Dagens gästskribent är Dan Ahlmark
Den syn på den historiska utvecklingen, som kan kallas libertariansk, utgår främst från förändringarna i samhället gällande (a) samhällets uppfattning om och (b) behandling av individen. Libertarianismens politiska syn utgår från människans rätt till sitt eget liv i ett frihetsorienterat samhälle (1). Minskad ofrihet och ökade möjligheter till individualism har drivit mänsklighetens framåtskridande i de flesta avseenden. Synen på kollektivism i samhället och förtrycket av individer och deras handlingsfrihet bestämmer vanligen framgång avseende exempelvis ekonomisk utveckling.
Även utan frihet har människans inneboende kraft och kreativitet inte förnekat sig: mindre och på varandra byggande förändringar till det bättre har ändå successivt kunnat ske och därmed även påverkat samhällen/stater, som karakteriseras just av despoti och kollektivism. Mycket omfattande förändringar har också drivits på av länders ledare – diktatorer utövande olika grader av förtryck – genom krig och erövringar eller också genom betydande inrikespolitiska projekt. Sådan utveckling har i vissa länder så småningom lett till – förutom förbättring av människans materiella levnadsvillkor – också till viss ökad handlingsfrihet för individen.
Under Homo Sapiens långa historia har denna ackumulering av materiella och andliga förändringar på sina håll också kombinerats med större reformer av politiskt envälde under en man eller ett mindre kollektiv. Ledarna av enskilda stammar eller regioner/länder har tidigare stundtals tillåtit viss påverkan av folkstyre genom att församlingar, råd etc gavs antingen beslutsrätt i vissa frågor eller var rådgivande till den härskande ledaren. På 500-talet före Kristus utvecklades dock i Grekland politisk styrning genom att hela makten (kratos) gavs till folket (demos). Det var i Aten, som denna unika form av folkligt styre (direkt demokrati) formaliserades och från år 507 f Kr (2) började praktiskt tillämpas. Alla män sågs som fria medborgare, vilka kunde tala fritt och rösta gällande alla beslut i folkförsamlingen, där små och stora frågor och samtliga lagar bestämdes. Friheten hade naturligtvis brister: slavar från andra städer (stor tvekan rådde gällande slaveri avseende greker) eller folkslag fanns, kvinnans ställning var låg, yttrandefrihet fanns inte gällande många religiösa frågor, våld tillgreps av Aten för tilltvinga sig territorium osv. Jämfört med så gott som alla icke-grekiska samtida stater i världen var Aten unikt. Många andra grekiska stadsstater inspirerades under 400 – 300 hundratalet f Kr till att bli demokratier. Ett formaliserat system för folkmakt utvecklades dock samtidigt i Rom, där en republik bildades med ett representativt system. Atens demokrati avslutades definitivt genom det militära nederlaget mot Makedonien, och Roms folkstyre senare genom inbördeskrigen och kejsardömet.
Demokratin och friheten i Aten frigjorde på samma sätt som många gånger senare (t ex följderna av den amerikanska revolutionen) en oerhörd energi och kreativitet i samhällslivet. Att Aten tillsammans med Sparta helt osannolikt kunde avvärja den första asiatiska invasionen av Europa var bara en inledning. Betydelsen av denna bragd för hela den västerländska civilisationen kan inte överskattas. Senare kunde fria atenska medborgare på område efter område – arkitektur, konst, filosofi, litteratur, naturvetenskap osv – skapa stora prestationer och ge sin stat en ledande ställning. Mänsklig frihet ger upphov till en oerhörd kraft och finner vid behov de lämpliga samarbetsformerna med medmänniskorna, som möjliggör omfattande projekt, vilka förändrar världen. Kollektivismen har ingen förmåga att på liknande sätt motivera människor, då den inte ger dem den nödvändiga handlingsfriheten och motivationen.
I Europa kallas perioden från Roms fall till 1100-talet ibland för ”The Dark Ages”, eftersom mycket lite utvecklades i vår världsdel under de första 600 åren av medeltiden. I andra delar av världen t ex Kina och Mellanöstern hade klimatet, perioder av fred och tillkomsten av stabila marknader lett till en ekonomisk och kulturell utveckling, som klart överträffade Europas. I vår världsdel var kollektivismen och fattigdomen på landsbygden dominerande, och bondebefolkningen i en del av Europa lämnade aldrig sina egna byar. Okunnigheten om omvärlden var massiv, och jaget väntade på att väckas hos massorna. Viss förbättring skedde successivt under medeltiden i den politiska sfären i Europa genom att statsledarna så småningom påverkades av kulturen, vilken var influerad av kristendomens humanism. Dess allmänna lära karakteriserades dock av dogmatism. Kyrkan växte samtidigt fram som en parallell makt till den världsliga och utövade en sträng andlig diktatur i många avseenden över invånarna.
Det fanns också i vissa fall andra statsformer än kungadömen och liknande envälden. Den venetianska staten kom under medeltiden att så småningom styras av ett ekonomiskt etablissemang. Ekonomiska innovationer, som ledde till ökad handel gav sedan nya affärsmän alltmer inflytande på Venedigs politik, och på 1170-talet tog en stor rådsförsamling över makten. Detta ledde till ekonomiska reformer, som ytterligare stärkte tillväxten av handeln och därmed inflöde av ytterligare nya affärsfamiljer. År 1330 var staden Venedig lika stor som Paris och tre gånger större än London.
Men då började den Venetianska Republikens nedgång. Det tidigare etablissemanget (en oligarki) genomförde av maktskäl mot slutet av 1200-talet något, som kallats en kupp (3). De lyckades minska eller eliminera tillträdet till de mera folkliga församlingarna, som gav allmänheten makt, och inledde sedan som makthavare ett politiskt och ekonomiskt förtryck. Bl a nationaliserades handeln, över vilken man sedan lät de gamla etablerade familjerna bestämma, och andra duktiga individer hindrades delta genom förbud och skatter. Det venetianska välståndet och statens befolkning föll därefter snabbt och djupt. Inte bara kejsare, kungar och adel utgjorde alltså hinder för vidgat folkstyre och större frihet för individerna, utan även ekonomiska oligarkier med politisk makt. Friheten kan – som i Venedig – förloras efter en lovande utveckling.
Efter digerdöden på 1300-talet tog den andliga utvecklingen dock fart. I Italien fanns Europas dåvarande andliga centrum, vilket var påvedömet. Det utövade ett stort politiskt inflytande genom makten att bannlysa och de europeiska kungarnas och kejsarens beroende av religiös sanktion i vissa fall. Östrom hade efter Västroms sammanbrott (476 e. Kr) övertagit och skyddat andliga skatter – dokument, böcker, konst – från både Rom och det klassiska Grekland och bevarade dessa under nära tusen år. När under 13- och första hälften av 1400-talet Östrom alltmer hotades av det Osmanska riket, fördes en del av dessa istället västerut till främst påvedömet i Rom och blev tillgängligt. Den syn på människan (politiskt fri, självständig och respekterande förnuftet och fakta) och syn på samhället (alla medborgares deltagande i styrelsen genom direkt demokrati; yttrandefrihet osv), som då överfördes till det katolska och konservativa Europa, visade sig först i Italien och senare i andra länder ha en djupgående inverkan. Det var en helt annan syn på livet, människan, religionen och samhället än vad katolicismen framförde och representerade.
Denna nya kunskap med en helt annorlunda livsuppfattning chockerade de människor, som fick del av den. En nästan tvåtusen år gammal människo- och samhällssyn kunde ses som överlägsen. Hela den medeltida livsstilen ifrågasattes egentligen. Samtidigt försvagades den katolska världssynen genom landvinningar inom astronomin och bekräftelsen genom Magellans världsomsegling, att jorden verkligen var en sfär. Det medförde, att katolicismen kom att stå inför sin största teologiska kris. Om jorden inte vara en skiva, var fanns då himmelen och helvetet ? Och var dväljdes då Gud och Satan ? Om samtidigt jorden inte var centrum i Universum och påvedömet därmed inte var dess överhöghet, vilken var då kyrkans syn på världsalltet och grunden för dess makt ? Läget förvärrades av att påvedömet samtidigt leddes av de mest skandalösa påvarna någonsin, föraktade och ibland hatade av Europas framväxande intelligentia och av adel och kungar, som började få en nationalistisk syn på sina länder och sitt beroende av Rom.
Renässansen (pånyttfödelsen) startade i Italien genom konstnärers och intellektuellas inspiration från det klassiska Grekland, och dessa tankegångar kombinerade med nya synsätt framsprungna ur forskning och upptäcksfärder invaderade så småningom allt flera områden. Litteraturen, konsten och arkitekturen var bara de första, som förnyades. Den klassiska synen på människan främjade en helt ny respekt för individen och dennes nu uppblossande krav på frihet i många avseenden. Det framväxande universitetsväsendet gav också upphov till en ny kategori av människor, som kallades humanister. Prästerna, som tidigare ansetts stå för samhällets bildning och kunnande, utmanades av dessa nya intellektuella. När dessa så småningom alltmer lämnade religionen som världssyn och grund för kunskap, utmanades påvedömet på ett fundamentalt sätt.
(1) https://www.contra.nu/contra-articles/libertarianismens-grunder/ Se Avsnitt IV
(2) https://epochtimes.se/Kronika-Sa-foddes-ordet-alla-sager-sig-forsvara—demokrati—Del-1
(3) Acemoglu, D. & Robinson,J. (2013), “Why nations fail. The origins of power, prosperity and poverty”, s. 152-156. PROFILE BOOKS LTD, London.
Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav tidigare ut boken ”VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”. Han arbetar nu som medborgarjournalist.
Pingback: Den Libertarianska historiesynen del 1/4 | ulsansblogg
Det är bra med en bakåtblick, men den riktigt intressanta betraktelsen kommer nog när vi är lite mer i närtid.
Vi har nått det stadiet i mänsklig utveckling där ett logiskt tänkande och resonemang baserat på kunskap och erfarenhet inte väger särskilt tung, möjligtvis en referens när den värsta stormen har lagt sig. Just nu gäller att avslöja människans mest avskyvärda, illasinnade tilltag om vi inte skall gå under helt, vi gör så gott vi kan för inte förlora våra historiska kunskaper, tack för hjälp Dan.
Jag brukar hänvisa till Georg Henrik von Wright och hans bok ”Att förstå sin samtid”.
Den är upplagd som en jämförelse mellan två kända historikers resonemang och von Wrights egen uppfattning som avslutning.
Historikerna tycktes mestadels dela upp tiden i epoker på runt 700 år…
Framväxt, mognad och fall…
Tycker det stämmer även här i artikeln..
År 536 så var det definitivt slut med västra romarrikets alla funktioner norrut då vulkanutbrott åstadkom ”ragnarök” som tydligen nästan tömde Skandinavien på befolkning.
Sedan kom vikingatiden med sin höjd mellan år 800 till 1240, då Hansan etablerade sig i Stockholm. Hundra år senare kom pesten och åter en massdöd..
700 år, ungefär…
Nu då?
tja.. 1350/1400 så började man tala om ”löntagare”..
Arbetskraftsbristen skapade utrymme för de handlingskraftiga, entreprenörerna…
Nu, i slutet av ”Löntagarnas” epok så uppstår ett nytt feodalsamhälle, som kallas socialistiskt, kommunistiskt, liberalt, kapitalistiskt eller till och med demokratiskt…
Slutet är nära.. 700 år är snart till ända. Slutstriden började med ”skotten i Sarajevo”!?
Hur framväxte en ledare under t.ex. neaderthalarnas era? De använde nästan hela dagarna till att leta efter föda. Den som visste var det fanns villebråd att döda, fisk i sjöar och floder och hur man skulle få upp den på land och var man kunde hitta oskattade frukter hade ett övertag över en grupp och ledde den bokstavligen till de ställen där man kunde finna mat. Så småningon insåg någon att om man kunde samla ihop flera sådana gruppledare, ökade utbytet och risken för att själv bli villebråd till någon lättskrämd jägare från grannbyn minskade.
Det vill säga: kunskap och visst samarbete till nytta för sin grupp och sin by var värdefullt och oumbärligt.
Idag har vi valt ledare som lagt sådant primitivt tänkande på hyllan och njuter av friheten att göra – vad som faller dem in.