Jag har ljudinspelningar av mina äldre släktingar, de som var födda runt förra sekelskiftet. När de berättar om folk de träffat så anger de om det är en lapp, en finne, en jude eller neger. Det var inget konstigt med det, av flera skäl. Dels så var det naturligt att om det var en svensk från majoritetskulturen så behövde inget sägas, det var underförstått. Dels levde de länge under en tid när det var från staten påbjudet att notera vilka som inte tillhörde majoritetskulturen. Dels så var deras notering en bekräftelse på att de uppfattat dessa människors egenart.
Idag får vi inte säga lapp, finne, neger, jude eller zigenare. Men vi gamlingar gör det ofta ändå, för att det är i den världen vi också vuxit upp. Inte heller för oss innebär det egentligen någon diskriminering, nedvärdering eller liknande.
I vår nutida samtid kräver dock dessa minoriteter att de uppmärksammas och får erkännande för sin särart. Är det ingen som ser den bristande logiken här? De vill ha uppmärksamhet för vilka de är hur de identifierar sig. Men om vi gör det, då är vi plötsligt rasister och diskriminerar dem.
Jag ser det som att dessa grupper försöker göra en rebranding, som det heter på marknadsföringsspråk. De försöker förflytta sitt varumärkes position från något de själva upplever som negativt till något de upplever skulle vara positivt. Men samtidigt vill de att deras arv från tidigare generationer ska uppfattas som något positivt. Risken är stor att de själva återskapar eventuellt negativa konnotationer.
Jag har länge hävdat att Sverige inte är ett homogent land inte har en homogen kultur. Sverige är sina landskap, sina sjöar och älvdalar. Där, lokalt, finns språket och kulturen. Det kan även meddelas att det är så det fungerar internt inom den helsvenska kulturen. När jag bott i Piteå och Älvsbyn, där dialekten pitemål talas, hände det om man ringde och frågade efter någon och den som svarade ropade på den efterfrågade, att denne frågade vem som ringt upp. Då svarade den som höll i telefonen; ”hä iär nagen som tala’ schwenska”. Människor som talar rikssvenska var och är i stor utsträckning i minoritet i området.
Så jag fortsätter säga jude om det är påkallat. Mat och bakverk kan heta negerboll, finska pinnar, pitepojkar, Wallenbergare eller ha kungliga namn. Eller pila nigra, fuscus finnicus, pueri de pite, wallenbergensis om man vill vara fin i kanten och säga det på latin.
RSS – inlägg
Pingback: Om majoriteten och minoritetskultur | ulsansblogg
Det är ett antal personer inom varje så kallade minoritet som har upptäckt att de kan tjäna pengar på att skrika förtryck, rasism, diskriminering m.m. Egentligen är det inte svårare än så.
Sedan hänger massan på för de lär sig snabbt hur de ska tala. Det är samma sak med en person på samhällets botten. De lär sig blixtsnabbt att hålla med socialen för att få sin slant till nästa rus. De lär sig vilka trådar de ska dra i såsom socioekonomiskt utsatt. Socialen belönar de som håller med om socialens egenpåhittade uttryck och föreställningar.