Idag ställer vi om till sommartid, hoppas ni fick sova ut på vilodagen.
När indelningen av dygnet i timmar gjordes i Egypten 1500 år före Kristus, fick det 24 timmar. Dagsljuset fick 10 timmar, natten 12 och skymning och gryning vardera 1. De använde både solur och vattenur för att hålla koll på tiden.
Eftersom det var svårt att få en korrekt avläsning av soluret när solen gick upp eller ner, vilket dessutom ändrades en aning från dag till dag, bestämde man att mäta från solens högsta punkt på himlen. Det inträffade vid samma tidpunkt året runt, även om höjden varierade.
Solens högsta höjd under dygnet inföll när den stod rakt i söder. Man började helt enkelt på 0 (noll) och efter en timme kunde man markera 1, efter två timmar 2 och så vidare. Helt logiskt innebar det att när solen gått ett varv, ett dygn, hamnade 12 på nollpunkten. Sedan dess har klockan 12 i hela världen inträffat när solen står rakt i söder.På 200-talet före Kristus delade Hipparkus upp dygnet i två 12-timmars halvor. Han visade också att det finns två datum per år då dag och natt är lika långa. Alltså den vårdagjämning vi nyss passerat.
Detta är ett av de första och tydligaste exemplen på att människan ordnade sin verklighetsuppfattning på ett vetenskapligt sätt efter kombinationen av både tid och rum. Tolvslaget i dagsljus är så att säga låst till solens högsta punkt på himlen och därmed till väderstrecket söder. Detta gäller naturligtvis på norra halvklotet. På södra halvklotet står solen i norr på sin högsta punkt.
Genom hela mänsklighetens historia har det arbetande folket klivit upp i gryningen för att kunna utnyttja dagsljuset till arbete. Ibland humoristiskt beskrivet som att i Indien kliver underkasten upp i gryningen för att arbeta, medan överkasten ligger kvar i sina sängar. I våra dagar motsvarar underkasten de som börjar jobbet klockan 6 eller 7 på morgonen. Medan överkasten är de tjänstemän och andra som börjar 8 eller 9.
Arbetare är normalt färdiga med sin arbetsdag klockan 3 eller 4 och hinner därmed med en stunds ledig tid i dagsljus även på vintern. Tjänstemän däremot jobbar vanligen till 5 eller 6 och med restid finns inget dagsljus kvar efter arbetsdagen. Detta retade tjänstemännen, så de uppfann Daylight Savings Time, en ursäkt att ställa om klockan så att de skulle få lite dagsljus efter jobbet. Ändringen motiveras som man kan höra på namnet av att man skulle spara en timmes elektricitet med släckt belysning. Att tänka sig att börja jobba samtidigt som arbetare var tydligen uteslutet.
Det var så vi fick det som hos oss kallas för sommartid. Nu finns det folk som vill permanenta sommartiden till att gälla året runt. USAs senat har sagt ja. Säger representanthuset ja blir det så. EU utreder frågan. Detta är naturligtvis mycket ohistoriskt och förrycker vår 3500 år gamla koppling till tid och rum. Jag missunnar ingen lite dagsljus efter arbetsdagen, men låt vår historia av kultur och vetenskap vara i fred. Masa er upp ur sängarna i tid på morgonen i stället!
RSS – inlägg
Att ställa om klockor är nog det mest SYNLIGA beviset på socialistisk MAKTARROGANS.
Tack Mats, finns det möjligtvis fler klarsynta medborgare?
Fast det är inte riktigt sant. Kanske kan man förklara det nya införandet på åttiotalet på detta sätt, även om motivet tydligen fanns med redan på nittonhundratio- eller -tjugotalet. Det var en galning i Nya Zeeland som ryade om sådant redan då. Det som faktiskt motiverade införandet av transtid på sommaren 1916 var i stället att jaga upp arbetare tidigare på morgonen för att hinna göra fler granater innan det blev mörkt. Det funkar bäst precis på den latitud som Ruhrområdet ligger på. I Sverige har transtiden ingen som helst inverkan på hur lång den ljusa delen av arbetsdagen eller tiden därefter före läggdags är, eftersom dagarna är så långa på sommaren.
1916 var arbetstiden för arbetare betydligt längre än idag, så det låter rimligt att man ville utnyttja dagsljuset. Särskilt i en krigssituation där det inte är säkert att det finns ström till belysningen.
Energi och tillgången till densamma har varit en politisk maktfråga sedan jägarstenåldern övergavs. I de äldsta samhällena mer än tio tusen år sedan. Det är i ljuset av den vetskapen man ska se narrativet om ”klimathotet” anser jag.
Men i dag används inte dagsljus i fabriker längre.
Är det i Eddan som det står något i stil med: I ottan ska man upp om man eftertraktar andras guld och härd.
Nu behöver man inte ta det på orden, men många stora industrimän börjar sin dag i ottan, långt före arbetare och tjänstemän.
Det som jag skrivit tidigare. Det är bara en timme som skiljer ledarna från resten. Den timmen är guldet, och härden skapas av arbetet.
Om jag står vänd så här och solen värmer nacken,
då har jag norr så där likt skuggan uppå backen.
Och väster är åt vänster, och öster är åt höger,
och söder är åt solen, åt solen varm och kär.
Det är en visa som finns med i Nu ska vi sjunga. ”Klockan tolv” heter den.
Denna lärde jag mig utantill i småskolan och jag har haft stor nytta av att minnas den när jag tappat orienteringen ibland (inte minst sedan navigatorn i bilen blev vanlig, där färdriktningen alltid är åt norr (fast det går att ställa om till de flestas förtret; ”Jag fattar inte hur du kan köra efter den här”).
Man kan också använda en gammaldags analog armbandsklocka som kompass, ett par-tre timmar före och efter tolvslaget kan man rikta timvisaren mot solen och få ett skapligt hum om väderstrecken.
Vid ekvatorn står solen alltid rakt upp i zenit klockan tolv, och dagsljuset försvinner totalt på cirka tjugo minuter redan klockan 18 på eftermiddagen, alla årstider lika. I Afrika sker datumväxlingen då, och inte vid midnatt som här hos oss. Och inget arbete kan utföras eftersom det är fullständigt becksvart ute och de vilda djuren närmar sig människornas boplatser på landsbygdrn, så alla går bara och lägger sig.
På morgonen är skillnaden mellan becksvart natt och fullt dagsljus också bara tjugo minuter. Jag har alltid uppfattat det så att här uppe i norr (nära polcirkeln) så har det varit ett levanadsvillkor att kunna utnyttja de långa sommarkvällarna till jordbruk, jakt och fiske, och samla mat och bränsle inför vintern. Det krävde förutseende, ansvarstagande och planering och har varit grunden för vår västerländska industrikultur också. Nyckelordet är förutseende, att kunna se konsekvenserna av sitt handlande. Att våra förfäder var bra på det bevisas av oss alla som bor på dessa breddgrader och överlever de långa vintrarna, genom att vi överhuvudtaget existerar.
I dag är det en delvis överflödig kunskap eftersom alla kulturer skall röras ihop i en mångkulturell globalisering, där ingen ska äga någonting och därför inte ser någon anledning att varken planera eller vårda varken person eller egendom. En snabbfil till helvetet, enligt min åsikt.
Överkasten är de arbetare som arbetar 7+7, vilken dröm att tjäna bra och vara ledig varannan vecka. Underkasten är vi som kämpat och skaffat oss en mängd utbildningar bara för att få betala för dem och sedan få veta att vi är för unga, för gamla, fel… och slutar som fattigpensionärer.
Förr i tiden, innan vetenskapen blev etablerad och erkänd, svarade nog alla föräldrar på sina barns luriga frågor: ”Jag vet inte, det är gudarna som råder över det där”. Om barnen fortsatte med barns envetenhet att fråga svarade man nog; ”Man ska inte lägga sig i det där, det kan vara farligt för gudarna kan straffa en, ät upp din gröt”.
Allt som människorna inte kunde påverka, blev ”gudomligt” som natt och dag, årstider, regn och snö, sol och måne. De som till exempel var beroende av regn föreställde sig en ledargestalt (vars motsvarigheter i det verkliga livet ofta fattade beslut som var svåra att förstå) och namngav den för att kunna be om mer eller mindre regn och framför allt, ha någon att skylla på när skörden blev dålig.
De som var bönder var beroende av årstiderna, men det var svårt och bökigt att hålla reda alla årstidsväxlingar eftersom det var så olika år från år och att karva hack en pinne för att hålla reda på dagarna hjälpte inte så mycket.
Så småningom fattade begåvade personer att här fanns en ledig nisch; att kunna förutsäga årstiderna exakt! Förutom att faktiskt vara till nytta så måste man också automatiskt anses stå i förbindelse med gudarna och kanske få en status som gudomlig tolkare av gudarnas vilja och folk skulle bära mat och guld till en för att få reda på när de skulle så och skörda för bäst resultat.
Det var bara en hake, hur skulle man gå till väga? Att sätta upp pinnar för att kunna avläsa när solen vände tillbaka var en metod, men ganska osäker. Någon som samlade ved kunde sno alla uppsatta trägrenar, eller så hade en älg sparkat ikull dem. Och en barfota präst utan användbara upplysningar fick inget gratis av småbönderna. Här behövdes rejälare observatorier, helst av stenar så tunga att ingen orkade bara bort dem till hussocklar eller trappstenar.
Så småningom utvecklades verkligen en högst reell kunskap om solens, månens och stjärnornas rörelser och hur dessa hängde samman med årstider och väderstreck, till ovärderlig nytta för alla bönder och sjömän. Kalendrar kunde tas fram, Bondepraktikan skrevs. Och vetenskaparna blev som de hade hoppats och förutsett heliga män och fick stor makt i sina samhällen, speciellt när de kryddade sina iakttagelser med att räkna upp alla gudagestalter de hade haft ”kontakt” med.
De ljög inte, bara nästan. Och så småningom, när urverk hade uppfunnits och kalendrar fanns i var man hand försvann astronomin och bara gudarna fanns kvar, för deras närvaro var fortfarande högst påtaglig för alla som undrade över allt oförklarligt och gudarna gavs alla möjliga och omöjliga egenskaper och tillbads i olika tempel och kyrkor i alla organiserade samhällen världen över.
Och när inte dessa heller åstadkom speciellt mycket, fick vi klimatalarmism och mångfald som oförklarliga gudomligt skapade fenomen, som måste tolkas av nya profeter välden över fast de som byggde Newgrange, Stonehenge och Ales stenar vänder sig i sina gravar.
Var ska sagan sluta?