Jag är född 1954, som ni kanske vet eller listat ut. Det är ett märkligt år i svensk politik och lagstiftning. Det inträffade mindre än tio år efter WWII, så vi räknas ibland till efterkrigsgenerationen, ibland till 50-talister. Numera mycket oprecist till boomers.
Det året lovade Tage Erlander i en debatt med Bertil Ohlin i Kungsträdgården att sossarna ska bli det främsta skattesänkarpartiet. Inkomstskatten var då cirka 10%. Tetrapak lanseras, Kalles kaviar kommer på tub, sista året med motbok, Göteborgs universitet bildas, Sveriges första kärnreaktor börjar provköras, den öppna fria arbetsmarknaden i Norden blir verklighet, Cacka Israelsson spelar in Gamle Svarten, Söndagsnisse-Strix utkommer med sitt sista nummer och Bildjournalen med sitt första.
När jag började skolan insåg jag direkt att jag ogillade det hela. Skolan inskränkte allvarligt på min fritid och mina upptäckter av världen. Ja, egentligen började det året innan, när jag blev satt i lekskola. Fröknarna där var diktatoriska. Man skulle leka det som de bestämde, med leksaker som de fördelade, man skulle göra flicksaker som att baka.
Så jag tröttnade snabbt, rymde och skolkade. Fortsatte att upptäcka världen på egen hand som vanligt. Detta upprepades flera gånger tills mor sa att jag slapp. Men se det gick inte komma runt skolplikten. Sex år i skolan verkade som en evighet. För det var så länge de som var äldre tvingades gå i skolan, storasyskon till mina klasskamrater eller mina äldre släktingar.
Tyvärr insåg jag att målstolparna var flyttade, jag och mina jämnåriga skulle tvingas gå nio år i skolan innan vi slapp ut. Innan jag kommit upp i högstadiet meddelades att jag skulle tvingas gå tre år i gymnasiet också, med option på okänt antal år på universitet. Möjligheten att börja leva, att utöva sina mänskliga friheter förpassades bara längre och längre bort i en oviss framtid.
Ovissheten bestod bland annat av kärnvapenhotet och ett storkrig mellan USA och Sovjetunionen, av Vietnamkriget. Men det var något i samtalstonen och samtalsämnena bland de vuxna som oroade. Framtiden var inte lika ljus för någon längre. Den så kallade 68-rörelsen skingrade alla tvivel på att en ny verklighet inträtt, en ny (o)moral var inrättad som norm. Det kändes för mig, de där sista åren på 60-talet som att vi var på väg mot en avgrund.
Hårdrockens skramliga ljudmatta bekräftade musikaliskt att tidigare generationers melodiösa harmonier inget längre hade något att hämta. Flera av de kända musikerna i hårdrock och punk tillhör min generation, födda runt mitten av 50-talet, till skillnad från exempelvis de mer allmänt älskade musikerna i The Beatles, ABBA och andra med mer melodiös musik som var födda på 40-talet eller tidigare. Kände musiker i min generation tidigt av den nedgång och sociala oro som kom att prägla väst från 1968 och illustrerade det i musik. Eller var deras musik med och skapade oron?
Min far tillhörde den första generationen i släkten som läst mer än sex år i skolan. Han till och med läste till civilingenjör och disputerade samt blev lärare och rektor. Att jag skulle göra något annat i livet än att hylla möjligheten att studera var otänkbart för familj och släkt. Att reversera klassresan var ett förräderi.
När jag så gick på gymnasiet kunde de där storasyskona till klasskompisarna, de som börjat jobba vid 14, 15, 16 års ålder, köpa ny bil när de fyllde arton år. Det kunde inte jag. Nu var vi framme vid 1970-talet och jag bodde i Luleå, Norrbotten. AMS betydde alla måste söderut! LAS infördes 1972 och gjorde att alla 40-talister och de tidiga 50-talisterna som kommit i jobb bara strax innan oss 54:or satt säkra på sina jobb.
Man kunde lika gärna ta tillfälliga jobb och strunta i pensionspoängen, för alla visste att systemet var ordnat så att det var de bästa intjänandeåren, på slutet av arbetslivet som gav mest poäng. Med hög inflation hela 70- och 80-talen skulle de där första inbetalningarna vara värdelösa. Bara man kommit in i systemet så var det lugnt fram till slutspurten.
Det fanns inga jobb ens efter gymnasiet. I södra Sverige gjorde det visst det i några år till. Jag borde insett då att jag egentligen skulle varit först i kön att flytta söderut. Men jag höll envist fast vid det Norrbotten jag kände, det skulle ju bli gott om jobb med Stålverk 80. Av det blev intet och vi satsade på eget jordbruk istället.
Men till slut blev det flytt söderut, 1989 och Karlstad. Redan Värmland, eller kanske ska man säga inte minst Värmland är ett annat land än Norrbotten. Men något bra fäste på arbetsmarknaden fick jag aldrig. Krisen 1992 sparkade åter ut mig från arbetsmarknaden, Jag har alltid varit redo att jobba, inte varit petig med vilka arbetsuppgifterna är och sökt utföra jobbet med energi och precision. Mina arbetsgivare har uttryckt stor uppskattning för mitt arbete.
Det tycks ha varit helt fel strategi, för märkligt nog när man söker nytt jobb vill inte arbetsgivare ha sådana personer. Det är som om det är något fel på oss som haft flera jobb. Så det har blivit en blandning av tillfälliga jobb företagande, arbetsmarknadsåtgärder och studier som i stort sett inte gett något. Men med hopp om att få ett jobb med bra lön i slutet på karriären skulle ändå pensionen räddas.
I mitten på 90-talet var jag på ett centermöte där centerns representant i riksdagens pensionsdelegation eller vad det nu hette, Jonas Hyttring var med och beskrev det nya pensionssystem de kommit överens om. Med en successiv övergång för alla födda 1940-53 skulle det dåvarande systemet fasas ut och för alla födda från och med 1954 skulle det nya införas fullt ut.
Det nya innebar att man vände pensionsvillkoren på huvudet. Det gällde att sätta in så mycket pengar som möjligt i början av livet på sitt pensionskonto. Inte på slutet som det tidigare varit. Det fick vi 54:or alltså veta när halva arbetslivet redan var gjort! Tack för den snytingen! Jag förklarade detta på mötet och Hyttring nekade till den effekten och församlingen ville hellre tro på en riksdagsman än en ”stolle”.
Hyttring lovade också att nu skulle pensionen baseras på hela livsinkomsten, från första kronan. Så blev det naturligtvis inte. Det blev som tidigare både golv och tak för pensionspoängen och andra undantag som tydligt missgynnar egenföretagare, som jag. Där är vi idag, jag har nu hälften eller mindre, av den pension min far hade innan han avled. Självklart till stor del för att han tjänade mer pengar än jag gjort.
På många sätt har vi hamnat bakom framgångsvågen efter kriget. De som var lite äldre hann ta vågen och surfa snyggt mot stranden.
Nästa våg förde istället 60-talister till framgång. Men politiska beslut i Sverige har successivt gjort vågorna allt sämre att surfa på. Nej, jag är inte bitter. Jag gjorde ju mina egna val att inte konformera mig. Jag hade valt det igen om jag fått möjlighet att göra om. Men jag hade naturligtvis gjort det med mer information och bättre förståelse för konsekvenserna, och därför kommit närmare mina egna mål.
Som kontrast kan jag nämna några 54:or som på ett eller annat sätt kan sägas blev framgångsrika politiker: Margot Wallström, Angela Merkel, Viktor Justjenko (Ukraina), Recep Tayyip Erdogan (Turkiet), Esko Aho, Hugo Chavez (Venezuela), Aleksander Lukasjenko (Vitryssland), Condoleezza Rice, Aleksander Kwasniewski (Polen) François Hollande (Frankrike)
RSS – inlägg
Stort tack för denna insiktsfulla påminnelse om hur svenskarmas trygghet hanterats under åren. Speciellt valhänt har pensionssystemet tillåtits variera precis som du beskriver.
Min svärfar, född 1920, fick erbjudande 1980 om förtida avgång när industrin som han jobbade på behövde minska sin nästan osannolikt stora personalstyrka. Han var tveksam, men facket hade räknat ut att tillsammans med Olof Palmes populistiska löfte om inflationssäkrade pensioner så var det vansinningt att stanna kvar. De som jobbade kvar såg sina löner urholkas mer och mer av devalveringen 1982 och en skenande inflation.
Mycket riktigt, svärmor jobbade vidare i banken några år till, men de fick sitt livs bästa ekonomi och gjorde tre-fyra utlandsresor varje år under 1980-talet.
Jag är själv ensamföretagare sedan 1993 och betalade vad jag kunde avvara till en privat pensionsförsäkring. När jag var 65 år såg ändå inte min ekonomi speciellt ljus ut, och vi funderade på vad vi skulle spara in på mest på när jag blev pensionär. Att sälja huset var ett måste, bland annat.
Men jag jobbade helt enkelt vidare i åtta år till, tacksam för mitt beslut att bli ”egen” i tid och inte sparkas ut på pensionsdagen som många andra.
Men det finns mycket mer att berätta om hur socialisternas klåfingrighet har drabbat många under åren. Vilja men inte kunna tycks vara det mest träffande epitetet på en sossepoliker även idag.
En bra ingång i en diskussion…
Eftersom jag är en sen fyrtiotalist har jag bekanta födda på tidigt 40-tal och även 30-talet – och 50 och 60-talet.. Det man kan konstatera är att det sällan blivit som man tänkt sig.. De beslut man tar som yngre visar sig oftast vara fel och resten av livet måste man justera misstagen..
Det svåra är att räkna ut vad som är ens egen drivkraft. Vid ett tillfälle, då jag vickade som lärare på högstadiet, så skulle vi, några lärare, berätta för varann vad som var drivkraften i livet och jag fick några minuter att tänka över det medans någon annan lärare berättade om sina egna funderingar. Det var då jag först insåg att man med åldern sakta inser det som man senare i livet konstaterar att man ångrar eller inte nått fram till..
Eller som jag och min granne som träffades första gången för över femtio år sedan och då spånade litet om framtida önskemål numera insett att vi ändå på något vis gjort det som vi funderade på då, även om det inte blivit exakt som vi inbillade oss..
Men att man redan i tonåren ibland skapat sin framtida inriktning är klart, kan jag konstatera så här i efterhand, sittande på ”åskådarläktaren”…oavsett samhällets ständiga förändring.
Även jag är 50 talist och upplevde svårigheter att få första jobbet på 70 talet trots lång utbildning.
90 talets kris gjorde mig till egenföretagare.
Sen dess har jag haft det väldigt oförskämt bra!
Egentid som egen företagare kan nyttjas till det som är lönsamt.
Från att vilja göra världen bättre har jag övergått till att åtminstone inte göra den sämre.
Från miljöengagerad till klimat alarm engagerad.
(Vi får sluta göra världens fattiga fattigare genom att frånta dem fossil energi som inte skadar)
Tack Mats för din inspirerande och tänkvärda ”livsberättelse”. Den fick mig som är 41a att tänka till över min egen livsberättelse. Född i Jämtland under kriget. Tvingades flytta till Stockholm i slutet av tonåren (som ännu inte uppfunnits) eftersom det inte fanns jobb i Jämtland… Ständig ”hemlängtan”, men hindren var större än längtan… Tankarna och minnena fortsätter… Tack igen Mats för inspirationen…
Tursamt nog bröt jag i tid och behöver inte stoppa pensionen i en förlustbringande livsmedels produktion. Det har vi fått tjänstemän på länsstyrelser och i kommunerna som övertagit ansvaret för.
Vad skrev Edvard Hollertz häromdagen: ”Handlingsutrymmet krymper för lantbrukarna” Mellan 1996 och 2016 ökade antal lagkrav med 120%!!!
Finns det något mer raffinerat sätt att ransonera livsmedlen än att ingripa i produktionsledet?
Inget blod, inga kort/kuponger och till sist den invaderande obeväpnade armen av främlingar.
Men livet på landet är fortfarande uthärdligt om vi får sköta oss själva och inte blir tvingade att pantsätta våra LIV och vår EGENDOM till socialisterna.
Härlig beskrivning av en livserfarenhet, tack för den Mats.
Flera här som berättar att de varit företagare och att det varit bra på åtminstone något sätt. Måste instämma! Jag har ju varit det av och till med blandad framgång i olika branscher, ingen konkurs. Det bästa var de sista åren och ackumulera avskrivna tillgångar som kunde realiseras i lagom takt vid och efter pensioneringen. Har fortfarande lite för mycket verktyg, jaja!
Privat pensionsparande tidigare i företagarlivet, när det gått bra och man inte tog ut allt i lön var också bra.
Som företagare kan man bli vansinnig på byråkratin, men det har ändå varit lindrigare för sinnet än att vara anställd.
Såg första avsnittet om Sven Tumba, känner igen det där med rastlösheten, idrottandet och att vara den som bryter mönster.
Man kan än en gång begrunda Thomas Thorilds ”Det enda nödvändiga För Et Rikes Financer” (1792), där följande stycke finns att läsa (Litteraturbanken):
”Äfven måste man ha politicerat sig bra galen, för att kunna glömma, at Köpmannen har et likaså stort behof, och et behof likaså rent och mänskligt, av fin vinst, som ni af hans vahra. Och då ni, för er del, i god ro, låter honom förlora alt hvad han kan kan förlora; så är det ock rättvist, at ni låter honom, i lika fri och rolig handel, vinna alt hvad han kan vinna.”
Måste man pensionera sig?
Undertecknad, född 55, hoppade av skolgången efter första året på gymnasiets naturvetenskapliga linje och flyttade till Paris; inte på grund av dåliga betyg, men för att tillfälle gavs. Det har jag aldrig ångrat och för vart år som går blir jag allt gladare för detsamma. På så sätt har livet blivet långt annorlunda jämfört med en karriär i Sverige. Framför allt har jag alltid haft frihet, aldrig har jag varit anställd, aldrig har någon bestämt över mig. Och som en extra fjäder i hatten, inkomstskatt betalade jag för första gången 2004. Bidrag genom åren? Min födelsekommun betalade halva bussbiljetten för att färdas til realskolan.
Efter tre år i Paris blev det sju år i Spanien, Marbella kommun, där jag först arbetade svart som fastighetsmäklare. Vid 23-års ålder startade jag mitt första bygge, en 150 m² villa i andalusisk stil 500 m ovanför Puerto Banus. Det var tider! Vi sköt lerduvor och herrelösa kattor på tomten utan att någon klagade.
Därefter centrala Paris igen fram till 1992, då jag flyttade till en gammal fallfärdig bondgård med mark i Normandie, där jag fortfarande bor. Allt eftersom tiderna blev mer moderna och medborgarna mer kontrollerade av staten startade jag ett eget företag i byggbranchen, för att även fortsättningsvis kunna verka inom lagens råmärken. Den firman driver jag fortfarande och avser att göra så tills jag trillar av pinnen.
Hur har det då gått ekonomiskt och socialt? Ekonomiskt upp och ner, men alltid skuldfri och ingen katastrof. Socialt kan jag konstatera att den som inte håller sig till en vanlig karriär eller är väldigt rik, inte har någon social status alls, varken låg eller hög. Frihet och att inte vara konformist har ett pris, ett högt sådant, som man måste vara beredd att betala.
Så till min första rad. Måste man pensionera sig? Jag förstår att den som har ett tråkigt lönearbete längtar efter att få sluta slava, men för en företagare? Jag säljer byggsatser för trähus till självbyggare, allt från 80 m² och uppåt. Se: http://www.tiro.fr
För min del är varje nytt bygge snarast som en väl betald semester. Tyvärr, har jag haft ”semester” alltför sällan de senaste åren. Varje bygge tar 10-20 dagar på plats. Jag arbetar fysiskt så mycket eller lite jag vill, lever under tiden nära kunden och hans folk som det är min uppgift att leda till ett effektivt team, arbetar över hela Frankrike och i övriga Europa, bor på hyggliga hotell, äter och dricker gott varje kväll på mitt företags bekostnad. Ett extra nöje är att tävla med kunderna, som oftast är i 30/40-årsåldern, om vem som spikar snabbast. När vi monterar råsponttaket arbetar kunden och hans mannar på ena sidan och jag ensam på den andra. Hittills har jag alltid först nått upp till nocken med råsponten. Skryt, ja, men känslan att som gammal gubbe sitta på nocken och reta ungdomarna för att de fortfarande spikar är obetalbar. Så varför ska jag pensionera mig så länge hälsan håller?
Härlig berättelse Lars!
Det är det där med hälsan. Min är inte den bästa rent mekaniskt. Hjärta och lungor är bra, men händer, fötter, knän, höfter, rygg och axlar har tagit stryk. Så jag är glad att det finns möjlighet att göra så lite som möjligt.
Av alla färdigheter som en ung person kan tänkas ha med sig ut i livet är nog ett extra språk det bästa (förutsatt att det är ett världsspråk). Men man måste kunna det flytande, åtminstone inom sitt yrkesfack. Jag skulle kunna kliva in i ett amerikanskt snickeri när som helst och förstå och hjälpa till med det mesta, men facktermerna tar emot något oerhört eftersom våra svenska dito till stor del bygger på urgamla tyska termer.
Grattis till Lars som har lyckats lära sig de franska som lär vara ännu svårare att ta till sig!
Jag hade länge en kollega från Chile, som skakade på huvudet varje han insåg att svenskarna inte kunde ett ord spanska, fast det var så ”lätt” att lära sig.
Men man måste vara på plats (och ha intresse och bra hörsel för nyanser) för att tillägna sig det så bra att man kan kalla det sitt andraspråk.
Själv tycker jag det är lättare att konversera facktermer än socialt. Lättare att lära sig facktermer för då vet man vilka ord som behövs.