Dagens gästskribent är Christer Nilsson
Recension
Dick Harrison: Sveriges stormaktstid (2021), 448 sidor, Historiska media
Det är ganska glest mellan utgivningarna av vår svenska historia och dess stormaktstid. Bonnier gav 1966-68 ut Den svenska historien i tio band, rikt illustrerad, med huvudförfattarna Jerker Rosén och Sten Carlsson. Nästa storsatsning gjordes av Norstedts 2009-2013 med Sveriges historia i åtta band med Dick Harrison som huvudredaktör. Del 4 i denna serie om Stormaktstiden 1600-1721 är författad år 2011 av Nils-Erik Villstrand, den outtröttlige finlandssvenske professorn i nordisk historia vid Åbo Akademi. Tio år senare, 2021, ger sig den lika outtröttlige Dick Harrison, professor i historia i Lund, i kast med sin version av Sveriges stormaktstid.
Det faller sig därför ganska naturligt att jämföra dessa båda professorers versioner av Stormaktstiden vad gäller likheter och olikheter. Först något om ramar och begränsningar för respektive verk. Villstrand deklarerar ärligt: ”Jag har bildligt talat ställt mig på många forskares axlar för att få överblick. Min ambition är att frikostigt låta enskilda författare få stiga fram i texten”. Där lyfter han också, helt rättvist, bättre fram den finska rikshalvans historia, tidigare styvmoderligt behandlad av svenska författare. Något sådant syns inte hos Harrison. Han skriver: ”Jag har gjort ett brutalt urval, där Sveriges offensiva militäraktioner (krigen) fokuseras, tillsammans med framväxten av nya städer, näringar, stilar och ideal. Jag har även tagit fasta på de viktiga maktspelarna i både krig och fred”. I ärlighetens namn ska sägas att Villstrand hade cirka 150 sidor mer än Harrison att förfoga över. En annan nog så viktig skillnad är illustrationerna. Norstedts hade valt att dra ner på antalet bilder som enbart fungerar som illustrationer. Det är ett fattigdomsbevis. Till skillnad då från Historiska media som strävat efter ett rikt, omväxlande och analyserande kart- och bildmaterial. Och fortfarande lika ärligt: om man vill popularisera och göra textmassorna mindre tungfotade så är bilder och kartor ett osvikligt hjälpmedel.
Vad gäller käll- och litteraturförteckningar så går allt i överdådigt generös stil hos båda författarna, och är naturligtvis till glädje för alla och envar som vill fördjupa sig mer. Men – säg mig den professor som ens skulle hinna öppna alla dessa under resans gång, och än mindre ha hunnit läsa dem. Över 600 referenser hos Villstrand och cirka hälften för Harrison. Tillkommer så ock alla källhänvisningar. Det förefaller obegripligt att man kan överblicka denna massa. Lite vanvördigt har jag ibland undrat om det helt enkelt inte handlar om en ”lärdomsuppvisning” om vem som har flest referenser. Så Villstrand och Harrison, rätta mig om jag har fel! Utan att ha förläst mig på de bådas referenslistor så finns det plumpar. Kanske bara petitesser. Harrison tar upp nyzeeländskan Veronica Buckleys bok Kristina: Sveriges drottning, översatt till svenska 2004. Vår allra främsta Christinaforskare, och världsauktoritet, professor Marie-Louise Rodén uttryckte då att hon var förgrymmad över att ”stora sjok har lyfts ut ordagrant från min egen forskning – ett rent plagiat eller litterär stöld som jag skulle vilja stämma Buckley för”. Kanske något för Harrison att ta fasta på? Villstrand å sin sida tar med Ernst Brunners Carolus Rex- Karl XII, en bok översållad av faktafel, cirka två per sida, och där Brunner själv deklarerar ”att material och fakta har jag hämtat från Anders Fryxell som ju skrev i mitten av 1800-talet – och inte alltid var så källkritisk”! Har Villstrand tagit del av Carolus Rex?
Har de båda författarna lyckats förmedla det senaste halvseklets landvinningar inom den historiska forskningen? Mycket kunskap är beständig men måste traderas på nytt för nya generationer. När vi kommer till 1600-talet har forskningen inte lyckats utvinna så mycket nytt. De centrala politiska källorna har inte utsatts för någon genomgripande ny läsning och det svenska stormaktsväldets uppkomst tolkas med samma batteri av förklaringar som på 1960-talet. De stora framstegen om Stormaktstiden har skett på andra områden, än vad Harrison skriver om – studier av sociala, ekonomiska och kulturella förhållanden. I dag har vi en mycket mer sammansatt bild av hur vardagen tedde sig för gemene man, inte minst gäller det förhållandet mellan könen.
Det är omöjligt att förstå 1600-talssamhället utan att bli upplyst om det hårda tryck som folket levde under i krigens skugga med ständiga utskrivningar och skattehöjningar. Under de drygt hundra åren utkämpades åtta krig och fred hade vi bara i 33 år. 600 000 soldater gick ut i krigen, 500 000 kom aldrig tillbaka. Sjukdomar tog merparten, särskilt böldpesten och svälten under det bistra klimat som rådde under 1600-talets så kallade Lilla istiden. Både Villstrand och Harrison har gjort ett gott arbete för att skildra detta. I dag har brännpunkten förflyttats från krigen till antingen tvisterna mellan krona och adel, eller mellan adel och bönder. Ett klassiskt ämne där nyare forskning både fördjupat och nyanserat vår kunskap – är reduktionen, vilket både Villstrand och Harrison på ett gediget sätt tecknar en bild av. Modern historieforskning har också alltmer kommit att omfatta ett mänskligt perspektiv sammansatt av individuella erfarenheter som inte så enkelt låter sig sammanfattas i formler.
Dick Harrisons förtjänster som författare av denna bok är många; utöver ett vinnande tonfall och en sann berättarglädje som kännetecknar en populärvetenskaplig framställning – i ordets positivaste bemärkelse – så tar han också upp en rad intressanta ämnen: om drottning Christinas abdikation (författaren har just samtidigt 2021 utkommit med en ny bok om Christina), om när Sverige ägnade sig åt slavhandel, om bordellskandalen på Kindstugatan i Gamla stan, om horor, häxor och varulvar, om de vansinnigt roliga dråpligheterna när en fransk kammartjänare på besök fick lära sig att bada bastu.
Det är lätt att räkna upp ett stort antal goda egenskaper hos dessa båda lärdomsbjässar, både Nils-Erik Villstrand och Dick Harrison har var för sig skrivit närmare ett hundratal böcker. På ett lysande sätt har de visat upp bredden av forskningen om stormaktstiden. Samtidigt – och allra viktigast – kommer de här båda välskrivna böckerna att väcka nyfikenhet och fascination hos en historieintresserad allmänhet inför denna ryktbara och mångtydiga period i svensk historia.
Christer Nilsson
Författare och kritiker av facklitteratur
Jag uppskattade mycket Peter Englunds författarskap. Han erkänner att han fantiserar för att fylla tomrummen, men även om det som beskrivs inte har hänt just samma personer vid samma kända historiska händelser på riktigt så är resultatet mycket trovärdigt och fullt rimligt.
De historieböcker som vi läste i skolan var raka motsatsen, i stort sett bara en lång tabell av årtal utan att förklara något alls av orsak och verkan – det som vi borde ha lärt oss förstå att istället.
Den som släktforskar kommer garanterat snart att möta en rad indelta soldater, kanske även en kortfattad notis att de stupat i en ”affair” någonstans, men också riktiga ”krigare” som deltog både i Gustaf II Adolfs och Karl XII kampanjer, oftast som ryttare eftersom de överlevde.
Dessa anteckningar i kyrkböcker och hembygdsböcker är äkta och därmed långt mer trovärdiga än aldrig så många kolorerade praktupplagor av författade historieböcker med anspråk på att förklara exakt vad som hänt. Och även om allt är fullständigt korrekt beskrivet så saknas oftast trovärdiga svar på den svåraste och ständigt återkommande frågan: varför?
Alla hade sina individuella skäl till att bli soldater, så svaren är många. Men i dessa svar ligger den verkliga svenska historien begravd.
När vi läser historia i skolan är vi oftast för små för att förstå något. Jag minns bara historieläsningen som mördande tråkig. Det är när man är vuxen som man börjar förstå något. Totalt meningslöst att ägna en massa timmar åt historia i skolan. När vi som vuxna möjligen kan börja förstå något av historien, då har vi lagom glömt bort den.
Dessutom blir historien intressantare när vi börjar gå in på enskilda öden och äventyr. Tar man bara Sverige i den delen så är det för mig en stor vov-faktor hur lilla Sverige med dess pyttelilla befolkning har påverkat mycket i världen och hur förbaskat duktiga vi är i detta nordliga och kalla land.
Det är nu jag blir hatisk mot alla politiker som vill utrota alla etniska svenskar.
Historikerna är trots goda kunskaper om sakförhållanden ofta dåliga på att göra sig fria från samtiden.
Skåne, Halland och Blekinge var inte en del av stormaktssverige förrän 1658 och inte säkrat förrän 1710, vilket ofta glöms bort även av lundensaren Harrison. Å andra sidan räknas Norrland och dess historia, dess speciella förhållanden inte med i det svenska. Norrland i avsaknad av adel blir ointressant, möjligen för att där inte finns den dikotomi som dagens samhällsbeskrivning finner nödvändig.
Svensk historieskrivning är i allt väsentligt en beskrivning av de fyra ständernas verksamheter i Mälardalen inklusive Uppland, samt på västgötaslätten. Där mest tid ägnas åt adeln och en av socialistiskt rättvisepatos uppgradering av bönderna och gärna snyfthistorier om de ännu fattigare människor som inte omfattades av ständerna.
Mycket lite ägnas åt religionsutvecklingen under 2500 år. Kristnandet för tusen år sedan blir en mur mot tidigare trosuppfattningar och även ett förblindande av det som skett senare. Nästan inget skrivs av yrkeshistoriker om våra runtecken och de samtidsskildringar på vårt första skriftspråk som faktiskt finns och mycket lite om hur runor brukats långt efter att kristnandet förde med sig latinska bokstäver.
Stormaktstiden fängslar nationalister med drömar om fornstora dagar och plågar socialister med kittlande avsky för klassamhället och den internationella krigsskammen. Men vår nationlasång borde bytas mot något annat. Sverige varken var eller kommer någonsin bli något av det som antyds i dess text. Den är historieförfalskning i mjukismänniskornas drömmar.
Detta är ingen kritik mot Christers recension. Men helt klart en kritik mot hur svensk historia beskrivs. Troligen är det så att det endast är perioden 1523 – 1809 som är så intressant för svensk allmänhet att det går att med vinst sälja böcker om den. Gärna med ett stänk av romantisering i någon detalj. Övrig historia är det för få svenskar som intresserar sig för.
Runkalendern
Författaren går in på djupet och spårar runornas ursprung till bronsåldern och de gudar som dyrkades då. Vilka var dessa gudar och hur har deras roll skiftat genom seklerna?
Runorna ger antydningar om hur olika gudars makt stigit och falnat och hur de antagit nya skepnader. Runorna har en vacker balans och harmoni, uppdelade på tre ätter och med de viktigaste gudarna i centrum som på ett schackbräde. Magnus Stenlund avslöjar de strikta principer som runmästaren har följt och som både är praktiska och estetiska.
https://alternamedia.se/produkt/runkalendern/
Jo, har den. Men Stenlund är amatör, inte yrkeshistoriker som jag efterlyste. Sådana som undervisar om historia på universiteten så att det sedan kan spridas ut i folkhavet.
Mycket svårt ämne då det förkommer en evig massa revisionism, och tolkningar anpassas efter rådande politiska strömningar.
Vem är Hanna Stjärne?