Om nödvärn och vapen

Allt fler svenskar höjer rösten för en annan rättssyn på såväl nödvärn i sig som rätten att bruka skjutvapen för nödvärn. Nu har även etablerade journalister som exempelvis Ivar Arpi lyft frågan och ställt sig på offrens sida. Offer är alltså den som blir attackerad, inte den som angriper och eventuellt blir skadad av självförsvaret.

Men hur enkelt eller svårt är det med självförsvar? Jag intresserade mig mycket för frågan på 80- och 90-talen, jag läste då en hel del amerikansk litteratur i frågan. I amerikanska vapentidningar fanns det ibland återkommande spalter med frågor och svar om detta, eller återkommande krönikor skrivna av poliser och andra experter. Jag försöker här sammanfatta vad jag förstått om detta.

Det är inte så enkelt som att man skaffar sig ett skjutvapen och sedan är man skyddad. Det finns många och delvis motstridiga hänsyn att ta. Om du är beväpnad finns en ökad risk att en angripare ser det som ett hot mot sig själv och därför är beredd att gå längre och mer våldsamt fram i sin attack. Om du i det läget inte skjuter eller inte hinner få fram ditt vapen i skjutfärdigt skick tillräckligt snabbt, är risken stor att du blir övermannad och att vapnet kommer att användas mot dig. Om du har vapnet skjutklart, varna! Säg med bestämd röst att du är beväpnad och redo att skjuta om det behövs, uppmana personen att avlägsna sig alternativt lägga sig ner. Upprepa uppmaningen.

Man måste alltså öva med sitt vapen och man måste dessutom ha en eller flera i förväg genomtänkta strategier för hur och när, samt mot vem man är redo att bruka vapnet. Exempel på varför jag säger olika strategier är för att det är stor skillnad på hemma och borta. I samtliga fall – finns det och möjlighet att ringa polisen på 112, gör det! Förklara för polisen att du är beväpnad och varnat angriparen för att komma in/närmare, men att du inte vill skjuta, du vill hellre att polisen kommer och löser situationen. Då brukar polisen komma mycket snabbt. Redan i det skedet går en del av ansvaret för att lösa situationen över till statens våldsmonopol.

Vidare måste man ha klart för sig vilka och hur många personer man har runt omkring sig som man vill skydda. Är man ensam är saken relativt enkel. Är man två vuxna måste man tala igenom strategin i lugn och ro innan det blir allvar. Är båda redo att använda vapnet i samma situationer, mot likvärdiga angripare? Kan båda bruka vapnet på likvärdigt sätt? Om inte, riskerar man att den med mindre lust att bruka vapnet oavsiktligt eller rent av avsiktlig avväpnar dig. Varpå ni löper risken att vapnet används mot er.

Finns det barn i familjen är det ännu viktigare att ha en genomtänkt och övad strategi. Annars är risken att någon av er i oförsiktighet kliver fram framför vapnet, mellan dig och angriparen. I värsta fall just som skott avlossas. Men även utan att du skjuter så går initiativet i situationen över till angriparen eftersom du inte kan skjuta utan att riskera träffa en av de egna. Om en angripare tagit sig in i bostaden är det bra om er strategi även inbegriper vilket rum som är enkelt att försvara som ni kan dra er tillbaka till. Ha mobiltelefonen tillgänglig.

Så till frågan om vilket vapen man ska ha. Gäller det försvar av hemmet är nog en kort hagelbössa med magasin för flera patroner det effektivaste och mest skrämmande för angriparen. Det är också det som är enklast att träffa med i en stressad situation.

Man kan tycka att en pistol eller revolver är bäst, och så tränar man lite IPSC. Det är en tävlingsgren där man rör sig i en låtsasmiljö ofta liknande liknande en bostad och skjuter på olika mål med stor variation. Det är bra träning för handhavandet av vapnet. Men det är ganska främmande från en verklighet där du ska skydda dig själv och din familj, bland annat av de skäl jag anfört ovan. I IPSC är all förhandling borta. I verkliga livet ska det aktiva våldet i en nödvärnssituation ha föregåtts av någon form av eller åtminstone försök till förhandling. Har så inte skett kanske våldet bedöms som uppsåtligt.

Oavsett tänkt användning ska man inte välja kraftigare vapen än man med gott resultat kan hantera. Ett vapen med kraftig rekyl som gör skytten skotträdd är inte bra, det gör troligen att ett nödvändigt skott ändå avlossas för sent och att eventuellt uppföljningsskott inte avlossas alls. Det får inte heller vara komplicerat att använda vapnet. Stress kan göra att man glömmer viktiga moment i handhavandet och att vapnet därför inte låter sig avfyras. Revolver är i det läget enklare och pålitligare än en pistol. Med sex skott i revolverns trumma kommer man ganska långt i självförsvar mot en eller två angripare. Angripare nr 3 och 4 som står kvar när angripare 1 och 2 faller till marken är ganska sällsynta. Men omladdning av en revolver tar tid. I kaliber .22 finns idag revolvrar med upp till 10 skott. En pistol med 10-20 skott i magasinet är mer än vad man kan tänkas behöva för självförsvar annat än i mycket extrema situationer. En pistol med decocker och double action är i princip redo att avfyras lika snabbt som en revolver.

En viktig fråga är hur snabbt du kan få fram ditt vapen den gång det behövs. Har du det inlåst i ett vapenskåp, vilket är korrekt förvaring enligt gällande lag idag, då behöver du gott om tid. Det betyder bland annat god disciplin hos samtliga familjemedlemmar att hålla sig till överenskommen strategi och inte öppna dörren för främlingar innan du har vapnet framme och redo. Klarar ni det?

Ute på stan eller i andra miljöer utanför hemmet är det tveksamt om nödvärn med skjutvapen är en rimlighet annat än för en mycket liten del av befolkningen. Situationen i den egna bilen är klart bättre än ensam i en oupplyst park. Berusad på enslig oupplyst plats är egentligen ett absolut no-no för den som är mån om att skydda sig själv. Det faller på eget ansvar. Det är av uppenbara skäl också starkt olämpligt att hantera skjutvapen om man är berusad. Så räkna inte med att kunna leva loppan, vara berusad och utsätta sig för allsköns risker och tro att du är säker för att du är beväpnad. Skulle vi få tillstånd att bära vapen för självförsvar på allmän plats är det någon form av hölster eller väska som döljer vapnet, men ändå medger snabb åtkomst som gäller.

Vapnet bör inte bäras synligt av åtminstone två klara skäl. Det ena är att det kan verka skrämmande och därför locka till någon form av angrepp, oftast verbalt och därför förleda dig att tro att du behöver vapnet för att försvara dig. Ja, folk kan vara riktigt korkade ibland. Att börja gräla med en beväpnad person tillhör de riktigt korkade sakerna man kan göra. Det är vanligen en viss sorts besserwisser som påtar sig att fostra andra på det viset.

Det andra skälet att inte bära vapnet synligt är att det kan locka en brottsling att försöka stjäla vapnet från dig. Antingen för att använda det mot dig eller för att använda det i annat sammanhang.

En synpunkt jag ofta framfört när det gäller nödvärn är att svenska domstolar inte tillräckligt väl bedömer asymmetrin i våldssituationen. En angripare har i 99 fall av 100 gjort bedömningen att denne har större chans att vinna över dig än tvärtom. Det gäller i synnerhet yrkeskriminella med våld i repertoaren. Du är i underläge från start. Inte heller känns det som att rättsväsendet i tillräcklig omfattning anser att kriminella angripare i och med sitt angrepp avstått från hela eller delar av sin rätt till skydd. Som en tredje punkt för att justera för asymmetrin måste man ge offret rätt att använda (väsentligt) mer än 100% av det våld angriparen utövar eller har möjlighet till. I annat fall riskerar man bara att ge angriparen motivation förlänga sitt angrepp, utöva mer våld och tillfoga mer skada, som hämnd för motståndet och för att demonstrera sin överlägsenhet.

Efter att man skjutit i självförsvar kommer ytterligare en prövning, den juridiska. Den kommer oavsett vi ha kvar dagens lagstiftning eller någon annan som ställt sig mer på din sida. Du måste kunna redogöra för situationen göra det trovärdigt att det var skäligt att skjuta. I hemmet kan det innebära att ha viss kamerabevakning med ljudinspelning. Har du uppmanat angriparen att avlägsna sig? Har du varnat att du kan komma att skjuta mot honom?

Efter skjutningen kommer också den psykiska prövningen. I synnerhet om den du skjutit på avlidit. Även om du i förväg varit säker på att göra rätt kan det ge en stark reaktion att se en människa dö. Till den egna reaktionen måste även läggas omgivningens. Vad säger släkt och vänner, är du en mördare i deras ögon? Angriparens släktingar kommer garanterat anklaga dig för mord.

Räkna också med att polisen i avvaktan på utredning och dom kommer att beslagta alla dina vapen, inte bara det du skjutit med, om inte lagen ändras också i denna del när rätt till självförsvar med skjutvapen införs.

Friskrivning! Jag är amatör i juridiken. Vad jag skrivit här är inte råd att följa, det är saker att hålla i minnet vid debatt om självförsvar! De synpunkter jag ställt samman kommer från rådgivning kring amerikanska förhållanden, min uppfattning om dagens förhållanden i Sverige och en spekulation om hur en ändrad självförsvarslagstiftning och rättspraxis skulle kunna se ut. De bygger också på erfarenhet av vapen som jägare och skytt samt tävlingsidrottare och mental tränare i sportsammanhang.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

15 svar på Om nödvärn och vapen

  1. Jan Andersson skriver:

    Mycket klokt och bra sammanfattat. Min vapenträning i militärtjänsten gick i stort ut på samma sak, och med samma långtgående försiktighetsprincip; man använder bara vapnet på direkt order från befäl som även bestämde var man skulle stå och gå, eller mer fritt under så kallad jaktstig, när man hade genomgått ett lång utbildning och visste det mesta om riskerna själv.

    Vapnen låstes alltid in efter övningar, fast slutstycket fick man behålla om det gick att dela ett vapen. Inte kul att tänka på att alla tjugufyra logementskamraterna skulle kunna ha ett skarpladdat vapen i det egna klädskåpet bredvid sängen; några av dem hade personliga problem och stora anpassningssvårigheter till en militär tillvaro.

    En pistol typ ”browning” är extra lömsk eftersom hela överstycket är rörligt och kastas bakåt vid avfyring. Om man inte lärt sig att hålla ett sådant vapen rätt kan man bli av med tummen.

    I alla Hollywoodfilmer där man kan se när folk skjuter vilt omkring sig verkar alla vapen sakna rekyl, som i verkligheten (även med små handeldvapen) är rena chocken för den som skjuter. Den svenska kpisten M45 har ett tungt slutstycke som tar upp den mesta rekylkraften (på bekostnad av skottvidden) men det innebär ändå inte att man kan behålla siktet. Så att skjuta automateld med ett sådant ”närstridsvapen” är som att vattna blomrabatten med ett duschmunstycke.

    Ändå är det ett sådant vapen jag helst skulle använda om det var absolut nödvändigt i ett krisläge, och det är också mycket snabbladdat.

    Jag har själv i ungdomen råkat bli träffad av ett ”saltskott” skjutet i våda; ett enda korn grovsalt i benet gjorde vansinnigt förlamande ont i en minut, sedan fick man leta efter träffstället, en liten röd grop i skinnet. En hagelbössa med grovsaltpatroner i stället för hagel skulle nog vara oerhört effektivt som avskräckning utan att ge allvarliga men om man inte skjuter mot huvudet.

    Det bästa alternativet till handeldvapen som jag har sett är en ”tactical” ficklampa med koncentrerad ljusstråle. Den lyser under en liten stund många gånger starkare än en vanlig ficklampa (typ heljus på en bil) och bländar fullständigt den som försöker angripa, åtminstone när inte fullt dagsljus råder med klart solsken. Och man kan ju (med försiktighet) och ha den till mycket annat också, inte bara i skumrasksammanhang…

    • Mats Jangdal skriver:

      Många bra tips där! En stark stavficklampa med plats för 4-6 batterier i D-storlek blir en utmärkt batong. Först blända, sedan banka.

    • Göran skriver:

      Det är mycket nedsnack av M45. Det går att skjuta med god eller effektiv träffbild vid automateld, eller jaktskott. M45 har använts av specialstyrkor över hela värden. Ja, så populärt att när Sverige förbjöd export av vapnet gjordes kopior av det.

      Vill man snabbladda kan alltid klistra ihop två eller tre magasin. Då har du en omladdning på 1-2 sekunder med lite träning.

      • Jan Andersson skriver:

        M45 var ett utmärkt vapen, men den korta pipan slets hårt och infästningen var inte den bästa. Så precisionen kunde variera från ex till ex. 36 skott i magasinet! Mina befäl kallade M45 för ett ”kastvapen” (jämfört med AK4:an) och sa ”att skotten inte ens gick genom en uniform på 300 m”. Men det var ju ett närstridsvapen, eller?

        https://sv.wikipedia.org/wiki/Kulsprutepistol_m/45
        https://youtu.be/ohQ4d7BLapQ
        https://youtu.be/Q8-Ke_KSPWw

        • Göran skriver:

          Om den påstått kraftlösa skotten, kan sägas att polis i USA fruktade brottslingar som hade vapen med ammunition 39B eftersom det var bland de enda ammunition som penetrerade polisens skottsäkra västar. Det var då. Hur det är idag vet jag inte.

  2. Samuel af Ugglas skriver:

    Tack Mats för en utmärkt genomgång, mina nära jägarvänner har fått den.
    Jag har levt med allehanda vapen i hela mitt och kommer inte ge upp dem frivilligt,
    mot bedrägliga och tjuvaktiga socialister finns inget mer avskräckande. Våldsmonopolet är endast till för att ”immobilisera” dem som föredrager ”FRIHETEN”.

    Här är mitt recept som väntar inkräktarna
    Laglig Spray
    En superstark specialficklampa minst 1500 lm
    Omladdade kal. 12 eller 20 med det grövsta saltet jag kan hitta
    Liten hand brandsläckare med pulver
    Rätt storlek ”buntband”
    Hasselpåkar 25 x 1.000mm fördelade över hela huset
    Tyvärr saknar vi en trogen hund, har haft hela vårt tidigare liv
    Knivar är för svårt att använda i försvarssyfte

    PS Lite speciell situation med saltskotten. Det finns ingen jourverksamhet inom sjukvården där jag bor med ca 8.500 invånare. Inkräktaren är tvungen att åka minst 2,5 mil för akutvård.DS

    • Jan Andersson skriver:

      2,5 mil, då kanske polisen hinner dit också?

    • Jan Andersson skriver:

      Som pensionär minns jag min barndoms pensionärer på femtiotalet. Många gubbar gick fortfarande med käpp, och det var många som bara använde den som spatserkäpp, dvs. gick och slängde med den istället för att stödja sig med den. Det var kanske så att förr behövde man något för att inte bli påhoppad av busgrabbar som ville slå av en hatten, eller av alla halvgalna hundar som gick lösa efter stadsgatorna. Ingen dum idé idag heller, och ett rapp över överarmen eller halsen på en angripare känns nog inte speciellt uppmuntrande.

  3. Göran skriver:

    Har man vapen för självförsvara ingår ansvar att lära sig hantera det och träna på situations-scener samt när man bär vapnet att alltid vara mental förberedd. Man tänker ut i förhand hur man ska agera om något uppstår.

    Vapnet ska bäras dolt. En effekt av det är att en angripare aldrig kan veta vem eller vilka som är beväpnade.

    Sedan så ska vi inte behöva anpassa oss efter en lag utan lagen måste anpassas till verkligheten vad gäller nödvärn. Man måste generellt använda mycket mer våld än vad idag anses som nödvändigt våld. Du kan aldrig veta hur mycket våld en angripare tål. Med andra ord kan du aldrig veta hur hårt du ska slå. Och det behövs mycket kraft för att få ned någon, om det inte skulle ske med ren tur.

    Vill man försvara sig i hemmet finns det mycket man kan ta till. Använd fantasin. Tänk på vad som kan hända, hur ni skulle kunna försvara er.

    I stället för kulvapen, använd en försvarsspray. Swebbtv säljer en som är laglig att använda:

    https://butik.swebbtv.com/product/mycket-effektiv-sjalvforsvarsspray-med-menthol-farglos/

    • Jan Andersson skriver:

      En vanlig piassavakvast på trappan kan nog fungera också, endera med borsten i ansiktet på en angripare, eller med skaftet som stötvapen mot bröstet, eller som klubba i en rejäl rundsving. Blöt och skitig får den gärna vara också. Se bara till att borsten sitter fast på skaftet…

  4. Lars Mellblom skriver:

    I Frankrike har vi den fördelen att om man dödar eller allvarligt skadar någon i självförsvar är det en populär jury som frikänner eller fäller den anklagade. Juryn består av vanliga laglydiga medborgare som finns på en lista etablerad av borgmästaren i varje kommunen. Juryns beslut överensstämmer mycket mer med folkets uppfattning om rättvisa än yrkesjuristernas.

    I ett uppmärksammat fall för 15-20 år sedan frikände juryn en tobakbutiksägare för att ha skjutit ihjäl en rånare. Domaren och resten av domstolen ville döma mannen för mord. MSM och vänstern rasade.

    Butiken hade blivit rånad flera gånger tidigare av samma personer. Ägaren, av kinesiskt ursprung, köpte en revolver illegalt i avsikt att försvara sig med denna. Därför yrkade åklagaren på att saken skulle rubriceras som överlagt mord, vilket juryn inte alls var med på.

    • Mats Jangdal skriver:

      Se där! Det överensstämmer alltså med det jag berörde lite ytligt, hur mycket av sina rättigheter ska man juridiskt sett anse att angriparen avstår ifrån när denna bestämmer sig för att inleda ett angrepp?

      • Göran skriver:

        I USA finns 10:e tillägget till konstitutionen med vars hjälp en lag kan nollas. Juryn kan säga att visserligen har den tilltalade begått ett brott men det stämmer inte med den allmänna rättsuppfattningen eller moralen så personen ska inte dömas.

        Detta faktum försöker domare och åklagare att dölja så mycket som möjligt så att juryn inte ska känna till det.

    • Samuel af Ugglas skriver:

      Tyvärr, jurymedlemmarna är direkt kopplade till PARTIPOLITIKEN och den man inte trotsa.

Kommentarer är stängda.