ändrad rättssyn till exempel en ny verison av nationalism och naturrätt.
      Det kan också vara den gränslösa globalismen.
      Eller något som vi ännu inte fått ögonen på.

      • Lille Göran skriver:

        Antionalism?

        • Mats Jangdal skriver:

          Ibland är inte fingrarna på höger och vänster hand i synk. Då kan det bli Antionalism istället för Natinalism!
          🙂

  4. Samuel af Ugglas skriver:

    ”Svensk offentlighet har skapat sig en statsreligion av myndighetsnarcissism på en nivå som är sinnessjuk”.
    Tänk att socialisterna räknade ut att man kunde söva hela det svenska folket med materiella ”goder” som sjukvård, försäkring mot olyckor och en fördummande utbildning samtidig som man stjäl rätten till LIV och EGENDOM. Och allt detta har utgått från socialisterna på filosofiska fakulteter bl.a. i Uppsala. Har några procent av befolkning fattat vad de blivit utsatta för eller nöjer sig övriga med sakernas tillstånd? I min omgivning med kanske 60% akademiker vet nog inte många vad ”RÄTTSPOSITIVISM” är för något än mindre kan de förklara innebörd och konsekvenser.
    Kan inte hjälpa, det är den svenska skolan som till största del är orsak till eländet.
    Här ett praktexempel på hur det kan gå till.
    https://www.youtube.com/watch?v=5EWVxT4yPp0
    Det blir magnifikt när läran om och innehållet i KORANEN skall redovisa i svenskens CV.
    Kristersson, Bildt, Reinfeldt, BATRA och alla andra gör vad de kan för att skydda Löfvensocialisterna. Det är sinnessjukt!!!
    Hur många tillfällen har Kristersson missat att avpollettera Löfven under innevarande mandatperiod?
    Hav tröst, i Sverige blir inte socialisterna långvariga och med historisk måttstock endast en liten parentes.

    • Thomas skriver:

      Hmm… Det som i Sverige kallas ”korporativism” – är det samma som fascism – och det som vi brukar kalla socialism är det samma som fascism… Fascism, som det uttrycktes på Musses tid, är det vi lever med idag… överlag. Resultatet blev, kanske, inte riktigt vad Musse tänkte sig – i sin tidiga vision…(De intervjuer man sett på TV med gamla italienska fascister så verkar de vara väldigt social-demokratiska i sitt resonemang… (Inget ont om det, så att säga, bara en notering..)

    • Åke Sundström skriver:

      Noterar, sent omsider, din tröstande slutmening. Jag delar den bedömningen, men visst kan man ibland undra om det förstörelseverk som dagens politiker gjort sig skyldlga till någonsin går att reparera.

      Och fel, menar jag, att skylla eländet på en rättslig doktrin, som i det här fallet Uppsalaskolan eller rättspositivismen. Ansvaret vilar på Erlander, Ohlin och Palme i tidigt skede och radarparet Persson och Reinfeldt nu på sluttampen. Mats väljer i detta fall att skjuta på fel pianister. För även Hägerström m fl påverkat våra makthavare så det en demokratisk självklarhet att kritisera beslutsfattarna, inte deras dåliga rådgivare.

      Lika lite som vi kan skylla klimatnojan på Klas Eklund, även om han nu sålt sin forskarheder genom att skriva en hårdvinklad bok i ämnet. Våra ekonomiprofessorers tigande är en ännu större skandal, men faktum kvarstår: besluten har fattats på Helgeandsholmen.

  5. Kristian skriver:

    Riktigt bra!
    Skrämmande som vanligt, när man hittar något ursprungligt (S)-märkt.

  6. Avancemang skriver:

    Du skriver att: ”Rätten skapas av lagen och lagens ursprung är makten.” Och så är det förstås alltid, även i ett samhälle med starka inslag av naturrätt. Någon måste tillämpa lagen och verkställa den, och det är oftast någon form av överhöghet som har denna roll. Skillnaden är, enligt mitt sätt att se på saken, att i ett sunt samhälle så används makten som en förlängning av naturrätten, även om makten som sådan alltid är potentiellt farlig, och kan användas felaktigt. Det enda vapen medborgarna har mot godtycklig maktutövning är civil olydnad, folkligt uppror osv. Med andra ord, ju mesigare medborgarna blir desto större rättigheter kommer staten att ta sig. Statsmakten nöjer sig aldrig, den får aldrig nog. Den respekterar bara naturrätten när någon sätter hårt mot hårt, inte för att den egentligen vill, eller känner någon slags vördnad. Naturrätten finns bara om vi vågar kämpa för den.

    • Mats Jangdal skriver:

      Det var ett citat av nazisten Olivecrona, men det är en bra beskrivning av hur rättspositivister ser på lag och stat.
      Rättspositvism och naturrätt är två olika grundinställningar till lagstiftningens moraliska fundament. Därmed ger det också olika utfall i synen på lagars legalitet.

      Håller helt med dig att medborgarna hela tiden måste tummen i ögat på lagstiftarna, bland annat så att inte deras aptit på mer och fler regleringar växer medan de äter.

Kommentarer är stängda.