Som jag minns det var de flesta vattendragen i skogslandet tämligen klara på 50- och 60-talen. Det gäller även Norrlandskusten inomskärs. Siktdjupet var ofta gott, två till fem meter inget ovanligt. Men så hände något andra halvan av 60-talet, vattnen blev snabbt mörkare.
Till en del är säkert förklaringen skogsindustriernas utsläpp och det som Björn Gillberg blev känd på att avslöja. Men jag lutar åt en annan förklaring. Sett till hela riket var säsongen 1966-67 den sista som fler kubikmeter skog kördes ut med häst än med traktor eller annan maskin. Det mesta av hästtransporterna gjordes på snöföre. Att det gled lätt var helt enkelt en förutsättning för att få med sig ordentliga lass. På detta snöföre var det i princip omöjligt för ekipagen att riva sönder humuslagret och orsaka körskador av någon betydenhet. Det är det lätta biologiska materialet från humuslagret som ger brunfärgningen, inte det tyngre materialet från mineraljorden.
De hjul- och bandburna maskinerna ville hellre ha barmark om än frusen sådan. Men surhålorna fryser alltid betydligt senare. Där blev skadorna omfattande. Så småningom lärde man sig och skadorna har minskat, men på den låga hästkörselnivån är de inte alls.
Det var också en annan sak som påverkade detta. De som körde med häst i skogen var ofta deltidsbönder som skapade kontanta inkomster vid sidan om självhushållet och det lilla avsalu gården gav. När det var otjänligt att köra fick de inte betalt. De åkte hem lite fattigare än de önskat, men skogen släppte inte ifrån sig någon humus.
Med maskinerna blev det tvärtom. De ägdes ofta av skogsbolagen eller andra specialiserade företag som var tvungna att få betalt till avbetalningarna på maskinen. De körde och kör fortfarande i stor utsträckning oavsett tjänlighet på marken.
En tredje faktor är att när hästarna körde ut virket kördes det till flottningsavlägg och timret tog sin rundliga tid att komma fram till industrin. Där fanns det magasin för timret så att de skulle klara kontinuerlig drift. När virket lades på bilar blev magasinen mindre och kontinuerlig avverkning och uttransport blev viktigare. Vilket alltså är ytterligare en faktor som riskerar påverka med fler och mer omfattande körskador.
Andra nackdelar med brunfärgningen än det försämrade siktdjupet och tillskottet av svävande biologiskt material är döda bottnar, syrebrist och försurning. Jag nämner det som en fotnot i denna betraktelse, även om det är nog så viktigt.
Timmerflottningen har upphört i Sverige, främst beroende på att kontinuerliga massakokare går bättre med färskare ved. För att timmer ska kunna transporteras vattenledes måste det först torka en tid annars sjunker alla stockar i älvarna. När den naturliga fukten (saven) i stockarna torkar bort uppstår sprickor i virket som ger större spill när de huggs till jämntjock träflis strax före kokningen. Det uppstår större andel finspån och överstor flis (bland annat så kallade bandyklubbor) som man försöker sålla bort och efterbehandla, men som man helst inte vill ha i kokarna eftersom det blir en sämre pappersmassa. Dagens lönsamma papper- och kartongprodukter är framforskade och högteknologiska och man kan inte fuska med ett enda moment i produktionen utan att bli utkonkurrerade av lågprisländer.
Det blir också en betydande virkesförlust i älvarna, trots torkningen sjunker en del timmer till botten och det timmer som flyter upp på älvstränderna måste snart lämpas tillbaka till vattnet, annars blir de förstörda som massaved eller till gratisved i många hemman efter älvarna.
Den nordliga barrskogen är unik på det sättet att den är långfibrig vilket är helt nödvändigt om man ska kunna tillverka starkt papper och kartong (board), Sydländsk snabbväxande eukalyptus kan man inte göra mjölkkartonger av, och inte gärna returpapper heller…
Och som allt annat växande är skogen beroende av koldioxid och solljus. En ökning av dessa parametrar ger mer jobb och inkomster i Sverige, om det nu finns någon styrande kvar i regeringen som är intresserad.
Så är det absolut! Virkesförlusterna var betydande vid flottningen. Sjunktimmer har man sett på många ställen. I älvmynningarna och havet var man tidigare mycket uppmärksam vakare, eller dykare, som de kallas, timmer som passerat länsarna och finns på öppet vatten där de kan vara mycket farliga för snabba fritidsbåtar.
Ett annat exempel är det magasin vid Granudden i Luleå där min farfar jobbade på 1910-talet. På 1980 talet var jag och dåvarande svåger där och plockade upp ett lastbilslass om dagen. Då hade ändå ett gäng varit där 10 år tidigare och pockat rent, tyckte de.
Jag åkte en gång med i en snabbgående plywoodbåt på en av Klarälvens utloppsgrenar söder om Karlstad. Efter några minuter small det till i skrovet, båten krängde men höll. Jag frågade nervöst den kolugne båtägaren: ”Vad fan va’ det? Han svarade utan minsta darr på stämman: ”Det var väl en stock.”
Dykare kallade vi de stockar som fortfarande nätt och jämnt flöt med ena änden, och som hade drivit med strömmen tills de hade hejdats av grunt vatten. Livsfarliga även för större båtar om man körde på en sådan ”från fel håll”.
Efter stormen Gudrun hann sågverken inte med utan timret lagrades i sjöar utan större problem.
Men det hade kanske redan torkat en tid på land? Årstiden har också stor betydelse, det är under växtsäsongen på sommarhalvåret som timret är naturligt fuktigare. Inte slänger man medvetet virke i sjön som sjunker!
Sågverken lade förr ibland sitt virke i vatten för att det inte ska spricka, en tveksam åtgärd eftersom det kan sjunka. Det kunde man delvis hindra genom att bunta virket till så kallade ”timmermosor”.
Idag vill en större köpare av sågat virke ha leveranser som togs ur torkarna ”igår” för att använda det helst inom två dygn, annars börjar det krokna. Vi amatörer har samma problem och bör åtminstone köpa virket hos en handlare som säljer virket ur sammanhållna paket, lagrade inomhus med hög luftfuktighet och utan instrålat solljus. UV-ljus bryter ned cellulosan i virket och gör det vattenlösligt på några timmar. En seriös byggare ser alltid till att allt prefab är grundmålat innan det lämnar fabriken.
Och vem vill brottas med krokiga brädor? Det är bara virke som behandlats perfekt hela framställningprocessen som är värt pengarna. Virket som prånglades ut efter Gudrun var ökänt dåligt och dög inte ens till emballagevirke.
Hjälp till att höja nivån när ni köper virke och lämna kvar allt som börjat krokna eller vrida sig redan hos handlaren, ofta genom att större kantkvistar har tillåtits vid sågningen.
Virket ska efter sågningen torkas i datastyrda anläggningar i tre veckor, då är de jämnfuktiga (genom kontinuerlig återfuktning av det snabbtorkade ytskiktet) och utan ”blåhjon” och ”nattsmyg”.
Allt spillvirke gör man ofta pellets av.
Stormen Gudrun inträffade i januari så virket torkade inte en tid på land utan sjödränktes så fort tillstånd utfärdades.
Att man förr föredrog avverkning vintertid har mest förklarats av att frusen mark klarade av sig mycket bättre mot avverkningsskador och att man drog virket ur skogen med hästslädar som gled lättare på rimfrost och snö. Men vintertid är virket också torrare och behöver inte torka så länge före sjöläggning för att flyta. Men var det inte bristen på tjäle i kombination med orkanvindar som orsakade den stora förödelsen – i frusen mark sitter trädrötter mycket bättre? Och hur mycket sjunktimmer finns kvar på småländska sjöbottnar?
Virket skulle dränkas i sjön för att inte torka.
Beträffande siktdjupet i sjöar och vattendrag, skulle jag tro att vattnets pH-värde har en avgörande inverkan.
Humusämnen är ju inget annat än komplexa organiska syror med en massa karboxylgrupper. När dessa humusämnen är negativt laddade, får de en god löslighet i vattnet, var på siktdjupet försämras.
Om däremot humusämnen blir mättade med katjoner, så fälls de ut och sjunker sakta mot botten. Å här spelar det ingen roll om humusämnena mättas med vätejoner (läs lågt pH) eller andra katjoner (t.ex. calcium, alltså kalk).
Att sedan vissa miljömuppar fått för sig att alla sjöar naturligt ska ha ett pH runt 7 och således ska skattepengar användas för att kalka upp många försurade sjöar och vattendrag till detta pH-värde, är bara ett stort slöseri med våra surt förvärvade skattepengar.
Surt, var ordet! Både i pH och skattemedelsanvändning.
Så sant!
Om jag får lägga till något vad det gäller brunt vatten, så anser jag bland annat att det också kan beror på ett landskap som de senaste åren blivit alltmer utdikat.. Därmed ett snabbare vattenflöde som tar med sig humus. Vi har också fått lite mer och större avrinningsytor som kan ge snabba flöden och tar med sig en hel del orent vatten från vägarna. Fler vägar, flygplatser mm. Färre torvmossar som i naturen är som naturens svampar som reglerar vattenflödet. Med mindre arealer på dessa eller då utvunnen torv, då förlorar de sin kapacitet som naturens reglage vad det gäller vattenflödet. För stora avverkningsytor kan också vara ett problem eftersom skogen vid regn suger åt sig en hel del. Har ett exempel från Tullinge där man hade byggt ett bostadsområde med skog ovanför. Allt var frid och fröjd innan man avverkade all skog varvid fastigheterna helt plötsligt fick vatten i källaren.
Nej, det dikades nog mer innan 1970. Idag är det ju nästan totalt dikningsförbud och det kan vara svårt att få bevara befintliga diken.
De hårdgjorda ytorna är dock idag betydligt större. Dock är det sällan vattnet därifrån för med sig humus.
Olämpliga avverkningsmetoder liksom olämpliga platser att bygga bostäder på, medför naturligtvis sina problem, men troligen inte brunfärgningen av vattendragen i det senare fallet.
Tvärtom ”ulsan”.
Dikningsföretagen befinner sig i ett katastrofalt förfall och näst intill utan underhåll.
Det är ytavrinningen som möjligtvis kan leverera färgat vatten och jag har under mitt långa liv aldrig sett färgat vatten i väl genomförda dikningar. Försummar man underhållet och dikningen inte fungerar orsakas det mer ytavrinning än genom filtrering i marken.
Men så vill inte miljöterroristerna ha det och fakta existerar inte för dem. Det är för dem enklast så. Bonden som förser dem med livsmedel är en marodör naturligtvis.
Tack för svaret. det finns olika teorier liksom den här. https://fof.se/artikel/granen-gor-vattnet-brunare/?fbclid=IwAR0_9YGaLSYOPY5Ndu8FaeTVDxwu_G56KzS3wN0stpvlhzikgsHWa2RoZQY
Granen är en riktig surgörare, en sen invandrare som förändrat nordisk ekologi ganska avsevärt.
Då skogspolitiken sedan 1948, haft en enkel princip : Skogen skall leverera virke till industrin!, så är det alltså industrins behov som gäller…
Och industrin har sedan dess krävt främst gran, men även tall…
OK.. 1974 så hjälpte jag en lantbrukare som skulle göra repmånad med hans mjölkkor i några veckor. Detta var utanför Voxtorp, nytt om Hallandsåsen.. Han hade en liten å som ringlade sig igenom gården.. Då Hallandsåsen fram till efter sekelskiftet var en obevuxen ljungs så hade åns vatten varit kristallklart hela iden fram till den sådda granen började ta över efter kriget… så lantbrukaren hade själv sett hur vattnet blivit brunare under åren…
Givetsvis hade det sura nedfallet en betydelse denna process.. De positiva jonerna, Ca och Mg, hade bytt plats med S och H, vilket man ju diskuterade inom miljörörelsen, fram till början av 1970-talet.
Idag så kalkas sjöarna för att hålla liv i dem då pH blev totalt förödande för lokalt husbehovsfiske redan i slutet av 1960-talet.
Men balansen i skogen är redan så rubbad att någon återvändo finns inte.. (utom en ny istid, med ny förflyttning av material som innehåller Ca och Mg.)
vad som då reglerar pH i naturen blir då nästa positivt laddade mealljoner – Fe – som därmed frigörs för att balansera H-jonernas effekt i nedfall..
Tydligen så höjs nu sakta pH i skogen, trots granen, då S som ligger lagrat i marken sakta frigörs tillsammans med Fe, som är en mycket, mycket vanlig metall i marken..
Detta Fe är giftigt då det enbart är järnbakterier som trivs i Fe-haltigt vatten.. T.ex. helge å, som rinner ut i Kristianstad har idag fyra gånger högre mängd löst Fe än för trettio år sedan… samma tycks gälla andra vattendrag i södra Sverige. De undersökningar man gjort visar att Fe-halterna i vattendragen gäller hela tillrinningsområdet! Så om detta är ett problem så gäller det överallt. Men försök att lyfta det!
Då enbart järnbakterier trivs i Fe-haltigt vatten så blir det fler problem.. T.ex. med älg, rådjur och andra idisslare – som då får våmproblem.. Det innebär att de vintertid, trots normal tillgång till foder inte får våmmen att funka utan drabbas av svält!! vilket man noterat i årtionden – men inte kopplat detta till Fe i skogsvatten…
Ingen noterar detta i ålfrågan, ut i havet och vid försök till uppgång i åar – då de i den situationen fungerar som ”jonbytarfilter” och geggar igen sina gälar…
Det blev långt det här…
Långt men intressant! Under Sveriges långa järnbruksperiod ca 1570 – 1870 producerades järn även i Småland fast man inte hade så mycket järnhaltigt berg att bryta. Järnet kom från sjömalm som krattades upp i stora mängder från otaliga orörda sjöbottnar. Dessa bestod förenklat av rostklumpar och kunde se ut på en mängd olika sätt, mest liknade de små grankottar. Sjömalm bildas även idag när otaliga tillflöden tar med sig upplöst Fe till en sjö med en annan surhetsnivå (pH) då järnet frigörs och klumpar ihop sig, fast mycket långsamt. Rostigt järn var en överlägsen råvara för att göra segt stål och inte bara sprött tackjärn på grund av sitt syreinnehåll, vilket senare löstes i större skala med återvinning av rostigt järn eller med bessemerblåsning. Ännu mycket tidigare (järnåldern?) hade man använt rödjord som råvara och den gav i speciella små engångsugnar direkt utmärkt stål som kunde säljas till utländska handelsmän.
Jo, det va litet kul när man på 70-talet pysslade med sportdykning..
jag dök i en sjö (där jag förmodligen var den förste som gjorde det just där) och hittade myrmalm ”växande” på strandkanterna och jag bröt givetvis loss några bitar… Växte som trädtickor i flata skivor i branta kanter…
Det dikas väl mer nu också. Den å i jordbruksmark som jag minns som ganska klar, är nu mest gula floden. Swish så är vattnet igenom efter ett regn.
Tvärt om, så dikas det alldeles för lite. Å det kan vi tacka det idiotiska systemet, där markavvattning både kräver dispens mot markavvattningsförbudet OCH ett särskilt tillstånd. (Vad ska du med dispens, om du sedan inte får tillstånd)?
Mer om markavvattning finns i kapitlet om försumpande tankar på denna blogg.
Försumpande tankar https://www.frihetsportalen.se/2012/01/forsumpade-tankar/
Var det inte någon som skrev för ett tid sedan om konstgödsel kontra naturgödsel. Efter ett kraftigt regn blir näraliggande vattendrag bruna vid konstgödning, men förblir klara vid naturgödning. Jag har själv sett missfärgning i Lagan efter dagsregn för trettio år sedan.
Har aldrig hört eller sett att handelsgödsel skulle ge brunfärgad avrinning. Däremot kan stallgödsel, sväm och urin som inte nedmyllats ge brun avrinning.
Det där är nog också en myt som är kopplad till försurningen…
De gödslingsförsök som gjordes på 1970-talet , för att kolla gödslingseffekter, visade att stallgödsel som spreds på vintern hade samma gödslingseffekt som det som spreds i vårbruket…
Men då jordbruket blivit den allmänna spottkoppen så blev det just de mest synliga ”bevisen” som gällde för regelverket…
Tror att ”din” skribent är ute och cyklar. Troligtvis beror brunheten på att ”finmo+mjäla” eroderar, vilket ofta förekommer vid kraftiga regn på bar mark. Grövre jordmaterial faller snabbt ut och finare lermaterial är ofta aggregerad med varandra.
Brunhet och finmo ska det förstås vara. @#€% autokorrekt.
Om ni går in här.
https://minkarta.lantmateriet.se/
Klicka på knappen med de färgade rutorna och välj flygbilder cirka 1960.
Jämför de flygbilderna med hur det sett ut senare.
Det är en enorm skillnad.
Främst är det ersättandet av häst mot olika dieseldrivna maskiner, främst traktorn, som gjort detta möjligt.
Notera gärna hur eventuella skogsvägar såg ut på den tiden.
Man ser knappt några vägar i skogarna med tillhörande diken.
Titta även på åkrarnas storlek och beskaffenhet.
Det var knappast några ytor där vattnet snabbt kunde ta sig till närmsta sjö.
Snarare buffrades vattnet en längre tid innan den nådde sjöarna.