Först lite bakgrund, upplevd i första person av undertecknad. Det hade inget gått många veckor i första klass innan fröken, med lätt irriterad röst frågade mig inför hela klassen, varför jag alltid måste vara gubben mot strömmen. Andra minnen från den tiden är att flickorna var extremt kvicka på att springa till fröken och berätta allt som jag gjorde. Trots att jag inte gjorde något märkligt eller förbjudet alls.
I tredje klass, ny skola efter att familjen flyttat till annan del av staden, luciafirande. På den tiden, tidigt 60-tal, fanns inte ens elektriska ljus till lucian, så fröken gav mig en spann vatten och en trasa och jag tillhölls att gå sist i tåget och vara redo att släcka lucian i den händelse hon skulle börja brinna.
– Jag litar på att du inte tvekar, sa fröken.
Jag hade inte tvekat ett ögonblick. Det visste hon naturligtvis. Men min önskan om att få kasta mig över lucian och mula henne med en våt trasa gick aldrig i uppfyllelse. Så gott jag nu kan minnas var det enda och sista gången under hela min skoltid som mina inneboende och nedärvda manliga egenskaper lyfts fram som något någon skulle kunna tänkas ha glädje och nytta av.
De egenskaper jag tänker på är sådana som självständigt tänkande, initiativrikedom, handlingskraft, pålitlighet, styrka, snabbhet, mod. Under alla år premierade skolan istället feminina egenskaper som sitta stilla, göra som man blir tillsagd, följa påbud, hålla sig inom ramen, uppfylla lärarens önskan om en problemfri tillvaro. Det är som att både flickorna och lärarna älskar att leka skola. Det säger att man ska lära för livet, men det där livet finns någon helt annan stans.
Inte ens när jag presterade bättre än flickorna belönades jag med betyg för det. Ty de kvinnliga lärarna menade jag som pojke ändå inte behövde de högsta betygen, jag skulle klara mig bra ändå. Feminismen framför allt, till nya stolta segrar för mänskligheten.
Hur har det gått för pojkar och flickor i arbetslivet? Flickorna, numera kvinnor, jobbar till övervägande del i offentlig sektor i ett slags förlängning av skolan. Där jobbar också de män som lekte skola tillsammans med flickorna. De administrerar med glädje och utan eftertanke vilka tokigheter som helst. Alla har de lön från skattebetalarna.
De som betalar in dessa skatter är de män som skolan inte gillade. De är nu företagare, hantverkare, entreprenörer med mera i privata eller egna företag. Det är de som bygger hus, lagar bilar, rycker ut när något gått sönder eller ordning behöver återställas och upprätthållas.
Pojkar missgynnas fortfarande i skolan. Vuxna förstår inte varför de stör flickorna och fröken. Flickorna som premieras för att de provar smink och gör grimascher på Tiktok. I vuxenlivet är flickorna, kvinnorna, värda att kvoteras in även där de inte är kvalificerade att vara. I ett samhälle med påtvingad koherens minskar densamma exponentiellt med det tvång som utövas och ingen tycks vilja förstå varför. Hjältarna är bortrationaliserade och antihjältarna har installerats i deras ställe.
P.S. kommentarerna får mig att minnas en gammal historia från 60-talet eller kanske är den ännu äldre. Den unga kvinnan frågar sin mor, med tanke på sin pojkvän.
– Men vad kan man ge för julklapp till en man som redan har allt?
– Uppmuntran, mitt barn, uppmuntran!
Mamman var en klok kvinna.
D.S.
Detta är artikel nr. 4001 på Frihetsportalen sedan starten 2010.
RSS – inlägg
Fjollorna och dom sanitära olägenheterna har brett ut sig onormalt mycket, och alla dessa fjollor och sanitära olägenheter får det svårt i samma stund som verkligheten infinner sig!
Hörde att Gay-galan ska flytta från kanal fyra till kanal två för att klientelet som tittar på eländet helst väljer att se den i tvåan…På tal om fjollor!
Dom har alltså svårt att byta kanal? Avslöjande….
I en ungdomsväns skola sade en finurlig lärare till de plugghästar som satt längst fram:
”Pojkar, vänd er om och titta på dem som sitter längst bak. Där sitter era blivande chefer!”
Tänkvärt!
Ja, sedan socialismen nått hegemoni med mantrat: ”Allt är politik” har verbala talanger tagit ver samhället. ”Politik” utgörs ju av ”prat” och sällskapligt ryggdunkande, vilket passar bättre för verbala begåvningar än för praktiker.
De verbala begåvningarna har tagit över media, och därmed både politiken och den offentliga förvaltningen.
Men de förstår inte alltid vad orden betyder. som Einstein sa: “Vilken narr som helst kan veta. Poängen är att förstå !”
https://klimatsans.com/2022/07/17/oforstaende-verbal-talang/
Elpriserna är det ultimata beviset för den totala inkompetens som vår politiska ledning placerat som en rad energiministrar efter varandra.
Du missar de nya politikerna…
som ett exempel är Eva Kauli…
Studera hennes blick!
Hon tänker nog på sina Qatarpengar hemma under sängen:
https://www.document.no/2022/12/09/europaparlamentets-visepresident-eva-kaili-arrestert-for-korrupsjon/
Ja, har man jobbat litet inom politiken, bara litet, så känner man igen rovdjurets blick…
Sakkunnig kritik har hela tiden meddelats, men avfärdats. Alla politiker går till val med löften om att ändra på saker. Men om allt redan fungerar perfekt? Då måste ju en ändring bara gå åt ett håll och leda till en försämring. Vilket har bevisats. Fast det är ju bara vanligt folk som drabbats. Politikerna kommer snart med nästa arvodeshöjning…
Håller fortfarande på Ingemar Stenmark. ”Det är inte så lätt…”?
Resten får man ju int säg enl ”vänsterverbalisterna”.
Då börjar invektiven forsa från dessa.
Jag är verkligen imponerad av att du skrivit 4001 artiklar. Hoppas att din produktion fortsätter i många år.
Tack, men du får räkna bort 325, som skrivits av gästskribenter. Dessa har varit mycket viktiga för att hålla liv i sidan samt bidra med kunskap och infallsvinklar.
Är ändå imponerad av din ihärdighet.
Håll ut och på ännu ett år! Vad finns annars sådan klokskap att ta in och växa av?
Jag vickade ett tag på högstadiet…
En dag så var det bara grabbar i salen…
”Var är tjejerna?”, frågade jag…
Det är tjejdag, fick jag som svar…
”När har ni eran ”grabbdag” då”?
De såg ut som frågetecken….
Jag vickade i tre veckor för en sjuk ordinare lärare i ett yrkesgymnasium. Eleverna kom från allsköns andra skolor och placerats där för att intagningspoängen var så låga som de kunde bli, 50/50 tjejer och killar.
Första dagen reste sig två tjejer redan efter ett par minuter, just när jag påbörjat min noggrant förberedda föreläsning, och lämnade obesvärat och småpratande klassrummet helt utan att ta notis om mig.
Jag anteckande dem givetvis som frånvarande i klassboken. Det skulle jag inte ha gjort, nästa morgon stod båda med klassboken i händerna och anklagade mig tufft för att jag skrivit så. —Vi var inte ALLS frånvarande, vi satt i kafeterien och det FÅR man om man är kvar i skolan!.
Jag kontrade med frågan: —Och hur i hela friden skulle jag veta det?”. De såg ut som levande frågetecken några sekunder och stirrade ömsom på mig och ömsom på varandra. —Du vill alltså att vi ska sitta i skolsalen?. —Självklart!
De bytte blickar med varandra igen: —Jaha, men så var det inte alls på vår förra skola!
Resten av tiden var de mycket noga med att passa alla tider och sitta i sina skolbänkar, fast det var viktigt att jag varje dag uppmärksammade extra tydligt att de var på sina platser, och de log tillbaka varje gång.
Och när jag slutade fick jag en fin blomma! Det finns hopp även i mörkret…
Det finns fyra huvudsakliga inlärningsmetoder:
• Visuellt (lärande med synen)
• Auditiv (lärande med hörseln)
• Taktil (lärande genom beröring)
• Kinestetisk (lärande genom att göra själv och få röra på sig)
Jag var nära att bli utkastad från första klass för jag hade svårt att sitta stilla. Jag fick lära mig det den hårda vägen och att koncentrera sig bara på det förbrukade nog hälften av min inlärningsenergi i början. Senare i livet kom jag underfund med att jag kraftigt föredrog visuellt och framför allt kinestetisk lärande, men det dröjde till värnplikten innan lärarna anpassade undervisningen till dessa metoder, så jag var långt ifrån ensam. Föreläsningar var därför bortkastade på mig, och jag hade därför ingen som helst önskan att gå på någon högskola.
I arbetslivet har jag prioriterat att få arbeta ute på industrier runt om i Sverige; den tid jag tvingats till kontorsarbete i inglasade moduler i större städer har varit fasansfullt tråkiga perioder, och jag har jublat inombords varje gång jag fick återgå till verkligheten på industrin. Där fanns också mina läromästare: drift-och underhållspersonal som visste vad de höll på med och kunde sina anläggningar i minsta detalj. Tjänstemännen på kontoret utbytte de teorier som förväntades av dem, ibland rätt men lika ofta ganska fel. Men gubbarna på golvet visste alla svar. Så om jag kan något nu på gamla dagar så är det utan tvekan dessa gubbar som har lärt mig det mesta.
Pingback: Om pojkar i skolan | ulsansblogg
Som kommentar till Jan Andersson härovan så träffade jag för många år sedan en man som vill lansera begreppet Hörsegöra. Alltså man lär sig något genom att höra, se och göra det. Bra tänkt men han lyckades inte att marknadsföra begreppet.
Jag åkte för snart tjugo år sedan med thailändskt inrikesflyg, ett stort flygplan från söder till norr. Med på planet var en hel skolklass ledda av två lärare, en man och en kvinna, och barnen var ungefär i åttaårsåldern. Barnen hade självklart svårt att sitta stilla och var otroligt nyfikna på allt och alla. Hela resan stirrade glada spralliga skolbarn ganska oförargligt på oss svenskar och på allt annat som rörde sig.
När planet närmade sig destinationsorten reste sig läraren och lyfte händerna halvhögt med handflatorna nedåt, en universell gest som betyder ungefär: —nu har jag något viktigt att säga.
Det dröjde max fem sekunder så satt alla barnen snälla och uppmärksamma perfekt rakt upp och ner på sina platser igen, uppmärksamma och förväntansfullt lyssnande
Vi som kom från Sverige betraktade det som rent trolleri.