Dagens gästskribent är Christer Nilsson, med en bokrecension
Peter C. Gøtzsche: Mental överlevnadshandbok (2021)
Hur du blir fri från psykofarmaka och återfår ett normalt liv
Karneval förlag
Översättning: Ulrika Junker Miranda
Peter Gøtzsche i härnadståg mot psykiatrin
Den stridbare och frispråkige Peter Gøtzsche är specialistläkare i internmedicin och professor i klinisk försöksdesign och analys vid Köpenhamns universitet. Han har publicerat över 75 artiklar i fem stora vetenskapliga tidskrifter.
Peter Gøtzsche håller inte igen på kritiken. Läkemedelsindustrin kallar han regelmässigt för kriminalindustrin. Själv är han klart medveten om att hans drastiska formuleringar kan uppfattas som provocerande, men tror inte att det skrämmer bort någon från hans slutsatser. ”Ska man ha upp folk ur stolen så behöver man provocera dem. Annars händer inte mycket”, skriver han. Jag tror dock att Gøtzsche får finna sig i att åtskilliga förblir kritiskt sittande kvar i stolen. Snabbt spikar han dock fast sina viktigaste slutsatser. Och det är ingen nådig bild han målar upp.
”Psykiatriska diagnoser bygger inte på vetenskap”, skriver författaren. ”De är ett slags övningar i samförstånd där man genom handuppräckning bestämmer vilka system som ska ingå i ett diagnostiskt test. Metoden att använda checklista påminner om det populära sällskapsspelet Finn Fem Fel. Den som har minst fem symtom av nio förklaras till exempel vara deprimerad. Om man tittat tillräckligt noga hittar man liknande ’fel’ hos alla människor”. Gøtzsche ger ett exempel: ”När jag en gång föreläste sa en kvinna i publiken: ’jag har adhd!’ Jag svarade: nej det har du inte. Du kan ha en hund, en bil, en pojkvän, men du kan inte ha adhd. Det är bara en etikett, en social konstruktion. När gossen Ruda beter sig på ett för omgivningen påfrestande sätt, ger vi hans beteende ett namn, ’adhd’ och i olyckliga fall börjar medicinera honom med skadligt och beroendeframkallande amfetamin”. Man kan undra hur Gøtzsche då bedömer fallet Greta Thunberg som öppet redovisas som drabbad av Aspberges syndrom, tvångssyndrom med selektiv mutism som kräver medicinering? Är även detta en ”social konstruktion”? ”Diagnosen depression är inte mycket bättre. Det är väldigt lätt att få den diagnosen, om man egentligen inte är deprimerad utan bara känner sig lite ur gängorna”, skriver Gøtzsche. Trots den hårda förkastelsedomen över psykiatrin som ”vetenskap” så är inte författaren så kategoriskt avvisande som det kan låta. Han har en hel del gott att säga om psykoterapin; mer om det senare.
Författaren går till frän attack mot USA:s mest hyllade barnpsykiatriker, Joseph Biederman, ”en av alla som ställer till störst skada”. Han uppfann diagnosen juvenil bipolär störning (en ren låtsasdiagnos) och ställde sedan diagnosen bipolär för 23 procent av 128 barn med adhd. Och bara på åtta år från 1995 till 2003 ökade antalet läkarbesök i USA 40 gånger för barn med diagnosen bipolär störning vilka sedan tvingades medicinera mot detta.
Peter Gøtzsche använder mycket utrymme åt frågan om psykiska problem beror på ”kemisk obalans i hjärnan”. Där är han obeveklig i sin kritik: ”Myten om kemisk obalans i hjärnan som orsak till psykiska störningar är en av de största lögnerna inom psykiatrin, och också en av de mest fördärvliga. Myten om kemisk obalans på grund av serotoninbrist handlar inte om vetenskap, utan om pengar, prestige och yrkesmässiga egenintressen”, slår Gøtzsche fast. ”Psykofarmaka räddar inte liv – de tar däremot livet av många. Jag har räknat ut att ett enda storsäljande antipsykotiskt preparat, Zyprexa (Olanzapin), har tagit livet av 200 000 patienter fram till år 2007”. Den uträkningen redovisas inte här utan i hans tidigare bok, Dödliga mediciner och organiserad brottslighet på sidan 304. Är denna framräknade siffra trovärdig? Jag finner att det är en ganska luftig beräkning som eventuellt kan vara trovärdig, men som saknar klar evidens och vetenskaplig statistisk signifikans. Medicinindustrins företrädare kommer garanterat att underkänna denna Gøtzsches beräkning – och anklaga honom för ovetenskaplighet.
I det långa andra kapitlet: Är psykiatrin evidensbaserad? ges en översiktlig genomgång av de fyra viktigaste psykofarmaka som psykiatrin använder:
- Neuroleptika (antipsykotiska läkemedel) Här varnar författaren outtröttligt för riskerna. ”De är mycket toxiska och förmodligen dödligast av alla psykofarmaka. Dit räknas t.ex. Zyprexa, Risperdal, Seroquel eller Abilify. Det hör till psykiatrins mest välbevarade hemligheter att psykiatriker tar livet av så många patienter genom att ordinera neuroleptika”, skriver Gøtzsche. Varför är detta så hemligt, undrar kanske läsaren? Är det först genom honom som vi får ta del av dessa hemligheter?
- SSRI (”depressionspiller”) Dit räknas till exempel Seroxat, Zoloft, Venlafaxin och Fluoxetin ”Att dessa tar livet av många patienter skulle också vara en besvärande hemlighet; psykiatrin kämpar hårt för att dölja den hemska sanningen att depressionstabletter fördubblar självmordsrisken, inte bara hos barn utan även hos vuxna”, allt enligt författaren. Han hänvisar här i fotnoter till sex studier av vilka han själv medverkat i fyra. I sin bok Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse beskriver Gøtzsche på sidan 55 ”Fluoxetin som det i USA skadligaste pillret med 39 000 anmälda oönskade effekter till amerikanska läkemedelsverket, FDA: ”Hundratals självmord, fasansfulla brott, dråp och mord, psykoser, förvirring, kramper, minnesförlust och sexuell dysfunktion följde i pillrets spår”.
3. Anxiolytica (”ångestdämpande”) Här tar Gøtzsche upp framför allt litium som används vid bipolär störning; en mycket toxisk metall som har en lugnande effekt. Psykiatriker lovsjunger detta ytterst farliga preparat som kräver stor försiktighet, enligt författaren. Han är tveksam till om litium hjälper. Det saknas fortfarande stora randomiserade, blindade studier med placebo för att få svar på detta. Listan med allvarliga biverkningar är lång och skrämmande. ”Vi vet redan nu, säger författaren, ”att litium kan orsaka obotliga hjärnskador och är ett preparat som jag inte kan rekommendera till någon.
- ”Antiepileptika (”humörsstabiliserande”) är en term som aldrig har blivit entydigt definierad och har av psykiatriker använts för i stort sett vad som helst”, säger författaren. Detta läkemedel mot epilepsi avtrubbar inte bara människor utan kan också göra dem maniska; och används ofta för bipolära störningar, ibland också för schizoaffektiv störning och borderline personlighetsstörning. ”Humörstabiliserare” omfattar inte bara antiepileptika och litium utan också asenapin, som är ett neuroleptikum. ”Jag har sett många patienter gå in genom dörren till psykiatrin med varierande ’startdiagnoser’ och alla har i slutändan ordinerats en fasaväckande cocktail av preparat, bland dem antiepileptika, avslutar Gøtzsche.
Hjälper psykoterapi frågar författaren i tredje kapitlet? ”Jag känner psykiatriker i flera länder som varken använder psykofarmaka eller elchocker. De hanterar även patienter med mycket allvarliga störningar med empati, psykoterapi och tålamod. Jag förespråkar inte en kombinationsbehandling av läkemedel och psykoterapi eftersom det är svårt att utöva effektiv terapi om patientens hjärna är avtrubbad av psykoaktiva substanser. Vi måste dock acceptera att psykoterapi dock inte hjälper för alla, oavsett vad vi gör. Vissa terapeuter är inte tillräckligt kompetenta eller fungerar dåligt tillsammans med patienten. Dags då kanske att byta terapeut”, menar Peter Gøtzsche. Den som idag behöver terapi i Tyskland erbjuds hundratals timmar betalda av staten. I Sverige får den behövande kanske inte ens träffa en terapeut. I stället ger vi dem psykofarmaka, ja till och med elchocker med förödande konsekvenser. I Sverige finns knappt 4 000 psykoterapeuter och cirka 9 000 psykologer. Mer än 1,1 miljoner svenskar, dvs. var tionde person, tar depressionspiller som kan ge svåra abstinenssymtom när man försöker sluta.
Kapitel fyra handlar just om att sluta ta psykofarmaka. ”Branschen är duktig på att ljuga. Det tog 50 år innan myndigheterna till slut tvingades erkänna att depressionspiller är beroendeframkallande. Och inte ens då talar man klarspråk. De undviker ord som ’beroende’ och ’missbruk’ och talar hellre om ’utsättningssymtom’. Här går Gøtzsche ut hårt:” Psykofarmaka är psykiatrikers heliga Graal, och det är det enda som skiljer yrkestiteln från psykologer, förutom läkarlegitimationen. Därför kan man förvänta sig att psykiatrikerkåren och dess vapendragare ska slå tillbaka med full kraft om man berättar sanningen om dessa läkemedel och börja lära människor hur de ska göra för att vänja sig av med dem på ett tryggt sätt. Många psykiatriker har sagt till mig att det är betydligt lättare att vänja av en heroinist än att få en patient att sluta ta benzodiazepiner eller depressionspiller. Det största hindret är okunskap. Mycket få läkare känner till hur man sätter ut läkemedel – för egentligen vill de inte hjälpa patienten med avvänjning – och de begår förfärliga misstag. Om de överhuvudtaget trappar ner doser går de alltför fort fram. Psykiatriker har gjort hundratals miljoner människor beroende av psykofarmaka, men bokstavligen inte gjort någonting för att ta reda på hur man hjälper patienter att vänja sig av med dem”. Till slut ger författaren 8 stycken handfasta tips om hur man själv kan ta kontrollen över sin avvänjning.
I femte kapitlet ger han också en guide-line för unga psykiatriker. ”Kan psykiatrin rädda sig själv? Det finns en källa till hopp, nämligen unga psykiatriker som är under utbildning och vars hjärnor ännu inte har gått i baklås på grund av alla falska föreställningar”, slutar Peter Gøtzsche. Han är en stridbar person som sällan blir mållös, därför låter jag honom till sist själv berätta om en gång när han faktiskt tappade hakan av mållöshet:
”En gång blev jag inbjuden att följa med chefspsykiatrikern på en slutenvårdsavdelning. Vi pratade med flera patienter. En av dem verkade i mina ögon fullt normal och resonlig, men till min stora förvåning frågade psykiatrikern efteråt om jag hade märkt att patienten hade vanföreställningar. Det hade jag inte, och då förklarade han att patienten led av vanföreställningar eftersom han hade varit ute på nätet och upptäckt att neuroleptika är farliga. Jag svarade att de faktiskt är farliga och att det inte kan kallas vanföreställningar att inse det. Jag blev så paff och mållös att jag inte kom på någonting annat att säga”.
Christer Nilsson
Medicinhistoriker, författare
På grund av en diagnos som idag brukar kallas NWO, eller WTO, eller CAP, så har jag haft en massa olika arbeten..
Ett var elevassistent på en skola.
En absolut höjdare från Skolöverstyrelsen var där på ett möte för personalen och nämnde då olika ”diagnoser”…
Hon halkade in på autism (jag hade givetvis även arbetat som vårdare åt en autist också och lärt mig hur en sådan fungerar, bland annat att man förr på landsbygden kunde ha dessa individer, med fördel, till särskilt rutinsysslor som kunde utveckla dem till mer ”normalt” uppförande…)
Men när hon påpekade att ”i det gamla bondesamhället så fanns det arbeten till dem och då fungerade dessa människor”, så hävde jag upp min röst (utan att fråga) att – ”Då är det inte individen som skall ha en diagnos utan samhället som är felorganiserat”!
Höjdaren såg änna paff ut någon sekund, men hon fann sig givetvis, det var ju hon som hade problemformuleringsföreträdet, det insåg vi båda…
Så, självklart, i ett samhälle där alternativen för självgående medborgare endast är att ha en rejäl högskolebakgrund för att få ett arbete – eller att få en diagnos – för att samhället genom en fascistisk utveckling blivit omänskligt, så är valet för många det enklaste att vara tokig….
En saklig och inspirerande men inte helt okritisk recension av en bok som lockar till läsning. Den fyller säkert ett behov hos dem som på egen hand vill bli av med sitt psykofarmaka-beroende. Men även för dem som vill hjälpa andra.
I en tid när de som är måna om sin hälsa därför inte vill låta vaccinera sig med ett preparat som skyndats fram, som inte har innehållsförteckning, inga studier på vare sig verkan eller biverkningar slutförts och där tillverkaren av staten friskrivits från allt ansvar, och för denna tvekan beskylls som onda och/eller svekfulla människor samt i olika grad straffas för sitt beslut är det mycket väl motiverat att belysa psykofarmakas ställning i samhället.
Förutom vaccinskeptiker kan klimathotsskeptiker adderas till listan av friska medborgare som kan komma att påklistras en psykiatrisk diagnos av politiska skäl.
När jag var liten var det aldrig tal om några diagnoser. Sedan blev det diagnoser med tiden. När jag ser på det och funderar på vad är det som har blivit annorlunda nu mot förr ser jag en sak: den mat vi äter.
De flesta människor förgiftar sina kroppar långsamt. En del fortare, såsom Greta Thunberg. Vi reagerar olika på denna förgiftning. En del tål den bra men de flesta gör inte det. Skadorna kommer långt senare. Dock ser det ut som om skadorna kommer tidigare och tidigare över tid.
En del av dessa skador anses vara åldersrelaterade såsom Artros, som är en skada på grund av långvarig inflammation skapad av den mat personen har ätit och inte genom tung belastning på leden. Våra leder förnyas ständig och mår bra av belastning.
Superintressant ämne! Som i grunden handlar om samma sak som klimatkritiken, om ett alltmer korrumperad forskarsamhälle. Det skall mycket till i form av fel eller överdrifter från författarens sida för att komma förbi den slutsatsen.
Därför är det en viktig fråga, som kanske Christer kan besvara, vad som hände efter hans förra bok, också den med mörkande kritik får vi veta. Men föranledde den ingen diskussion? Som väl författaren i så fall borde ha bemött i sin nya bok? Eller gör han det utan att det framgår av recensionen?
Om svaret på den frågan är nej, så känner man igen klimatindoktrineringens mönster: att härska genom att aldrig gå i svaromål. Och därmed skapa intrycket att tigandet bevisar att de anklagade är offer för elakt förtal.
I svensk klimatdebatt finns det trots allt enstaka genmälen i fackpressen, nu senaste om det fossilfria stålet, där författarna hör till den maffia som vanligtvis tiger, såvida inte starka motstående intressen finansierar motståndet. Medicinvärlden skiljer ut sig genom att inte inrymma sådana kommersiella motkrafter, bara ideella föreningar och privata röster, som i detta forum. Är det den skillnaden som förklarar det svårförklarliga, att den medicinska utbildningsexplotionen tycks öka ljugandet, snarare än att avslöja de många bedragarna.
Hej Åke!
Peter G. har ju som bekant skrivit fyra böcker tidigare där han går till storms mot en nerknarkad värld förorsakad av en girig och korrupt läkemedelsindustri. Den senaste, VACCINER, har nog som du säger tigits ihjäl av alla pk-medierna. Läkartidningen har dock låtit recensera ett par av böckerna och där är det överväldigande kommentarsfältet nog så intressant med ett antal förbannade silverryggade psykiatriker som häver sitt ovett över PG men där finns också en hel del positiv kritik – PG går också i svaromål flera gånger. Så surfa gärna in på Läkartidningen.
Tack för svaret. Debatten på vaccinområdet verkar inte vara lika politiserad och intressestyrd som när det gäller klimatet. Din positiva syn på Gøtzsche tolkar jag som belägg för att du anser att han effektivt bemött den kritik som kommit från ”silverryggarna”?
I vårt arma land är sådan seriös diskussion helt okänd. Som visas av den totala tystnad som möter både Mats, Gösta Walin, Gösta Pettersson och även mig. Talande nog har inte ens en lätt kritisk klimatprofessorer som Lennart Bengtsson haft kurage att anta en debattutmaning från Mats. Därför att LB i första rummet är kärnkraftskramare, säkert med vag insikt om att ett nej till klimatnojan vore ett dödspiller för svenska kärnkraft (som andra svenska skeptiker i t ex Climate Scam och Klimatsans inte heller säger sig förstå ), .
Ligger det, tror du, något i min egen gissning att det mer utbredda ljugandet om klimatet än om vaccinerna, kan bero på att ”motkrafterna” i klimatfrågan inte får nämnvärt stöd av vår forskarelit och inte heller av kommersiella intressen? Ingen svensk oljedirektör har någonsin (vad jag vet) hörts beklagat sig över klimatskojarnas framfart. Ingen enda ekonomiprofessor heller. Medan vaccinkritiiken i Danmark stöds av en seriös forskare som Peter Gøtzsche och hans bevisning i flera böcker och 75 artiklar i facktidskrifter.
Ett radikalt annorlunda debattklimat!
”Det är en mycket läsvärd bok. … En fantastisk snabbkurs i varför statistik och vetenskapsteori är viktig.
Det är på samma gång en djupt oroande text, eftersom den på ett övertygande sätt dokumenterar att grundvalen för medicinskt beslutsfattande vacklar på grund av graden av korruption inom läkarkåren, läkemedelsbranschen, myndigheter och politiska organisationer.”
Denna recension i Läkartidningen (jo, den svenska) av en tidigare bok är värt att återge, låt vara skriven av en landsman, dock tillika överläkare på KS i Solna. Och inte sönderkritiserad av andra, vad jag kunnat se efter snabbt ögnande. Inte ens det uppseendeväckande att tala om ”graden av korruption inom läkarkåren” tycks ha irriterat någon.Vad säger inte det?
Å andra sidan, om vi bevisligen har korrupta klimatforskare, varför förvånas över att det finns rötägg även inom läkarkåren?
Tyvärr Åke är det så att fr f a vaccinskeptikerna är lysta i bann och hårt censurerade på Google,Facebook, twitter m.fl. Nu hjärntvättas alla och vaccinindustrin, FHM , regering och MSM
får bra draghjälp av ett stort antal självutnämnda nyttiga idioter som inte vet bättre.
Ett exempel: Fick nyss mail från min lokala SPF-förening som med stöd av FHM:s rekommendationer bestämt att de som är ovaccinerade inte får delta i föreningens aktiviteter, vilket är så absurt bisarrt att man saknar ord. Så vad mer allt i den vägen kan vi förvänta oss? Vaccinpass även här, om man går in för den tredje sprutan mer allmänt. Antikropparna för Pfizer har ju redan gått ner med 85 procent, AZ ännu mer. Så svenska folket: gör er beredda att snart kavla upp för spruta nr. 3.
Ha… SPF gick jag med som medlem i – enbart för att studera deras galna ordförande Eriksson… Hemska människa. Passar bäst som lägervakt i Tredje Riket. Hon är tydligen fortfarande ordförande…
Jo, det har jag förstått (om Facebook m fl), men nu var jag mer intresserad av debattklimatet och varför någon Mr G-e inte tycks finnas i Sverige (utöver du själv och en handfull andra tvivlare). Om detta kan ses som en parallell till det ännu värre klimatljugandet – värre eftersom klimatet är en enklare fråga än den medicinska kemins svårgenomträngliga hemligheter.
Apropå SPF och deras ordförande.. Det närmar sig Tredje Riket!
https://www.senioren.se/nyheter/genombrott-for-krav-pa-utredning-om-dodshjalp/?fbclid=IwAR04Qo6Qks2wDMNn9p_QgqDc5hmWJes_jrkF0b6yvLunSFHpHaO9idJnEHU
Kanske inte Tredje Riket men väl Moment 22.
Jag är inte helt emot, men inser svårigheterna att agera konsekvent.
Dödshjälp är ett mycket allvarligt steg ett samhälle kan ta… Särskilt med svensk historia som bakgrund….
SPF och särskilt deras ordförande kommer inte att inse något innan hon ligger på dödsbädden..
hemsk människa!
Fel igen, Thomas. Att själv kunna fatta beslut om att sätta punkt för ett plågsamt liv, är en mänsklig rättighet, som finns i ett fåtal länder. Men givetvis inte i Sverige. Hur skulle vår överhet kunna tillåta frihet just på denna punkt, när den förvägras oss i så många andra och mer triviala sammanhang?
Vadå…
Att skjuta sig själv är väl jätteenkelt.. Att söka hjälp hos sjukvården och bli avlivad istället är väl fascism..?? javisst, hur var det nu….
Min hustru jobbade på 1980-talet på ”psykakuten” på centralsjukhuset i en mellansvensk stad. Under nattskiften var det många intagna som var stökiga och hade svårt att sova. Personalen fann att den bästa terapin var att bjuda på nattkaffe och lyssna en stund på patienterna; sedan somnade de flesta. Inte att förringa de många plågsamma olika psykiska sjukdomar som finns och vars orsaker fortfarande är en gåta för läkevetenskapen.
Narkotiska preparat som flödar in okontrollerat över ”öppna gränser” gör inte situationen bättre. Varför talar alla om ”rivalisernade knarkligor” men aldrig om köparna, som gör kriminaliteten lönsam hos säljarna, men nödvändig hos brukarna!
Alkohol och nikotin är två vanliga beroendeframkallande ”sociala njutningsmedel”. Båda ger abstinens vid utsättandet, i svårighetsgrad helt beroende på hur långt man har kommit på tillvänjningskurvan. Alkoholister blir alla som har druckit en viss mängd alkohol, och om det har skett på fem eller femtio år spelar ingen roll.
Symtomen är att det alltid är prioritet ett före allting annat att tillfredställa suget; enligt uttalande från en kraftfull person med långtgången alkoholism så kan de ”försätta berg” för att få sin quantum satis.
Jag förstår inte varför vår kultur numera tillåter positiv förskönande reklam för brukande av dessa långsamt nedbrytande produkter. Och då räknar jag in även alla snobbiga ”vinprovningsspalter” i media. Det är för många som rättfärdigar sitt missbruk med dessa ”rekommendationer” och som ”måste prova” ett ”givet köp”. Och som i värsta fall kan hamna på psykakuten.
Missbrukare är plågade människor, inte några lyckans gullgossar. Det är möjligt att en nykter tillvaro är tråkigare, men man är åtminstone herre över sin egen livssituation och kan använda sin intelligens till annat är att skaffa ”mer”.
Men låt oss också prata om möjliggörarna, riksdagen och andra godhetspredikanter. Som i praktiken uppmuntrar missbruket genom att betala för alla rehabiliteringsåtgärder. Utan dessa skulle många själva axla ansvaret för sina egna liv och sätta punkt för sitt missbruk. .
Självförvållade skador, via oförsvarligt risktagande, idrottande, drickande mm, bör inte betalas av sjukkassan utan av dem själva, t ex via egna privata tilläggsförsäkringar. Gränsdragningsproblem uppkommer, givetvis, men dessa går att lösa.
Alla idrottsföreningar som är anslutna till RF har försäkringar för sian utövare. Vad den försäkringen är värd och hur kostnader fördelas mellan skattekollektivet och idrottskollektivet vet jag inte.
Ni blandar två ord i era ”frihetliga ambitioner”..
Frihet ”från” – och frihet ”till”…
Det slutar med att ”Frihet” försvinner helt, därför att ”till” och ”från” blir Inget…
Alltså, resultatet blir totalitärt..
Inte alls någon sammanblandning. Frihet till och frihet från är förstås bara sidor av samma frihetsliga mynt.
Stopp in ”olika” på andra raden blir det rätt.
Jag gissar av klubbarnas försäkringen täcker annat än själva vårdkostnaden, kanske inkomstbortfall mm. Mig veterligt betalar alla samma subventionerade avgifter för sina operationer (utom socialfall och asylsökande förstås).
Hmm… När man stängde alla psyksjukhus på 80-talet så ”försvann” en tredjedel av patienterna… En tredjedel klarade att ha ett ”eget boende”.. En tredjedel hamnade inom Kriminalvården…