Lena Andersson – Den nyttigaste klimatkritikern?

Dagens gästskribent är Åke Sundström
Mats och andra i all ära, men i min ögon har Lena Andersson i dagens SvD (21/8) skickat en av de hittills mest kraftfulla giftpilarna mot klimatnojans skrivbordsgeneraler. Under den lite kryptiska och lätt avtändande rubriken “Trösten har ingen heltäckande förklaring”.
Kärnan i hennes stillsamma men i sak svidande vidräkning är denna:
“Så hellre än att vetenskapsmän med avvikande mening görs till paria borde kunskapssamhällets högst reella oenighet om kausaliteten ventileras offentligt och återkommande, just med tanke på att orsakssamband i komplexa system är notoriskt besvärliga.”
För egen del skulle jag förstås genast invända, att det inte alls handlar om okunnighet eller beklagliga tankefel, utan om intellektuell prostitution. Forskarna ljuger i eget eller i berörda makteliters intresse. Men att det medvetna, programmatiska forskarfusket är ett otyg kan man utläsa också “mellan raderna” i Anderssons text.
Sen kan man beklaga att hon, säkert mer okunnigt än manipulativt, undviker kopplingen till energifrågan. Hon tycks inte förstå att syftet med klimathotet är att ta ställning för den ena sidan i en global maktkamp mellan två dominerande energislag: uran och fossila bränslen. En strid som är särskilt tydlig just i vårt land och som inte heller den seriösa delen av skeptikerfronten haft förstånd att påtala och dra nytta av. Att klimatnojan fortfarande lever hos oss beror delvis på sådana självmål.
Som så många andra låter sig även Lena Andersson duperas av storskojaren Lennart Bengtssons helt korrekta uttalande i sin senaste bok, om att “vädret har en tidsskala på tusentals år och styrs av krafter bortom människans möjligheter att påverka”. Medan han som medlem av Kungl Vetenskapsakademin först hävdat raka motsatsen och därefter tillsammans med sina kollegor avstått från att ta ställning till IPCC:s hotbild, men likväl godkänt den svenska klimatpolitik som stödjer sig på IPCC:s analyser. Tankevurpor som går att förstå bara om man blir varse deras avsikter.
Och en intressant nyhet, förvisso, att den kritiska syn som Lena A företräder numera får publiceras i en tidning som hittills hört till klimatnojans mest trogna och mest dubbeltungade förkunnare. Det kan vara ett lika viktigt trendbrott som Anderssons krönika.
Det här inlägget postades i Gästlistan, Klimatbluffen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

15 svar på Lena Andersson – Den nyttigaste klimatkritikern?

  1. Thomas skriver:

    Inlägget har två huvudpunkter.
    1. Om “forskningens” ärlighet.
    2. Klimatnojans funktion.
    Möjligheten att “tala fritt” är begränsad vilket de allra flesta vet och bara några få insatta vågar utmana – vilket det just inom Klimatnojan faktiskt finns.. Betydligt fler där än inom annan “forskning”…
    Klimatnojans funktion är nog betydligt djupare än “bara” en fråga om energival…

    • Åke Sundström skriver:

      Svårbegriplig tvärtom-syn, Thomas. Du kan inte på allvar påstå att det på klimatområdet finns FLER hederliga bedömare än inom annan “forskning”? Det ljugs förstås friskt om nästan allt, men sällan så skamlöst och så uppenbart mot bättre vetande som när det gäller klimathotet.

      Och om du ifrågasätter betydelsen av att klimathysterin gynnar våra reaktorägare så är du själv mer än lovligt naiv eller enögd, blint troende på de halvsanningar som emanerar från Stockholmsinitiativet (SI) och Klimatsans.

      Skeptikersfronten har ett internt hederlighetsproblem, det går inte att förneka. Bara några få har – eller har haft – kurage att stå upp den elementära logik jag talar om: att ett nej till nojan måste innebära ett nej också till den politik (energiskatter och statliga subventioner) som bygger på denna noja.

      Mats hör förstås till denna lilla minoritet – tillsammans med framför allt Gösta Walin och troligen också Gösta Pettersson, även om jag inte hört honom ta tydligt avstånd från klimatskatterna.

      Sant att Mats och jag varit oense på några relativt viktiga punkter, t ex om man bör kalla ett gigantiskt elöverskott för “elbrist” och skylla på att vilja göra sig förstådd av okunniga medborgare som styrs av tidningars och etermedias braskande rubriker? Plus av osannolika sanningsvittnen som 17-åriga Greta, i sin tur präglad av sina föräldrar och sin vänstervridna hejarklack, tillika hennes förvillare.

      Så vi har några snäpp kvar till en total samsyn. Och att SI-professorerna eller Klimatsans skulle backa från sitt primära reaktorkramande verkar inte ligga i korten, i varje fall inte ännu.

      .

      • Thomas skriver:

        Forskningens funktion är att skapa en plattform för politiska och ekonomiska beslut – inte att söka sanningen…
        Det känns något uppgivet när man kan upptäcka denna funktion – överallt.

        • Mats Jangdal skriver:

          Åtminstone förr sa man att den fria forskningens enda syfte var att beskriva verkligheten så sant som möjligt.
          Men styrd eller finansierad forskning är något annat….

        • Åke Sundström skriver:

          Besinning, Thomas. Du har upptäckt en “funktion”, men det handlar i praktiken om en urspårad samhällsmoral. Du kan inte förneka att en forskares uppgift är att söka sanningen. Ingenting annat.

          Jan Wallander, min förste arbetsgivare och sedermera populär SHB-chef, brukade ofta upprepa detta mantra – med tillägget att om sökandet leder dig fram till djävulens port, så knacka på.

          Men vem bryr sig numera, har både du och jag anledning att undra? Och det är förstås begripligt att många blundar inför ljugandet, om priset för att reagera är att berövas hela eller stora delar av familjens levebröd. Ett växande antal svenska visselblåsare kan vittna om den saken.

          Ämbetsmannamoralen och människors rättskänsla har brutits ner av Palmes starka stat, med våra borgerliga partiers tysta godkännande och ibland aktiva medverkan. Låta oss tala klarspråk om den saken.

          • Thomas skriver:

            Jo, så är det nog..
            Människan som art är inte konstant. Även om Bibeln kanske så anser. (Som Guds avbild så har vi skyldigheten att respektera människan från befruktningen tills döden inträder via ålder eller sjukdom, men det sker inte dag. Men det är kanske en annan historia).
            Med jordbrukssamhället infördes en tydlig hierarki där vissa grupper i samhället slapp arbeta… kvar blev slavarna och bönderna som gjorde jobbet.
            Att industrialismen skulle ändra på detta var allt bara en from dröm av Marx med flera….
            Det enda som uppstod var en mer komplicerad hierarkisk ordning. Eftersom denna ordning även är genetisk så kan inget förändras, oavsett om man tror på Bibeln, Marx eller Ämbetsmannamoralen…

            • Åke Sundström skriver:

              Ånej, Thomas, ämbetsmannamoralen har ingenting med genetik att skaffa, däremot med hög generell moral i samhället, kopplad till Luthers katekes.

              Fast eftersom vår starkt vänsterinfluerade kyrka numera har Marx som förebild i stället för Luther, har det gamla stödet förvandlats till sin motsats, ett bidrag till dagens samhällsmoraliska normlöshet.

              • Thomas skriver:

                Hmm… Civilisationen är enbart en tunn fernissa på en ganska så brutal varelse… Så nog är det genetiskt.

  2. Samuel af Ugglas skriver:

    Talibanerna njuter av klimatnojan i Sverige och skyndar sig hit, “nojan” dör av sig själv.
    Stort tack till Ann Linde m. fl.

    • Åke Sundström skriver:

      Jovisst kommer nojan att dö, precis som tulpanlökshysterin i Holland på 1600-talet eller IT-boomen år 2000. Eller tron på den heliga s k “svenska modellen”, sönderkramad även av förment liberala eller konservativa partier.

      Kanske till och med självdö, som du säger dig förmoda. Men det kan lika gärna bli en långbänk av Fälldinska proportioner. Så skulle inte det Sverige som du (och många med dig) omhuldar glädjas om de antidemokratiska vänsterdoktrinernas död påskyndas?

  3. Åke Sundström skriver:

    Jag saknar din kommentar, Mats, till en av de centrala teserna i mitt inlägg: att klimatstriden är en narrspegel, en kuliss som döljer att allt handlar om kampen mellan de två huvudkonkurrenterna på den globala energimarknaden: uranet och de fossila bränslena.

    De senare har haft makten sen industrialismens genombrott, men nu ser uranproducenterna sin chans. Fast de klarar inte av att vinna på det vanliga sättet, genom att besegra konkurrenterna på den fria marknadens kärva villkor, genom att bevisa sig vara billigare eller i varje fall inte dyrare än den fossila energin. Deras utväg har varit att alliera sig med politiska krafter, som i sin tur – och på basis av tänkta egna fördelar – tillgripit ett möjligt halmstrå, det grundfalska klimathotet.

    Har du en bättre hypotes eller bevisning?

    • Mats Jangdal skriver:

      Nej, jag har inte riktigt den bilden. Oljebolagen har diversifierat inom energisektorn och är numera i hög utsträckning energikoncernermed stora intressen i vind och sol samt stora skogsinnehav. Riktigt hur mycket de tagit sig in i kärnkraftsbranschen vet jag inte, men det förekommer.
      Däremot så är det starka motsättningar bland de olika energislagens supportrar. Väldigt få tycks vara anhängare av den energimix som uppstår på en fri marknad. I Sverige kan det tolkas som ett utslag av politikens likhet med den östtyska.

      • ivarandersson skriver:

        Ett kinesiskt statligt ägt kärnkraftsbolag står bakom närmare en femtedel av de mångmiljardinvesteringar som görs i svensk vindkraft.
        https://sverigesradio.se/artikel/7408486
        Men i USA är bolaget (CGN) inte längre välkommet.

      • Åke Sundström skriver:

        Där tror jag att du misstar dig, Mats. Diversifiering i alla ära, det är oljan som är oljestaternas levebröd – och bidrar även till USA:s höga BNP-nivå.

        Däremot noterar du med rätta att det i Sverige finns väldigt få anhängare av en fri energimarknad, trots att alla – utom avgrundsvänstern – har accepterat marknadsekonomins grundbult, marknadsekonomi/fri konkurrens. Men du har fel när du förklarar detta som ett utslag av “politikens likhet med den östtyska”.

        Den sanna förklaringen är att vår tunga industri (stål, papper mm) är starkt elberoende samtidigt som klimatskatterna (tillsammans med elöverskottet) bidrar till att dessa branscher gynnas/subventioneras. Svenskt Näringsliv väljer att ta ställning för detta särintresse i stället för att värna frihandeln.

        Det är skam till sägandes direktörerna på Storgatan som kopierar den östtyska modellen. Och om möjligt än skamligare att vi har borgerliga partier, med M i spetsen, som går i deras ledband och säljer ut sin egen frihetliga ideologi.

        • Åke Sundström skriver:

          Det förvånar mig storligen att du inte vill medge det helt uppenbara:

          1. att borgerlighetens ja till klimatnojan och deras motstånd mot en fri energimarknad har sin grund i att den tunga industrin gynnas/subventioneras via dagens reapriser på el – som
          2. är en följd av överkapaciteten i elsystemet samt
          3. av att de fossila alternativen är straffbeskattade, via de extrema koldioxidskatterna, vilket i sin tur
          4. håller elefterfrågan uppe på högre nivå än vid fri konkurrens.

          Jag är säker på en klok person som du förstår att denna beskrivning är sann, så varför vill du inte bekräfta den saken?

Kommentera