Så du har någon gång tänkt ”ge mig frihet eller döden!” kanske till och med sagt det högt. Menade du uppriktigt det just så? Nu är det ju sällsynt att man måste dö den stora döden, alltså dö på riktigt. Däremot är det vanligt att man väljer att dö den lilla döden flera gånger, alltså att backa och ge upp sådant man vill ha men tycker det är jobbigt att kämpa för eller försvara. Varför gör man så?
Frihet är en av dessa saker som många låter dö den lilla döden om och om igen, trots inställningen i citatet ovan. Har du gett upp friheten för något annat, tex bekvämlighet, trygghet, lön, eller så? Varför gjorde du det?
Har du gett upp principen om äganderätt? Inte? Är du säker? Accepterar du de idéer som FN sprider, då har du i allt väsentligt gett upp äganderätten. Med det falska klimathotet, Agenda 21, Agenda 2030 och agerandet under och efter Covid-pandemin har FN klart och tydligt visat att du i deras ögon inte äger den mark du har lagfart på, inte har rätt att bruka den bil som är registrerad på dig på det vis som en bil är avsedd att användas, att du är på väg att fråntas ditt fria val av födointag, samt att du inte har rätt att bestämma vilka mediciner du ska stoppa i din kropp.
Det är ju att backa från sina principer och inte vilka principer som helst. Det är att överge några av tillvarons mest storslagna och avgörande principer utan att göra någon vinst i annat hänseende. För visst är det så att om man ger upp den frihet man är redo att gå i döden för, då ger man också upp principerna om sanning och rättvisa, eller hur? Vad är dina principer då värda? Är de ens principer, eller är det bara vacker utsmyckning på ett ruttet tillstånd? Som orkestermusiken på Titanic.
För att riktigt visa med vilken ruttenhet världen planeras och styrs är nu flera länder och politiskt konservativa partier på väg att ge upp kampen mot den verklighetsflykt som narkotikabruket tillåter. Kampen mot kriminaliteten uppges ha varit skälet till kampen mot narkotikan. Nu försöker man inbilla oss att den kampen kan vinnas om vi tillåter stora skaror av våra medmänniskor fly in i rusets dimmor undan den outhärdliga vardag de styrande skapat. Dessa omtöcknade människor ska även fortsatt ha rösträtt och naturligtivs rösta på dem som bryter ner samhället och indirekt uppmuntrar till ruset.
Ska man legalisera ”självmedicinering” av potenta droger, då måste man också vidta åtgärder mot den verklighetsflykt dessa bejakar. Man kan inte heller anta att brottsligheten försvinner av sig själv för att man legaliserar drogerna. Kampen mot kriminalitet måste fortgå ändå.
Ett frihetligt samhälle måste upprätthålla en okorrumperad rättsapparat. Gör man inte det försvinner både frihet och rättvisa snabbare än blixten.
Här är några citat från vakna personer i en tid då frihet var något man fortfarande var redo att våga livet för.
Om en nation sätter någonting högre än friheten kommer den att mista sin frihet, och det ironiska är att om det är komfort eller pengar som den sätter högre så kommer den att mista det också. William Somerset Maugham
They who would give up an essential liberty for temporary security, deserve neither liberty nor security. Benjamin Franklin
Cowards die many times before their deaths; the valiant never taste of death but once. Julius Caesar (Shakespeare)
The coward dies a thousand deaths, the brave but one. Ernest Hemingway, Farewell to arms
Mera existentiella frågor går inte att ställa! Och det finns lika många aspekter på dessa som det finns individer, fast många makthungriga vill och måste förenkla för att kunna gruppera folk, något som de samtidigt förbjuder andra att göra. Alla mynt har två sidor, vilket de stora tänkarna försöker påminna oss om, precis som om vi har ett val, vilket i så fall kräver en målmedvetenhet och uthållighet som gör en till en outsider i alla samhällen. Kan man klassas som kulturperson är det OK, annars inte. Den som haft framgång som företagare betraktas högst misstänksamt, eftersom han tjänar för mycket. En konstnär ska vara fattig… men drivkraften är lika.
Jag lider svårt med alla unga som aldrig får chansen, därför att de bor på fel ställe och saknar möjligheter till både utbildning och jobb. Samtidigt sitter deras föräldrar framför TV:n varje dag, därför att de också saknade möjligheter i sin karriär. Få tänker idag på hur mycket de båda världskrigen 1914-1919 och 1939-1945 har påverkat våra föräldrar och farföräldrar i sin ungdom, för ingen visste naturligtvis ingenting om hur det skulle sluta.
Ungdomar som hamnat i mera urbana miljöer upplever kanske en frihetskänsla i ungdomskulturen, men den är falsk och syftar bara till frihet utan ansvar, typ woke-rörelsen. Och de blir också ett lätt byte för drogkulturen, och ur den finns ingen oskadad väg tillbaka igen och att då tänka rationellt kan bli en omöjlighet; drogen finns hela tiden kvar i ens medvetande.
Många framgångrika svenskar förr pekade på de avgörande faktorerna i deras ungdom, främst ett mentorskap när de kommit förbi grundutbildningen och nått högskolan och arbetslivet, dvs. en kunnig lärare eller chef som kunnat svara på de svåra frågorna.
Nu lär sig alla också ovidkommande och fel saker i skolan och lärarna måste pytsa ut rena lögner eller gå hem; om klimat och värdegrund i stället för äkta värdefull kunskap som skiljer framåtblickade från dogmatism och eleven kanske finner mer sanning i en flaska vodka än i hela utbildningssystemet.
En regionstyrelse nära mig presenterar sina ”mål” (en omöjlig inställning, alla jobbar för en ständig förbättring) vilket innehåller de vanliga flosklerna och så kommer det: ”En hållbar organisation” och ”Nöjda kunder”. Bättre (jag menar det ironiskt tvärtom) kan man inte beskriva sina ”mål” som givetvis är omätbara; för vad skulle ske när ”målen” hade uppfyllts? Skulle alla gå hem nöjda eller samlas för att formulera nya svårare mål? Hur vore det att istället ständigt lyssna på medborgarna och verka för att lösa de typiska problem som regionen har, genom sitt geografiska läge, näringsliv och kommunikationer? Är det inte det som en regionstyrelse är till för?
När man läser rena dystopier om människans framtid på jorden så handlar det aldrig om att jaga innan man kan äta, utan om klimatet, asteroider, pandemier och kärnvapen. De är jag inte alls rädd för, men jag är skräckslagen inför likgiltighet, ensidighet och ren praktisk dumhet (att inte kunna tänka rationellt, prioritera eller se myntets baksida).
”Fråga inte vem klockan klämtar för, den klämtar för dig” – självklart för en äldre person, men ofattbart för en ung. Fråga alla unga du möter vad de håller på med, om de trivs med det, eller om de har andra planer. Hjälp dem i så fall med de andra planerna, för de kommer inte att fråga. Jag vet ingen som fått sitt jobb på annat sätt än genom personlig rekommendation eller egna personliga kontakter. Och varje gång de svarar på dina frågor blir de en smula klokare.
Staten just nu har klappat ihop helt, bränslepriser, kommande fossilförbud, usla kommunikationer, woke, klimat, islam är ett sammanlagt dödshot mot varje samhälle, men i sin helhet skapat av samhällets så kallade ledare i avsaknad av förmåga att kunna se hur problemen hopar sig och dämmer upp floden och ta till plan B för att samhället ska växla spår när plan A inte är framkomligt längre.
Många gånger ser jag mål som man ser på fyrar, angöringsfyrar, sektorfyrar och ledfyrar. Man seglar rakt mot dem, inom vit sektor, men inte ända fram för då går man på grund. I god tid letar man rätt på nästa fyr som leder en till säker hamn.
Jag har en stark känsla av att målformuleringen är ledarskapets enda sätt att engagera de underlydande i sitt arbete. Och skulle de mot förmodan ha formulerat något mätbart och nått det slumpmässigt höftade ”målet” , kan de sedan använda statistiken när de förhandlar om sin lön nästa år eller budgetperiod.
Ett demokratiskt samhälle måste upprätthålla en okorrumperad rättsapparat och lagen ska gälla och tillämpas lika för alla.
Det finns bara en klassiker som är gångbar, upprepas allt för sällan.
”Den som gifter sig med tidsandan, blir snart änka”!
Myclket bra! Den påminner oss om att samhället alltid rör sig i någon riktning, och det gäller att vara snabb att hoppa upp på vagnen om man vill åka med. Näringslivet när det kan utövas fritt och slipper att vänta månader och år på tillstånd och godkännanden är bra på att åka med, medan lösningar med alltför lång handlingstid alltid riskerar att bara lösa gårdagens osoleta problemställning, aldrig morgondagens. När deras paket är klart att hyvas upp på vagnen så har den för länge sedan försvunnit bortom hortisonten.
Och så finns det naturligtvis de som enbart kan blicka långt framåt och fantisera fritt om framtiden och hänge sig åt rent önsketänkande. Läs om Skagerackbanan! Det finns absolut inget större behov nu och kommer aldrig att bli. Varför inte bygga en bro till månen när de ändå håller på?
Den foglighet man kan konstatera i Sverige finns inte på andra håll i EU. I andra länder protesterar folk i hundratusental mot sina regimer som vilselett dem i åratal. Senast nu i Prag, Berlin, Paris, Holland m m. Var finns upproren i Sverige nu när alla lögner håller på att avslöjas om klimatbluffen, invandringen, kriminaliteten, Covid, Ukraina, energin m m? Är det så att MSM-medias makt fortfarande är så stor eller är svensken fortfarande rädd för regimens hämnd om man protesterar? Kanske märks inte krisen än här lika mycket? Tja, jag vet inte, kanske det kommer i vinter när den ekonomiska verkligheten kommer ikapp?
Frihet = välstånd
Ofrihet = fattigdom
Jag vet inte hur folk tänker, men kanske de tänker att det finns en nivå till vilken man kan ta bort friheter innan välståndet börjar sjunka.
På Youtube lägger folk ut videos på fakta om Sverige och berättar hur bra det är med föräldrarledighet och andra liknande återbetalningar av inbetalade skatter.
Dock reagerar ingen på att alla dessa återbetalningar inte är nödvändiga om folk fick behålla sina pengar. Anmärkning mot det brukar vara att alla inte är bra på att förvalta sina pengar. Jag kan bara säga, att de då får skylla sig själva. Motfråga är hur det kommer sig att vi inte får lära oss att förvalta våra pengar? Trams om genus i all oändlighet; inte ett knyst om ekonomi.
Det här var ”högerns” främsta argumemt redan på 50-talet. Endera får man behålla pengarna ograverade, eller betala skatt först och sedan få tillbaka dem, med avdrag för handläggarens lön.