Ales stenar

Dagens gästskribent är Bob Lind

Har Riksantikvarien alltid tolkningsföreträde?

Riksantikvarieämbetets omdömeslösa datering av Ales stenar till järnåldern, ca 500-1000 e.kr. bygger enbart på några betydelselösa sentida kol-14 prover från björk, ek, hassel och bok i närområdet som inte har den minsta anknytning till de 59 resta stenblocken (från början 60) som utgör den berömda 2700 år gamla stenformationens astronomiska funktion som solårskalender. Riksantikvarieämbetets felaktiga antagande kan associeras till deras inrotade föreställningar om att alla ”skeppssättningar med liktydiga relingsformer från för till akter tillhör järnåldern”. Ett antagande som idag gällande Ales stenar direkt kan förpassas till den grundlösa historieskrivningens kyrkogård. Av alla de 100-tals skeppssättningar som är resta under yngre järnåldern existerar det märk väl, inte en enda som är orienterad efter solens upp- och nedgångar under ett kalenderår. Så där ryker Riksantikvariens felaktiga järnåldersteorier om Ales stenar direkt, och kan näppeligen försvaras.

Ales stenars unika läge på åstoppen

Att Ales stenar för ca 2700 år sedan restes på den högsta åstoppen vid Kåseberga är ingen tillfällighet. Redan för 5000 år sedan fanns det enligt mina kol-14 prover från en eldstad invid den höga stävstenen i nordväst, ett stenåldersfolk på plats som redan då hade insett hur betydelsefull den unika platsen på åstoppen är med fri sikt åt alla väderstreck och en gemensam obruten horisontlinje med vardera 180ᵒ havshorisont och 180ᵒ landshorisont. Poängteras kan att det inte finns någon liknande horisontbild någon annanstans i världen. Alltså, Ales stenar och åstoppen ovanför Kåseberga är en unik plats för astronomiska observationer, inte minst då de klockrena möjligheterna att från observationsplatsen i mitten av Ales stenar kunna följa alla solårets upp- och nedgångar över de resta stenblocken som vi idag ser resultatet av ifrån bronsåldern. Så ett gott råd Riksantikvarien och vännerna på Historiska museet, Statens fastighetsverk och Länsstyrelsen i Skåne. Sluta upp med era förföljelser av mig och min forskning. Ni har förlorat, acceptera detta faktum!

Arkeologiska fynd, ett enkelt matkärl

Träkolen som jag inledningsvis hänvisade till har påträffats av arkeologiprofessor Märta Strömberg saknar enligt ovan alla vetenskapliga förutsättningar till att datera Ales stenar till järnåldern, så är det även med det enkla matkärlet som jag tillsammans med Strömberg påträffade inne i den södra delen av anläggningen 1995. Detta lerkärl påträffade vi ytligt i flygsand och har förmodligen glömts bort på platsen. Kärlet som innehöll fasttorkade matrester och benfragmentarier har daterats till ca 500 e.kr. se mitt foto. Matkärlet är sentida och har inget med Ales stenars ålder eller funktion att göra.

Solklara bronsåldersbevis som daterar Ales stenar till yngre bronsålder

Det finns idag förutom den majestätiska solårskalendern massor med bevis som daterar Ales stenar till yngre bronsålder. Detta gäller symbolinhuggningarna i form av skålgropar i stenblocken såväl som alla de fantastiska bronsåldersfynden som har påträffats i området vid Ales stenar. En del av dessa bronsåldersfynd finns nerpackade på historiska museet i lund. De andra som har påträffats av några lantbruksarbetare från Kåseberga på 1930- och 50-talet och förvaras av mig personligen i mitt bankfack.

De unika skålgropsinhuggningarna på stenblocken

1. Skålgropsformad inristning föreställande stjärnbilden Svanen.
2. Pyramidformad inristning i form av tre skålgropar vars spets är direkt orienterad till soluppgången vid vintersolståndet.
3. Inristat miniatyrskepp föreställande Ales stenar, bestående av fyra skålgropar som har orienterats exakt efter solens upp- och nedgångar vid vintersolståndet och sommarsolståndet, d v s precis som själva stenformationen.
4. Samma typ av miniatyrskepp med samma orientering till solens upp- och nedgångar vid vinter- och sommarsolståndet finns inristad i Järrestadsristningen ca 2,5 mil från Kåseberga.

De unika bronsåldersfynden vid Ales stenar

5. Del av rakkniv från Yngre bronsålder funnen intill Ales stenar på 1930-talet. Förvaras på Lunds historiska museum (LHM).
6. Skadad holkyxa från Y bronsålder funnen nära Ales stenar på 1930-talet. Förvaras på LHM.
7. Bronskniv med böjd rygg 19,5 cm från y bronsålder, funnen ca 50 meter öster om Ales stenar. Förvaras LHM.
8. Kraftig halsring från Y bronsålder påträffad vid harvning av Edvin Jönsson 1937 ca 40 meter öster om Ales stenar. Förvaras på museet i Ystad.
9. Åtta välformade pilspetsar av brons från Y bronsålder funna 1938 av en kåsebergabo i ett morotsland ca 15-20 meter söder om Ales stenar. Ingår i Bob G Linds samling.
10. En 28 cm lång oskadad bronsdolk från Y bronsålder funnen av samma kåsebergabo 1939 ca 15 meter söder om Ales stenar. Ingår i Bob G Linds samling.
11. Ögleknapp av brons från Y bronsålder funnen av M. Strömberg 1988 vid Ales stenar. LHM.
12. Fotformad skålgropssten (ålder okänd) funnen av Bob G Lind i ett kaninhål ca 10 meter söder om akterstenen. Bob G lind samling.
13. En unik tillskuren bärnstensuggla sannolikt från bronsåldern. Funnen av lantbrukare Edvin Jönsson 1953 ca 40 meter öster om Ales stenar. Tillhör Bob G Linds samling.
14. Alla dessa unika fynd från Y bronsålder, kan knappast ha hamnat vid Ales stenar som en massa hugskott.
15. 11 fynd av slagen flinta funna vid de arkeologiska utgrävningarna 2011 strax öster om Ales stenar (40 meter). Samtliga tillhörande y bronsålder.

Riksantikvarien!
Har alla dessa unika bronsåldersfynd hamnat vid Ales stenar av en ren slump?

Järnåldersfynd

16. Märk väl, inga fynd förutom matkärlet.

En stor skam för Sveriges och Nordens största förhistoriska kulturarv

Förutom det ovidkommande matkärlet som inte har ett dugg med de resta stenblocken att göra ignorerar Riksantikvarien alla givna fakta, vilket är en stor skam för Sverige och vårt historiska kulturarv.

Ingen skeppssättning från järnåldern ser ut som Ales stenar

En karakteristisk egenskap för alla större skeppsättningar från vendel eller vikingatid är som de sammanlänkande skisserna nedan visar att sidoborden böjer sig i en jämn båge utan något avbrott från förstäv till akterstäv. Detta är som synes inte fallet med Ales stenar. Sydändan är stympad och ser närmast ut som en akterspegel på ett skepp från 1700-talet. Ingen skeppssättning från järnåldern ser ut på det viset. Ingen är heller orienterad efter soluppgången vid vintersolståndet och sommarsolståndet, vårdagjämningen, höstdagjämningen, ja hela kalenderåret.

De båda Anundsskeppens bågformade relingssidor är typiska för alla de skeppssättningar som byggdes under Järnåldern. Detta gäller som synes inte för Ales stenar, eftersom den anläggningen byggdes under bronsåldern.

Ingen har heller som Ales stenar en inre geometrisk planlösning med observationsplatsen i mitten, varav de fyra kvadratspetsarna (se bild) utgör de exakta positionerna för väderstrecken norr, söder, öster och väster och därmed har en identisk planlösning med Cheopspyramidens astronomiska orientering i samma väderstreck. I norrstenen har byggmästarna för 2700 år sedan t.o.m. låtit hugga in en skålgropsmarkör för den exakta positionen till väderstrecket norr. Talet 60 var ett av de mest betydelsefulla talen i det gamla Egypten och så har det även varit hos det folk som lät bygga Ales stenar med en direkt orientering till solen. Det fattas idag ett stenblock, men spåren finns kvar under marken, se gluggen på ritningen. För övrigt är Ales stenar intakt och orienterade efter alla solens upp – och nedgångar under ett kalenderår, d v s 360 dagar + 5 tilläggsdagar, precis som den gamla Egyptiska kalendern.

Så Riksantikvarieämbetet, Historiska museet, Statens fastighetsverk och Länsstyrelsen i Skåne, kom inte längre och påstå att Ales stenar är en helt vanlig skeppssättning från yngre järnålder. Försök heller inte som Länsstyrelsen i Skåne har gjort d v s inkasserat geologen Nils-Axel Mörners och min upptäckt i backen väster om Ahls rökerier upp emot Ales stenar som sin, det var fult gjort! Det var nämligen Mörner och jag som sommaren 2009 påträffade den ca 30 meter långa eldsträngen som sedan via Prof Göran Possnert på Ångströmslaboratoriet i Uppsala ledde fram till kol-14 dateringen 785+-20 f.kr, d v s en samtida datering med Ales stenar.
Bob G Lind Arkeoastronom

Alla vetenskapliga fakta är noga granskade och vidimerade bl. a. av astronom fil. Dr. Göran Henriksson vid Uppsala universitets astronomiska observatorium.

Ales stenars unika skeppsform


En gemensam egenskap gällande de skepp och skeppssättningar som byggdes under vikingatiden är, att relingssidorna böjer sig i en jämn båge utan avbrott från förstäv till akter. Så är dock inte fallet med skeppsformationen Ales stenar. Sydänden är bruten och påminner närmast om en akterspegel, på ett krigs- eller handelsfartyg från 1700-talet. Frågan är därför, hur kommer det sig att skepssformen på Ales stenars akter, skiljer sig dramatiskt ifrån alla skepssättningar som är byggda under vikingatiden? Kan detta bero på att den symboliska akterstenen och de två sidostenarna, har varit omkullfallna och sedan rests på ett felaktigt sätt? Nej, detta kan helt uteslutas! De tre akterstenarna står enligt restaureringen 1916 alla tre på sina ursprungliga platser.


Detta gör även den så kallade roderstenen, som närmast kan identifieras som en symbolsten föreställande kölsatmmens förlängning på ett bronsåldersskepp. Se Ales stenar. De fyra stenblocken i aktern, måste sålunda ha rests med en bestämd avsikt! Att själva akterstenen, sett från observationsplatsen i mitten av Ales stenar därutöver är strikt orienterad efter soluppgången vid vintersolståndet, ger akterformen en egen dimension, som överhuvudtaget inte går att jämföra med några skeppssättningar från vikingatiden.


Väderstrecket norr, markeras av en skålgrop i stenens vänstra sida.

Sett från en stav eller stolpe på observationsplatsen i mitten av Ales stenar, faller solskuggan då solen står som högst på himelen i söder rakt ut mot väderstrecket norr, som markeras den ringformade bronsåldersristningen på stenblock 12 i den norra relingssidan. Detta visar hur betydelsefull polstjärnan på natten och solskuggan på dagen varit för de som byggde Ales stenar.


De tre bilderna visar sett från observationsplatsen i mitten av Ales stenar, de båda stenarna i väderstrecken syd och norr. Pilen över den södra stenen, markerar solens position kl 12.00 och visar med solskuggan från en stav med en lutning av 25° hur solskuggan faller vid denna tidpunkt på dagen, dvs direkt mot den inhuggna gropen i väderstrecket norr.


Soluppgången vid sommarsolståndet i mitten av Ales stenar, sett mot nordost över landhorisonten.


Solnedgången i mitten av Ales stenar, 6 månader senare vid vinterstosltåndet, sett mot väderstrecket sydväst och havshorisonten på den andra sidan skeppet.


Ales stenars oreintering:
Under den centrala mittpunkten av Ales stenar, det vill säga den numera välkända observtionsplatsen, döljer sig gamla bronsåldertida markyta som skeppsformationens geografiska, arkitektoriska, geometriska och astronomiska orientering har utgått ifrån, vilket planlösningen visar.


Stonehenge är som Ales stenar orienterade efter vintersolståndet och sommarsolståndet.

Soluppgången vid vintersolståndet


Vid de närstående stenarna blir förhållandet till solbanans förskjutning därifrån mindre och fram till sido- midskeppsstenarna är den ytterst marginell. För 2700 år sedan gick solen vid vintersolståndet således upp i kanten av akterstenen enligt den precision som här redovisas. På så sätt kunde man med Ales stenars aktersten exakt fastställa tidpunkten för vintersolståndets infallande och därmed solåret inledande dag.


Soluppgången sedd från axellinjen i centrum, det vill säga observationsplatsen i skepssformationen Ales stenar.

Solens skepp och Ales stenar


Solnedgången, sett från akterstenen vid sommarsolståndet 1994.

Miniatyrskeppets orientering till solen


Soluppgången respektive solnedgången vid vintersolståndet.

Solnedgången respektive soluppgången vid sommarsoltåndet.

De fyra skålgroparna i det 8:e stenblocket i den sydvästra relingssidan, räknat från stävstenen, liknar inte bara de båda stjärnbilderna Delfinen och Lyran, utan även formen av skeppsformationen Ales stenar och dess orientering till solens upp- och nedgångar vid vinter- och sommarsolstånden. Alltså ett miniatyrskepp av Ales stenar! För ingen vetenskapsman kan väl ändå inbilla sig att de fyra skålgroparna ristats in i den plana ytan på toppen av stenblocket av en slump. Samma skålgropssymboliska form, och samma astronomiska orientering till solens upp- och nedgångar vid vinter- och sommarsolstånden, har vi även funnit med närmast identisk bronsåldersristning i Järrestad ca 2,5 mil från Ales stenar.

Slutsats: Ales stenar är från bronsåldern!

Vår forskning visar precis som professor Märta Strömberg efterlyste i Ystadiana år 1990, sid 10-109, att byggandet av Ales stenar, ”inte är ett verk av en liten lokal grupp, tex en by, utan en prestation som endast kunnat göras i en större gemenskap”. Till denna större gemenskap hörde givetvis först arbetet med att hugga ut och forsla bort kvartsitblocken från stenbrottet i Brantevik till Kåseberga, samt insikten om att Brante Rör och de två andra gravhögarna i området, redan blivit orienterade efter solens upp- och nedgångar vid vintersolståndet och sommarsolståndet. Som ytterligare bekräftelse på att kunskap bakom byggandet av Ales stenar har varit väl förankrat i bygden, vittnar en hällristad ritning av skeppsformationen Ales stenar i Järrestad, beläget drygt 2,8 mil från Kåseberga, och ca 6 km från Brantevik. Det lilla miniatyrskeppet i Järrestadsristningen består nämligen precis som det lilla miniatyrskeppet i Ales stenar av fyra väderstrecksorienterade skålgropar, med den lilla skillnaden att relingssidan i Järrestadsristningen har märkts med en sidolinje. Hällristningsmotivet i Järrestad är i likhet med skeppsformationen Ales stenar och dess inristade miniatyrskepp, strikt orienterat till solens upp- och nedgångar vid vintersolståndet och sommarsolståndet. Se hällristningen.

Alla dess kontrollerbara fakta visar tveklöst, att Ales stenars planläggning, konstruiktion och användning precis som professor Märta Strömberg eftrerlyste har varit noga genomtänkt, samt att de solorienterade skålgropsmotiven på stenblocken har knakcats i samtidigt Ales stenar byggdes i mitten av 700-talet f. kr. Därmed har skeppsformationen Ales stenar en given plats i världshistorien.


Soluppgången vid vintersosltåndet i Järrestad. Det går inte att ta miste på att den här ristningen är en ritning eller en kopia av Ales stenar. Den geografiska och astronomiska orineteringen till solens upp- och nedgångar vid vinter- och sommarsolstånden är precis densamma som till skeppsformationen Ales stenar och dess miniatyrskepp.

Ales Stenar strax efter solnedgången den 12 juli 1995


En stark upplevelse vid Ales stenar.

Vid Ales stenar och många andra välkända förhistoriska platser i världen, inte minst vid Stonehege, händer det ibland oförklarliga saker. Här ett bra exempel vid fullmånen över Ales stenar den 12 juli 1995. Fotografiet togs i all hast då det blev uppståndelse bland alla de besökare som hade sökt sig till upp till stenarna, däribland några tyska och danska turister, samt en präst från trakten.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen, Gästlistan och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

15 svar på Ales stenar

  1. Thomas skriver:

    Den politiska fixeringen vid Stockholm som styrt landet sedan Gustav Vasa har haft sina effekter..
    för en annan som är Mark/Kindbo så blev Dick Harrissons berättelse om den medeltida bonderepubliken här området – som makten i Stockholm dolt – en ahaupplevelse..
    Västgötaskolans kamp emot centralmakten inom arkeologin innebar att man själv började fundera..
    De senaste årens genetiska arkeologi, som öppnar för nya teorier och lösningar tycks hela tiden sätta gamla ”sanningar” på ända..
    Det mest tydliga är ju att arkeologin, precis som det mesta annat i samhället, är tyngda av nutida politiska strömningar. En del kan nog vara rätt att ifrågasätta, som nationalromantiken från förra sekelskiftet, men det tycks som att skulle man ifrågasätta åsikter som Stockholmsdominansen i Östersjöområdet före Gustav Vasa så blir protesterna tydliga från maktens sida..
    Givetvis så måste alla arkeologiska och historiska tankar anpassas till den rådande politiska vinden annars hamnar man även som arkeolog ute i kylan… (precis som all annan forskning, klimatet, jordbruk, olika miljöfrågor, m.m.)
    Skåne var väl det danska samhällets centrum, fram till att barbarerna från Stockholm tog över..
    Misstaget man gjorde från Stockholms sida var nog att man ”bara” slog ihjäl halva Skånes befolkning, vilket gör att skåningarna kollektivt minns vad som skedde – till skillnad från Blekinges befolkning där man utplånade hela befolkningen (ett totalt folkmord) – så där finns inga minnen hos befolkningen idag…
    Att hela södra Östersjöns område var en stark region under lång tid är lätt att tänka sig, till skillnad från Stockholmsområdet, som man faktiskt erkänt från maktens sida, borde ha legat under vatten när södra Östersjöområdet var som mäktigast…
    Men nu handlar allt om aktuell politik, även vår historia..

    • Jan Andersson skriver:

      Västgötaskolans amatörforskare har blivit avfärdade av ”Uppsalaskolans” proffshistoriker eftersom de alla har gått för långt i sina spekulationer om allt som hittats i Västergötland. Dag Stålsjö blev illa åtgången av etablissemanget eftet sin TV-serie ”Svearikets vagga” trots att det mesta av allt som hävdades var ytterst trovärdigt. Samma öde drabbade de tre (?) tidigare amatörforskare som ändå med klart förstånd och intressanta upptäckter påstod samma sak: att Sveariket (fortfarande det ”egentliga” Sverige) hade uppstått i Västergötland och inte i Uppland.

      Men varför inte på båda ställena? Det mesta av Västergötlands potentiella arkeologiska fynd ligger fortfarande kvar i marken, så det finns en enorm mängd upptäckter kvar att göra där. I Uppland har man väl inte så mycket kvar att upptäcka.

      Jag reste en dag runt i Västergötland 1969 under ciceronskap av ingen mindre än ”Västgötabengtsson” så mitt intresse väcktes då och har inte slocknat.

      • Thomas skriver:

        Jag har en granne som är arkeolog. Numera även chefar han på Varbergs museum..
        Han köpte sin lilla gård för att bedriva gammaldags jordbruk, tror jag, men insåg efter ett tag att jordbruk, som försörjningskälla, alltid har varit ett nerköp för mänskligheten, utan att det var jakt och fiske som var mänsklighetens storhetsperiod…
        Så, med den insikten så har mänskligheten kommit långt ut ”på plankan” där möjligen industrialismen är det sista innan vi alla ”hoppar”…

      • Benny skriver:

        Hela historien om Sveriges tillblivelse som nation är förljugen och av makthavarna fått ett Stockholmsperspektiv av maktpolitiska skäl! Det ursprungliga Sverige var ett förbund mellan Östergötland, Västergötland och Småland och kan räknas som starten på det kristna Sverige. Det var ju tvärtom att Mälardalen och Uppland som inte alls ville vara en del av det Sverige som skapades i söder utan småkungarna i Uppland bråkade hela tiden tills östgöten Birger Jarl kom och gjorde dem ett huvud kortare och Uppland och Mälardalen blev en del av Sverige. Och den gamla tyska handelsbyn Stockholm passade bra att göra till huvudstad av Birger Jarl då han kunde ha bättre koll på vad de upproriska hövdingarna i Uppland! Birger Jarls grav ligger för övrigt i hembygden i Varnhem!

        • Jan Andersson skriver:

          Uppsalahövdingarna lär vara de sista att låta sig kristnas och höll fast vid hednariterna längst av alla. Det värsta var kanske midvinterblot, där man vart sjunde år skulle hänga upp ett ex av förekommande djur (inkl. människa) i ett stort träd för att blidka gudarna. De fick hänga kvar till korparna hade ätit upp allt. De kristna prästerna lyckades på något vis få bort hednariterna men vi har kvar julgranen, helst med upphängda röda kulor.

        • Mats Jangdal skriver:

          Ja, Uppland, det vill säga även Hälsingland och hur långt det nu kan sägas ha sträckt sig, var ovilliga att kristnas.
          Jag tillhör dem som tycker att kristendomen varit till men för Sverige. Asatrons öppna sinne till olika gudar som representativa arketyper och exempelsamling för olika handlingsalternativ passar det svenska kynnet bättre.
          De värsta varianterna av bltandet hade vi säkert kunna slipa bort med tiden.

          Notera även att det är de kristna som skrivit vår historia. Den är med säkerhet inte korrekt nedtecknad i alla delar.

          • Thomas skriver:

            Jag tror inte att kristendomen satte så djupa spår i det nordiska kynnet som man kan tro..
            Martin Luther och hans kristendomsvariant är klart präglad ett nordeuropeiskt kynne..
            Att Oden var med och kämpade i striderna ända fram till Gustav Vasa tycks en del nedtecknade anse..
            ja, Gustav själv är ju ett bevis på ett pragmatiskt sinne i religiösa frågor. (För att inte missa Svenska kyrkans uppdrag av staten att hålla ordning på allmogen..skatteuppbörd och soldatutskrivningar)
            Att man än idag kan stöta på folk som sett ”småfolk” eller trädandar kan kanske verka märkligt..men då newage finns i alla möjliga varianter, så torde det inte vara omöjligt..

          • Jan Andersson skriver:

            Först kristna, sedan socialister. Den som hukar sig är inte fri. Just nu hukar sig hela Västvärlden inför Islam, en inlärd reflex som socialisterna har lärt oss. Var finns det fler rakryggade män som är villiga att ta konsekvenserna av sina protester? Typ Lars Vilks?

        • Jan Andersson skriver:

          Got-land, Öster-got-land, Väster-got-land. Deutch betyder ”got”. Goternas land, vunnet i strid med bland andra hunnerna under Attila (Atle).

          • Thomas skriver:

            Göta älv…
            Odens land…
            man kollade MtDNA hos ett antal ”urgöteborgare” och upptäckte att det härstammade från trakten öster om svarta havet, där Thor Heyerdahl ansåg Oden hade kommit från…. Oj, kan Heyerdahl haft rätt..?

            • Jan Andersson skriver:

              Thor Heyerdahl ansåg också att nordborna i Skandinavien delvis utgörs av ättlingar till fenicierna, som försvann helt från östra Medelhavet efter en förödande tsunami, ”syndafloden”. De var i huvudsak småhantverkare och sjöfarare med de bäst byggda skeppen som tog sig längst, och bodde enbart i småbyar nära havet.
              Efter katastrofen drog de sig mot inlandet österut och hamnade så småningom via de ryska floderna i Skandinavien. De främsta tecknen för denna teori är den fortfarande överlägsna skeppbyggartekniken och kännedomen om de ryska floderna under vikingatiden, bosättningarna där, och — att de var blonda.
              Det finns fortfarande en naturligt blond befolkning på Kanarieöarna, dit fenicierna seglade men inga andra.

  2. Jan Andersson skriver:

    Jag har besökt både Stonehenge 1994 och Ales stenar 1969 och 2005. Även Stonehenge ligger på en stor välvd ås, som skulle ha haft fri horisont i alla väderstreck om det inte hade växt upp en tunn gles lövskog i väster. Men det är inte mer än ett par svenska skoghuggare med motorsåg skulle ha tagit ner på ett par dagar. Att man hade valt platsen för att kunna studera himlavalvet var alldeles uppenbart för mig även om jag inte tidigare hade ägnat något intresse för frågan. När jag så återbesökte Kåseberga fann jag samma uppenbara egenskaper hos platsen dår Ales Stenar är beläget.

    Folket under bronsåldern (och förresten i alla tider innan det fanns belysning utomhus) hade väl inte så mycket annat att göra varma kvällar än att sitta och betrakta himlavalvets årstidsväxlingar och där Vintergatan måste ha varit mycket tydligt framträdande. De som sysslade med odling vill gärna veta när det var lämpligt att så och skörda, och de som var självskrivna ledare ville gärna kunna svara. Jag misstänker att folk på den tiden var minst lika intelligenta som nu och räknade så småningom ut med hjälp av siktmärken och annat hur man skulle kunna skapa en slags kalender till allmänt nytta och nöje. Det finns i Strobritannien äver många enkla ”månobservatorier” för att inte nämna det uråldriga Newgrange på Irland.

    Tänkarna fick säkert status som överstepräster och hövdingar och var inte sena att inta sina rättmätiga platser i härskarhierarkierna och skapa religiösa ceremonier vid vissa viktiga årstidsväxlingar, kanske också för att folk skulle tvingas till kunskap och efterrättelse. Makt skapar ständigt mera makt, mycket tydligt fortfarande i dagens vilsekomna samhällen.

    Att det finns en kopia av Ales stenar i Järrestad är intressant; berodde det på att det var för långt att gå till Kåseberga eller hade folket i Kåseberga och Järrestad börjat titta snett på varandra och inte kunde umgås längre!? Det kanske har funnits fler små ”fickkalendrar” på andra ställen och som nu är försvunna?

    Jag vill också göra reklam för bronsåldersbyn bakom Vitlycke museeum i Tanumshede. Det är en märklig känsla att sitta en timme i ett av de återskapade husen och tänka att så här bodde svenskar i tusen år och fundera på om man själv skulle kunna bo så idag. Svaret är ja, kanske, men man skulle ha framstått som en idiot inför alla andra eftersom man inte klarade av mycket av de praktiska vardagssysslorna.

    • Thomas skriver:

      När jag insåg att mitt försök till ”modernt mjölkproduktionsföretag” skulle haverera (1989) så bytte jag till en medeltida variant, med svenska lantraskor/Fjällkor och ren betesdrift..
      Jag noterade att dessa kor var helt annorlunda i psyket och anpassade till en kultur som byggde på samma principer som gällt sedan Yamnayafolket kom med sina djur över Öresund… något som inte finns i dagens kommersiella kreatur.
      Även om man ytligt sett kunde tycka att allt såg någotsånär modernt ut så kunde jag använda produktionsmetoder som var aktuella för 3-4 000 år sedan..
      En märklig upplevelse.
      Men tyvärr så styrs dagens jordbruk av tidstypiska åsikter, även mejeriverksamheten och byråkratiska funktioner, som djurskydd.. så det blir litet som du menar, en ytlig betraktelse där man inte riktigt förstår djupet i hur det var..

      • Mats Jangdal skriver:

        Vi hade från början en ren jerseybesättning. De korna tog nästan ner storskog på bete, även med utfordring.
        När vi sedan köpte den större gården fanns inte tillräckligt med jersey att köpa, så det blev mest låglands.
        Vi stängslade in slymarker tillsammans med bitar av åker. Där jersey glatt gick och mumsade i sig sly stod låglandskorna och skrek efter mat.
        Vi noterade också att jersey sällan gick ner i produktion på bete.

        Så i princip samma observation som du gjorde. De gamla lantraserna var anpassade till enkla förhållanden.
        I Norrlands kustland var det vanligt ännu fram till 70-talet att en mindre gård hade tre ben att stå på, boskap, fiske och jakt. Men med stark reglering av jakt och fiske tog det snabbt slut.

  3. Mats Jangdal skriver:

    Vad Bob inte skrivit är att det har varit en hård strid mot myndigheterna. Han har förbjudits att hålla guidade turer på Kåseberga. Han har satt upp en egen skylt jämte Länstyrelsens vid entrén. Där finns alltså två skyltar bredvid varandra med olika budskap, järnålder och bronsålder.
    Myndigheterna har flera gånger tagit bort Bobs skylt. När jag var där den 26 augusti i år hade någon sågat ner länsstyrelsens och de hade hjälpligt lappat ihop benen så att den åter stod upp. Det var en torsdag när skolorna startat för läsåret, 13°C lätt regn och blåst. Ändå var där hundratals människor, även barn som borde varit i skolan. Intresset är stort!

Kommentarer är stängda.