Dagens gästskribent är Sture Larsson
17 april hade Sydsvenskan en stor artikel om skolan föranledd av att en förälder, olyckligtvis politiker, haft synpunkter på vad som sagts i en skolsal. Skolministern blev upprörd. Inte så konstigt. Som högste utbildningsansvarige tjänsteman förklädd som politiker är hon själv sinnebilden för att det svenska utbildningsväsendet inte förmår att förmedla aktning för kunskapsområde. En jurist är ingen ”skolvetare”. Statsvetare och ekonomer är inga ”klimatvetare” men likväl dagens ultimata experter. Som tjänsteman i riksdagens exekutiva organ har hon naturligtvis inget mandat att förklenande uttala sig om riksdagens andra partier. Som jurist borde hon naturligtvis veta att makten utgår från folket och att vårdnadshavaren har ansvar även när barnet går in på skolans område.
Skolan bör övervakas av föräldrarna, därför att den formar avkommans framtid. Skolans värld inte är färdighetstränande. Där arbetar man inom discipliners staket. Vi har sedan 1980 matats med info om sjuka skolbyggnader och dålig luft, men jag känner inte till någon skolpersonal som själva analyserat sina byggnaders problem, trots att de som grupp täcker flertalet i sammanhanget nödvändiga discipliner.
Vi har matats med skolans tillkortakommande under många år medan nuvarande skolminister styrt på skolverk och nu departement. En enkät till kommuner 2020 antyder att >90 % av alla publika hus, därmed kanske i synnerhet skolor har roterande värmeväxlare, alltså maximal återluftsteknik. Det är sedan 1998 olagligt inom ramen för Miljöbalk och Arbetsmiljölag. Skolministern /juristen har inte förstått, i varje fall inte reagerat. I mina ögon tjänstefel.
Skolorna är nu olagliga institutioner för epigenetiska genförändringar i de foster som bärs av mödrar inom skolan, eftersom de som fosterbärare blir utsatta för maximalt okontrollerad kempåverkan med förmåga att bestämma geners funktionella uttryck. Mycket riktigt! Skolan kämpar med bokstavsdiagnoser långa som alfabet. Efter ett liv med byggnadshygien inom lantbruk är jag väl medveten om kapaciteten för genetiska skador p.g.a. återluftsburen ventilation. Det är ingen påtaglig skillnad i motståndskraft mot genetisk skada hos ett homofoster eller ett svinfoster. Det enda som skiljer är fosterbärarens oavbrutna vistelsetid i riskabel miljö, några timmar per dag eller år.
Jag är en av de få vårdnadshavare som tagit eget ansvar för barnens skola. 1984 ledde jag en utredning av Svalebo i Veberöd. Nybyggd 1980. Färdig för rivning 1984 enligt föräldrar vars allergiska och astmatiska barn inte hade i skolan att göra på måndagar. 20 % av skoltiden berövades dem. Orsaken visade sig främst vara maximalt farligt installerade roterande värmeväxlare i kombination med ventilationsstopp från fredag kl. 18 till måndag kl. 07. Ombyggnad av fläktinstallationen och stopp för intermittent drift säkrade hjälpligt skolans användning. Dock sanerad för mögel 1999.
Alla i artikeln nämnda skolförsvarare förnekar i strid med grundlag vårdnadshavares rätt till insyn i skolans kvaliteter och verksamhet. Det är inte bara skolans miljö som har problem. Skolans kunskapsinnehåll är ständigt i behov av översyn. Särskilt sedan läromedel blev varje lärares egenhändiga stencil- och lösbladssystem. Sedan ca 40 år tillbaka predikar varje lärare ett vetenskapligt inkorrekt klimatbudskap. Växthusgaser och jakt på koldioxid är ett politiskt budskap. 2019 bad jag 26 svenska akademier och Vetenskapsakademin att förklara om växthusgaser finns och hur dessa i så fall fungerar. Ingen vågade ta i frågan. Enkelt som en plätt. Idéerna är nämligen oförenliga med elementär fysik och vedertagna naturlagar. En svensk akademiansvarig kan ju inte visa sig vara sämre än en nyfödd med full insikt i termodynamik. Hela klimatpolitiken och skolans budskap faller som korthus om någon erkänd naturvetare vågar riskera sin finansiering genom att ställa den konkreta frågan: ”Vad i h-e håller ni på med? Man kan inte kyla planeten genom att förtunna atmosfärens mot rymdens termiska nollpunkt energirepellerande filter av stoft och molekyler. Den gubben som påstått detta är inte född och kommer inte att födas.”
Likväl är detta sedan 40 år budskapet från skolans och varje skolans produkt i form av politiker och andra publikt verksamma. Att det kan bli så, är i hög grad en följd av Föreningssveriges oförmåga att skilja på föreningens medlemsansvar och vården av gamla politiska budskap. Inget av lärarfacken har t.ex. tagit tag i skolans miljö och kunskapsinnehåll relativt vedertagen kunskap och lag. Sannolikt därför att politisk korrekthet går före medlemmens behov. SPF, en förmodad intresseförening, vägrade t.ex. att ta tag i frågan om äldreboendes olagliga återluft, när dödstalen började räknas, nu i tiotusental. Vården av decenniegamla politiska felslut är i svenskt föreningsliv viktigare än medlemmars och nu våra barns väl och ve. Jag är inte längre SPF-medlem!
Till alla vårdnadshavare: ”Skolan är ditt och kanske särskilt ditt ansvar!” Sture Larsson
Det finns två myter som upprör mer än något annat i Sverige.
All makt utgår från (svenska) folket. (Endast genom korrupta representanter)
Äganderätten i RF kap 2 § 15 ändrades 1976 och är en felskrivning om rätten till egendom.
Bästa tillfället för dagen kan studeras i rättsfallet mot Karl Hedin.
Vem vågar skriva i klartext om det eller är det för ointressant, skamfullt kanske?
Johan Westerholm och ledarsidorna.se har skrivit om Karl Hedin
https://ledarsidorna.se/2021/04/malet-mot-karl-hedin-aklagaren-aberopar-bevis-som-egentligen-inte-finns/
Det finns fler artiklar på bloggen.
Väl rutet, Sture. Men ta gärna en match med Gösta Walin om växthuseffekten. Det kan bli en tuff uppgift, men väl värd att prövas om du vill bevisa dina åsikter i den frågan. Mats har försökt men inte nått ända fram, om man säger. För visst finns det olika och starkt motstridande teorier om detta, som Mats så ofta berättar.
Jag flyttade in i ett nytt kontor i en ny byggnad 1989. ”Klimatsystemet” var extra påkostat med individuell värme och kyla i varje rum, och fyra riktbara inluftsdon ovanför dörren. Det första jag fick göra vara att öppna fönstret 3 cm för att få luft, och det stod sedan öppet lika mycket varje dag som jag jobbade där under 19 år. Dörren till korridoren var nästan alltid öppen och inluften genade väl raka vägen ut och nådde inte mig som satt nära fönstret. Om huset hade sådana roterande värmeväxlare eller ej vet jag inte, men det blev en ganska fiiffig lösning trots allt.
Om läromedel:
Jag började småskolan 1953. Det var en stor mörk tegelbyggnad med höga vackra fönster, fast allt var slitet och nött. Trapporna av sten hade kraftiga fördjupningar efter tusentals barnfötter som gått i dem (att springa var förbjudet). Skolbänkarna var osannolikt slitna och repiga och stod i långa rader med ett eget upphöjd trägolv för att inte man skulle frysa om fötterna. Det fanns centralvärme, men ventilationen bestod enbart av öppna fönster under rasterna. Min mormor hade gått i samma skola femtio år tidigare, och det enda som förnyats sedan hennes tid var nog värmesystemet, lysrörsbelysningen och linoleummattan ovanpå de gamla brädgolven.
Det var ändå den första dagen en grov och skrämmande miljö, mer korrektionsanstalt än en plats för kreativt lärande. Men så började alla lärare dela ut skolböckerna, och den dystra stämningen försvann på fem minuter till en nyfiken, spännande känsla av – framtidstro?
Alla böcker var nämligen alldeles nya och doftade spännande av fuktigt papper och trycksvärta, inbundna med flerfärgade bilder och sidorna klibbade ihop litegrann eftersom ingen ännu hade öppnat dem. Det var bara jag som skulle läsa i dem, och ingen annan hade solkat sidorna eller strukit under svåra ord eller försökt sudda bort igen.
Det var en obeskrivlig känsla av förtroende från samhället med Konungen nickande bifall från sin slottabalkong. En gåva av ofattbart värde som man längtade att få ta del av fast man inte kunde läsa ännu. Naturligtvis förmanade oss lärarna att vara mycket rädda om böckerna och vi visades hur vi skulle vika skyddspapper runt alla pärmar och ovillkorligen visa upp för godkännande till nästa dag. Och vi skulle också skaffa en skolväska att bära dem i, vilket gav många elever bekymmer, vi bodde i en fattig stadsdel.
När mina egna barn kom hem med begagnade skolböcker som skulle lämnas tillbaka igen, brast något i min själ och jag betraktade efteråt hela lärarkåren med stor skepsis.